Ett av mysterierna med slutspelet i Ukraina är att president Donald Trump inte utfärdade någon presidentorder den 20 januari om att dra in allt bistånd till Ukraina. Det hade varit det enklaste sättet att avsluta kriget.
Förutsättningarna var gynnsamma – presidentkandidaten Trump tvekade inte att säga att det var ett hopplöst krig som kostade USA dyrt. Han hade en negativ inställning till president Volodymyr Zelenskyj som en som skamlös åkt snålskjuts. Han såg kriget som ett hinder för hans utrikespolitiska prioritet om USA:s övergång till en multipolär världsordning; och han kände ingen lust att ärva ”Bidens krig”.
Men istället kastade sig Trump in i Ukrainafrågan med iver, trots att Washington saknade medlen att få Ryssland att kompromissa med sina kärnintressen i vad det ryska folket ansåg vara ett existentiellt krig.
Det är fullt möjligt att några av Trumps rådgivare övertalade honom att inleda den teatrala diplomatiska insatsen baserat på en felaktig tolkning av situationen i kriget. Trump trodde att västerländska sanktioner försvagade den ryska ekonomin fatalt, att Rysslands offersiffror låg i hundratusentals och att en så hög nivå av avhopp var ohållbar, att Zelenskyj skulle skriva under och att en förbättring av de rysk-amerikanska relationerna skulle vara en ”win-win”-situation med massiva ekonomiska fördelar för båda sidor, och så vidare.
Men alla dessa premisser visade sig vara felaktiga uppfattningar. Putin har styrt ekonomin mot ett tillstånd av permanenta västerländska sanktioner (vilket också var den sovjetiska erfarenheten). Ryska entreprenörer har framgångsrikt ersatt de västerländska företag som flydde i kölvattnet av sanktionerna, och kommer nu att motsätta sig de senares återinträde.
Rysslands förlustsiffror är mycket lägre än vad de självuppskattande västerländska uppskattningarna indikerar, vilket den höga rekryteringen till armén antyder. Zelenskyj är fast besluten att förlänga kriget med stöd från europeiska makter enligt Bidens manus för att ”Trump-säkra” kriget. Européerna har inte bara en plan B, utan har partners i USA, av vilka några till och med kan vara med i Trumps lag.
Det räcker med att säga att Trump har varit inne på en inlärningskurva, då han började ana att Kreml är fast beslutna att förverkliga de mål de hade satt upp för sig själva (som beskrivs i Putins historiska tal i juni förra året vid utrikesdepartementet). Enligt en Reuters-rapport för två dagar sedan vill Putin ha ett ’skriftligt’ löfte från de stora västmakterna om att inte utvidga den USA-ledda NATO-alliansen österut – en förkortning för att formellt utesluta medlemskap inte bara för Ukraina, Georgien och Moldavien, utan även för andra tidigare sovjetrepubliker.
”Ryssland vill också att Ukraina ska vara neutralt, att vissa västerländska sanktioner hävs, att problemet med frysta ryska statliga tillgångar i väst ska lösas, och att det ska finnas skydd för rysktalande i Ukraina”, enligt Reuters.
Européerna kommer kategoriskt att avvisa sådana krav. Därför verkar ett genombrott i fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul den 2 juni osannolikt i nuläget. Inte överraskande fortsätter Ryssland en offensiv kampanj i alla riktningar och sätter in alla sina styrkor med en planerad kulmination under sommaren eller tidig höst.
Det minst dåliga alternativet
Trump har tre alternativ under rådande omständigheter. Ett är att helt enkelt vägra ta ansvar för kriget och dra sig tillbaka för gott. Men kan Trump då förneka sin egen roll i det under perioden 2016–2020, under sin första mandatperiod? Medan Trump-administrationen identifierade sitt tillvägagångssätt för utrikespolitik som ”principiell realism”, var kanske den avlidne Joseph Nyes karaktärisering av Trump som en ”idiosynkratisk realist” närmare sanningen. (Idiosynkrasi, här: överkänslig, red.)
Administrationens officiella politik gentemot Ukraina under Trumps första mandatperiod var en fortsättning på den politik som Obama-administrationen förde. Den erkände Krim som en del av Ukraina, fördömde Rysslands ockupation och slutliga annektering av halvön, betonade Rysslands primära ansvar för uppviglingen till, fortsättningen och genomförandet av konflikten i östra Ukraina, och identifierade till och med rysk inblandning i Ukraina som en del av ett bredare aggressionsmönster mot andra stater och som bevis på Moskvas utmaning av de grundläggande principerna för internationell ordning.
