Svensk Intelligentia och Utrikespolitik

4
1290

Denna artikel är skriven av vår yngste bidragsgivare Andi Olluri, som nyligen tagit studenten. Den är mycket lång och mycket läsvärd, och har närmare 50 referenser. Jag är ansvarig för särskilda markeringar i texten,och viss styckeindelning. Bilderna har jag valt.


Svensk Intelligentia och Utrikespolitik

Det var som gymnasieelev jag läste sociologen Herbert Schillers uppsatser om näringslivets grepp om media och dess kongruens med officiell statlig makt och ideologi. Efter en noga genomgång av dokumentationen får vi en tydlig bild framför oss – att den oerhörda maktkoncentrationen och den tekniska indoktrineringen, privat och statlig, får några lustiga och allvarliga konsekvenser. Särskilt i fråga om utrikespolitiska affärer och den utbildade klassens uppfattning om Västs “demokratiska uppdrag”.

Nämligen: vi är de goda och våra fiender är de onda. Om någonting inte stämmer överens med denna uppfattning måste detta förringas eller helt enkelt struntas i. Det verkar som att den långa historiken över imperialistisk eller aggressiv verksamhet en stat ägnar sig åt – vare sig denna verksamhet är omfattande eller mindre omfattande – visar att detta så gott som alltid följs av en “officiell linje” med messianska undertoner som upprepas av det samhällets priviligerade befolkning. Och ett något närmare studium av hur samhällen fungerar visar precis detta.[1]

Att ge en schematisk bild av den intellektuella klassens roll i denna situation följer en enkel metodik: jämföra dess ideal och den verkliga världen. Idealet är, såklart, att “vi är de som håller makten i schack”. Det är en sanningssökande och maktkritisk verksamhet. Men det är också en väsentlig uppgift som innebära formandet av den ovetande skockens sinnen och, enligt liberala kretsar, är de intellektuella därför “att jämställa med snickare och mekaniker.”[2] En vidare proklamation talar om de intellektuellas “Uppdrag”. Ett “Uppdrag”, att “granska makten och spegla verkligheten.”[3] Notera dock att frågan om huruvida media och intellektuella systematiskt förbiser våra brott och sväljer den “officiella linjen” blir en faktamässig fråga. Vi kan studera historiska händelser i den verkliga världen, och inte endast tomma men ädla fraser.

Och när vi studerar statsideologin, fakta och sedan jämför med pressens uttalanden, får vi en intressant bild.


Rysk agression?

Ta exempelvis frågan om rysk aggression. I Säkerhetspolisens bedömningar får vi veta att “detta tar sig uttryck i kontinuerlig rysk säkerhetshotande verksamhet mot det svenska samhället”, samt att “Ryssland använder kontinuerligt en rad lagliga och olagliga metoder under tröskeln för en väpnad konflikt.”[4]  Och nyligen fick vi några kommentarer av Löfven som inte skall förbises, om att den Fria världen måste “agera enigt och tydligt” som en reaktion på rysk utåt- och inåtriktad aggression. Eftersom detta mer eller mindre accepteras universellt utan vidare diskussion bland så gott som alla delar av elitklassen, instämde moderata parlamentarikern Jessika Roswall att “Rysslands aggressiva beteende kräver kännbara motåtgärder”. Utbildningsspecialisten och liberala parlamentarikern Maria Nilsson klagar över att det finns en barnslig “övertro på att Ryssland […] skulle kunna för en dialog […] Problemet med Ryssland är att de [bara] har egna intressen.” Vi måste alltså inta det “stenhårda motstånd mot den ryska regimen” som kallas efter.[5] Dessutom vet vi också precis vilka presuppositioner som svepts under mattan vid dessa uttalanden, oavsett om de kommer från den så kallade vänstern eller högern. Nämligen, som Peter Hultqvist noterade, att våra krigsövningar bidrar “i närområdet till säkerhetspolitik stabilitet och är att betrakta som konfliktförebyggande.” Och vi har förstås några att tacka för detta: “Denna stabilitet är beroende av de nära bilaterala samarbetet med bland andra USA.”[6]

Vi behöver alltså därmed inte ägna oss åt någon kremlologi för att lista ut vilka länder Hultqvist faktiskt syftar till. Numera är man öppen med vad man faktiskt menar.

Varje gång man får ta del av liknande kommentarer måste man vara kritisk. Staten – och det finns endast mycket få undantag till detta – kommer alltid att anmärka på andras aggression och fördöma deras tillvägagångssätt, medan ens eget beteende som är blott en spegelbild går mer eller mindre förbi omärkta. Här blir faktan väsentlig. Den bästa sammanfattningen av de flera oerhörda krigsövningar som NATO-centrerade länder – upp till 32 stycken (däribland Sverige) från sex olika kontinenter – utför, exempelvis i Svarta havet precis intill Ryssland, har offentliggjorts i en deklaration av NATO:

95 NATO-övningar är planerade under 2021. Enligt [NATO:s] Allierade, kommer de att utföra 220 nationella och multinationella övningar. Övningarna ledda av NATO och Allierade detta år inluderar cirka 20 gemensamma övningar, 24 övningar fokuserade primärt på land, 24 på luftrum och 9 huvudsakligen på maritima operationer. Många fler övningar kring specifika funktioner eller färdigheter [och pågår året runt].[7]

Dessa innefattar tiotusentals soldater, krigsfartyg och fordon med förintande missiler, aktiv aggression och avsiktlig konfrontation som mycket väl kan leda till krig. De skott och bomber som avlossades intill ett brittiskt krigsskepp som deltog i den enorma operation Sea Breeze, och som ska ha befunnit sig cirka tre kilometer inne på ryskt vatten, var inte endast en olycklig och rafflande olycka. Läckta interna brittiska dokument visar, bland en hel del annat, att britterna och USA handlade avsiktligt på ett sådant vis att det skulle skapa en skarp rysk reaktion.[8] De interna diskussionerna gör all kommentering onödig. Vi skulle helt enkelt gå från att endast flyta passivt i Svarta havet, till att aktivt irritera ryssarna. Men då uppkommer såklart frågan, som en officiell ämbetsman ställde: Försvarsdepartementet ville nämligen ha reda på “vad vi vet om den möjliga ‘welcome party’” ryssarna har att erbjuda det täta intrånget. Svaret var något mer diplomatiskt:

I följandet av en förändring från försvarsengagemang till operationell aktivitet [aggression], är det högeligen sannolikt att ryska flottan och luftstyrkans interaktioner [reaktioner mot Väst] blir alltmer frekventa och påstridiga.[9]

Man bedömde att detta skulle bli en succé, och valde därför att ha flera fotografer och journalister ombord.

Det är helt naturligt att förvänta sig någon typ av respons på Rysslands avlossningar från NATO, ledd av USA. Faktum är att flera tydliga responser har framförts – men knappast rapporterats i pressen. I förstone har vi fortfarande kvar våra styrkor i Svarta havet. Men för att lära Ryssland att vi skall få genomdriva vilka planer vi vill, var vi vill, valde USA att skicka högteknologiska spanarplan. Kapten Wendy Snyder informerade media om att vi skickat dessa “och övervakar allting i Svarta havet, som vi alltid gör”.[10] Ett par dagar senare övade man – denna gång utan Sverige –  på “bombarderingsrundor” (strafing)  på ryska skepp.[11] Samtidigt förklarade man för världen att USA, Polen, Ukraina och en handfull andra länder skall under mitten av juli utföra krigsövningar riktade mot exempelvis Vitryssland.[12] Såklart är de nämnda exemplen endast några få. Kanske några skämtsamma och något överdrivna, men ändå träffande och relevanta kommentarer och citeringar av analytikern Rick Rozoff ger en klarare uppfattning:

Övningen Sea Breeze. Bild hos Pål Steigan.


USA:s och NATO:s krigsfartyg, militära flygplan, missiler och trupper är så ofta i och kring Svarta havet i överlappande militärövningar att det är ett under att några som helst kommersiella skepp kan finna rum att manövrera
, eller att solen någonsin bryter igenom havets vågor […] Försök hålla kvar en bild av det som skrivits ovan samtidigt som du läser orden uttalade av de Allierades luft- och stabskommandör, General Andrew Hansen: ‘Generellt sett demonstrerar luft- och maritim-integrationen [krigsövningarna, m.a.] NATO:s förmögenhet, redobogenhet och beslutsamhet att skydda de Allierades populationer; med våra skepp och flygplan fredligt opererande’.”[13]

Man undrar exakt vilka, i någon population alls, som känner sig säkra av att vara på randen till storskaligt krig – och möjligen förintelse.

Men enligt den universella doktrinen om journalisternas och de intellektuellas “Uppdrag” att “spegla sanningen” och granska makten borde dessa händelser väcka en hel del frågor om de styrande kretsarnas anklagelser om rysslands “aggressiva beteende”. Det underliga här, däremot, är att de knappast öppnat munnen om detta. Antalet ledare, indignerade kommentarer och analyser från intelligentian är ytterst få.[14] Av de relevanta att hitta i pressen har vi Martin Kragh, som låter oss veta att incidenten “handlar […] om att markera ryskt herravälde”.[15] Förutom att inte nämna bakgrunden, ställer han sig inte ens frågan: håller Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och de övriga, oavlåtligen enorma krigsövningar utanför Stockholm och Miami? I vilken mån hade vi sagt att Sverige visade prov på sitt “herravälde” om vi stävjade av ryska fartyg i Östersjön? Hans uttalanden kom en dag innan BBC:s publicerade dokument. Men trots detta, har han valt att inte förändra sina uttalanden, eller ens erkänna att dokumenten finns – en av den intellektuella klassens utpräglade nöjen.

