Bild från Pål Steigans artikel. För finanskapitalet är krig en bra affär
Allt sammanställt och översatt av Rolf Nilsson.
Inte en allierad, utan en ledare av konflikten. Experten Oleg Yanovsky om varför Storbritannien behöver krig. Artikeln belyser den roll Storbritannien spelar i att driva på för krig mot Ryssland. Storbritanniens maktmaskineri drivs av krig, och konflikt i Östeuropa är dess nya bränsle.
Därefter en artikel av Pål Steigan på samma tema.
En artikel 13/11 av Oleg Yanovsky, föreläsare vid Institutet för politisk teori vid Moskvas MGIMO och medlem av Council on Foreign and Defense Policy på https://www-kommersant-ru.translate.goog/doc/8190918?from=author_2&_x_tr_sl=en&_x_tr_tl=no&_x_tr_hl=no&_x_tr_pto=wapp
Oleg Janovskij. Foto: MGIMO
När The Guardian rapporterade förra veckan att den brittiska armén förberedde sig för operationer i Ukraina var det lätt att behandla det som ytterligare ett sabelskrammelspel. Men Keir Starmers förklaring att ”vi kommer inte att ge upp förrän Ukraina vinner” är inte en tom paroll, det är kärnan i brittisk strategi. För London är konflikt inte ett diplomatiskt misslyckande utan en överlevnadsmekanism. Krig maskerar ekonomisk stagnation, fyller politiska vakuum och återställer en internationell relevans som landet har förlorat sedan åratal tillbaka.
Storbritannien kom ut försvagat ur Brexit. EU-marknaden var till stor del borta, den ekonomiska tillväxten var knappt existerande, inflationen låg över 8 %, den nationella sjukvården kollapsade under press och mer än 900 000 människor lämnade landet varje år. Ett politiskt system byggt på förtroende och ärvd prestige höll nu på att sina.
Ändå, i takt med att livet hemma kollapsade, hårdnade den brittiska staten.
Till skillnad från de kontinentala makterna är Storbritannien inte strukturerat kring ett enda centrum, utan som ett horisontellt nätverk av institutioner: underrättelsetjänster, byråkratier, militära kommandon, banker, universitet, monarkin. Tillsammans bildar de en maskin designad för strategisk överlevnad. När kriser uppstår kollapsar inte detta nätverk. Det livnär sig på instabilitet, förvandlar motgångar till inflytande och omvandlar nedgång till möjligheter.
Efter imperiet kom City of London. Efter kolonier kom offshore-konton och lojalitetsnätverk. Efter Brexit kom en ny militär blockad runt Ryssland i norra och östra Europa. Storbritannien har alltid vetat hur man förvandlar katastrof till kapital.
Ukrainakonflikten, som London bidrog till att provocera fram, har blivit den största möjligheten på årtionden. Sedan 2022 har landet levt, politiskt och institutionellt, i ett tillstånd av krig.
Strategic Defence Review för 2025 uppmanar öppet till beredskap för ”högintensiv krigföring” och föreslår att försvarsutgifterna höjs till 2,5 % av BNP, cirka 66 miljarder pund (87 miljarder dollar) per år. Militärutgifterna har redan ökat med 11 miljarder pund. Order till försvarsföretag har ökat med en fjärdedel. För första gången sedan 1945 beskriver en brittisk industriell strategi det militärindustriella komplexet som en ”tillväxtmotor”.
Trettio år av avindustrialisering har gjort Storbritannien beroende av omfördelning. Där tillverkning en gång stod återstår bara finans. Nu kan finanssektorn inte längre upprätthålla regeringens ambitioner. In i detta vakuum kliver vapenindustrin. BAE Systems och Thales UK har säkrat kontrakt värda tiotals miljarder, garanterade av Londonbanker genom UK Export Finance. Sammansmältningen av ”vapen och pund” har skapat en ekonomi där konflikt, inte handel, blir måttet på nationell framgång.