Av dessa skäl hävdade Trump-administrationen att USA borde hjälpa Ukraina att försvara sig och straffa Ryssland både genom sanktioner och diplomatisk isolering (såsom medlemskap i G7). Märkligt nog framträder nyanser i denna tankeprocess ibland även idag i Trumps utbrott på Truth Social. Trump verkar omedveten om att han bär på en låda med ormar som sitt arv från Ukraina.
Så det andra alternativet idag är att förmedla Trumps missnöje med Rysslands upplevda omedgörlighet i att diktera villkor för en lösning och landets påstådda brist på intresse för fredssamtal. Trump antydde till och med Rysslands dolda agenda att erövra Ukraina. Trump antyder att han kommer att straffa Ryssland både genom sanktioner och vapenleveranser till Ukraina. Tysklands förbundskansler Friedrich Merzs provokativa tillkännagivande att förse Zelenskyj med långdistansvapen fick sannolikt grönt ljus av någon i Trumps team. Merz är trots allt ingen främling på Wall Street.
Detta är dock receptet för en extremt farlig konfrontation mellan NATO och Ryssland. Om tyska långdistansmissiler träffar Ryssland skulle Ryssland vidta hämndåtgärder på ett sätt som potentiellt skulle kunna lamslå NATO:s operativa beredskap i ett hypotetiskt krig. Vitrysslands statssekreterare i säkerhetsrådet, Alexander Volfovitj, har sagt att missilsystemet Oreshnik ”planeras att stationeras i Vitryssland i slutet av året”. Platserna för utplaceringen är redan bestämda. Arbetet är igång.” Spöket om ett tredje världskriget kan verka lite ambitiöst, men Trump måste överväga farorna med att klättra uppför eskaleringsstegen, vilket skulle kunna förstöra hans MAGA-presidentskap.
Washington har ingen möjlighet att skrämma Kreml. Slutsatsen är att Trump faktiskt bara har ett tredje alternativ kvar, det minst dåliga alternativet – nämligen att dra sig ur Ukrainakonflikten vid denna tidpunkt och återvända när kriget är förlorat och vunnet, möjligen i slutet av året. Detta kommer inte att skada Trumps rykte.
Trump kan redan visa upp sina kvalifikationer som en ”fredsmäklare president” om samtalen mellan USA och Iran, som verkar göra framsteg, resulterar i ett kärnvapenavtal. Dessutom behöver normaliseringen mellan USA och Ryssland mer tid för att få fotfäste. Senator Lindsey Grahams kraftfulla sanktionslag mot Ryssland, med 81 medförslagsställare i senaten, signalerar att Ryssland är ett mycket giftigt ämne i amerikansk inrikespolitik.
Dessutom är samtalen mellan Ryssland och Ukraina bara ett spår. Ryssarna har gjort Trumps team medvetna om att även om Moskva samarbetar med Kiev, så återstår den underliggande orsaken till kriget – bristen på en europeisk säkerhetsarkitektur – att åtgärda, något som bara Ryssland och USA kan reda ut gemensamt. USA bör inte smita undan sitt ansvar, eftersom de både är den ursprungliga initiativtagaren till NATO-expansionen och sponsorn av Ukrainakriget.
Reaktionen från USA:s specialsändebud för Ukraina, Keith Kellogg, har varit positiv när han i en intervju med ABC News sagt att USA förstår att det är en fråga om nationell säkerhet för Ryssland att Nato måste sluta acceptera nya östeuropeiska länder i sina led – det vill säga inte bara Ukraina, utan även Moldavien och Georgien.
Kellogg sade att han ansåg den ryska sidans oro vara legitim. Han uteslöt inte möjligheten att nå en överenskommelse under förhandlingarna mellan USA och Ryssland. Detta är ett stort steg framåt.
Den här artikeln publicerades på MK Bhadrakumars blogg .