Rör man sig utom de pågående militärövningarna vi deltar i, blir materialet rikare i fråga om “rysk aggression” och hur vi bör reagera. DN:s ledarredaktion varnar om att “Putin är ett hot som måste hanteras bestämt.” Det behöver “klargöras, av USA och EU tillsammans, att [hans] handlingar får konsekvenser.”[16] Martin Kragh informerar om att Väst inte kan “kompromissa [med Ryssland] när det gäller grundläggande demokratiska principer”. Den bland elitcirklar respekterade och prisvinnande journalisten, Anna-Lena Laurén, instämmer och uppger att “Putinregimen utkämpar just nu ett krig på två fronter.” Nämligen “konfrontationspolitiken” mot Väst och ett krig inbördes, som är en följd mot dess krig mot oss västerlänningar: “De ständiga konflikterna som Ryssland utkämpar med Väst har lett till ett intensivt letande efter fiender.”[17] Därför måste, förklarar liberalismens skyddspatron, Rysslands och Vitrysslands opposition få “allt stöd från Väst.”[18] Inte överraskande, ser vi en slående uniformitet mellan å ena sidan “kritisk” media och intellektuella som skall “spegla sanningen”, och å andra sidan makten och den “officiella linjen”. Man måste påminna sig att denna ideologiska patologi inte gäller endast det så kallade “vänsterblocket”, ledd av Socialdemokraterna. Den kristdeomkratiska europaparlamentarikern David Lega sammanfattar den dominerande uppfattningen och önskan till följd av Rysslands “brutala repression” inåt och “aggresiva[a] utrikespolitik”:

Först och främst är det viktigt att EU nu samlar (demokrati-)trupperna. Tillsammans med USA och andra borde EU arbeta fram en “verktygslåda för demokratiförsvar” som kan innehålla element såsom gemensamma sanktioner, mekanismer mot penningtvätt och villkor för ekonomiskt stöd och investeringar, liksom samordning av internationella utredningar, gemensamt stöd till demokratiförsvarare, inklusive i det östliga partnerskapet, och en ny konvention om skydd av demokratier […] Parallellt med ovan åtgärder är det viktigt att EU i sin policyrevision inte bara ser på Putins Ryssland, utan också planerar för framtida förbindelser med ett fritt, demokratiskt och välmående Ryssland. Därför bör EU omedelbart påbörja förberedelser som skulle inkludera ett brett utbud av incitament för att stärka inhemska tendenser till frihet och demokrati. Sådana incitament kan vara frihandel, investeringar och viseringsliberalisering.[19]

Sverigedemokraternas ledamöter, försvarsexperten Björn Söder samt Roger Richthoff som är ledamot även i försvarsutskottet, instämmer:

Det handlar inte bara om regimer som förtrycker sin egen befolkning utan Ryssland, som befinner sig i en union med Belarus, har under de senaste åren bedrivit en aggressiv utrikespolitik som militärt främst manifesterat sig i Ukraina, Georgien och Syrien. Den aggressiva politiken som Ryssland bedriver dels mot sin egen befolkning och dels mot andra stater riskerar att trappas upp under 2021. Under året kommer dels den politiska makten att prövas när landet går till parlamentsval i september och dels gentemot väst när landet under samma månad tillsammans med Belarus kommer att genomföra den återkommande strategiska övningen Zapad 2021[…] Inför denna utveckling i Sveriges närområde behövs en tydlig utrikes- och säkerhetspolitik som understödjer oppositionen i Belarus och Ryssland samtidigt som vi stärker den egna försvarsförmågan. Det är också viktigt att vi följer händelseutvecklingen på andra sidan […] I denna politik ingår att Sverige inför en så kallad Natooption där vi tydligt deklarerar för Ryssland att vi har ett nationellt självbestämmande och är beredda att ta de beslut som den säkerhetspolitiska situationen kräver.[20]

Läsandet av dessa kommentarer måste göras med en hel del skepticism. Anklagelserna om att Ryssland hotar Väst, och inte tvärtom, kan skyllas på att dessa uttalanden kom innan sommaren detta år. Men det hade varit att förvirra sig om den ymniga fakta det krigshistoriska källmaterialet erbjuder. Ted Galen Carpenter, ledande expert inom frågan från CATO Institute, ger talande kommentarer om situationen innan NATO-operationerna inleddes:

NATO har engagerat sig i ett alarmerande antal provokationer [mot Ryssland] de senaste åren- Det politiska beslutet att expandera [NATO-]alliansen till att inkorporera inte endast forna Warszawapakten-medlemmar, men även tre baltiska stater som var en del av Sovjetunionen, var i sig en fientlig handling, NATO har dessutom deltagit i ett antal specifika militära aktioner som har förvärrat spänningarna.

NATO-styrkor i Europa - Foto från NATO-video: NATO.int
NATO-styrkor i Europa – Foto från NATO-video: NATO.int

Ett mer eller mindre bortglömt faktum är att det under januari, förra året, hölls NATO:s största militärövning ungefär sedan Sovjetunionen föll. Sex månader senare erbjöd Ryssland att avmilitarisera Kaliningrad – ett isolerat område som är helt omringat av NATO-styrkor – under ett villkor: det sker ömsesidigt. I försvarspressen informerade man om att förslaget möttes med “en stenvägg”. Carpenter fortsätter:

Utöver utökningen av NATO:s krigslekar, har det erfarits en dramatisk ökning av incidenter varvid NATO-flygplan – i synnerhet amerikanska spionplan – har närmat sig den ryska gränsen för att testa landets luft- och havsförsvar […] Det har förekommit ett dussintal, om inte hundratals, [ryska]  hämmanden av amerikas och NATO:s militära flygplan årligen i flera år, i synnerhet i området kring Svarta havet och Baltikum.

Tittar man på de tekniska analyserna, är “den oförnekliga sanningen […] att USA och NATO tränger sig på Ryssland”, snarare än motsatsen. Datan är så pass överväldigande, att traditionella och etablerade medier tillstår det. ABC News presenterade en rapport där de granskade situationen. Slutsatserna var intressanta. Det hände att Ryssland överträdde Västligt territorium, men “inte desto mindre bleknar dessa i antal jämför med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser.”[21]

Vilka grundsatser de intellektuella eliterna accepterar och sedan sveper under mattan, måste tolkas. Problemet med att läsa kontemporär politisk analys i de ansedda tidskrifterna är att mycket av vad som sägs har en politisk-teknisk innebörd. Om man frågar vem som helst: Vad innebär aggression?, så lär svaret ha någonting att göra med att man med oerhörd makt försöker borra in i någons huvud: vi gör vad vi vill, vid ditt territorium eller inte, och det spelar ingen roll om du inte accepterar det. Men detta gäller inte när förståsigpåare uttalar sig om dessa frågor. För dessa gäller endast de tekniska definitionerna. Aggression, för dessa, är fiendens aggression. Vi håller inte på med sådana saker och därför kan vår “aggression” inte ens uppfattas i avancerad politisk diskurs. Det är av precis detta skäl “aggression” inte kan uppfattas som de västerländska makternas framgångsrika försök i att satelitisera de länder som ingår i Rysslands närmaste grannskap.

Vi har alltså en helt logisk förklaring till Björn Söders och Roger Richthoffs dubiösa varningar, och om det inte vore för denna tekniska definition av “aggression” hade deras bild av världssystemet kollapsat. Exempelvis hade de, om det inte vore för detta nyspråk, behövt förespråka att Ryssland skulle “understödj[a] oppositionen” i Västs länder och stärkt “den egna försvarsförmågan” eftersom Sverige och dess allierade övar skarpa krigstaktiker intill Rysslands gränser. Utöver detta hade det för Ryssland varit angeläget att gå med i en ny Warszawapakt-liknande allians. Men allt detta är inte följdriktigt med den “officiella makt-pressen-linjen”, och därmed kan den inte ens föreställas.


Nazistdemonstration i Kiev 13 oktober 2018.

Om utvecklingen i Ukraina.

Det är värt att ta en titt på ett par väldigt upplysande kommentarer från den avlidne, då ledande russologen, Stephen Frand Cohen. Han frågar “varför” Väst är “så djupt involverad i Ukraina”. Vidare måste man undra hur vi hade reagerat “om ryska militära baser började uppstå” intill Washingtons, eller Stockholms gränser. Citaten är från dryga två år sedan. Det är därför helt naturligt att vi inte kan använda en del av orden i samtida diskussioner om imperiella ambitioner i östra Europa. Exempelvis undrade han om effekterna av de “föreslagna nästan $400 millioner värda amerikanska krigsmateriel till Kiev.”[22] Två år senare är situationen annorlunda. Redan innan krisen i östra Ukraina våren 2021, beskrev den ledande ukrainska kommentatorn vilken enastående demokratisering landet hade uppnått efter USA:s initierade statskupp[23] – nämligen en militariserad autokrati utan populärt stöd som har fungerat utmärkt för neoliberala experiment och västerländska investeringar. För ungefär sju månader sedan uttryckte den ukrainska politikforskaren Ruslan Bortnik en befogad rädsla bland ukrainska forskare:

Ett antal tillägg kommer förmodligen fattas [beträffande amerikansk attityd till Ukraina]. Jag tror Demokraternas lag kommer göra ytterligare försök att ‘av-suveränisera’ Ukraina. Kontroll över Ukrainas ekonomiska och politiska elit kommer att koncentreras.

