Julian MacFarlane 21 mars på News Forensics
Irankriget sätter nationell politik i fokus världen över som aldrig förr.
Det japanska exemplet
Folk tror att Japan är väldigt annorlunda än andra länder i G7. Faktum är att det inte är mer annorlunda än någon annan ”liberal demokrati”, som var och en har sin egen historia och geografi och speciella problem och kultur.
Det verkar som att alla ”demokratier” nuförtiden egentligen är en enpartistat, vilket Japan ofta anklagas för att vara. Skiljer sig demokraterna verkligen från republikanerna? I Storbritannien, vad är skillnaden mellan Labour och Tories? I Kanada har alla fyra partier i stort sett samma värderingar. ”Liberal demokrati” erbjuder väljarna val som inte alls är val.
Det spelar ingen roll vem du röstar på – det sker inga grundläggande förändringar. Regeringen delar makten med näringslivet och byråkratin. Och rättssystemet utövar mestadels orättvisa, ”rättvisa” är en vara som vilken annan som helst.
Väljarna har inga rimliga förväntningar – bara förhoppningar – att en given kandidat skulle vara ”annorlunda”.
Detsamma gäller Japan Inc., ett helägt dotterbolag till America Inc.
Premiärminister Sanae Takaichi vann naturligtvis nyligen en jordskredsseger. Hon är ”annorlunda”, säger media. Bara det att hon inte är det.
Bara ännu en japansk konservativ, inte ”modern” eller ”progressiv” – utan snarare regressiv och antifeministisk. Hon är pro-amerikansk och anti-kinesisk, vilket är olyckligt eftersom USA har lite att erbjuda förutom militär utrustning som inte möter japanska behov och överprissatt LNG och modulära kärnreaktorer, en generation efter sina ryska och kinesiska motsvarigheter.
Men ovänlig politik har lett till kinesiska sanktioner mot en mängd avancerad teknik, såsom ”dubbelanvändnings”-elektronik (som kan användas både militärt och civilt, ö.a.) och material som kan användas i vapen, men också inom AI där Japan släpar efter.
Japan har lovat 550 miljarder dollar i investeringar i USA från och med i år. De är redan USA:s största utländska investerare med investeringar på 819 miljarder dollar!
Japan försöker naturligtvis diversifiera. Kanadensisk LNG är mycket billigare, förstås. Och ASEAN-marknaderna är lovande. Japan ansågs en gång vara en betrodd partner på asiatiska marknader men ses alltmer som alltför mycket underordnat ett mycket opålitligt USA. Dessutom släpar dess teknik efter och är dyr.
Takaichi har försökt avleda, med fokus på Japans låga födelsetal. och höga andelar äldre.
Att minska födelsekostnaderna avlägsnar ett hinder, men det skapar inget incitament. Det hjälper befintliga familjer att kämpa mindre, men det finns inga bevis som tyder på att det kommer att höja födelsetalen om det inte kombineras med radikala förändringar av bostadskostnader och balans mellan arbete och privatliv. Inget av vilket högern i LDP verkar förstå.
Till exempel, trots att Sydkorea har spenderat över 200 miljarder dollar på subventioner och ”babybonusar” under 16 år, har deras fertilitetsgrad fortsatt att sjunka och nått en världslägsta nivå på 0,72. När ”levnadskostnader” och ”arbetskultur” är de primära stressfaktorerna räcker inte pengar.
Takaichi är populär nu.
Men världen går in i en ny era. Japan måste utvecklas för att konkurrera. Och för att göra det måste de dumpa säkerhetsfördraget mellan USA och Japan. Och Sanae-San (en japansk manga-figur, som Macfarlane liknar henne vid, ö.a.) är inte rätt person att göra det, även om hon har vägrat att skicka den japanska flottan till Hormuz – främst på grund av starkt motstånd från ministerierna.
Takaichi har i princip intagit en hård linje mot Teheran. pro-amerikansk i tonen och har sagt att Trump är ”den enda personen som kan skapa fred”. Om det vore 1939 skulle hon säga detsamma om Hitler. Antar jag.
Men Japans huvudsakliga energikälla är flytande naturgas (LNG). Iran och Japan förhandlar om transitering av Hormuzsundet. Frågan om Hormuz ”Yuan-tull” har inte avgjorts – så hon gör klokt i att se upp.
Jag tvivlar på att hon kommer att göra det.
Japans järnlady är tofu.
Tidigare premiärminister som började bra och sedan kraschade
(2009–2010): Började med ett stödsiffra över 70 % efter att Japans demokratiska parti (DPJ) avslutade årtionden av LDP-styre. Hans stöd sjönk till 20,7 % inom några månader, främst på grund av att han inte uppfyllde ett kampanjlöfte om att flytta den amerikanska flygbasen Futenma från Okinawa och en politisk finansieringsskandal.