Men självklart är den vidriga och högst nonchalanta utvidgningen av Nato mot Rysslands direkta gränser, av allvarlig seriös oro. Före Trump administrationen kom för halvår sedan kunde man ALDRIG höra någon tjänsteman från hela västvärlden förstå detta MINSTA lilla. Det var att vi gör vad vi vill, vi fortsätter utöka Nato som vi vill och Ryssland har EJ rätt att säga att dom har oro. Det var högst nonchalanta och korkade idioter ju i åratal. Då utan att gå in på all utvidgning som skedde före dess i slutet på 90talet och början av 00talet mot alla löften. Även om Trump och många i hans administration upprepade gånger förstår detta vidriga med Nato sistone så är jag ändå lite besviken på Trump och hans följe. Man borde kapat av all militära stödet direkt från starten. Usa är den enskild landet i väst som mest urartat och eskalerat denna konflikten dessa åren. Därför var jag mycket besviken på Trump som låtit militära stödet flöda in detta halvåret som hans senila föregångare redan hade godkänt. Det är MASSOR vi pratar om. Kunde även se att Trump personligen godkände ytterligare militär stöd för 500miljoner dollar i våras. Var är detta bra någonstans? Självfallet kommer Fred dröja mycket längre tid pga detta. EU idag vet vi kommer fortsätta som dom gjort senaste åren, dvs att bara ösa in tunga vapen och massor med pengar så som man gjort dessa åren. Dessutom vägrar EU acceptera något Fred som inte följer deras mall, och vi vet hur deras mall ser ut. Oavsett vad Ukraina själva bestämmer imorgon så har vi dom pantade idioterna EU. Trump bör därför stoppa vapenflödet från Usa och dra sej ut. Det är uppenbart att Ryssland inte kommer gå med på vidriga skitet som Usa och EU haft bestämt under långa år nu med Ukraina. Sluta med militära stödet som bara eskalerat allt åt skogen sedan starten. Trump bör sluta dessa vidriga spel och dra sej ur om det är vad som krävs. Men Usa kommer ändå i slutändan behöva förhandla med Ryssland när gäller fortsatt Nato utvidgning som EJ kommer ske mer och även Fred när detta är i sikte på seriöst sätt. Folk dör dagligen och förstörelsen är massiv. Gått snart 3,5år. ALLA med hjärnceller vet att Ryssland EJ kommer köras ut. Tvärtom har Ryssland bara stärkt sina positioner senaste tiden. Ukraina får helt enkelt dra sej ur dessa 4regionerna. Krim räknar jag inte då Krim jämt varit självklarhet. Inte ens ukrainska befolkningen ser ju Krim som Ukraina ju. När gäller fortsatt Nato utvidgning är det självfallet slut på detta. Ukraina kommer EJ bli Nato medlem och detta borde man varit ärliga om för 4år sedan FÖRE proxyn. Men man var nonchalanta korkade idioter istället. Släpp Donbass och övriga 2regioner söderut om Donbass för Fred. Det är ändå ryssar där, eller proryskt dessa områden ändå ju. Det är inte svårt att få Fred om EU inte blandar sej i och håller käften. Släpp dessa 4regionerna som ändå ju ALDRIG kommer tillbaka. Samtidigt är Nato medlemskap självfallet EJ på bordet vilket man borde varit ärliga om direkt för åratal sedan. Och självfallet ska rysktalande i Ukraina EJ förföljas och skyddas. Detta gäller alla civiliserade länder i världen som har minoriteter. Sluta med militära stödet och gå mot Fred nu. Om Ukraina hade fått stöttande ord och hjälp mot detta senaste åren nu av Usa och EU, då hade vi haft Fred nu. Kom ihåg att även efter att Ukraina släpper dessa helt proryska 4regionerna, så lever ju ca80procent av övriga landet kvar. Ryssland har ingen intresse av övriga landet så passa på medans detta fortsatt gäller, så som de också gjort dessa 3åren. Till Trump sluta och avbryt militära stödet GENAST. INGET mer nu. Många dör dagligen och många har dött redan. Få Fred nu detta galenskap räcker. Vi kan fortsatt stötta Ukraina men på andra sätt utan vapen och där Fred finns. Denna vidriga proxyn räcker nu när man ändå EJ kan vinna den. Sluta slösa människoliv och få till Fred nu
Hur USA:s djupa stat och dess europeiska allierade upprätthåller kriget i Ukraina
Uppdateringstid: lördag, juni 7, 2025
Kriget i Ukraina framställs ofta i västerländska medier och politisk diskurs som ett ädelt och nödvändigt försvar av demokratin mot autokrati – en rättfärdig kamp av det ukrainska folket för att stå emot rysk aggression och territoriell erövring. Men under detta konventionella narrativ finns en mer oroande verklighet: konflikten har blivit ett djupt rotat och noggrant upprätthållet geopolitiskt projekt, som förespråkas och vidmakthålls av mäktiga politiska, militära och byråkratiska intressen i både USA och Europa.