Det intressanta är att Joe Biden redan 2015 talade storartat om Ukrainas “historiska kamp” mot korruption – ett år efter kuppen. Resultaten har, däremot, varit klena. Till exempel påpekar den ledande granskaren av Ukraina-Väst-kopplingen, Dmitriy Kovalevich, att allt från presidentposten till den lokala maktstrukturen är begränsad till en koncentration av bankirer och oligarker, och förbjuder en rad oberoende partier:

Vänsterpartier är fortfarande förbjudna. Därtill har andra lokala och regionala politiker och kandidater blivit tvingade att buga sig inför oligarkerna som kontrollerar de stora nationella partierna och media […] Lokala val visar att till och med by- och stadsråden kommer hamna fullständigt i Ukrainas oligarkers kontroll, vilka har skapat en handfull partier för detta ändamål. Presidentpartiet, “Sluha Narodu”, trots att det grundades förra året, har redan förlorat förtroendet av väljarna […] Således delades kontroll över centrala Ukraina på den lokala nivån mellan Igor Kolomoisky […] och Rinat Akhmetov, en businessman och den rikaste mannen i Ukraina […] I västra Ukraina kontrollerades de lokala råden av före detta presidenten Petro Poroshenko, stöttad av nationalister, och det profascistiska och antisemitiska partiet Svoboda (Frihet). I östra Ukraina delades makten [mellan delar av förra nedstörtade presidenten Yanukoviches parti] och Rinat Akhmetovs nya politiska projekt.[24]

Korruptionen, ett resultat av Västs och IMF:s propagerade neoliberala reformer, är så påtagliga att Ukrainas före detta finansminister och ställföreträdare för presidenten förra året erkände situationen i bittra ordalag. “2020 kommer att minnas av ukrainare under en lång tid”, särskilt på grund av “det exempellösa ökandet av korruption och auktoriteternas brist på verklighet.” Han har noterat att om det inte vore för denna till stora delar “tillverkade” korruptionen, “hade Ukraina inte behövt IMF-lånen”. Och trots det “enorma hålet i den allmänna kassan” fortsätter chefen för nationalbanken frenetiskt ta resor västerut i Europa och Washington för att ta lån. Allt detta ger svar på varför ledande aktivister och kritiker ärligt förklarar att Ukraina genomgått en “transformation till en fullbordad koloni av det tjugoförsta århundradet”, och om man granskar faktan inser man detta snabbt. Enligt FN-beräkningar är ungefär 50% fattiga. De neoliberala reformerna har åstadkommit en prisökning på de allra mest elementära varorna de senaste sju åren. Priset på elektricitet ökade med 246%, bränsle 884%, kallt och varm vatten 584% respektive 502% och uppvärmning med 1223%. Media är styrt med en järnhand, och alla försök att bekämpa korruption har “visat ingen effektivitet alls”.[25]

Men alla i landet lider inte. I dominerande statliga företag, vars ledningar förra året fick sina utbetalningar tvådubblade, drack kostymmännen champagne medan de snabbt skickade “delar av fonderna till lobbyisterna i USA och Europa som strider mot Nord Stream”. För dessa – de som tjänar och är fullständigt beroende av västerländska elitintressen i “det tjugoförsta århundradets” koloni – hade situationen inte kunnat vara det minsta bättre. I inhemska politiska diskussioner har ämbetsmännen ivrigt undrat hur det kommer sig att stora delar att befolkningen (65%) anser att landet mer eller mindre blivit en amerikansk marionettstat, styrd via olika länders ambassader. I maj kunde man trots allt svara på frågan. Nämligen “att USA är insyltad i detta, eftersom Washington har introducerat extern förvaltning sedan 2014.” Parlamentet är mer eller mindre utfyllnad, eftersom “centrumet för politisk kontroll” i Ukraina “är i USA:s ambassad.”[26] Det sammanföll med Anthony Blinkens ukrainabesök samma månad, vilket väckte intresset bland de ukrainska undersökningscirklarna. Politiska forskaren Konstantin Bondarenko förklarade att:

USA vill förbehålla rätten att kontrollera processerna i statligt ägda monopol i Ukraina genom arbetsledande råd: i Ukrzaliznytsia (tågrälsföretaget), Naftogaz (oljeföretaget) och så vidare… Faktum är att Ukraina inte väljer vilken väg landet skall gå i. 2014 var vi angivna en väg, och vi följer den. Bristen av Ukrainas oberoende har varit mer än uppenbar sedan 2004.

Oleksandra Skubchenko, chef för Ukrainas Bostadsunion, instämde och beklagade över att “de [Väst] vill råna oss ännu mer”. Medvetet eller inte, parafraserade han den allmänna satsen när han insåg att “vi endast är en koloni mellan Ryssland och EU.”[27]

Den sorgliga verkligheten – inte alls unik för Ukraina – skapar en lustig effekt när Ann Linde oroat bekymrar över Ukrainakonflikten, som “utgör ett av de största hoten mot den europeiska säkerhetsordningen”. I lösningen av “den svåra humanitära situationen för civila” missar Ann Linde sammanhanget på ett fantastiskt sätt.[28] Om det inte vore för att det skulle göra Storebror tvärs över Atlanten arg, skulle hon kunnat samla fråga: vad kan egentligen en sund människa förvänta sig skall hända när stora delar av Europa och USA permanent stationerar trupper i Polen, Baltikum och missiler i Turkiet, som har en förmåga att nå Rysslands kärna på femton minuter? Kan en rationell människa anta att Ryssland inte svarar på det faktum att Ukraina blivit en språngbräda för västerländsk aggression och enorma krigsövningar? Hur förväntar man sig Ryssland reagera när England och övriga Väst har ett pågående vapen- och miltärutbildningsprogram i Ukraina som varar i nästan ett decennium? Ett program som har tränat nästan 20 000 soldater, samtidigt som man forslar hundratals ton vapen, värda hundratals miljoner dollar med avsikten att, som NATO-syftet var, “peta på den ryska björnen”.[29]

Linde och de styrande samlingarna får däremot sällskap av de “kritiska” intellektuella kommentatorerna – och då inser man hur innehållslöst ordet “kritisk” faktiskt är. Så lite som en tillstymmelse av faktan om Maidankuppen, militariseringen eller den nuvarande Östkrisen som till stora delar är en produkt av vårt försök att skapa ett välintegrerat världssystem där våra – givetvis toppskiktens – intressen går före allt annat, är hart när omöjligt att finna i agendasättande media.


Vad som däremot inte är svårt att hitta är lydiga akademiker som Martin Liby Troein, som lamenterar över de ryska tentaklerna som håller länder såsom Belarus under armarna. Den vitryska auktoritarianismen har gått så pass långt att det “inte längre” handlar om “en diktatur, utan om en skurkregim”.[30] Precis på detta sätt fungerar totalitarismen i Öst: formulan går ut på att en skurk terroriserar vilt, allt under “Björnens” beskydd.

Dessa är de fundamentala tankegångarna bland skribenterna – i otrolig symfoni med statsplanerarna och den “officiella linjen”, och tyvärr verkar de inte inse hur lite som därmed är sagt. Ta exempelvis Michael Winiarskis kommentarer. Lukasjenkos regim, “en paria”, har sin “överlevnad allt mer säkra[d] av Vladimir Putin.”[31] Problemen med dessa utgjutelser bör för varje person – särskilt de som skall föreställa sig vara akademiker och subversiva mot statlig propaganda- vara självklara. I förstone besannas varje stats profetia: Vi är de goda och vi måste försvara mänsklighetens goda. Allt som inte passar in i denna dogma bryr vi oss helt enkelt inte om. Och faktum är att den “Officiella-kritiska-linjen” är mer än verklig.

Hur kommer det sig att så gott som inga av de citerade utlåtandena nämner att vår aggression mot Ryssland, militär och “journalistisk”, når exempellösa proportioner? Hur kommer det sig att det, av allt att gå efter, tas som ett givet? Eftersom våra upplysta ledare har tagit sig an det civiliserande uppdraget, har vi inget att säga till om. Denna sorts religion är vad våra intellektuella, vilka Isaiah Berlin kallade för det “sekulära prästerskapet”, har svalt – vare sig de vet och avser det eller inte. Det är svårt att hitta undantag till en bekvämt symbiotisk relation som denna i någon stat någonsin.

Detta insåg man omedelbart när man, som sociologen Alex Carey uttryckte det, skulle “ta bort riskena i demokrati” under PR-industrins födelse. Industrins mästare, Edward Bernays, förklarade 1947 att “engineering of consent” innebar: helt enkelt applikationen av vetenskapliga principer och testade praktiker i målet av att få folk att acceptera idéer och program … Engineering of consent är självaste essensen av den demokratiska processen, friheten att övertyga och suggestera … En ledare kan oftast inte vänta på att folk skall få ens en generell förståelse …[32]

Denna lustiga verklighet är alltså ingenting nytt, och särskilt är detta fallet i fråga om utrikespolitik. Det följer ganska naturligt att man helt enkelt snappar upp endast hälften av verkligheten om man följer ett i grunden docilt “Uppdrag” där ens egna stats aggressivitet antingen tjänar gott eller inte existerar alls – och där den officiella fiendens synder dessutom blir de allvarligaste. Tvekan råder heller inte om att någon sovjetisk komissarieklass under femtiotalet varnade om “amerikansk” inflytande i Ungern 1956 och att intervention därmed krävdes; en stat är alltid i behov en lydig societet som, i väsentlighet, fungerar som språkrör för dess utrikesaffärer. Går man igenom den historiska dokumentationen, som i stort sett är förbisedd av dagens intellektuella, ser man att tidiga experter insåg precis vad som höll på att ske på tidningarnas förstasidor. Vänder man sig till exempelvis Herbert Tingsten, en mycket komplex och blandad figur, så kan vi läsa inte endast fördömelser av ”kommisarieväldet” i Öst, men även mer nyanserade kommentarer som är mer svåra att hitta idag:

Vidare har föreställningen om en permanent rysk expansion i Skandinavien som ännu för trettio år sedan behärskade många och tjänade till stöd för nationalistisk propaganda undergrävts av forskningen och den fördomsfria debatten. Den s.k. rysskräcken, den traditionella fruktan för en ödesbestämd rysk expansion, är numera en agitationsfras än en realitet[33]

Jag tror att dokumentationen räcker mer än tillräckligt för att påvisa giltigheten i dessa iakttagelser. Men de behöver utvidgas för att fånga en annan rådande uppfattning som “undergrävts av forskningen och den fördomsfria debatten.” Ta exempelvis utrikesdepartementets uttalanden, där Ann Linde talar hängivet om “folkrätten”, avvisandet av “den starkes rätt”, att “främja demokratin i världen” och andra trevliga fraser.[34] Återigen kan vi lägga dessa åt sidan, eftersom alla samhällen och deras ledningar – oavsett vilka det gäller – kommer hölja sin verksamhet i avsikter som ingen kan få för sig att bestrida. Och det är så gott som obetingat av den inhemska politiska situationen. Det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan ha ett inbördes fritt politiskt system, och å andra sidan att ägna sig åt aggression utåt: under Englands politiska storhetsperiod var det frihetens vårdkase, samtidigt som man agerade som barbarer i sin plundring av Kenya och Indien, och slängde in boerna i koncentrationsläger och så vidare.[35] Tittar vi återigen på Lindes proklamation och ställer den sida vid sida med interna handlingsprogram, protokoll för vapenutläggningar och liknande, finner vi att hennes tal innehåller ett par olägliga implikationer. I grund och botten säger dessa implikationer någonting om vår relation till omvärlden som praktiskt taget aldrig skulle falla under den “officiella linjen”. Därför, följer det helt naturligt, hittar man precis samma implikationer i pressen – nämligen av det skäl att pressen följer den “officiella linjen” i dessa frågor till en enastående grad, i en relation som är svår finna annanstans i sociologiska domäner.

