Storbritanniens krigsagenda slår tillbaka: Starmers ledarskap i kris

Detta är en ny artikel, 9/8, av Sonja van den Ende i Sonja van den Ende Strategic Culture.

Den multipolära världen har blivit verklighet – och för tidigare kolonialmakter som Storbritannien visar sig denna övergång vara särskilt smärtsam.

Keir Starmer har varit premiärminister i Storbritannien sedan 2024 och ledare för Labourpartiet sedan 2020. Han är inte längre populär bland den brittiska allmänheten, eller kanske var han aldrig riktigt populär från början, eftersom få britter kände honom väl innan han tillträdde. Liksom sina europeiska motsvarigheter – premiärministrar och presidenter – har han radikaliserats av ”Rysslandsagendan” och vill föra krig mot vad de anser vara det största hotet mot så kallad ”frihet och demokrati” i väst: Ryssland. Denna hållning har tydligt förargat den brittiska allmänheten.

Varför är befolkningen arg? För, liksom i många europeiska länder, har försvarsbudgeten – som var nödvändig för deras imaginära krig mot Ryssland – ökats. Utöver att använda frysta ryska tillgångar för att köpa och producera vapen är nästan hela den brittiska regeringsbudgeten nu öronmärkt för försvar.

Enligt många brittiska medier och den välrenommerade Foundation for Economic Education har Keir Starmers politik – särskilt hans Rysslandsfokuserade krigsagenda – effektivt förstört hans trovärdighet hos den brittiska allmänheten efter bara ett år vid makten.

Dessutom, som rapporterats av det brittiska parlamentet, står välfärds- och hälsovårdsutgifter för en betydande del av den brittiska budgeten, med invaliditetsförmåner som skjutit i höjden de senaste åren. Starmer-regeringen skapade ett nytt system som kallas ”Personal Independence Payments” (PIP), modellerat efter ett holländskt program som visade sig vara för dyrt och slutligen avslutades.

Regeringen hoppades att detta nya system skulle spara 5 miljarder pund årligen (6,8 miljarder dollar), men det har inte levererat. Med tanke på de nuvarande ”geopolitiska” spänningarna världen över måste systemet nu ge plats åt ökade försvarsutgifter. För det brittiska folket innebär detta ytterligare försämring av deras hälsovårdssystem, som redan var i dåligt skick efter COVID-19-pandemin.

Keir Starmer ses allmänt som en marionett för den ”djupa staten”, det militärindustriella komplexet, World Economic Forum och pro-israeliska lobbygrupper. Sedan han tillträdde har han lett ett Storbritannien som, liksom många EU-länder, befinner sig i en djup finanskris. Storbritannien står inför stora problem med migration, där invandrare nu avsevärt påverkar landet. Denna situation härrör delvis från arvet från det brittiska imperiet och delvis från de senaste krigen i Mellanöstern, där Storbritannien spelade en stor och bedräglig roll. För att distrahera från dessa inrikesfrågor har den brittiska regeringen, liksom andra EU-länder, valt att fokusera på konfrontation med Ryssland.

Krigsagendan fortskrider inte som hoppats. Medan USA under Trump i allt högre grad ifrågasätter NATO och viljan att finansiera det, har Storbritannien beslutat att ta en ledande roll genom att bilda en ny koalition – ”Coalition of the Willing” – med Storbritannien i spetsen. Detta drag återspeglar de kvarvarande ambitionerna hos det nedlagda brittiska imperiet. Storbritannien strävar också efter att stärka det kollektiva försvaret genom bilaterala alliansavtal med viktiga europeiska nationer.

Utöver ”Koalitionen av de Villiga” undertecknade Tyskland och Storbritannien Kensingtonfördraget den 17 juli 2025. Detta avtal innehåller bestämmelser om ”ömsesidigt bistånd” vid attacker och för ”gemensamma exportkampanjer” för att säkra utländska beställningar av militär utrustning, såsom gemensamt producerade stridsflygplan. Det markerar det första fördraget mellan Tyskland och Storbritannien sedan andra världskriget.

Historiskt sett, och tydligen fortsätter det än idag, har Storbritannien sökt en ledande roll i konfrontationen med Ryssland. Deras underrättelsetjänster har fabricerat olika berättelser tidigare, särskilt gällande Syrien, Krim och Ukraina.