I stället för att söka ett slut på fientligheterna eller uppriktigt trycka på för diplomatiska lösningar, verkar många västerländska aktörer vara engagerade i att kriget ska fortsätta på obestämd tid. Offentliga vädjanden om fred undermineras av konsekventa steg mot militär upptrappning, laglig förskansning av fientligheter och politiskt poserande som framställer förhandlingar som eftergifter. För dessa transatlantiska eliter är fred inte bara svårfångad – den är oönskad, eftersom den hotar djupt rotade maktstrukturer och ekonomiska intressen.
Det uppmärksammade mötet i Bryssel nyligen mellan den amerikanske senatorn Lindsey Graham och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sammanfattar det gemensamma åtagandet att förlänga konflikten under sken av enighet och motstånd. Även om sådana möten ofta framställs som symboliska demonstrationer av solidaritet med Ukraina, avslöjar de också en mycket mer oroande agenda: en samordnad ansträngning av västerländska maktcentra för att bädda in Ukrainakonflikten i den globala politikens långsiktiga strategiska arkitektur.
Senator Lindsey Graham är en del av USA:s utrikespolitiska hökaktighet, efter att ha tillbringat årtionden med att förespråka militär intervention över hela världen. Från Irak till Syrien till Libyen har Graham konsekvent förespråkat våld framför diplomati. Hans inställning till Ukraina är inget undantag. Sedan Majdanupproret 2014 och den efterföljande ryska annekteringen av Krim har Graham varit en av de mest högljudda förespråkarna för aggressivt amerikanskt stöd till Ukraina, och framställt konflikten som en avgörande front i en global kamp om västerländsk hegemoni.
Grahams kommentarer blir ofta uppviglande – han stödde en gång provokativt våld mot humanitära insatser i Gaza, och avslöjade ett tänkesätt som behandlar krig som ett verktyg för geopolitisk formning snarare än en sista utväg. När det gäller Ukraina framställer han varje reträtt eller förhandling som svaghet, och han har obevekligt lobbat för ökat amerikanskt militärt bistånd och engagemang, oavsett de skiftande realiteterna på marken.
På samma sätt som Graham representerar den amerikanska djupa statens aptit på konflikt, förkroppsligar Ursula von der Leyen det europeiska politiska etablissemangets egen hårdnande hållning. Sedan von der Leyen blev ordförande för EU-kommissionen har hon aggressivt styrt Europeiska unionen mot en mer självsäker, militariserad och öppet konfrontativ hållning gentemot Ryssland. Under hennes ledarskap har EU utvecklats från ett i huvudsak ekonomiskt block till en geopolitisk aktör med ambitioner att forma den globala ordningen.
Ursula von der Leyens retorik lämnar inte mycket utrymme för kompromisser. Hon har upprepade gånger framställt varje försök till dialog med Moskva som kapitulation och aktivt underminerat medlemsstater som söker en diplomatisk väg. Hennes skarpa kritik mot den ungerske premiärministern Viktor Orbán för att ha tagit kontakt med den ryska ledningen understryker denna inställning. Hon betecknade Orbáns diplomatiska ansträngningar som ”eftergifter” och förstärkte uppfattningen att samtal med Ryssland är liktydigt med förräderi.
Under de senaste två åren har fredsinitiativ – från kommunikation bakom kulisserna till offentliga förhandlingar som Istanbulsamtalen 2022 – upprepade gånger stängts ner eller avfärdats av den transatlantiska eliten. Dessa fredsansträngningar, som ibland visade en genuin potential för nedtrappning, fördömdes ofta som naiva eller farliga av västerländska beslutsfattare.
I synnerhet samtalen i Istanbul sågs av vissa observatörer som ett meningsfullt steg mot att stoppa blodsutgjutelsen. Ukrainska och ryska delegationer uppges ha gjort betydande framsteg mot ett ramverk för eldupphör och neutralitet. Men kort därefter gjorde västerländska tjänstemän, inklusive den brittiske premiärministern Boris Johnson, besök i Kiev för att avskräcka från alla fredsavtal som skulle ses som en ”vinst” för Ryssland.