Om man undersöker de senaste cirka tio årens regleringar som bestämmer vilka länder Sverige skall få exportera krigsmateriel till, inser man att dessa har utformats så pass löst att de knappast har fått någon effekt. Läser man de tekniska tidskrifter i geopolitisk säkerhet får man veta att det snarare har haft en motsatt effekt, och exporten har endast ökat. Grunden lades efter Kex-utredningen, ett av Utrikesdepartementets projekt efter Arabiska våren som skulle göra någonting åt det faktum att vi försåg varannan regim i Mellanöstern och Nordafrika med stridsmateriel, och återupptogs i en av regeringens propositioner från hösten 2017. Denna fastslog att de som skulle få ta del av vår vapenteknologi inte fick strida mot “mänskliga rättigheter” och avvika från “demokratiska principer”. Men, de var ärlig och erkände att det inte alls var särskilt lätt att avgöra detta – vilket var den ledande trenden i punkt 70 i Januariöverenskommelsen, som mer eller mindre upprepade tidigare restriktioner.[36] Nå, givet denna ambiguitet bör man förvänta sig att svenska stridsföretag inte får mycket mindre att göra – något som faktan bekräftar.


A boy walks as he collects toys from the rubble of a house destroyed by a recent air strike in Yemen’s northwestern city of Saada May 27, 2015. REUTERS/Stringer – RTX1ET4O

Sveriges politik i Mellanöstern och vapenexporten.

Sveriges favoritgangsters nere på i Mellanöstern har exempelvis erfarit en gyllene diplomatisk och materiell tidsålder. Ta exempelvis Sveriges delaktighet i bland annat folkmordet i Jemen:

Förenade arabemiraten, en krigförande diktatur som [begår] krigsbrott i Jemen, var dock förra året den största mottagaren av svensk krigsmateriel. Nya affärer har dessutom godkänts till Saudiarabien, för första gången på sju år. Många har felaktigt trott att den svenska vapenexporten till landet var permanent stoppad efter den så kallade Saudivapenskandalen. Svenska Freds sammanställning av vapenexporten 2020 visar att krigsmateriel såldes till diktaturer och icke-demokratier för rekordhöga 5,8 miljarder kronor. Det utgör hela 35 procent av exporten […] Demokratikriteriet i det nya regelverket från 2018 har inte implementerats […] Andelen vapenexport till icke-demokratier ökade under de första åren med demokratikriterium. Från 7 procent 2017, året innan det nya regelverket trädde i kraft, till 24 procent 2018 och 29 procent 2019. År 2020 gick 35 procent av den svenska vapenexporten till icke-demokratier […] Trots dessa rapporter exporterar Sverige mer krigsmateriel till den saudiledda koalitionen än någonsin.[37]

Våra utbildande institutioner verkar ha snappat upp upp en lösning på problemet kring det faktum att vår stat blåser liv i förstörelsen av ett av de fattigaste länderna på jorden med en mer eller mindre försvarslös befolkning som blir angripet av världens ledande makter, samtidigt som vi avfärdar “den starkes rätt” och auktoritära skurkar. I ett enastående försök att rentvå staten exalteras toppen av den ledande liberala tankesmedjan över att Sverige har “ett gynnsamt utgångsläge eftersom vi har en livskraftig försvarsindustri.” Det gör detsamma om en skolbuss med ett femtiotal barn sprängs i luften med hjälp av svenska spaningssystem och att vi därmed bryter mot FN-stadgan – att bry sig om det och att ägna sig åt moralismer skulle innebära att vi hade gått miste om att “dra nytta av att vi har framgångsrika svenska företag som Saab”. Skulle vi slösa tid på skrupler över gränslösa våldsdåd “riskerar [vi] att få potentiella köpare att vända sig till någon annan aktör”, och därför måste vi fortsätta med det vi gör, förklarar man.[38] Denna typ av logik förtjänar inte ens att tillbakavisas.

Vad som är intressant däremot är den fullständiga uniformitet mellan den “officiella linjen” – som nyanserar med att om “avsevärda nationella försvars- eller säkerhetspolitiska intressen” står på spel kan vi trotsa våra “demokratikriterier” i export av krigsmateriel[39] – och liberal intelligentia. Man måste dock förstå att när man talar om “försvars- eller säkerhetspolitiska intressen” begår man ett seriöst språkligt misstag. “Försvar” och “säkerhet” är helt ovidkommande eftersom utsvultna jemeniter inte utgör något som helst hot mot någon frånsett de proxyarméer som invaderat Jemen. Snarare handlar det om att de finansiella sektorerna, i samarbete med försvarsindustrin, skall kunna slå mynt av vad som är i grunden extern aggression mot ett bakåtvänt bondesamhälle. Om man läser uppdateringarna noga behöver man inte vända sig till den tekniska litteraturen för att få åtminstone en aning om situationen; elitrepresentanterna tillstår själva det enorma intresset som faktiskt finns. Saabs verkställande direktör, Micael Johansson, låter oss få veta att deras effektiva radarsystem som saudierna uppskattar, har givit en fördelaktig effekt. Och den “effekten är mycket större än att bara exportera till ett annat land”, nämligen att fickorna blir fyllda ordentligt. Därför kan han “inte nog understryka att den här typen av exportaffärer betyder jättemycket”.

Det finns ingen anledning till varför eliterna inte skall utnyttja tillfället – de har redan tillstått att effekterna hos de som blir utsatta för deras teknologi inte ens är relevant. Att detta får fortgå säger alltså en hel del om vår stat och den svans som slaviskt hittar ursäkter för terror. Förklaringen innefattar med säkerhet diplomatisk inflytande, geostrategiska kalkyler, och utan tvivel att allmän indifferens låter detta ske mitt framför oss. Men den strukturella integriteten i den finansiella sektorn har ett väldigt stort incitament till att låta detta ske. För att hitta detaljer som verkligen ger en bild av den sanna omfattningen på vapen-finans-förhållandet, måste man gräva i de akademiska monografierna, eftersom nästan alla försök att hitta den informationen i pressen misslyckas. Till exempel bestämde sig Penny Davies och Jakob König gå igenom dokumentationen och de finansiella granskningarna för att få fram den riktigt kritiska datan.

I en sammanfattning fann de att:

Svenska storbanker kopplas till vapenaffärer som exempelvis export av granatkastare och stridsledningscentraler till Förenade Arabemiraten, och motorer till stridsflygplan i Saudiarabien. Båda länderna är stridande parter i Jemenkonflikten […] De sju granskade bankerna (Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB, Skandia och Swedbank) [har] fortfarande finansiella kopplingar till totalt 15 företag inblandade i kontroversiell vapenexport.

Det är företag som exporterar vapenrelaterade produkter till länder som klassas som auktoritära regimer, kränker mänskliga rättigheter eller är inblandade i väpnade konflikter […] Totalt investerade de sju bankerna fonder på  4,6 miljarder kronor i företagen, per årsskiftet 2018/2019. Dessutom har fyra av bankerna (SEB, Danske Bank, Nordea och Swedbank) även gett lån och andra finansieringstjänster till sex av företagen, till ett värde av totalt 20,7 miljarder kronor.

Totalt handlar det alltså om över 25 miljarder kronor, varav 23 miljarder till företag som exporterat olika typer av krigsmateriel till stridande parter i Jemenkonflikten.[39]

Helt klart är tvivel rimligt om föreställningen att 25 miljarder kronor krävs för att upprätta “försvar” och “säkerhet” för en handfull personer i höghus med fläkt mot outbildade gerillasoldater i en öken någonstans i Mellanöstern.


Hur sköter intellektuella uppgiften?

Intellektuella har i sin uppgift att “spegla verkligheten” och att ovillkorligen granska makt och stat misslyckats. Det är upp till dessa, den kanske mest privilegierade klassen i samhället med makt som saknas så gott som överallt annanstans, att avslöja för folket vad de regerande grupperna gör och de fraser dessa försöker vilseleda allmänheten med – med andra ord ett ädelt “Uppdrag” som går ut på att ifrågasätta de strukturer som kommer att finnas kvar så länge vi står likgiltiga. Det kräver inte särskilt djupt tänkande för att ganska fort inse att den som följer detta sanna “Uppdrag” kommer att få erfara motgångar eftersom makt vill inte bli maktlöst, vilket också råkar vara en av historiens uppenbara sanningar. Men helt klart räcker inte endast en sådan “personlig” förklaring till för att ge svar på hur det kommer sig att de högst utbildade och ansedda i vårt samhälle kommer till slutsatser diametralt motsatta den tillgängliga faktan, och att dessa slutsater nästan alltid i kritiska frågor hamnar i nära perfekt samklang med den “officiella linjen”.

