Sverige riskerar straff från EU

Sveriges energiminister Ebba Busch. Skärmdump från video.

Av Siri Hermo – 24 juli på Steigan,no

EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen för att inte ha infört nya regler för att förkorta handläggningstiden för förnybar energi. Kommissionen ber EG-domstolen i Luxemburg att ålägga Sverige böter, vilket EU-fördraget ger rätt till. Om kommissionen får medhåll av EU-domstolen kan Sverige åläggas dagsböter till dess att reglerna införs. Dessa dagsböter är vanligtvis i kategorin miljoner euro. Sveriges energiminister Ebba Busch har bråttom att göra lagändringar för att undvika böter från EU.

Brott mot direktivet om förnybar energi (RED III 2023):

EU-kommissionen har formellt stämt Sverige i EU-domstolen för att svenskarna medvetet vägrar att genomföra EU:s regler om att ge vind- och solkraft status som ”överordnat allmänintresse”.

Eftersom EU:s klimatpolitik dikterar att det ”gröna” skiftet kräver total digitalisering utvidgas detta lagtryck i praktiken till att även omfatta de massiva datacentren och batterianläggningarna, så att hänsynen till dessa kraft- och vattenslukare måste övertrumfa lokala natur- och miljöhänsyn.

Eftersom Sverige vägrar slå dessa regler i huvudet på sin befolkning kräver Bryssel nu miljoner i böter och dagsböter. EU accepterar inte att ett EU/EES-land bromsar den överstatliga masterplanen.

Kabelkriget 2026

I maj och juni i år (2026) valde Sveriges energiminister Ebba Busch att begå ett nytt och direkt brott mot energiunionens spelregler. Hon gav order om att stoppa uppgraderingen av Konti-Skan-kabeln till Danmark.

Anledningen var att Bryssel kräver att ta kontroll över svenskarnas egna flaskhalsintäkter genom nya European Grids Package (EU-kommissionens initiativ för att modernisera elnäten, vilket väckt oro i Sverige gällande flaskhalsintäkter, ökat EU-inflytande och elprisområden. Paketet presenterades i december 2025 och behandlas nu i EU.se här, ö.a.)

Busch uttryckte det rakt ut: ”EU får inte stjäla svenskarnas strömpengar”.

Genom att sätta ner foten bryter Sverige formellt mot de juridiska förpliktelser man har skrivit på i sitt EU-medlemskap. När EU-domstolen dömer ett land att betala böter i miljoner och dagsböter tas inte dessa pengar ur EU-byråkratin eller politikernas egna fickor. De debiteras direkt till den svenska statskassan.

Det betyder att svenska skattebetalare blir dubbelt flådda:

• För det första måste de betala ockerpriser i Europa för sin egen el, och
• sedan får de betala miljarder i böter till Bryssel för att deras regering försöker bromsa förstörelsen av svensk natur.

Från och med nu är summan ett fast belopp på mellan 2 och 5 miljoner euro, plus löpande dagsböter på mellan 10 000 och 50 000 euro för varje dag som går.

Hur länge kan Sverige hålla igen?

Ett land som Sverige kan hålla igen så länge det finns en politisk majoritet för att ta den ekonomiska bördan för att skydda strategiska intressen. Det är en ren, cynisk kostnads-nyttoanalys:

Vad kostar mer, att bli bestulen av EU:s energilagstiftning eller betala en sanktionsavgift till EU-domstolen?

EU-rättens system med dagsböter är cyniskt utformat just för att kväva nationellt motstånd genom att göra det ekonomiskt outhärdligt över tid. Detta bevisar svart på vitt att i samma sekund som ett land försöker försvara sina egna medborgare så behandlas de som brottslingar av unionen.

Detta är också vad som väntar oss:

– Krav på omedelbar reträtt och hot om dagsböter i samma sekund som vi försöker prioritera vår egen befolkning framför att ”störa” den inre marknaden.

Nyligen slöts en politisk överenskommelse mellan Sverige och EU, men den gäller uteslutande det omtvistade European Grids Package och kabelkriget, inte det överordnade marknadsdiktatet.

Den formella tidsfristen för Sverige (och övriga EU-länder) att införa den första och mest kritiska delen av förnybardirektivet (RED III) – nämligen reglerna om kortare förfaranden och principen om ”överordnat allmänt intresse” – var den 1 juli 2024.

För de återstående delarna av direktivet, såsom de övergripande målen för förnybar vätgas och transporter, sattes huvuddeadline till den 21 maj 2025. Eftersom Sverige överskridit tidsfristen den 1 juli 2024 utan att ha ändrat en enda paragraf i nationell lag, genomförde EU-kommissionen formella sanktioner.

De skickade först en formell varning, innan de drog Sverige inför EU-domstolen med krav på böter i miljonbelopp och dagsböter för att tidsfristen sedan länge var spräckt.