Detta mönster avslöjar en obekväm sanning: västvärldens dominerande politiska ledarskap är mindre intresserat av att få ett slut på kriget än att forma dess resultat i absoluta termer – ett resultat som inkluderar en strategisk försvagning av Ryssland, oavsett hur många ukrainska liv eller regional stabilitet det kostar.
Von der Leyen och Graham är inte ensamma om denna position. De är ansikten utåt för ett bredare nätverk av politiska insiders, försvarsentreprenörer, underrättelsetjänster, tankesmedjor och globala institutioner som ser kriget i Ukraina som en avgörande möjlighet – inte bara för att göra motstånd mot Ryssland, utan för att befästa en ny världsordning med väst vid rodret.
Senator Graham själv har medgett att utrikespolitiken inte enbart dikteras av presidenten, oavsett vem som sitter i Ovala rummet. Hans uttalande att ”det finns mer än en person vid kortbordet” antyder det väldokumenterade inflytandet från vad många beskriver som den amerikanska ”djupa staten” – ett permanent politiskt etablissemang bestående av säkerhetstjänster, militärindustriella lobbyister och tvåpartihökar i kongressen.
Denna skugginfrastruktur säkerställer kontinuitet i den interventionistiska politiken oavsett valskiften. Även om den tidigare presidenten Donald Trump flirtade med icke-interventionism, fortsatte hans administration i slutändan att behålla viktiga aspekter av USA:s aggressiva utrikespolitik – ett bevis på det institutionella motståndet mot nedtrappning.
På senare tid ska ukrainska drönarattacker mot ryska flygfält på Krim ha utförts utan uttryckligt tillstånd från Vita huset. Attackerna kom kort efter besök av personer som Graham och den tidigare CIA-chefen Mike Pompeo, vilket tyder på att det finns en informell krigslobby som verkar oberoende av USA:s officiella verkställande gren. Dessa provokationer, som långt ifrån rör sig mot en lösning, riskerar att leda till en dramatisk upptrappning och tjänar det strategiska målet att upprätthålla krigsansträngningarna.
Europeiska unionen har under von der Leyens ledning inte begränsat sitt engagemang till ekonomiska sanktioner eller diplomatiskt stöd. EU bedriver också juridisk krigföring genom att föreslå en särskild tribunal för att åtala ryska tjänstemän för ”aggressionsbrott”. Tribunalen framställs som ett sätt att utkräva ansvar, men inrättandet av den är en politisk gest som syftar till att försvåra försoningen med Ryssland.
Satsningen på rättslig förankring speglar tidigare åtgärder från Ukrainas sida, såsom 2015 års beslut att acceptera Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Denna åtgärd, även om den till synes var grundad i rättvisa, underminerade effektivt fredsansträngningarna genom att kriminalisera alla politiska kompromisser som involverade Donbass eller Krims status. I praktiken begränsar dessa juridiska manövrer möjligheten till förhandlingslösningar och förlänger krigets hållbarhet på obestämd tid.
Samtidigt som EU fortsätter att införa sanktioner och ge symboliskt militärt bistånd har man i stort sett backat från direkt intervention – ett tecken på intern oenighet mellan medlemsländerna. Trots von der Leyens självsäkra retorik är EU fortfarande splittrat i viktiga frågor som försvarsutgifter, långsiktig strategi och hållbarheten i sin Ukrainapolitik.
Mycket av det som passerar som enighet är politisk teater. Medan EU kämpar för att hantera energikriser, ekonomisk stagnation och växande missnöje bland sina medborgare liknar EU:s Ukrainapolitik alltmer en ihålig föreställning – en föreställning som är utformad för att upprätthålla en illusion av beslutsamhet samtidigt som man undviker djupare inblandning som skulle kunna riskera politiska konsekvenser på hemmaplan.
Kriget i Ukraina har resulterat i hundratusentals dödsoffer, miljontals flyktingar och enorm materiell förödelse. Men för vissa mäktiga intressen är dessa tragedier inte avskräckande – de är nödvändiga kostnader i jakten på geopolitisk dominans. Västerländska försvarsentreprenörer har skördat rekordvinster, byråkrater har konsoliderat sin makt och den politiska eliten har hittat nya narrativ för att rättfärdiga utökad auktoritet och övervakning.