Fundera kring skribenten med en hel del priser bakom sig, Richard Swartz, och hans kommentarer. “De mänskliga rättigheterna”, har han upptäckt, “har förblivit grundval för de sanktioner som Väst fortsätter tillgripa” de som trotsar mänskliga rättigheter. Låt oss hålla oss endast till Sverige i fråga om detta förhållningssätt. Man måste anta att han härmed insinuerar, liksom den “officiella linjen” hävdar: Mänskliga rättigheter är viktiga när den regim vår  kära stat har designerat som officiell fiende, utför terror. Inte vår terror. Det verkar för mig som att detta är den enda rimliga gissningen på vilka tankegångar som råder bland den avancerade intelligentian, med tanke på vad som står att finna i särskilda rapportören Alena Douhans rapport om sanktioner för FN. Om de sanktioner som bland andra Sverige riktar mot Syrien, säger hon:

Sanktionerna strider mot det syriska folkets rättigheter, vilkas land har förstörts av nästan 10 års pågående konflikt […] Konflikten och våldet har redan haft en direkt ödesdiger påverkan på syriska folkets förmåga att realisera deras fundamentala rättigheter, med påtagligt skadade hus, sjukvårdsanläggningar, skolor och andra anläggningar […] Jag är oroad över att sanktionerna som applicerats[…] kan förvärra den redan trängande humanitära situationen i Syrien […] och därmed öka risken av att det syriska folket rättigheter bryts […] vad som oroar mig i synnerhet är att [sanktionerna] går på i ullstrumporna över mänskliga rättigheter, inklusive syriska folkets rätt till boende, hälsa och en adekvat levnadsstandard. [Väst] bör inte hindra återuppbyggnaden av sjukhus[41]

Syrien FN-rapport om sanktioner.

Och så vidare. I fråga om vårt engagemang för mänskliga rättigheter överlag återstår en hel del frågor för den som är seriös om situationen. Vad har Swartz och hans kollegor att säga om vår hänförda tillgivenhet för saudiernas och emiraternas projekt med deras version av “mänskliga rättigheter”? Vad har “kritiska” intellektuella att anmärka om pågående förhandlingar mellan Filippinerna, en brutal regim som får Iran att framstå som ett människorättsparadis, och Sverige gällande massiva försäljningar av JAS-stridsplan som skall användas – för att citera den internationella pressen – för att utföra “indiscriminate aerial attacks” mot bönder på kringliggande öar. En regim som kanske leder i ligan på att “slakta” och “avrätta” människorättsaktivister och motståndslösa bönder.[42]

Man måste fråga sig själv hur det kommer sig att den “fria pressen” inte trycker ett ord om att Sverige bistår Colombia, som liksom Filippinerna är världsledande på att massakrera människorätts- och klimaträttsaktivister med dödsskvadroner utbildade av Väst, med 1 115 miljoner kronor på oerhört lösa tyglar. Utrikesdepartementet informerade maj 2021 att “samverkan ska sökas med den colombianska regeringen på områden som är gemensamma för det svenska utvecklingssamarbetet” och den “colombianska regeringens nationella utvecklingsplan liksom andra fredsbyggande initiativ.” Det verkar inte finnas några större besvär om denna “nationella utvecklingsplan” inkluderar, och har sedan 90-talet inkluderat, att med Apache-helikoptrar och dödsskvadroner jaga fackledare och bönder vid bergstrakterna. Kuba, däremot, får nöja sig med 175 miljoner kronor som går uteslutande till “förändringsaktörer”. “Representanter för den Kubanska staten” kan inte nöja sig liksom Colombias – och en gissning till varför detta är fallet lär du inte höra från Swartz eller andra inom agendasättande opinion.[43]

Detta är ett olyckligt faktum – men inte förvånande. Serviliteten av en elitgrupp inför särskild policy i modern svensk historia är väldokumenterad inom den vetenskapliga litteraturen. När en mindre stat står inför en väldig sådan, och när denna mindre har en hel del intressen i att följa den störres väg till konfrontation, kommer gräddan veta att inte göra någonting dumt. Och man visste om det när nazistyrkorna, våra “bröder”, visade upp musklerna.

De interna dokumenten från början av Andra Världskriget har en hel del att säga oss. Så exempelvis anmärkte Statens Informationsstyrelse, propagandaorganet, i interna diskussioner 1940 att “pressens återhållsamhet […] blivit det kanske viktigaste ledet i Sveriges Utrikespolitik.” Journalisterna visste mycket väl om att inte kritisera makten, och man var noga med att hålla sig undan den “osvenska propagandan” i enlighet med anvisningarna som kom från “Sanningsministeriet”. Och i juni var cheferna så tydliga de kunde bli: kontorsmännen och skribenterna måste “agera för att stärka landets diplomati”.[44] Utrikesminister Christian Günther hade inga “större farhågor för framtiden än den svenska pressens” potential att göra den tyske “storebrodern” arg. Som tur är hade presscensurerna, ledda av landets ledande journalister, gjort ett enastående jobb i att bedriva “ett organ för självdisciplin inom pressen.” På sätt och vis visste man redan om att detta skulle fungera, eftersom ledande pressmän, såsom folkpartisttoppen Ivar Österström, redan på förväg hade lovat att “vi tidningsfolk vilja ju å andra sidan icke undandraga oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen”.[45]

Men även då insåg man några väsentliga insikter. Man kunde märka, som aktivisten Zeth Höglund noterade, att:

Med undantag av några enstaka tidningar, som ännu upprätthåller sin självständighet, finns icke längre någon fri press i detta land. I kommunala frågor, om teater och sport är ordet ännu fritt. Utrikespolitiken är däremot tabu. Steg för steg har den svenska pressen snöpts och likriktats i detta hänseende.[46]

Jag är väl medveten om den skillnad som råder mellan då och nu. Och det är just denna skillnad, att statlig makt numera inte tvingar någon att skriva eller inte skriva under hotet av en batong, som borde ge oss hopp och viljan att förändra pressen till en demokratisk institution som kan hindra oss från att nå den katastrof som till slut väntar.


Referenser.

[1] Ett enkelt experiment demonstrerar hur varje makt måste linda in sig själv i goda och ädla fraser. Å ena sidan har vi den Västerländska frälsardogman. Se The Elements of the China Challenge, november/december 2020. Utöver detta, jämför med Mike Pompeos Kinatal 23 juli, 2020, Nixon Library. Dessa är mer eller mindre upprepningar av Paul Nitzes NSC-68. Och å andra sidan kan man jämföra med motsvarande fraser hos Rysslands officiella “uppdragsdeklaration” om att bevara världens friheter mänskliga rättigheter. Se Rydeberg, Göran, Utrikes- och Säkerhetspolitikens Historia Från 1800 till Idag: En Studie Kring Svenska och Nordiska Perspektivsförskjutningar, Santérus Förlag + Hans Blix Centrum vid Stockholms Universitet, Nr. 1 (2020), s.14.

[2] Boëthius, Maria-Pia, Några som inte Älskar Oss Håller På att Förändra Vårt Land, Norstedts Förlag (1997), s.49.

[3] ibidem, s.18.

[4] Säkerhetspolisen, Säkerhetspolisens Årsbok 2020, s.30.

[5] Europaportalen, Selnes, Anders, “Statsminister Löfven: Enighet mot Ryssland en Styrka”, 24 maj, 2021.

[6] Se Global Politics, Olluri, Andi, “Liberal! Fosterlandet Räknar med Dig, Bevara alla Dina Krafter åt Det!,

not 12,  18 januari, 2021.

[7] NATO, “Key NATO and Allied Exercises in 2021”, mars 2021.[8] Responsible Statecraft, Vlahos, Kelley Beaucar, “Classified Docs Found at UK Bus Stop Reveal Sensitive Defence Plans”, 27 juni, 2021

[9] BBC, Adams, Paul, “Classified Ministry of Defence Documents Found at Bus Stop”, 27 juni, 2021.

[10] Antiwar, DeCamp, Dave, “US Deployed Spy Plane During UK’s Black Sea Provocation Against Russia”, 30 juni, 2021.

[11] Antiwar, Rozoff, Rick, “Black Sea: NATO Drill Practiced Strafing Russian Ships”, 4 juli, 2021.

[12] Antiwar, Rozoff, Rick, “US, Lithuania, Poland Ukraine, in Military Exercise Targeting Belarus, Kaliningrad, Donbass”, 5 juli, 2021.

[13] Se Not 11. Rozoffs fetstil.

[14] Vill man hitta analys och kommentarer kring exempelvis Operation Sea Breeze och Sveriges roll i denna, så måste man vända vända sig till förhållandevis obskyra och, i regel, högst marginella journalistikkällor. Advokaten Rolf Andersson, afghanistanexperten Lars-Gunnar Liljestrand och historikern Anders Björnsson skriver i Alliansfritt (5 juli, 2021) att:

 

I vanliga fall brukar Försvarsmakten vara snabb med att informera om svenskt deltagande i övningar, men nu fick man noggrant läsa i amerikanska flottans Navy News (21/6) för att få reda på att Sverige var med. Sverige räknas där upp som ett av de 32 länder som deltar […] På samma sätt har det varit under tidigare års Sea Breeze-övningar. Försvarsmakten har varit tyst, likaså Försvarsdepartementet.  Liksom tidigare får man också söka förgäves efter information om övningen i svenska media […] Kanske kan man tolka hemlighetsmakeriet från svenskt håll om Sea Breeze att man på högsta ort är fullt medveten om att övningen är en öppen provokation mot Ryssland, och det är inget man vill informera allmänheten om.