Det finns helt avgörande strukturella skillnader mellan EU-medlemskap och EES-avtalet (som Norge har, ö.a.): EU:s medlemmar är skyldiga att sätta tidsfrister i realtid. När en rättsakt antas i Bryssel tickar klockan direkt för en EU-medlem som Sverige.

Rättsakten innehåller en gemensam, oföränderlig tidsfrist som gäller för alla medlemsländer (t.ex. 1 juli 2024 för direktivet om förnybar energi). EU-medlemmar har ingen mellanstation; de nationella lagarna måste ändras senast detta datum, annars kommer de att stämmas direkt för fördragsbrott och bötfällas.

Norge och EES

Norge och de andra EES/EFTA-länderna (Island och Liechtenstein) är inte juridiskt bundna av en EU-lag så snart den antas i Bryssel.

Innan en rättshandling blir bindande för oss måste den gå igenom en process i två steg:

– Relevansbedömning:

Norska departement ska bedöma om rättsakten överhuvudtaget är ”EES-relevant”.

– Inkorporering i EES-kommittén:

EU och EFTA-länderna måste komma överens om att ta med rättsakten i EES-avtalets bilaga. Detta skapar den tidigare nämnda eftersläpningen. Det är också detta som skapar den tidsbuffert som politikerna använder som rökridå på tv.

Medan Sverige måste införa reglerna i realtid kan Norge formellt sitta i EES-kommittén i flera år och ”förhandla” anpassningar eller skjuta upp ärendet (som vi har gjort med Energipaket 4). Deadlines löper i bakgrunden ändå.

Även om EES-avtalet ger oss en tidsmässig buffertzon, är friheten en ren illusion, oavsett område.

På energi- och klimatområdet

Protokoll 31-åtagandet.

Eftersom Stortinget har bundit Norge till EU:s övergripande klimat- och utsläppsmål genom protokoll 31 har vi i praktiken avstått från rätten att säga nej till verktygen. Vi måste ändå införa rättsakterna i slutändan för att uppfylla målen och behålla vår alltid ledande lojalitetsplikt mot EU.

Att vi tar lång tid på oss betyder bara att vi nu diskuterar föråldrade versioner (som RED II) på TV, samtidigt som statsförvaltningen mycket väl vet att det nyaste och mest aggressiva paketet (RED III) måste tas in så småningom ändå för att täppa till det juridiska gapet.

EES-eftersläpningen ger oss därför inte en möjlighet att fly; det ger oss bara mer tid att förbereda kapitulationen medan svenskarna får ta stryk i realtid.

Sverige som fullvärdiga EU-medlemmar har alltså fördröjt Renewables Directive (RED III) ända sedan 2023 och konsekvensen av det är just de drakoniska böter och dagsböter som nu är på väg mot deras kassa. Vi som EES-medlemmar har dock en rättslig eftersläpning.

Medan svenskarna möter den hårda verkligheten idag, pratar våra norska politiker fortfarande om det gamla paketet för att grumla debatten. De flesta verkar tro att Sverige står upp för folket, via Ebba Busch, men där utspelar sig samma politiska spel som här. Det politiska spektaklet av Ebba Busch och de ”affärer” som görs inne i systemet är bara ett spel för galleriet.

När Ebba Busch hotade att stoppa kabeln i somras slutade det med en så kallad historisk ”kompromiss” om elnätsdirektivet. Busch gick hem och gläds åt att kravet minskats ner till 10 procent fram till januari 2028.

Men lagen i avtalet avslöjar den cyniska fällan:

Efter 2028 ska procentsatsen höjas automatiskt med 5 procentenheter varje enskilt år. 2029 höjs den till 15 procent, 2030 till 20 procent och 2031 stängs fällan helt. EU når då exakt sitt ursprungliga mål på 25 procent (av flaskhalsavgifterna, ett reviderat EU-förslag som har röstats igenom i ministerrådet innebär en trappa som börjar på 10 procent för att sedan stiga till maximalt 25 procent år 2031 för vissa oanvända flaskhalsintäkter. Det ursprungliga kravet låg på 25 procent direkt, men efter hårt svenskt förhandlingstryck undantas inrikes prisskillnader helt och de medel som omfattas tillåts ha en tydlig koppling till det egna landet, ö.a.).

Det svenska ”passet” är inget annat än en fördröjning för att lugna väljarna inför nästa val. Bryssel får sin vilja igenom till slut, och det är svenska folket som ändå får betala cirkusen i internethyran och på skattsedeln.

Sverigeexemplet bevisar svart på vitt att partiella kompromisser och överenskommelser inom detta system är en ren illusion.

EU-lagstiftningen tillåter dig att förhandla om kedjans längd, men du får högst nådigt behålla tvångströjan.

Ebba Buschs jippo visar att du kan förhandla om hur snabbt du blir flådd, men du kommer aldrig undan det faktum att du blir flådd.