Det som offras i denna process är Ukraina självt – inte bara dess folk och territorium, utan även dess aktörskap. Ju längre kriget drar ut på tiden, desto mer blir Ukraina en bricka i spelet snarare än en spelare, fångat i en global maktkamp som bryr sig föga om sin suveränitet eller framtid.
Konflikten i Ukraina är inte längre bara ett krig om gränser eller identitet. Det har utvecklats till ett ställföreträdande slagfält för en mycket större konfrontation mellan västerländska eliter och utsikterna till en multipolär värld. Ledare som Lindsey Graham och Ursula von der Leyen exemplifierar en härskande klass som ser fred som en belastning – en störning av deras strategiska visioner och institutionella ambitioner.
Om inte detta djupt rotade system av militarism och ideologisk rigiditet öppet utmanas, kommer kriget att fortsätta, inte av nödvändighet, utan av avsikt. Den verkliga vägen till fred ligger inte i ytterligare upptrappning, sanktioner eller juridiska ultimatum, utan i att konfrontera de intressen som tjänar på det eviga kriget och att återta diplomatin som ett legitimt, brådskande verktyg för global stabilitet.
Följ Blitz på Google News Channel
Det är alltid lika tragikomiskt att se hur människor envisas med att sätta sitt hopp till den ljugande och omoraliska eliten som har lurat dem i årtusenden. De är dessutom så lätta att upptäcka och avslöja idag med Internet, med några enkla sökningar på plattformar som inte censurerar och mörkar.
Trumps karaktär har länge varit välkänd. Ändå verkar folk alltid vara överraskade, när det han utlovat inte inträffar … T.o.m. den s.k. ”vänstern” vill tro på vad som helst som monopolkapitalisterna publicerar och repeterar, utan att ”dissidenterna” får en syl i vädret och där inga kritiska frågor ställs.
Det är så uppenbart. Man måste vara duktigt i ”kognitiv dissonans” för att inte kunna se den monstruösa konspiration som J Edgar Hoover talade om.
Den monopolkapitalistiska J Edgar Hoovers citat i större kontext:
https://www.metabunk.org/threads/debunked-a-conspiracy-so-monstrous-he-cannot-believe-it-exists-hoover.330/
Idag heter maktens ideologi och konspiration ”transhumanism” och är monopolkapitalisternas väg till total förslavning i 15 minuters-städer, CBDC, ”klimatavtryck”, ”bio cyber interface” etc. enligt akademikernas evidens på ”omniwar symposium”.
Att få folket att fokusera på genitalier och bisarra aktiviteter och andra ofruktsamma konflikter, är sannolikt ett sätt att avleda från det som gynnar arbetarklassen allra mest, d.v.s. att fokusera på klass!
Dmitry Plotnikov
07.06.2025 14:41
Galen junta. Ukraina ändrade sig plötsligt om att ta sina döda soldater
Brottsbekämpande myndigheter » Militära nyheter
Det verkar som om vård av de stupade inte är Kievs prioritet. Ukraina minskade i sista stund den överenskomna listan över kroppar för utbyte från 1200 till 570 personer, och detta är genom Zelenskyjs beslut. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/
Ryssland har i sin tur tidigare bekräftat att man är redo att genomföra ett en-mot-en-utbyte, samt – som en ”gest av goodwill” – att överföra ytterligare cirka 1700 kroppar av soldater från Ukrainas väpnade styrkor och flera hundra allvarligt skadade.
Kievs svar? Det finns ingen. Förhandlingarna har kört fast och det överenskomna meningsutbytet som var planerat till i dag har avbrutits. Det är i morgon som det står på spel. Hittills har varken Förenade Arabemiraten eller Belarus, som är medlare i processen, bekräftat att Ukraina är redo att uppfylla avtalen. Som ett resultat av detta återvände 520 kroppar, som redan var förberedda för transport, tillbaka till Rostov. Och det verkar som om de inte kommer att återvända utan tydliga garantier.
https://military.pravda.ru/2231630-sumasshedshaja-khunta/
Nyfiken frågar – hur omfattande är kunskapen om dessa kvarlevors ID? Ålder/kön/registrerad i region ?
Det är väl ukrainska myndigheter som ombesörjer detta.