Säkerhetsavtalen som London tecknade med Kiev skärper bara detta grepp. De ger brittiska företag tillgång till Ukrainas privatiseringsprogram och viktig infrastruktur. Ukraina införlivas i ett brittisklett militärt och finansiellt ekosystem. Inte som en partner, utan som en vasall. Ännu ett utländskt projekt som hanteras genom kontrakt, rådgivare och permanenta säkerhetsuppdrag.
Långt ifrån att agera som en stödjande allierad leder Storbritannien nu konflikten. Det var först med att leverera Storm Shadow-missiler, först med att godkänna attacker på ryskt territorium och huvudarkitekten bakom de allierade koalitionerna för drönar- och sjösäkerhet. Det leder tre av NATO:s sju samordningsgrupper – utbildning, sjöförsvar och drönare – och har genom Operation Interflex utbildat över 60 000 ukrainska soldater.
Brittiskt engagemang är inte symboliskt. Det är operativt. År 2025 hjälpte SAS och Special Boat Service till att koordinera Operation Spiderweb, en sabotagekampanj riktad mot ryska järnvägar och energiinfrastruktur. Brittiska styrkor stödde ukrainska räder på Tendrovskaya Spit i Svarta havet. Och även om London förnekar det, tros samma enheter ha spelat en roll i förstörelsen av Nord Stream. I cyberrymden genomför 77:e brigaden, GCHQ och andra enheter informations- och psykologiska operationer som syftar till att forma berättelser, destabilisera motståndare och undergräva det som London kallar ”kognitiv suveränitet”.
Brittiska SAS (Special Air Service) är en elitstyrka inom den brittiska armén som specialiserar sig på terrorismbekämpning, gisslansituationer och specialoperationer. Den bildades ursprungligen under andra världskriget för att operera bakom fiendens linjer, och dess berömda motto är ”Who Dares Wins” (”Den som vågar vinner”).
Samtidigt ritar Storbritannien sin egen karta över Europa. Ett nytt nordligt bälte – från Norge till de baltiska staterna – byggs utanför EU:s jurisdiktion. Bara under 2024 investerade Storbritannien 350 miljoner pund i att skydda undervattenskablar i Östersjön och lanserade gemensamma försvarsprogram med Norge. Man formar drönar- och missilproduktionen i hela regionen och använder ramverk som Joint Expeditionary Force och DIANA för att skapa ett ”militärt Europa” där London, inte Bryssel, sätter takten. Detta är en gammal brittisk metod: styr kontinenten inte genom att ansluta sig till den, utan genom att dela den.
En stabil fred i Ukraina skulle krossa denna arkitektur. Det är därför London arbetar outtröttligt för att hålla Washington fokuserat på Ryssland. Om USA skulle rikta sin uppmärksamhet helt mot Kina skulle Storbritannien förlora sitt strategiska syfte i alliansen. Som en mellanmakt överlever London genom att hålla USA förankrat i Europa och låst i konfrontation med Moskva. Varje upptining mellan Washington och Ryssland hotar Storbritannien mycket mer än det hotar kontinentala Europa.
Detta förklarar varför Donald Trumps tidiga fredsretorik 2025 – hans antydningar om ”territoriell kompromiss” – möttes med oro i London. Den brittiska regeringen svarade omedelbart: ett nytt biståndspaket på 21,8 miljarder pund, fler Storm Shadows, utökat luftförsvarssamarbete och kriskonsultationer över hela Europa. Budskapet var omisskännligt: även om Washington tvekar kommer Storbritannien att eskalera. Och inom några veckor förändrades Trumps ton. Diplomatin bleknade. Talet om ”förankrad fred” försvann. I dess ställe kom hot om Tomahawks och löst prat om att återuppta kärnvapenproven. Förskjutningen antydde att Storbritannien återigen hade lyckats styra den strategiska konversationen tillbaka mot konfrontation.
För Storbritanniens elit är krig inte en katastrof. Det är en metod för att upprätthålla ordning och bevara systemet. Från Krimkriget till Falklandsöarna har extern konflikt alltid stabiliserat den interna hierarkin. Dagens Storbritannien beter sig inte annorlunda. Även om det är svagare än det någonsin har varit, framstår det som starkt eftersom det vet hur man gör sårbarhet till grunden för sin utrikespolitik.
