Spänningarna flammar upp och sprider sig över Mellanöstern

Alastair Crooke på Strategic Culture 4 augusti.

Det bästa Trump kan göra är att förhindra att konflikterna utvecklas till ett globalt krig.

Tystnaden kring resultatet av Netanyahus möte förra veckan i Oval Office talar för sig själv. Ingen amerikansk regeringstjänsteman kom till flygplatsen för att ta emot honom, och ingen röd matta lades ut för honom. Besöket blev en flopp. Israel är på drift – med sin ”Stor Israel”-strategi som nu är i upplösning, på grund av brist både på trupper och sammanhållning.

Förre IDF-ombudsmannen generalmajor Yitzak Brik förutspår (Ma’ariv, 26 juli), att den kris som drabbat Israels lager av luftförsvarsmissiler ”bara är upptakten till den katastrof som hänger över oss” –

”I de kommande krigen med Iran kommer hotet att tiofaldigas till en total förlust av förmågan att skjuta ned iranska ballistiska missiler. Dessa missiler förväntas träffa oss: i befolkningscentra, strategiska mål, produktions- och ekonomisk infrastruktur, vetenskaps- och teknologiinstitutioner, utbildningsinstitutioner, sjukhus och vitala industrier, och fullständigt krossa oss”.

Trump – äntligen verkar det som – förstår att kriget som han startade för att krossa Iran har vänt – till att förstöra honom. Det finns faktiskt ingen militär lösning tillgänglig utöver att sluta gräva hålet som han befinner sig i ännu djupare.

Samtidigt tillåter Iran honom inte att fortsätta sin taktiska cykel med att inleda kinetiskt krig (skenbart för att pressa Iran) och sedan (på följande måndagar) att gå över till att prata om ”närmare affärer” för att manipulera oljemarknader och aktiekurser. Förra måndagen slog en ”kort dumpning” på marknaden ner priset på Brent med hela 7,7 %.

Iran avser dessutom att bestämma tempot i konflikten, som (i alla fall) kommer att eskalera på grund av USA:s ansträngningar att utvidga trycket runt omkring så att USA till synes kan tvinga Iran att acceptera en dikterad ”fred”.

Men istället för att lägga press på Iran, sätter Trumps strategi regionen i brand, samtidigt som den inbjuder till risk för okontrollerad eskalering.

Den senaste utvecklingen – inklusive Jemens deklaration om ”belägring för belägring” av saudiska flygplatser och hamnar, och attackerna på två stora Aramco-raffinaderier som slår ut den saudiska oljeledningen till Röda havet – har dragit Saudiarabien in i konflikt både med Jemen, men också in i konflikt (tillsammans med CENTCOM) med Popular Mobilization Unit (PMU) miliser i Irak som saudiska myndigheter hävdar var ansvariga för raffinaderiförstörelsen (även om Hash’d al-Shaabi starkt förnekar det). Dessa två episoder understryker ändå i vilken utsträckning ”Trump-kriget” destabiliserar en redan bräcklig region.

Den tredje augusti genomförde Saudiarabien, tillsammans med USA, stora luftangrepp på minst sex irakiska städer, där minst 20 personer dödades och dussintals PMU-medlemmar skadades.

Varför skulle Saudiarabien attackera Hash’d och inte Jemen? Tja, troligen för att AnsarAllah skulle hämnas med missiler och förstöra det som finns kvar av den saudiska oljeinfrastrukturen.

Efter att ha fått reda på de amerikanska attackerna på Hash’d-positioner, och i andan av att en amerikansk attack mot ”en medlem av axeln är en attack mot alla”, följde Iran upp med att skjuta ballistiska missiler mot amerikanska baser i Jordanien.

Två nya fronter – Hash’d al-Shaabi-irakiska fronten och den jemen-saudiarabiska fronten – har därför lagts till den regionala krigshärden. Ändå finns det andra potentiella hotspots som puttrar i bakgrunden: I Libanon skryter den israeliska försvarsministern med att –

”Tjugofyra libanesiska byar, hundratals år gamla – förstördes. Alla byggnader, inte hus för hus, utan hela byar [jämnades med marken]. Deras förstörelse har slutförts. Du måste förstå: 15 000 till 20 000 hem i alla 24 byar har förstörts – och idag har 70 % av Gaza förstörts”.