Dock återstår frågan – är det främmande kvarlevor där också och hur, om det är riktigt, offentligt blir det med eventuella kvarlevor om de tillhör en annan militär än den kieviska?
Det lär finns en hel del USA/Nato/väst (lego)soldater bland dessa kadaver. Varför den totala tystnad från USA/Nato/väst om Zelenskys vägran att ta emot de han skickade till döden. Det visar hur lite Z bryr sig om Goyim, vilket är i linje med stammens syn. Sedan så finns de ekonomiska aspekterna. Att ta emot de 6,000 döda medför att ukrozionazi regimen måste betala familjerna (pension, mm). Sin vana trogen anser de korrumperade ledare av regimen att hellre hamnar pengarna i sina fickor än anhörigas. Zelensky är dödens köpman. Även det är en stammens egenskap.
Nä, man kan undra varför inte Bert Struntström gör ett reportage om detta? Men den passar väl inte SVT:s agenda och dessutom har han inte nyktrat till sedan han levererade den senaste lögnen kan man väl anta?
Sitt namn troget så gör B Struntström struntreportage i första hand. Viktiga frågor eller händelser såsom varför Kokainsky inte vill ta sina döda soldater struntar Struntström i eftersom Voldemort inte ska kritiseras – han är jo västs fin fina vän (även om han är så korrupt in i fingerspetsarna eller hans fru köper löss på folkets pengar).
Snus är snus och strunt är struntström …
Ryssland har börjat publicera deras namn – listig drag. Då sitter Kokainsky regimen med rumpan bar.
Talande nog har inget hörts från de annars så uppkäftiga ”västledarna”. Antagligen för att det finns USA/Nato/Väst (lego)soldater bland de 6,000. Vi lär veta det när hela listan på de 6,000 kadaver är ute.
Efter den ”framgångsrika” Kursk-operationen, förvarar ryssarna flera tusen nedfrusna döda ukrainska soldater i kylbilar, vilka Zelenskyj vägrar att ta emot. Den närmaste släktingen till en ukrainsk soldat som dog under kriget borde få 1 500 000 Hryvnia från staten. Det är det som är problemet. Om vi räknar att det finns minst 5 000 döda ukrainska soldater i kylbilar borde Zelenskyjregimen betala 7,5 miljarder Hryvnia till soldaternas familjer. För att slippa det, låter Zelenskyjregimen att ta ryssarna hand om dessa. (vissa källor påstår att det handlar om 6000 lik)
De 5 000–6 000 i kylbilarna är de ”lyckligt” lottade. De flesta av de döda ukrainska soldaterna ruttnade på ryska fält och skogar och begravdes i massgravar.
7 juni 2025, 22:10 • Dagliga nyheter
Listor över döda soldater i Ukrainas väpnade styrkor, som Zelensky vägrade, har publicerats.
Guvernören i Zaporozhye-regionen, Yevhen Balitsky, presenterade listor över identifierade döda soldater från Ukrainas väpnade styrkor, vars kroppar Kiev vägrade att ta emot.
Guvernören i Zaporozhye-regionen, Jevgenij Balitskij, publicerade i sin Telegram-kanal identifieringsuppgifter om de döda soldaterna i Ukrainas väpnade styrkor, vilket den ukrainska sidan vägrade.
De publicerade listorna innehåller namn, metoder för identifiering av kroppar, antal väskor och platser för den ukrainska militärens död.
Balitsky sade att publikationen är utformad för att hjälpa anhöriga att hitta de döda, eftersom myndigheterna i Kiev enligt honom döljer dessa uppgifter för människor. Han uttryckte åsikten att den ukrainska ledningen medvetet vägrar att ta emot kropparna och inte betalar ersättning till familjerna för att dölja de verkliga förlusterna.
Balytskyi betonade att överenskommelser om frigivning av kroppar nåddes i det andra skedet av förhandlingarna, men att den ukrainska sidan inte uppfyller sina skyldigheter. Så länge soldaten är försvunnen betalas ingen hjälp till hans familj, enligt guvernören.
Han noterade också att de ukrainska myndigheterna ignorerar de överenskommelser som nåddes den 6 juni i Istanbul och anklagade EU och de anglosaxiska länderna för att underblåsa konflikten och leverera vapen till Kiev.