 

Trenden är generell och gäller på inte alls endast officiella regeringskällor. Aftonbladet (29 juli) nämner inte ens det faktum att Sverige deltar i övningarna. Likaså råder tystnad om dokumenten. SVT (25 juni) tiger om att Sverige är delaktig i övningarna i området, vilket är mycket likt den text Expressen publicerade fem dagar senare. Här följer Jonathan Ronge trenden: Inte ett ord om dokumenten eller Sveriges inblandning. Dock informerar han oss om att det enligt “Putin befann sig ett amerikanskt spaningsflygplan i luften”. Det han utelämnade är det faktum att det enligt amerikanska källor faktiskt var fallet och, för att citera Kapten Snyder, att de “övervakar allting i Svarta havet, som vi alltid gör.” Se not 10.

[15] SVT, Olsson, Jonas, “Kragh: Ryssland Markerar Herravälde”, 26 juni, 2021.

[16] DN, “EU borde Följa Biden – Skärp Sanktionerna mot Putin”, 16 april, 2021.

[17] DN, Laurén, Anna-Lena, “Putin Blir allt mer Trängd – Europa Drabbas”, 16 maj, 2021.

[18] DN, “Endast ett Demokratiskt Ryssland Ger ett Tryggt Europa”, 25 maj, 2021.

[19] Frivärld, Lega, David, “EU:s Rysslandspolitik måste Sätta Demokratin Främst”, 1 april, 2021.

[20] Frivärld, Söder, Björn och Richthoff, Roger, “Oroande Säkerhetspolitisk Utveckling i Ryssland”, 23 februari, 2021.

[21] Se not 6.

[22] The Nation, Cohen, Stephen F., “Why Are We in Ukraine?”, 15 november 2021.

[23] För bakgrund över Maidan-kuppen och Västs oförblommerade intervention, se Rick Rozoffs “Bidens’ Real Ukraine Scandal: Regime Change and War”, 31 januari, 2021 i Anti-Bellum. Se dessutom Cato Institute, Carpenter, Ted Galen, “Why Ukraine Is an Dangerous and Unworthy Ally”, 28 juni, 2021. Se dessutom Dmitriy Kovaleviches “November Update: Ukraine’s Anniversary of the Victory of Corruption”, 26 november, 2020.

[24] New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “January Update: Ukraine under Biden, Political Bankruptcy of the Ruling Party, 29 januari, 2021.

[25] New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “November Update: Ukraine’s Anniversary of the Victory of Corruption”, 26 november, 2020.

[26] New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “May Update: Blinken Visit to Ukraine and External Governance”, 29 maj, 2021. Citat av Viktor Medvedchuk. Detaljerna om mediakontrollen – beordrad av amerikanska diplomaters diktat, korruptionen och det fullständiga avsaknandet av folkligt stöd i opinionsmätningarna, beskrivs av Kovalevich i minutiös detalj i hans månatliga serie för NCW. Av utrymmesmässiga skäl skall dessa inte utvecklas mer här. Dock följer ett mycket begränsat urval:

 

[Ledande paritet] föredras av endast 11% av troliga röstare [röstarantalet är oerhört lågt], jämfört med 43% av rösterna från parlamentsvalet 2019.  Den ledande oppositionen i opinionsundersökningarna är OPZZh, som har stöd från 21% av troliga röstare (partiet kallas pro-ryskt av västerländsk media). Zelenskyjs popularitet har sjunkit till 20% […] Nu anser 74% av de undersökta att landet går åt fel håll.

 

71% av befolkningen tror inte att de korruptionsbekämpande åtgärderna leder någon vart. Studerar man insatserna inser man att en hel del av öronmärkta resurser för dessa blir försnillade. “Rollen” av dessa insatser, förklarar Kovalevich, “är inte att bekämpa korruption – de är, i sanning, ett instrument för att påverka ukrainsk politik” av elitintressen. Se New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “January Update: Ukraine under Biden, Political Bankruptcy of the Ruling Party, 29 januari, 2021.

[27] New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “May Update: Blinken’s Visit to Ukraine and External Governance”, 29 maj, 2021.

[28] Regeringskansliet, “Utrikesminister Ann Linde Besöker Ukraina”, 13 juni, 2021.

[29] Intressanta kommentarer ges av, återigen, den nitiske Rick Rozoff i Antiwar (17 april och 3 maj, 2021). Att den brittiske försvarsministern Ben Wallace valde att utöka britternas militära program (Operation Orbital) och låta det pågå till 2023, måste förstås som en del av en militärstrategisk helhet. Exempelvis får vi veta att USA vid ett par tillfällen inkluderat vapenexport med ett värde av $300 miljoner till ukrainarna i sitt proxykrig mot Ryssland (Ukraina Security Partnership Act). Vi får också veta (Antiwar, 2 juni, 2021) att de pågående Väst-ledda (inklusive Sverige) krigsövningarna i Ukraina och Svarta havet har ett något mer outtalat och cyniskt syfte. Ukrainske Generalmajor Igor Konashenkov råkade yppa att:

 

Avancerade stridsmedel, ammunition och övrig materiel [från USA et co.] är planerade att skickas till precis den region för ukrainska trupper under förevändningen om att hålla [de pågående krigs]övningarna […] Eventuellt, liksom har varit fallet under föregående år, skall all dessa vapenmateriel skickas till de ukrainska trupperna och nationalistiska [d.v.s. neonazistiska] formationerna.

 

Apropå den verkliga mängden amerikanska vapen som har hamnat i de ukrainska händerna, kan man inte med säkerhet fastställa. Givet kommentarerna ovan, och de frenetiska kampanjerna bland styrande cirklar i Väst, är det troligt att siffran är  högre än några offentliga rapporter anger. Vi vet till exempel att enskilda redogörelser talar om hur hundratals ton amerikanska krigssystem forslats in på ett dygn i ukrainska hamnar. I slutet av mars månad uppgav den ukrainska pressen att amerikanska fraktfartyg “ankom till Odessahamnen med 350 ton bestående av militär utrustning för den ukrainska armén.” Se Dmitriy Kovaleviches marsrapport i New Cold War. Ungefär fem månader dessförinnan hade delar av den ukrainska pressen rapporterat om att president Zelinsky åkt runt i Europa för att få militär-knutna lån för att med nöd och näppe hålla ekonomin vid liv. I Storbritannien kom man överens om ett lån på £1.25 miljarder för att få bygga marina baser. Trenden var mer eller mindre explosiv, och samtidigt valde London att etablerade två brittiska marina baser kring Svarta havet. Detta, förklarar Kovalevich, “i hopp om att insnärja Storbritannien i en konflikt med Ryssland.” Det kan betraktas endast som förståndigt att “kritisk” media, som skall “spegla verkligheten”, beskriver denna upptrappning av Väst i Ukraina som en av orsakerna till Rysslands fllyttande av 80 000-100 000 trupper närmare Ukraina under april (det rådde närmare enhällighet om att Rysslands förflyttning av trupper inom sitt eget lands utgjorde hot; något som krävde en dubiös och teknisk definition “aggression” internt till ens egen nation). Eftersom det skulle gå stick i stäv med den gängse statsreligionen, valde intelligentians säkerhetsanalytiska medier, på hela det politiska spektrumet, att i genomgående vara tyst om detaljerna. Det var “av oklara skäl”, för de liberala duvorna, varför ryska trupper “ mobilisera[des] vid gränsen till Ukraina.” Funderingarna var ömsesidiga även för hökarna: orsakerna till vad vem som helst hade kunnat inse skulle ske, gick “inte med säkerhet att säga.” Istället för att fundera över svaret, var det främsta man tänkte på att “samtliga partiledare” behövde komma överens om frakta att bland annat “vapen” till Ukraina. Se DN, “EU Borde Följa Biden – Skärp Sanktionerna mot Putin”, 16 april, 2021. Cf. Frivärld, Oksanen, Patrik, “Det Här Kan Sverige Göra om Ryssland Trappar Upp Kriget”, 7 april, 2021.

[30] DN, “Så Beter Sig Endast en Skurkregim”, 24 maj, 2021. Jag skall i denna text inte beröra pressens behandling av ryska, i vissa fall, artificiella dissidenter i behövlig detalj. Ett axplock följer ur bland andra den grävande journalisten Ben Nortons granskningar:

 

Liksom [fascistiska] Azov, har [Raman] Pratasejvit gynnats av förstahand/direkt stöd från västerländska regeringar. Precis som den neonazistiska ukrainska milisen fick vapen och militär utbildning från USA för att strida dess proxykrig mot Ryssland, var Pratasejvits mediakarriär igångsatt av en amerikanskledd källa, Radio Free Europe / Radio Liberty (RFE/RL), vilka var skapade av CIA som en del av dess informationskrig mot Moskva.

 

Se The Grayzone, Norton, Ben, “US-Funded Belarusian Regime-Change Activist Arrested on Plane Joined Neo-Nazis in Ukraine”, 26 maj, 2021. Journalisten Max Blumenthal rapporterade på samma kanal (20 februari, 2021) om monumentala läckta dokument. De talade om de oerhörda, statligt organiserade kampanjerna i Väst att lotsa och leda journalister, ungefär 15 000 inklusive 400 stycken i Ryssland, till att propagera mot Ryssland för att skapa ett anti-ryskt klimat, både i Väst och i Ryssland genom infiltration av deras journalistgrupp:

 

Reuters och BBC upphandlade fler-miljon-dollar-kontrakt för att avancera den brittiska statens interventionistiska mål, och utfäste att kultivera ryska journalister genom Foreign and Commonwealth Office’s [brittiska utrikesdepartementets] finansierade rundturer och utbildningar, etablera påverkansnätverk i och kring Ryssland, och främja pro-NATO-narrativ i rysktalande regioner […] FCO:s projekt utfördes i lönndom, och i samarbete med förment oberoende, högprofilerade online media, innefattande Bellingcat, Meduza och Pussy Riot-finansierade Mediazona.

