Spaniens trots utmanar den västerländska konsensusen

José Goulão på Strategic Culture

Oavsett om man håller med om Sánchez politik eller inte, har hans regering visat att den politiska självständigheten ännu inte har försvunnit från Europa.

Det senaste angreppet på Spanien – där fattiga människor, dömda till ofattbart lidande, används som politisk kanonmat – är ytterligare en illustration av den oädla arsenal som används av den Imperiala makten, och av väst i stort, för att påtvinga sina geopolitiska intressen.

Förväntas någon på allvar att tro att tiotusentals marockaner och andra afrikanska migranter, med ett tryck på en osynlig knapp någonstans i Marocko – eller kanske i Tel Aviv eller Washington – samtidigt beslutade att storma den spanska enklaven Ceuta innan de spreds över Spanien?

Vem organiserade en sådan operation? Vem koordinerade den? Vem stod bakom den?

Det är omöjligt – eller åtminstone intellektuellt oärligt – att peka finger utan bevis. Ändå har vi sett dessa mekanismer förut. Vi känner igen metoderna. Vi förstår strategierna. Och vi kan identifiera de politiska mål de försöker uppnå.

Enligt min mening finns det föga utrymme för tvivel om huvudmålet i detta fall. Det är att avsätta Pedro Sánchez regering i Madrid.

En regering ledd av det spanska socialistiska arbetarpartiet (PSOE) som, i en tidpunkt då nästan ingen förväntade sig det, avvek från den nyliberala ortodoxi som har blivit nästan obligatorisk bland dess systerpartier över hela västvärlden.

Den avvikelsen får konsekvenser. Och dessa konsekvenser blir alltmer oacceptabla för de globala maktstrukturerna centrerade i Bryssel och Washington. Autokratin som gömmer sig bakom språket ”liberal demokrati” har därför beslutat att handling krävs.

Ett efter ett har motiv samlats. Förevändningar har ackumulerats. Parallella kampanjer har konvergerat.

Alla med samma politiska mål: att störta Sánchez regering.

I de mörkaste mardrömmarna hos personer som Ursula von der Leyen, António Costa eller Donald Trump, kan det inte finnas utrymme för suveränt sinnade regeringar – eller för politiska ledare beredda att utmana den rådande ortodoxin – vare sig inom Europeiska unionen eller Nato.

De självutnämnda väktarna av ”liberal demokrati”, av ”våra gemensamma värderingar” och av ”västerländsk civilisation” tolererar anmärkningsvärt lite åsiktsmångfald inom ett politiskt system som oändligt hyllar pluralism samtidigt som det i allt högre grad talar med endast en röst.

Sánchez regering har märkts ut för eliminering

Missta er inte. I Washington och Bryssel har Pedro Sánchez politiska framtid redan avgjorts. Hans regering har blivit en som ska avsättas. Svårigheten är dock att Spanien inte är ett land som kan disciplineras med ett fingerknäpp. Det skulle vara ett allvarligt misstag att underskatta det.

Spanien är en nation med en stark självkänsla, av sin historia och av sin anmärkningsvärda mångfald. Det har aldrig varit en lydig ”modellelev”, och det är inte heller troligt att det kommer att bli det nu. Det förstår sin egen politiska tyngd, låter sig inte lätt skrämmas och har föga avsikt att upplösas i en överstatlig ordning där nationer – och i slutändan medborgare – reduceras till knappast mer än administrativa enheter.

Av just den anledningen har Spanien blivit ett hinder för maktcentrumen i Bryssel och Washington. Och hinder tolereras sällan länge.

Trycket på Ceuta – som uppnås genom cynisk exploatering av mänskligt lidande och de koloniala ojämlikheter som fortsätter att drabba Marocko och stora delar av Nordafrika – är bara det senaste instrumentet som används i en bredare kampanj för att destabilisera Spanien.

Det politiska etablissemanget i Washington, med stöd av sina allierade i Bryssel, har strävat efter detta mål ända sedan Pedro Sánchez visade att han inte var beredd att helt anpassa sig till den modell av ohämmad nyliberal kapitalism som främjats av både USA och Europeiska unionen, alltmer sammanflätad med militära ambitioner och geopolitisk konfrontation.

Sánchez är inte revolutionär. Han utmanar inte kapitalismen i sig. Han förblir i grunden socialdemokrat. Ändå verkar han tillhöra en tradition av socialdemokrati som stora delar av Europa i tysthet har övergett.

Idag förväntas man, för att kvalificera sig som en fullt respektabel medlem av det västerländska politiska etablissemanget, omfamna nyliberal ortodoxi nästan som en trosartikel. Sánchez har visat att han är ovillig att göra det. Det i sig gör honom till en politisk anomali. Eller, för att låna teknikens språk, en bugg i systemet.