Mer påtagligt är att Israels nationella säkerhetsminister Ben Gvir har lovat att starta ett bosättarkrig mot palestinier som bor på Västbanken för att tvinga fram en ”frivillig” utvandring av palestinier. Ben Gvir menar att perioden före valen i Israel är det mest fördelaktiga ögonblicket för att utlösa krisen – som enligt hans uppfattning kan tvinga fram evakueringen av hela palestinska byar.

Som om detta kaos inte är nog träffade amerikanska missiler den 25 juli ett högkvarter för revolutionsgardets flotta i Ziba Kenar-området i Kaspiska havet i provinsen Gilan.

Kommentator MK Bhadrakumar beskriver att –

”Kaspiska havet är en strategiskt viktig försörjningsväg mellan Ryssland och Iran. Bandar Anzali är för Teheran vad Odessas hamn är för Kiev där den tar emot västerländsk vapenförsörjning. Därför är Ukrainas attack mot ett iranskt kommersiellt fartyg i Kaspiska havet i Rysslands territorialvatten i lördags, den första sådana attacken sedan starten av Ryssland-Ukraina-kriget, allt annat än en enstaka händelse … Kiev tog på sig ansvaret för attacken mot ett iranskt fartyg, vilket tyder på att ett av Eurasiens mest stabila säkerhetsområden nu är utsatt för direkta spridningseffekter av konflikten i Ukraina”.

Både New York Times och Wall Street Journal rapporterar att den ukrainska attacken förebådar en sammanslagning av de två krigen – det ukrainska kriget med Ryssland och det israelisk-amerikanska kriget mot Iran. Detta tyder på att den ukrainska attacken mot det iranska fartyget mycket väl kan vara ett kalibrerat drag från Washington, där Ukraina agerar i samband med den amerikanska bombningen av Irans Gilan-provins.

Kremls talesperson Dmitrij Peskov sa denna vecka att Ukrainas rapporterade attack mot ett iranskt fartyg i Kaspiska havet bör ses som en attack mot Iran självt och hävdade att händelsen belyste behovet av att avlägsna det som beskrevs som ett hot från Kiev. Han anklagade Ukraina för att utöka räckvidden av vad han kallade sina ”terroristattacker”.

Så, vad händer? Det är inte klart om den ukrainska attacken mot det iranska fartyget (som dödade en iransk sjöman) och som Kiev falskeligen påstår innehöll en vapenlast, helt enkelt var ett barnsligt rop från Zelenskyj om uppmärksamhet för att väcka Trumps (”pappas”) intresse – eller något mer betydelsefullt. Zelenskyj har vid flera tillfällen klagat på att Irankriget sög luften från västvärldens fokus på ”hans” krig med Ryssland. Var detta ett försök att omorientera Trump mot det ukrainska kriget?

Alla dessa strömningar konvergerade i Washington med Lindsay Grahams ”likvaka”, och vid en tidpunkt då Laura Loomer – en MAGA-influencer på nedgång, men en som Trump gillar, och som han gärna lyssnar på – har utfört en mycket offentlig 180° piruett och plötsligt framstår som Ukrainas största fan och promotor (kanske istället för den bortgångne Lindsay Graham).

Internet är fullt av spekulationer om att hennes starkt marknadsförda ”Paulinska konvertering” (en livsavgörande händelse under 100-talet, då Saulus från Tarsus slutade förfölja de första kristna och blev en av Jesu efterföljare, ö.a.) kan markera en betydande politisk vändpunkt i USA. Det kan lika gärna vara en ett kortlivat ögonblick som snabbt kommer att försvinna. Loomer har noll inflytande bland unga MAGA, men räknas fortfarande till den 65+ år gamla Trump-basen som tittar på Fox News.