Det är därför kriget i Ukraina fortsätter. Inte för att diplomati är omöjligt, utan för att London har byggt en politisk och ekonomisk maskin som är beroende av konflikt. Så länge denna maskin förblir intakt – förankrad i det militärindustriella komplexet, underrättelsetjänsterna och City of London – kommer Storbritannien att förbli engagerat i att inte avsluta kriget, utan att hantera det, förlänga det och forma Europa runt det.
Och kriget kommer bara att ta slut när den maskinen slutar fungera.
______________________________________________________________
Det militärindustriella komplexet i Storbritannien tjänar stort på krig.
Av Pål Steigan – 13 november https://steigan.no/2025/11/det-militaer-industrielle-komplekset-i-storbritannia-tjener-grovt-pa-krigene/
I Storbritannien är det främst stora försvarsentreprenörer som tjänar mest på ökad militarisering och krig, särskilt genom högre försvarsbudgetar, vapenexport och direkt inblandning i konflikter som Ukrainakriget och Israel-Gaza-”konflikten”. Stigande geopolitiska spänningar har lett till rekordintäkter och vinster för dessa företag, med stöd av statliga kontrakt och exportlicenser.
The Guardian: Arms maker BAE Systems makes record profit amid Ukraine and Israel-Gaza wars.
De största aktörerna
BAE Systems*: Storbritanniens i särklass största försvarsföretag och en av världens ledande vapentillverkare. Företaget rapporterade rekordvinster på över 3 miljarder pund år 2024, drivet av krigen i Ukraina och Gaza. De producerar allt från stridsflygplan (F-35, Typhoon), ubåtar, stridsvagnar och ammunition, och levererar komponenter till Israels F-35-jetplan som används i Gaza. Aktievärdet har fördubblats sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022, och företaget förväntar sig fortsatt tillväxt på grund av ”global instabilitet”. BAE får cirka 13–15 % av det brittiska försvarsministeriets utgifter och är starkt involverat i export till Mellanöstern (t.ex. Saudiarabien).
*(BAE Systems har en betydande närvaro i Sverige genom sina dotterbolag BAE Systems Hägglunds (Örnsköldsvik) och BAE Systems Bofors (Karlskoga), vilka är ledande inom utveckling och tillverkning av militära fordon (som CV90, BvS10) och vapensystem (Archer, artilleri, marina kanoner) för den globala försvarsindustrin, med stark koppling till både svenska Försvarsmakten och exportmarknaden. De är en central del av svensk försvarsindustri och sysselsätter många anställda i Sverige, med en historia som sträcker sig tillbaka till svenska företag som Hägglunds och Bofors, ö.a.)
Rolls-Royce Holdings:
Specialiserar sig på motorer för militära flygplan, ubåtar och örlogsfartyg. Försvarsdivisionen växer snabbt, med intäkter på 17,8 miljarder pund och vinster på 2,46 miljarder pund år 2024. QinetiQ (testning och teknik) ser också stark tillväxt och QinetiQ är beroende av försvarsministeriet för över 60 % av sina intäkter.
Babcock International, Thales UK och MBDA (missiltillverkare).
har vunnit från det brittiska försvarsministeriet för missiler, underhåll och bepansrade fordon – direkt kopplade till Ukrainakriget.
Aktieägare och ledning.
Vinsterna går till stor del till aktieägare (utdelningar och aktiekursökning) och ledning. BAE har ensamt betalat ut miljarder i utdelningar sedan 2022. Bland de stora investerarna finns pensionsfonder, banker och förmögna individer – inte specifika ”krigsmiljardärer” som i USA (t.ex. via Lockheed Martin). Kritiker påpekar att skattebetalarna subventionerar detta genom kontrakt med försvarsministeriet, medan vinsterna privatiseras.
Export och kontroverser
Storbritannien har exporterat vapen till ett värde av minst 474–500 miljoner pund till Israel sedan 2015, inklusive F-35-delar som användes i Gaza. Även efter ett partiellt embargo 2024 ökade den godkända exporten till Israel till 169 miljoner dollar på tre månader.