Inom dagens västerländska politiska arkitektur befinner sig varje regering som avviker – om än blygsamt – från den föreskrivna konsensusen snart under press från de ogenomskinliga, konspiratoriska och ofta hämndlystna mekanismer som verkar bakom kulisserna i Bryssel. och Washington.

Inte heller har Sánchez varit villig att låta Spaniens yngre generationer bära kostnaden för de alltmer militariserade ambitioner som Europeiska unionen strävar efter i namn av att stödja Kiev.

Dessa ambitioner är enligt hans uppfattning oskiljaktiga från en berättelse som framställer Ryssland som ett överhängande hot mot hela Europa – en berättelse som också har blivit utomordentligt lönsam för mäktiga intressen inom vapenindustrin, energisektorn och stora medieföretag.

Även i fråga om Palestina har Sánchez intagit en ståndpunkt som skiljer Spanien från nästan alla andra västerländska regeringar.

Han har konsekvent försvarat det palestinska folkets rättigheter och har öppet konfronterat den israeliska regeringen för dess agerande i Gaza, anklagat den för att bryta mot internationell rätt och avvisat det politiska hotklimat som har avskräckt många europeiska ledare från att tala med jämförbar tydlighet.

Däri ligger det som kan vara den största paradoxen av alla.

Bland de regeringar som så ofta åberopar internationell rätts auktoritet har Spanien blivit en av de få som är beredda att konsekvent åberopa den i praktiken.

För arkitekterna bakom dagens europeiska ortodoxi är det en djupt obekväm position.

Och för vissa av dem kan det mycket väl vara en oacceptabel sådan.

Att ha principer har sitt pris

Kampanjen mot Pedro Sánchez började på den mest förutsägbara nivån: inrikespolitiken.

Den lanserades under antikorruptionsfanan – en sak vars legitimitet är svår att bestrida. Spaniens konservativa opposition, ledd av Folkpartiet (PP) och den högerextrema Vox-rörelsen, gick samman med inflytelserika delar av näringslivet i ett försök att framställa Sánchez administration som oåterkalleligt komprometterad.

Ironin är naturligtvis att många av dem som leder offensiven själva har verkat i årtionden inom en politisk kultur som upprepade gånger ärrats av korruptionsskandaler.

Trots att kampanjen åtnjuter stöd från en betydande del av Spaniens medieetablissemang har den hittills misslyckats med att uppnå sitt slutgiltiga mål. Den har stannat av snarare än försvunnit.

Trycket intensifierades sedan på en annan front.

Sánchez vägran att stödja NATO:s krav – starkt stött av Donald Trump – att medlemsstaterna ska öka militärutgifterna till fem procent av BNP satte honom omedelbart på kollisionskurs med Washington.

Hans avslag var otvetydigt. Från och med det ögonblicket blev Sánchez en av Trumps föredragna politiska motståndare i Europa. Spaniens alltmer frispråkiga ståndpunkt i Palestina har ytterligare fördjupat oron inom både NATO och Europeiska unionen.

Bland västerländska ledare har Sánchez utmärkt sig genom att gå bortom retorik och anta åtgärder som syftar till att sätta konkret politisk press på Israel för dess agerande i Gaza.

Hans ståndpunkt har fått genklang långt utanför Spaniens gränser.

Den har uppmuntrat medborgare över hela Europa och USA att uttrycka solidaritet med det palestinska folket mer öppet och utan rädsla, vilket har bidragit till den växande offentliga synligheten av den palestinska saken genom demonstrationer, offentlig debatt och uppvisning av palestinska symboler som många för bara en kort tid sedan kände sig ovilliga att visa upp.

För de som hade föredragit att se Spanien politiskt isolerat – inklusive röster nära Donald Trump som öppet hoppades att landet inte skulle komma ut stärkt på den internationella scenen – har resultatet visat sig vara djupt frustrerande.

Trots upprepade kontroverser kring stora sporttävlingar blev Spaniens framgångar på fotbollsplanen en kraftfull symbol för nationellt självförtroende snarare än nationell sårbarhet.

Uttryck för solidaritet med Palestina spred sig under hela turneringen. Supportrar visade palestinska flaggor på arenor över hela tävlingen. Spelare från flera landslag – inklusive Egypten och Iran – associerade sig också offentligt med den palestinska saken. För många observatörer blev den politiska symboliken kring dessa gester omöjlig att ignorera.

Kanske fångade ingen bild det ögonblicket mer levande än den av Spaniens unge stjärna Lamine Yamal, som firar segern medan han håller en stor palestinsk flagga, och senare bekräftar sin solidaritet med det palestinska folket i efterföljande intervjuer.