Det argumenteras dock för närvarande att Loomers radikala förändring i sympatier markerar början på en substantiell psy-op utformad för att ge amerikaner intrycket av att ett ”interventionistiskt Amerika” kan vara förenligt med ”America First” – och att det därför är okej att stödja militär konfrontation med Ryssland. Loomer-memet är så att säga utformat som en tillrättavisning till Pat Buchanans MAGA-anhängare, som håller fast vid hans linje (och titeln på hans bok): A Republic – Not an Empire: Reclaiming America’s Destiny. (PB hävdar att USA har blivit alltför involverat i utrikespolitiken och bör avstå från interventionism, såväl militär som diplomatisk, för att i stället fokusera på inrikesfrågor, ö.a.)

(Naturligtvis välkomnas alla förändringar i den amerikanska opinionen som gynnar amerikansk militär interventionism i Israel).

Kan denna förändring få Trump att bli mer proaktiv i Ukraina? Vi vet inte. Loomer har lovat en fullständig briefing för Trump om sin resa till Ukraina och hennes möte med Zelenskyj. Kommer Trump att lyssna? Kan han lyssna men ändå inte uppmärksamma något? Vem vet?

Poängen här är att PR-stämningen för att framställa Ukraina som ”vinnande” – även om den är empiriskt felaktig – får fart bland åtminstone en del av den amerikanska opinionen. Den långvarige Trump-bevakaren och levnadstecknaren Michael Wolff noterar att –

”Loomers 180°-sväng om Ukraina ”är uppenbarligen redan på gång [dvs. får fäste]. Zelenskyj är nu i stan … Han kommer att få tid med Trump. Och Trump, ja: Hur kunde [han] missa det faktum att fördelen ligger djupt hos Ukraina just nu”.

”I vidare bemärkelse har den utrikespolitiska aspekten av den här administrationen varit en fullständig katastrof … Det med Iran är en fullständig katastrof. Att ansluta sig till Ryssland var uppenbarligen ett dåligt beslut … Zelensky [tidigare] som då framställdes som en förlorare är nu en vinnare – allt annat ses nu som ’dåliga beslut’ [av Trump]. I detta sammanhang behöver han [Trump] verkligen en framgång. Och Ukraina börjar se ut som att det kan bli hans [framgång] – genom att dra nytta av Lindsay Grahams begravning för att övergå till en mer framgångsrik strategi med Ukraina. Döden kan visa sig vara en stor PR-kupp. Bingo. Ja. Ryssland är i trubbel.”

Naturligtvis är det chockerande att se hur västerländska eliter kan manipuleras genom obeveklig PR. Ändå är Wolffs kommentarer mer än trivialiteter i skvallerkolumner. De återspeglar en masspsykos som tar fäste. Det är inte rationellt, utan snarare drivs det av intressen och penningdrivna kabaler som har sina egna syften.

Titta på mönstret – Zelensky vill presentera sig själv som en ’vinnare’ för Europa och för Trump. Europa uppmanar honom att avfyra sina missiler djupt in i Ryssland för att tvinga Ryssland att gå med på en vapenvila. Trump vid G7 uttrycker sitt godkännande för attackerna mot Ryssland. Den första tanden på kugghjulet griper in med drönarattacker mot ryska raffinaderier. Med Trumps positiva ord vid G7 snurrar kugghjulet vidare och har nu eskalerat till nivån av attacker mot ryskt civila liv (Wildberries internetplattform för konsumenter och mord på semesterläger) med missiler med längre räckvidd och större stridsspetsar.

Ukraina beskjuter samtidigt ett iranskt fartyg i Kaspiska havet. IRGC hotar med vedergällning. IRGC hotar Storbritannien (och Cypern) för dess alltmer växande engagemang i kriget mot Iran.

Europa behandlar Ryssland som en bluffmakare och fortsätter att öka missilangreppen djupt in i Ryssland. Ryssland kan dock inte tillåta att dessa attacker fortsätter och eskalerar. Samtidigt börjar Mellanöstern i tysthet fatta eld. Iran kommer inte att ge efter för Trumps tvång; (och Kina kommer inte heller att ge efter för amerikanska sanktionstryck).

Det finns helt enkelt inga militära lösningar tillgängliga för Trump. Det bästa han kan göra är att förhindra att konflikterna utvecklas till ett globalt krig.