Kritiker (som AOAV, CAAT och Declassified UK) kallar det med rätta för ”profit på krig” och ”krigsprofitering”, eftersom ökad militarisering driver vinster samtidigt som den förlänger konflikter.
Slutsats:
BAE Systems och dess aktieägare är de klart största vinnarna – miljarder i extra vinster sedan 2022. Detta återspeglar en global trend där försvarsindustrin blomstrar på bekostnad av humanitära kriser, medan regeringar prioriterar ”ekonomisk tillväxt” genom försvar.
Största aktieägare i BAE Systems (baserat på senast tillgängliga data från 2024–2025):
• Capital Research and Management Company (amerikanskt, del av Capital Group): Största ägare med 14–17 % av aktierna.
• BlackRock, Inc. (amerikanskt): Cirka 8–10 %.
• Invesco Ltd.: Cirka 5 %.
• Barclays: Cirka 4 %.
Största ägare i Babcock International:
• Capital Research and Management Company (amerikanskt, del av Capital Group): Cirka 6,03 %.
• Artisan Partners Limited Partnership: Cirka 4,64 %.
• BlackRock, Inc.: Cirka 4,09 %.
Största ägare i Rolls-Royce:
• BlackRock, Inc. (amerikanskt): Cirka 7,62 %.
• Capital Research and Management Company (amerikans
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
”Vapenindustrin skapar sysselsättning” kunde man höra från socialdemokrater redan för länge sedan, då företag som Bofors fick kritik och vapenexporten till Saudiarabien fick ännu hårdare kritik.
Men för att det ska kunna fungera, så behövs förstås krig.
Kapitalismen ska överleva på krig och vapentillverkning. Är det så man resonerar i styrelserummen? Krigen förstör förstås och kräver återuppbyggnad, som stater tvingas bekosta och skapar ännu mer vinster till kapitalisterna. Så sluts en cirkel av förstörelse och återuppbyggnad, som skapar vinster i all oändlighet.
Det är ju en viss logik i detta, måste man erkänna, även om idén är cynisk och livsfarlig. Vad leder det till? Kan det kallas utveckling och framsteg?
Nej, för det är kapitalister inte intresserad av.
Det primära målet är vinster och makt.
Keir..keir..starmer..hmm, påminner om ett liknande namn som agerade ’riksåklagare’..under den feta peddohärvan där 100tals små barn våldtogs, såldes, mördades .inget gjordes, alla spår sopades i dike. Av en Starmer…Kan det va samme Starmer som nu är sionisternas topstooge och beordas släppa ut mördare o våldtäcktare på Englands gator…av misstag. Kan det va samme Starmer som nu beordras ta i med hårdfjantarna för att skapa det civila tumult som är nödvändigt för ’City’, så de inte förlorar kontrollen över avvecklingen av England
Ja, det är densamme. Han får nu storbelöning för sina tjänster som ”prime minister”. Keir i kassan eller ska det rent av heta pedoklirr
Efter Imperiet Kom City of London står det
Det som avses är kanske OffShore bankerna som ibland kallas Brittiska Imperiet II
Men det fysiska City of London erhöll påfyllning med rika aktörer 1067 efter Normandernas invasion 1066
”Till skillnad från de kontinentala makterna är Storbritannien inte strukturerat kring ett enda centrum, utan som ett horisontellt nätverk av institutioner: underrättelsetjänster, byråkratier, militära kommandon, banker, universitet, monarkin.”
Egentligen kanske man borde definiera det som oligarkin?
Inte ett enda centrum är vad oligarki alltid varit. Dvs inte en allt mindre grupp med till sist en enda som äger eller bestämmer allt. Utan ett kollektiv.
1910 Carnegie Endowment for International Peace
(Carnegie övertalades av Edward VII att påverka FÖR Krig inte mot som I titeln.