Oavsett om de beundrades eller kritiserades, spreds dessa bilder runt om i världen och bidrog till att säkerställa att den palestinska frågan förblev en del av den internationella offentliga debatten.

Mot den bredare politiska bakgrunden framstår trycket som utövats på Spanien genom krisen i Ceuta mindre som en isolerad migrationsnödsituation än som en del av en bredare strategi som syftar till att försvaga Sánchez regering.

Det är ingen slump att några av de tidigaste uppmaningarna att avbryta Spaniens deltagande i Schengenavtalet kom från Europas nationalistiska och högerextrema rörelser, med argumentet att Madrid hade visat sin oförmåga att kontrollera migrationen.

Från Giorgia Melonis allierade i Italien till hårdföra konservativa regeringar i Nordeuropa – och personer som André Ventura i Portugal – fick kravet på att Spanien skulle politiskt straffas snabbt fäste.

Samtidigt har Marockos regionala position stärkts ytterligare efter Donald Trumps erkännande av marockansk suveränitet över Västsahara och stöd för stora infrastrukturprojekt som förbinder marockanskt territorium med de ockuperade västsahariska territorierna.

För Madrid har dessa utvecklingar också bredare historiska och diplomatiska konsekvenser, med tanke på Spaniens långvariga förhållande till sin tidigare koloni och Västsaharas olösta status enligt internationell rätt.

I årtionden förespråkade FN principen att det västsahariska folket ska bestämma sin egen framtid genom en folkomröstning.

Idag, menar kritiker, hotar geopolitiska realiteter i allt högre grad att ersätta det åtagandet med fullbordade fakta på plats.

Om det verkligen är den riktningen man ska gå, riskerar språket i internationell rätt och mänskliga rättigheter att bli underordnat mäktiga staters strategiska intressen – en paradox som Spaniens regering i allt högre grad har valt att utmana.

Priset för trots

En lyxig semesterort i Gaza och en ny motorväg som skär genom Västsahara – en som också kommer att underlätta exploateringen av territoriets enorma naturresurser – skulle, i deras kritikers ögon, fullborda de etniska rensningsprojekten i Palestina och i Nordafrikas sista olösta koloniala territorium.

Denna utveckling skulle berika dem som redan är positionerade att dra nytta av den, samtidigt som landskap präglade av enormt mänskligt lidande omvandlas till destinationer för internationell turism.

Sådan är den humanitära vision som nu presenteras för världen.

Västvärlden uppmanar oss att tro att fred, civilisation och välstånd kan blomstra på marker som ärrades av berövande och krig – som om historien själv helt enkelt kunde asfalteras.

Ytterligare ett korståg framgångsrikt avslutat.

Ändå har ett oväntat hinder framträtt från de dolda rummen där strategierna för denna nya och noggrant förpackade ”pacifism” utformas: Spanien.

Historien lär oss att varje system som lutar åt ideologisk konformitet så småningom blir intolerant mot oliktänkande. Ju mer totaliserande det politiska projektet är, desto mindre utrymme ger det för oberoende röster. Trots växande påtryckningar och alltmer sofistikerade försök till destabilisering har Pedro Sánchez regering hittills vägrat att retirera.

Anfallet mot Ceuta representerar en av de allvarligaste prövningar som den har ställts inför. De som orkestrerade det visade liten hänsyn till de tusentals sårbara människor som dragits in i krisen. Som så ofta händer när politiska mål blir absoluta, reducerades människoliv till instrument.

Själva tidpunkten verkade noggrant beräknad. Migrationskrisen utspelade sig medan förödande skogsbränder samtidigt förtärde stora områden i Spanien och ansträngde landets räddningstjänster och säkerhetsstyrkor intill sina gränser.

Ändå insåg många av dem som var inblandade i operationen så småningom bedrägeriet. När de insåg att de hade blivit brickor i en politisk strategi som var mycket större än dem själva, valde många att återvända till Marocko och undkom nätt och jämnt en fälla som gillrats av dem som aldrig hade betraktat dem som människor som förtjänar värdighet, utan bara som förbrukningsartiklar i en geopolitisk konfrontation.

Det finns kanske en bredare lärdom i Spaniens erfarenheter.

Medborgare i hela Europeiska unionen och Nato har anledning att observera den noggrant.

Spanien har visat att, hur svår uppgiften än må vara, är det fortfarande möjligt att utmana den rådande ortodoxin i vad som vanligtvis beskrivs som den västerländska demokratiska ordningen.

Oavsett om man håller med Sánchez politik eller inte, har hans regering visat att den politiska självständigheten ännu inte har försvunnit från Europa.

Och det i sig kan visa sig vara den mest oroande utvecklingen av alla för dem som anser att oliktänkande inte längre har en plats i det moderna väst.