(2010–2011): Hade inledningsvis opinionssiffror över 60 %. Hans popularitet kraschade till cirka 15 % efter kritik mot hans hantering av ”trippelkatastrofen” i mars 2011 (jordbävning, tsunami och kärnkraftskrisen i Fukushima) och ihållande politiska interna stridigheter.
(Första mandatperioden, 2006–2007): Lanserades med ett starkt stöd på 70 %. Hans kabinett drabbades dock snabbt av en serie finansiella skandaler och en massiv kris som involverade 50 miljoner saknade pensionsuppgifter, vilket ledde till att hans stöd sjönk till 29 % innan han plötsligt avgick.
(2001–2006): Även om han generellt sett förblev populär under hela sin mandatperiod, började han med ett exempellöst stöd på 80 %. Även om hans stöd fluktuerade och så småningom stabiliserades i intervallet 40–50 %, är han ett sällsynt exempel på en ledare som behöll så mycket som hälften av sin ursprungliga popularitet.
(2020–2021): Tillträdde sin post med höga förväntningar och ett stöd på runt 70 %. Hans stöd sjönk kraftigt till intervallet 20–30 % på grund av allmänhetens missnöje med hans regerings svar på covid-19-pandemin och beslutet att hålla OS i Tokyo trots stigande infektionssiffror.
Ingen av dessa premiärministrar lyckades vända Japans sociala och ekonomiska nedgång under 2000-talet. Ärligt talat gjorde ingen av dem någon större skillnad. Ungefär som amerikanska presidenter eller kanadensiska premiärministrar.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Intressant inlägg. Jag läste hela.
Inte alltför ofta Japan analyseras.
Japans intima koppling till USA och Europa riskerar dra dem ned i fallet.
Japan är inte längre det industriella under som det var under flera decennier.
Uppgångar varar inte för evigt. Det är den bittra erfarenheten.
Förr eller senare kommer vändpunkten.
För Japans del verkar det tillståndet vara passerat och med det följer politisk oro.
Ledare av samma politik gör sedan att ingen lyckas.
Ja, Japan sjunker.
Sedan år 1990 går det mesta i japansk statistik nedåt. Utlandsskulden är, tillsammans med den italienska, den högsta mot BNP och befolkningstalet, i hela världen. Och dessutom är det hittills olösligt.
Häromåret gick Tyskland om Japan som världens tredje största ekonomi, trots att Tyskland har en tredjedel mindre befolkning än landet Japan. En hård mental smäll.
Lite sarkastiskt brukar det väl sägas om det ledande Liberal-demokratiska partiet att det ”är vare sig liberalt, demokratiskt eller ett parti”.
Men precis som de asiatiska grannländerna Sydkorea, Kina och Ryssland har man kraftigt sjunkande befolkning i denna delen av världen.
I västerlandet hör man dessutom ofta det absurda politiska ryktet att ”kineserna bara väntar på att i nordlig riktning kunna invadera östra Sibirien och inta exempelvis Vladivostok” som det ”Nya Kina”.
De kunde inte missta sig mer. Norra Kina och Manchuriet är nämligen också det kraftigt betyngda avfolkningsbygder med sin egen avindustrialisering och med rostiga övergivna fabriker, som på många andra platser i världen.
Så hur mår Östasien egentligen? Inte så bra faktiskt.
När Vladimir Putin utsåg fotbollsklubbsägaren och den världskände oligarken Roman Abramovitj till guvernör för många år sedan, i den östligaste regionen Tjukotka (rakt västerut om det nordamerikanska Alaska, en gång även det ryskt), blev han väldigt populär. Han bekostade nämligen det mesta i regionen med egna miljarder, som inte centralmakten klarade av. Idag är Tjukotka även det gående bakåt; hälsa, varor och annat sjunker och dryckenskapen stiger.
Östra Asien precis som Japan, går och mår faktiskt rätt så dåligt.
Jo, historiskt har gränsen för denna typ av ”demokratier” överlevt sig självt. Ett odugligt system, och som skapat konsumtionssamhälle där berg av varor kastas, redan i produktions och distributionsled. Där ”hjulet måste” uppfinnas hela tiden. Och kampen om råvaror och marknaden käver krig. Där övergripande samhällsplanering saknas inte bara i Japan…
Jag håller med dig.
Ett samhälle som till alla delar baseras på ”tillväxt” men som går mot stagnation.
En ekvation som inte kan gå ihop.
Tillväxtmodellen måste ersättas med något som mera passar den oundvikliga samhällsutvecklingen.
Underhåll och bevarande och liknande för att dra till med något talande exempel.
Där blir utbildning och omsorg i dess olika former viktiga objekt.
Inte för att skapa BNP och aktievinster utan snarare med fokus på att fylla sin funktion där det tyvärr alltför ofta brister i en tillväxtmodell som inte längre fungerar.
Tyvärr ser det inte ut så. Istället kommer resurser läggas på krig, konflikter och vapenteknik.
Allt enligt Borgerlighetens behov och önskemål att aldrig ge upp sin Imperialistiska makt.