 

Detaljrikedomen är slående, särskilt för ett projekt vars främsta mål, som operationschefen Andy Price förklarade för de övriga planerarna 2018, var att “försvaga den ryska statens inflytande inverkan på dess grannar.” Skalan av dessa operationer beskrivs – frånsett det enorma antal involverade “journalister” – i dokumenten, där man hittar obscena detaljer som att “$8.3 miljoner” skall läggas ned på propagandoperationerna under nästa år. Antagandet är såklart att vi har rätt att inte bara ha vår militär intill Rysslands gräns, men att vi dessutom har rätt att ta över deras informationssfär med våra regeringsutrustade “journalister” – en situation som Orwell behövde tänka länge på.

Självfallet har våra lydiga bolsjeviker i akademiker- och intelligentiaklassen ingenting att säga om dessa förskräckande detaljer – de måste indoktrineras mest av alla. Jag har svårt att hitta siffror, men det verkar inte vara en vågad gissning att säga att de inte ens känner till dokumenten till att börja med. Notera dessutom att en del av de medverkande propagandastrukturerna – Meduza – har fått substantiellt bistånd av den svenska regeringen samt, som Blumenthal tillägger, “flera miljardär-understödda, pro-NATO-stiftelser.” Problemet har knappast berörts i svensk media. Däremot höll Utrikespolitiska Institutet ett seminarium 7 juli, 2021, där bland andra Carolina Vendil Pallin, forskningsledare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, deltog. “Alla försök till folklig resning”, säger hon, “de är i den här ryska politiska ledningens ögon iscensatta utifrån av Väst” vilket ryssarna anser att man gör “för att underminera Ryssland, att hålla tillbaka Ryssland.” Ingen seriös person skulle ens bestrida att det förekommer genuin motstånd till ryskt vanstyre bland den ryska befolkningen. Men vad denna seriösa person också kan göra är att inse att detta samexisterar med artificiella, västerländska motståndsoperationer som knappast är demokratiskt syftade. Det hon glömmer är att det inte är endast Rysslands elit som hävdar det – det är nämligen också Västs policyplanerare. Och det är inte fallet att man endast hävdar detta, utan man gör det faktiskt med enorma medel.

[31] DN, “Lukasjenko Lär Komma Undan även detta Uppenbara Piratdåd”, 25 maj, 2021. Se dessutom SvD, Svahn, Niklas, “Löfven: Lukasjenko Är en Illegitim Ledare”, 27 maj, 2021. Här tävlar Socialdemokraterna och Centerpartiets ledamot Kerstin Lundgren, verksam i utrikesutskottet, om vem som kan ge den minsta mängd information om vår verksamhet i Öst, som får deras Östs “angrepp” mot oss att blekna i jämförelse.

[32] Chomsky, Noam, Towards a New Cold War: Essays on the Current Crisis and How We Got there, Pantheon Books (1982), s.64-66 + not.12-13.

[33] Johansson, Alf W, Herbert Tingsten och det Kalla Kriget: Antikommunism och Liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952, Tiden Förlag (1995), s.132. Han fortsätter: “Med tanke på allt detta ter sig en svensk politik som skulle syfta till skärpning av motsättningarna mellan de i det andra världskriget segrande stormakterna helt verklighetsfrämmande.” Ibidem.

[34] Citaten är hämtade ur protokollet för Regeringens utrikespolitiska debatt i riksdagen, 12 februari, 2020. För intressanta kommentarer, se Global Politics, Romelsjö, Anders, “Ann Lindes Utrikespolitiska Deklaration: Många Fina Ord, men en Hel Del Hyckleri”, 24 februari, 2021.

[35] Som en kommentar vid sidan om, och som inte lär förvåna, valde britterna att på inget sätt alls avvika från de goda frasernas symbios med makt och dominans i utrikesaffärer. Faktum är att man var väl medveten om att det man gjorde inte skulle accepteras av merparten av sunda människor. Därför var man tvungen att övertyga andra och sig själv om att man hade ett uppdrag att “upplysa” de “stackars vildarna” och vidarebefordra kristna spirituella värden etc. Tittar man på den historiska litteraturen inser man att denna indoktrinering, ända ned till den brittiske soldaten i Indien och Australien, var fullt lyckad. Soldaterna klagade därför när den “barbariska oppositionen till de upplysta styrkorna av Den vita civilisationen” inte kunde fatta att koloniseringen utfördes för deras eget “bästa”. Se SAGE Open, Jalata, Asafa, “The Impacts of English Colonial Terrorism and Genocide on Indigenous/Black Australians”, Vol.3 (3), s.7.

[36] För analys och anmärkningar, se Svenska Freds, “Analys av Propositionen ‘Skärpt Exportkontroll av Krigsmateriel’”, 26 oktober, 2017. Se dessutom Svenska Freds, “Slutsatser efter Januariavtalet: Punkt 70 Betyder Ingenting”, 26 november, 2019. Dock nämns inte att Sverige 2010-2014 sålde vapen till saudierna för 5.1 miljarder kronor. Se SvD (7 april, 2014).

[37] Pax, “Pax Nr 2 2021: Efter arabiska våren: 10 År av Svenska Vapen till Diktaturer”, Nr.2 (2021). Kriget i Jemen förtjänar sin egen utförliga granskning – något som är oerhört svårt att finna. De bästa än så länge, till min kännedom, finns att hitta i Global Politics, skriva huvudsakligen av Anders Romelsjö. Se exempelvis “Jemen-kriget 6 år – med Svenska Vapen?!”, 26 mars, 2021. Om FAE roll, se exempelvis Jonathan Fenton-Harveys undersökning i The New Arab, “How the UAE is Entrenching Its Strategic Influence in Yemen”, 9 juni, 2021. Tyvärr är ingen av dessa uttömmande i det de avhandlar. Exempelvis glöms en hel del interna rapporter från Jemen bort, officiella  rapporter om hemliga militära operationer av bland andra amerikanska och brittiska styrkor i Jemen, liksom den fulla vidden av Västvärldens inblandning annars (till exempel känner jag inte till en enda kommentar i opinionsmedia som noterar motsättningen mellan Joe Bidens uttalanden i februari om att få slut på kriget och inte bidra till Saudiarabiens koalition, och det faktum att USA fortfarande bidrar med underättelsestöd, attackplansunderhållning, tidigare rapporter om brittiska och amerikanska rapporter på jemenitisk mark etc. (Antiwar, 27 april, 2021)) – för att inte tala om systematiska undersökningar av elitopinion i västländer. För mer om detta, se min uppkommande text om Jemen i (N/A). För en mycket kort kommentarer över faktan om lidandet i Jemen, se Cover Action Magazine,Garvey, Brian, “Ending the War in Yemen Means Overcoming Political Cowardice”, 28 juni, 2021, publicerad ursprungligen i Massachusetts Peace Action.

[38] SvD, Dousa, Benjamin, “Svensk Försvarsförmåga är Avhängig Vapenexport”, 20 januari, 2021.

[39] Se not 37.

[40] Davies, Penny och König, Jakob, Diakonia and Fair Finance Guide Sweden, “Deadly Investments: Swedish Banks’ Financial Links to Companies Involved in Controversial Arms Trade,”, januari 2020. Citerad ur Via TT, Diakonia, “Svenska Sparpengar Kopplas till Kriget i Jemen”, 6 februari, 2020. Det har i svensk media varit omöjligt att hitta rapporten frånsett extremt marginella noteringar från TV4 och knappt två paragrafer från Omni.

[41] United Nations Human Rights Council, Douhan, Alena, “US Must Remove Sanctions and Allow Syria to Rebuild – UN Expert”, 29 december, 2020. Ett kort brottstycke av reaktionerna bland experter följer. I en intervju med The Grayzone (14 januari, 2021), påpekar Douhan att:

 

När jag talar om den enorma humanitära påverkan [av sanktioner på Syrien, ratificerade av bland andra Sverige], talar jag om hundra, miljoner, procent inflation; det enorma tilltagandet av dödsfall. inklusive mödrars dödsfall, spädbarns dödsfall. Det var en studie som utfördes av ett antal stora NGO:s i Irak. Om jag inte misstar mig, var antalet död barn över fem år gamla som hade dött inom tio år en halv miljon, till följd av omöjligheten att få mat; till följd av att omöjligheten att få sjukvård; till följd av omöjligheten att få vaccinering; liksom undernäring och dysenteri runtomkring.

 

Kraven på att lyfta sanktionerna har upprepats av toppämbetsmän, såsom Geir Pedersen, syrienutredare för FN. Brutaliteten fick World Food Programme att varna om “massvält eller en ytterligare massflykt”. I tidsskrifterna som specialiserar sig i utrikespolitisk analys kan man läsa exempelvis akademikern Joshua Landis och tidigare obamaämbetsmannen Steve Simon som noterar att sanktionerna:

 

ytterligare utarmar det syrianska folket, sätter stopp för försök till rekonstruktion, och stryper ekonomin som underhåller en desperat befolkning under Syriens växande humanitära och folkvårdsliga kriser.

 

För dessa anmärkningar, se The Grayzone, Maté, Aaron, “Crushing US Sanctions Devastate Syria’s People and Post-War Reconstruction”, 21 augusti, 2020.

[42] The Diplomat, US Clears F-16 Sale to Philippines as South China Sea Tensions Brew”, 30 juni, 2021. Senast slutet av nästan år skall diktatorn Duterte besluta om han skall acceptera Saabs erbjudande eller köpa amerikanska stridsplan.