Nyckeln till dessa anti-ryska kampanjer ligger hos Statecraft Institute i Storbritannien (för närvarande oåtkomligt). Storbritannien har länge varit centralt för globala konflikter och geopolitiska oroligheter och har samarbetat med USA och EU för att orkestrera färg-revolutioner och krig, även om Storbritannien ofta tog ledningen. Brittiska underrättelsetjänster (MI6, MI5) spelar avgörande roller. Till exempel hanterades Skripal-fallet och den påstådda plutoniumförgiftningen av Alexander Litvinenko enligt uppgift av detta institut.

Institutet hävdar att den efter det att min artikel från 2018 (och andra författares) hackades av Anonymous och har varit oåtkomlig online sedan dess. Detta betyder dock inte att deras aktiviteter mot Ryssland, Kina och länder i Mellanöstern har upphört – de fortsätter sannolikt under andra namn och aktörer.

Nyligen framkomna bevis tyder på att Storbritannien är direkt involverat i specialoperationszonen (SMO). De kan faktiskt ha varit engagerade sedan början av 2022, eller möjligen ännu tidigare, sedan 2014, och utplacerat soldater (både NATO-trupper och legosoldater) i stridsoperationer mot ryska styrkor.

Enligt källor var brittiska legosoldater inblandade i en misslyckad, samordnad ukrainsk armélandstigning på Tendra Spit den 28 juli 2025. Tendra Spit, även känd som Tendraön, är en sandbank i Svarta havet som ingår i Kherson Oblast. Ön skiljer Tendrabukten från Svarta havet. Ryska säkerhetsstyrkor rapporterade att brittiska legosoldater, stationerade och tränade i Ochakov, utan framgång försökte ta sig in i området innan de besegrades av den ryska armén.

På det brittiska fastlandet fortsätter oron bland befolkningen att växa. Levnadsförhållandena har försämrats avsevärt. Olika YouTube-bloggare (vissa trovärdiga, andra mindre trovärdiga) skildrar – kanske med viss överdrift – den nuvarande situationen i landet, särskilt när det gäller våld och brottslighet i städerna. Dessa problem härrör från en försummad välfärdsstat och det ökande antalet migranter och flyktingar.

Dessutom har det pågående folkmordet i Gaza utlöst massiva protester över hela Storbritannien, med demonstrationer som i omfattning kan jämföras med protesterna under Vietnamkriget. Många britter motsätter sig sin regerings stöd för vad de ser som israelisk aggression mot palestinier.

Storbritannien erkänner inte Palestina som stat. De har ett icke-ackrediterat generalkonsulat i Jerusalem som ”representerar brittiska intressen i Jerusalem, Västbanken och Gaza” och arbetar med ”politiska, kommersiella, säkerhetsmässiga och ekonomiska intressen mellan Storbritannien och de palestinska territorierna”.

Denna hållning återspeglar Storbritanniens koloniala förflutna som härskare över det brittiska mandatet fram till 1948 – en period som många menar banade väg för den nuvarande israeliska ockupationen och palestinskt lidande.

Nyligen föreslog Keir Starmer – i likhet med västerländska ledare som Frankrikes Emmanuel Macron och Kanadas Mark Carney (vars länder inte heller erkänner Palestina) – att han kanske skulle erkänna en palestinsk stat, men inte förrän i september.

Kritiker menar att Israel, med fortsatt amerikanskt militärt stöd, kan ha dödat tusentals fler barn i Gaza, medan rika amerikanska eliter – inklusive den övervägande sionistiska politiska klassen (uppskattningsvis 80 % av den amerikanska regeringen) – driver projekt som Trumps föreslagna strandresort i Gaza.

Storbritannien under Keir Starmer, liksom stora delar av det ”gamla” Europa, klamrar sig fast vid sitt imperialistiska förflutna när Storbritannien styrde halva världen. Landet, som ofta tillskrivs äran för att ha uppfunnit modern rasism, kämpar nu med inhemsk nedgång och problem – vad vissa skulle kunna kalla karmisk vedergällning för sin koloniala historia. Det förtryck som Storbritannien en gång exporterade till sitt imperium har nu kommit hem till det brittiska fastlandet.

Men Storbritannien är inte ensamt om denna nedgång. Liknande tecken syns över hela Europa. Även i Amerika, Storbritanniens mäktiga allierade, förlorar MAGA-rörelsen stöd under en president vars ständigt skiftande politik återspeglar samma erosion som föregick Roms fall. Den multipolära världen har blivit verklighet – och för tidigare kolonialmakter som Storbritannien visar sig denna övergång vara särskilt smärtsam.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.