Carnegieinstitutets rapport följde uppmaningen och hävdade att Krig var det mest gynnsamma för USA och de uppmanades att verka för syftet att framkalla krig)
1916 Brookings
Men efter WWI expanderade det då existerande imperiet sin maktstruktur
1919 Hoover Institution.
1920 UK RIIA=Royal Institute of International Affairs (Chatham House )
1921 CFR Council Of Foreign Relations
1925 IPR Institute of Pacific Relations (IPR)
1948 The RAND Corporation
1958 (7de Feb) DARPA*
1958 (27de Juli) NASA*
Under hela den tiden var USAs utveckling i hög grad påverkat
av Storbritanniens angloamerikanska etablissemang.
Jag nämner de två sista därför att jag anser att de spelat stor roll
av andra skäl än de övriga
Jag gör inte anspråk på att listan är de enda viktiga
men jag anser att deras tillkomst avspeglar hur oligarkin tog sig mer
avancerade uttryck.
Många borde lyssna på vad den här engelska killen i Moskva har att säga.
Jag gjorde det och tyckte det var både seriös och intressant aspekt på frågan många här hos oss i Väst vill ställa till folket i Ryssland.
”Do Russians ACTUALLY Support the Ukraine War?”
https://www.youtube.com/watch?v=NV7Ue9kUnsA
”Många frågar mig om ryssarna stöder kriget i Ukraina. Efter att ha bott i Moskva i åtta år, talat språket och pratat med människor från alla möjliga bakgrunder, kan jag säga att det verkliga svaret är mycket mer komplicerat än en enda statistik. I den här videon förklarar jag varför själva frågan är bristfällig, hur vanliga ryssar upplever kriget på helt olika sätt och varför generaliseringar döljer mer än de avslöjar. Om du vill ha en tydligare bild av hur det dagliga livet i Moskva faktiskt känns, kommer den här videon att hjälpa dig.”
Nu går det inte längre att titta på YT via DuckDuck för att slippa reklam, så då får det vara.
Det finns så många alternativ till YT som dock envisas med att utöva kontroll. Reklam är en del av den underrättelsetjänst.
Det är nu som en börjar förstå den ivrighet som kännetecknar amerikansk utrikespolitisk teck industri när de mer eller mindre ”auktoriserade” bort konkurrenter som Huawei. Sverige svalde betet med hull och hår
Anledningen till den intensitet och propaganda som amerikanarna drev mot andra konkurrenter var det faktum att de redan hade så mycket kontroll/övervakning. Ungefär som tekniskt koloniägande i form av digitaliseringssystem, vilket förklarar ivrigheten eftersom de inte ville förlora det de redan hade.
Att Sverige är så pass underutvecklad i flera avseenden när det gäller amerikanskt inflytande i form av ”koloniattityd” belyses bäst med medlemskapet i Nato, dvs en organisation med avsevärda meriter i krigsbrott, samt DCA avtalet som avklätt landet sin suveränitet.
Detta är hårresande prestationer som svenska politiker åstadkommit.
Bra inlägg också.
Av en gång Världens mäktigaste industriland återstår endast vapenindustrin.
All annan industri gick under av internationell konkurrens.
Random russofob ojar sig över hur många (några eller inga) bilmärken och bilar Ryssland tillverkar.
Vad jag som gammal bilmekaniker vet är att alla tidigare välkända bilmärken från Storbritannien är konkursade och nedlagda sedan årtionden tillbaka.
Jag tror inte en enda civil bil tillverkas i England idag.
Något hantverksbygge kanske men inte i större skala.
Det borde russofob ta in.
De bilar och fordon som Storbritannien tillverkar idag är militärfordon.
Och då passar kriget i Ukraina som handen i handsken.
Vi måste ge Storbritannien den uppmärksamhet det förtjänar.
Efter USA kommer absolut U.K. på andraplatsen som den stridande parten i Ukraina mot Ryssland.
Sedan kommer förmodligen Tyskland där neokonservativt regeringsalternativ tjänar som förlängda armen till USA som sedan ww2 haft den militära kontrollen över Tyskland.
Därefter Frankrike med hyperliberalen Macron vars största insats för kriget mot Ryssland består i en omåttligt hotfull retorik, en del vapenleveranser men inte så mycket mera.
Kanske ett gäng soldater och officerare också men vad det blev av dem kanske vi inte ska prata så mycket om?