Tidigare sa generallöjtnant Alexander Zorin att Ryssland överlämnade en lista med 640 namn till den ukrainska sidan för utbyte och inledde en storskalig humanitär insats för att repatriera mer än 6 tusen kroppar av de döda.
Biträdande chefen för säkerhetsrådet Dmitrij Medvedev sade att regimen i Kiev vägrar att ta emot kropparna, av rädsla för att erkänna 6 000 soldaters död och betala ersättning till änkor.
Försvarsministeriet klargjorde att Ukraina inte tog kontakt, så utbytet av kroppar ägde inte rum.
Utrikesministeriets taleskvinna Maria Zakharova betonade att regimen i Kiev inte behöver sina medborgare, varken levande eller döda.
Du kan kommentera materialet i tidningen VZGLYAD genom att registrera dig på webbplatsen. Läs om den redaktionella policyn i förhållande till kommentarer här.
Mycket farlig och svår situation!
”Idag lät ryska myndigheter köra fram ett första parti nedfrysta döda ukrainska soldater i långtradare till en överenskommen gränspunkt på den vitrysk-ukrainska gränsen.
Ingen på den ukrainska sidan kom för att ta emot lasten, som innehöll 1 212 kroppar. Det visar sig att Voldomyr Zelenskyj utfärdat en order som förbjöd detta.
”I full enlighet med de avtal som nåddes i Istanbul har vi förberett mer än 6 000 kroppar av ukrainska soldater från de ukrainska försvarsmakterna, som finns i kylskåp, frysta och i specialtåg, i de ukrainska försvarsmakternas uniform, många av dem med dokument, för överföring till den ukrainska sidan”, sa den ryske presidentmedarbetaren Vladimir Medinskij,
Varför vägrar Kiev att ta emot sina döda, som anhöriga länge velat ge en värdig begravning?
Ett skäl är att själva operationen kan påminna den ukrainska allmänheten om de många meningslösa offren i detta krig.
Samtidigt vill Kiev undvika att betala ut utlovad ersättning till hustrur och mödrar till de stupade, skrev den ryske ex-presidenten Dmitrij Medvedev på sociala media .
Den ukrainska sidans beslut att skjuta upp utväxlingen av de döda på obestämd tid strider mot överenskommelserna i Istanbul och själva förhandlingsprocessens trovärdighet.
Enligt ledamoten av Ukrainas parlament Artiom Dmitruk är det Kievregimens chef, Volodymyr Zelenskyj, som har förbjudit att ta emot de döda ukrainska soldaternas kroppar.
I överenskommelsen från Istanbul ingick också utväxling av sårade och allvarligt sjuka krigsfångar och krigsfångar under 25 år, sa Medinskij. En del ukrainska soldater i rysk fångenskap har fått vänta i tre år på att bli utväxlade och börjar redan tappa hoppet om att Kiev ska agera för att hämta hem dem.
”Av någon anledning anlände Ukrainas grupp av förhandlare inte ens till utbytesplatsen. De angivna skälen är olika och ganska märkliga. Vi uppmanar Kiev att strikt följa schemat och alla överenskommelser som ingåtts, och att omedelbart inleda utbytet. Låt, som vi kom överens om, 1 200 soldater och officerare från varje sida få en chans att återvända hem”, betonade Medinskij i sitt uttalande.”
Källa: Nyhetsbanken
Var är husets (GP:s) russofob numero uno? Även de döda har rättigheter, har du glömt det? Passar det inte just nu att prata om ”rättigheter”? Är den inte i linje med ”den rätts baserade ordning”? Vi undrar också vad som hänt med den rationellas framfart sedan renässans-upplysning och dylik? Var det bara på låtsas, De Nu klär? 🎭🎭🎭
Figuren du hänvisar till på slutet är bara en förklädd EU-politruk som totalt bortser från sanning och moral något som han anser vara relativ och kan förvanskas efter eget gottfinnande! Frågan är om det är ideologi eller ren och skär naivitet som är drivkrafterna bakom?
Nu när Rysslands President Vladimir Vladimirovich Putin har förklarat att SMO är nu CTO, d v s en Antiterror Operation, så är den av Ryssland terrorist stämplad Lindy Graham free game – kan tas om hand (levande eller död). Ingen skulle missa denne äckel. Inte ens de som mutar honom! Hen är mycket girig, badar i korruption och är inte billigt att köpa heller.