Det kan vara hälsosamt att gå igenom en del av de bedrifter Filippinernas Duterte-regim kan skryta om. Alla angivningar och referenser är tagna ur en opublicerad artikel jag skrev under april: Se Foreign Policy in Focus, Chew, Amee, “It’s Time to End U.S. Military Aid to The Philippines”, 8 april, 2019. Siffror från exakt två år sedan visade att nästan 30 000 människor mördats av Dutertes dödsskvadroner, varav “nästan alla är fattiga och utblottade människor [och aktivister], innefattande barn, summariskt avrättade”. 140 000 har fängslats utan rättegång. Brutala avrättningar av människorättsaktivister, klimataktivister – åtminstone 47 stycken under 2017, som var ett förhållandevis lugnt år – fackledare, journalister, lågkyrkliga ledare, advokater som skyddat ursprungsbefolkning och liknande “are spiraling out of control” (min kursivering). Kritiker fängslas omedelbart, såsom parlamentarikern Leila DeLima och den världsberömda journalisten Maria Ressa. USA har haft under de senaste åren, och har fortfarande, vapenkontrakt med Filippinerna i värde av miljarder dollar som används brutalt mot all typ av motstånd samt militära program. Massakrer – massmord – är regelrätta händelser och har tagit otroliga proportioner. Se South China Morning Post, Robles, Alan, “Philippines ‘Bloody Sunday’ Killings Show Rodrigo Duterte’s Brutal Presidency Isn’t Letting Up In His Last Full Year’”, 10 mars, 2021. Se även The Hill, Hartung. William D., “Congress Must Act to End US Military Aid to The Philippines”, 5 oktober, 2020. Senare har det slutits ett kontrakt i värde av $1.5 miljarder som innefattar helikoptrar och missiler efter att man året dessförinnan sålt vapenpaket till Filippinska styrkor. Frånsett den otroliga kampanj Duterte för mot aktivister i sitt land, har Västs krigssystem använts i hans militära operationer, “anti-gerilla”, på ön Mindanao där över 450 000 människor har tvingats fly under “indiscriminate aerial attacks.” Förvånansvärt lite detaljer har rapporterats i den västerländska pressen. Se också Reuters, “Philippines, U.S. Launch Military Drills Amid South China Sea Tensions”, 12 april, 2021. Vad som är lite lustigt är att Duterte förmodligen samma dag hade förberett dessa övningar efter att han samma dag beordrat att “döda” och “utrota” varenda kommunist i Filippinerna. Inom den veckan lyckades Dutertes dödsskvadroner “utrota” mycket effektivt med amerikanska vapen. Flera fackledare, exempelvis Emmanuel Asuncion, blev avrättade i flera olika regioner. Det är inte så konstigt att militären är så pass duktig på att mörda fattiga, aktivister, kvinnor och barn så effektivt. Duterte, Västs gunstling, var ärlig när han påpekade:

 

Jag har berättat för militären och polisen att om de [stöter på “kommunister”…] mörda dem, var säker att ni verkligen mördar dem och avrätta dem om de är vid liv […] Strunta i mänskliga rättigheter. Det är min order. […] Jag har inga samvetsbetänkligheter över de saker jag måste göra.

 

Phil Robertson, från Human Rights Watchs asiendepartement, påpekade att “dess incidenter hel klart är del av regeringens alltmer brutala upprorsbekämpande kampanj som består i att eliminera” all motstånd överhuvudtaget. Se Al Jazeera, Regencia, Ted, “Nine Killed After Duterte’s Order to ‘Finish off’ Communists”, 7 mars, 2021.

[43] För intressanta kommentarer, se Fred Nu, Strömdahl, Jan, “UD Vill att Sveriges Bistånd till Kuba och Colombia Ska Gynna USA”, 17 juni, 2021. För korta kommentarer, se The Canary, McEvoy, John, “Colombian Police Have Killed Civilians: British Police Have Been training Them Regardless”, 1 maj, 2021.

[44] Funcke, Nils, Tryckfriheten under Tryck: Ordets Män och Statsmakterna, Carlssons (1996), s.105,113.

[45] Boëthius, Maria-Pia, Heder och Samvete: Sverige och Andra Världskriget, Ordfron Förlag (2001), s.64,76,143.

[46] Ibidem, s.57.

Föregående artikelGreta Thunberg säger att EU:s återhämtningsplan misslyckas med att tackla klimatkrisen
Nästa artikelFördrivningarna fortsätter i Palestina

4 KOMMENTARER

  1. Med denna tacknämliga artikels omfattande genomgång av sakernas tillstånd kan man märkligt nog dra en kort slutsats: det post-amerikanska intellektuella förfallet i tanke och analys ute i världen är katastrofalt i sin kvalitet. Inte ens själva avsikterna ger idag utdelning i ett amerikaniserat laboratorium som Ukraina.

    Det värsta är att allt både går på tomgång och på övertid, ur den amerikanska -framför allt- utrikespolitiken åstadkoms ingenting varaktigt eller produktivt, förutom grus och aska och numera också reträtter; som det är oklart hur de förklaras. President Biden har inte hittills snubblat runt på något hangarfartyg och förklarat Afghanistan som någon seger.

    Senaste brösttonerna kom från Trumpregimen: de fantastiska fredsavtal ett antal gulfdiktaturer slutit med Israel (man hade märkligt nog aldrig varit i krig med varandra) var hos herrar som Trump och Netanyahu århundradets traktat.

    Den som idag iakttar vad de amerikanska Förenta staterna ÅSTADKOMMER i form av resultat, hittar inte mycket i de stater som, måste det sägas, får olycksalig behandling -en slags politisk-ekonomisk dödsdom i slowmotion- och leder mycket sällan till något tillfrisknande. Det är svårt att finna några ens halvdana exempel.

    Man kan också fråga sig: är detta då helt eller delvis avsiktligt eller tillfälligt oavsiktligt?

    Jag har framfört tidigare här att de amerikanska Förenta staterna konstruerar en politisk-militär kaoszon i ett bälte från Baltikum i norr via numera lika omständigt besvärliga länder som Polen, Ungern, Rumänien (som skapar oreda också INOM Europeiska unionen, inte många klagar i Washington för övrigt över det) via Levanten och Nära östern som Israel, Syrien, Libanon och så klart in i de orörliga arabiska nollpartisystemen (där har amerikanska National Endowment for Democracy tydligen den största av framtida utmaningar -eller?) och ned till Pakistan och Afghanistan. Detta kaosbälte kan man år efter år nu arbeta i och med: infall, utfall och så klart anfall. ”Zonen” som arbets- och exportobjekt.

    Förenta staternas främsta exportvara har blivit den egna politiska tankemodellen: inga sociala och ekonomiska reformer hemmavid kan ju inte heller frammana sådana i kaoszonen, som skulle behöva sådana reformer fast i mycket mer omfattande format än Förenta staterna någonsin själva kan åstadkomma.

    Den amerikanska kaoszonen som går i ett bälte från Baltikum ned till Pakistan är vår tids drama. Vi kommer att få leva med den för lång tid framåt.

    Den skär av Euroasien mitt itu. Det är avsiktligt och numera faktiskt det enda medel kvar att häva med för de amerikanska Förenta staterna, som inte är en euroasiatisk stat, då man inte längre kan vinna militära krig på något vis i regionen, till och med talibanerna i bergen har insett detta, sedan länge.

    Hur lång tid ska denna betänketid ta för Europa? Hur länge skall de amerikanska Förenta staterna få hålla Europa och de europeiska tankarna som gisslan? Europas intellektuella har i det avseendet fått sina tankar amputerade, de springer i det amerikanska koloniala och imperiala hundkopplet, ett slags omvänt Stockholmssyndrom: eller skall vi för enkelhetens skull kalla det för Washingtonsyndromet?

  2. Med anledning av vad artikeln visar på så måste vi antiimperialister dra slutsatsen: läget är utmärkt!

    “Med denna tacknämliga artikels omfattande genomgång av sakernas tillstånd kan man märkligt nog dra en kort slutsats: det post-amerikanska intellektuella förfallet i tanke och analys ute i världen är katastrofalt i sin kvalitet.” skriver Johan de Naucler och det ju i stort sett samma sak fast ur annat perspektiv. Det katastrofala kan vara utmärkt!

    Jag måste också tacka Andi Olluri för en mycket bra och omfattande analys som pekar på en hoppfull framtid för jordens alla folk. Om inte det “intellektuella förfallet” har gått så långt att någon som befinner sig inom räckhåll för den röda knappen får för sig att trycka på den!

  3. Visst är det så! Jag tror faktiskt vi ser slutet, åtminstone en början på avvecklingsprocessen, på det amerikanska politiskt-militära missionerandet i Euroasien, eftersom det i mottagaränden är så socialt och ekonomisk ineffektivt och kontraproduktivt farligt i de länder som drabbas av denna amerikanska malaria. Vi kan fråga oss, eller rättare sagt till exempel ukrainarna: ”är ni nöjda nu efter tre-fyra amerikanska ’revolutioner’ sedan år 2004?” och ”Har ni utvecklats ekonomiskt sedan 1991?”. Vi vet ju redan de objektivt sanna svaren.

    Religiöst har få amerikanska religiösa sekter i stort sett fortsatt att missionera i Europa eftersom utdelningen är minimal; man koncentrerar sig som bekant numera på inre Afrika där närmast fascistiska kristna högersekter lägger länder som Uganda och Kenya, liksom en del sydamerikanska (president Bolsonaro i Brasilien är ju medlem i en amerikansk kristen intolerant sekt) i själsliga och etiska ruiner.

    Det största hotet i dag mot ett harmoniskt och etiskt Europa -som kan utvecklas solidariskt och vänligt med sina stora asiatiska grannar som Kina, Iran, Indien och Centralasien- är just de amerikanska Förenta staterna, och inte vare sig Ryssland eller Kina.

    Men då är vi alltså farliga och provokativa illiberala anti-amerikanska antidemokrater – det kan ju inte vara på annat vis när allt kommer omkring, vi är bara oupplysta som inte dricker Coca-Cola och inte gillar Hollywood. Och vi är alltid emot frihet, som vi lika lite som irakier och afghanska bergsfolk förstått oss på, vi är tröga europeiska tänkare, helt enkelt.

    Men vi är inte antiamerikanska – det är det nuvarande amerikanska etablissemanget som ÄR anti-europeiskt. För Europa får inte bli politiskt och militärt fritt och självständigt.

    Utan full politisk-militär kontroll över Europa kollapsar den amerikanska stormakten. Det är ju där den magiska nyckeln passar för en enda gångs skull.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here