Trumps ”fredsplan” är ett ompaketerat krav på palestinsk kapitulation
Den israelisk-amerikanska visionen för palestinierna har länge varit kapitulation, och två år av folkmord i Gaza erbjuder en ny möjlighet att åstadkomma det.
En artikel av Aaron Maté 7 oktober:
Med tanke på omfattningen av det palestinska lidandet i Gaza efter två år av israeliskt massmord och svältbelägringar, kanske Hamas inte har något annat val än att acceptera det ultimatum som president Trump utfärdat. Ändå, oavsett vad som händer i de vapenvilosamtal som pågår i Egypten, bör Trumps förslag inte ses som en ”fredsplan”. Istället strävar Trump-administrationen efter fullständig kapitulation, inte bara av Hamas, utan av kampen för palestinskt självbestämmande.
Om Hamas släpper alla återstående israeliska fångar, säger Trumps plan, kommer israeliska bombningar att ”avbrytas”. Ändå hindrar ingenting Israel från att återuppta sin hänsynslösa aggression.
Och även om planen hävdar att ”Israel inte kommer att ockupera eller annektera Gaza”, skapar den kryphål genom att knyta israeliskt tillbakadragande till odefinierade ”standarder, milstolpar och tidsramar kopplade till demilitarisering”. I bästa fall skulle detta innebära att Israel överlämnar kontrollen till en ”tillfällig internationell stabiliseringsstyrka (ISF)” i anslutning till Arabförbundet, men endast i områden som Israel bedömer vara ”terrorfria”. Samtidigt kommer Israel att etablera en ”säkerhetsperimeternärvaro” som kommer att bestå ”tills Gaza är ordentligt säkert från alla återuppväckta terrorhot” – ett villkor som Israel ständigt skulle kunna hävda är ouppfyllt.
Israeliska tjänstemän har upprepade gånger definierat alla palestinier i Gaza som legitima militära mål, inklusive i den pågående förstörelsen av Gaza stad, där försvarsminister Israel Katz förklarade att alla invånare ”som stannar kvar … kommer att [behandlas som] terrorister och terroranhängare”. Följaktligen erbjuder Trumps bestämmelser inget skydd mot fortsatt israelisk terror i kampen mot den.
För att cementera Israels monopol på våld insisterar planen på att Hamas och andra palestinska fraktioner i Gaza avväpnas. Detta skulle göra palestinierna ännu mer försvarslösa mot en stat som har slaktat (åtminstone) tiotusentals i Gaza, utför rutinattacker på Västbanken, utöver en lång historia av grymheter som går tillbaka till dess grundande 1948. Massakrerna i Sabra och Shatila i Libanon i september 1982 är fortfarande tydliga i palestinskt minne. Då massakrerade Israels allierade i Libanon, med den israeliska arméns beskydd, mellan 2 000 och 3 500 palestinska flyktingar efter att PLO drog sig tillbaka från Beirut – baserat på den falska israeliska försäkran om att inga civila skulle komma till skada när de lämnade.
Trump-planen erkänner att israeliska påståenden om att ge bistånd till Gaza är helt bedrägliga. ”Vid godkännande av detta avtal”, står det, ”kommer fullt bistånd omedelbart att skickas till Gazaremsan”. Detta är ett tyst medgivande att Israel, i motsats till sina motbevisade lögner om att Hamas stjäl mat, har blockerat fullt bistånd till Gaza och omedelbart skulle kunna avsluta svältbelägringen om den amerikanska presidenten ville det.
Planen kräver också ett slutligt återupptagande av biståndet via FN. Detta är ytterligare ett tyst medgivande om att de israelisk-amerikanska påståendena om ett korrupt, terrorkomprometterat FN-hjälpsystem, vilket nödvändiggjorde den israelisk-amerikanska Gaza Humanitarian Foundation i dess ställe, var bara ytterligare ett fabricerat påhitt. Och allt detta kommer att övervakas av en ny ”övergångsmyndighet” som involverar den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair, vars egen långvariga koloniala plan för Gaza starkt inspirerade Trumps plan. Passande nog nämner Trump-planen inte Västbanken, ett de facto stöd för fortsatt israelisk markstöld och den geografiska och politiska separationen av den israelstyrda palestinska befolkningen.
När det gäller palestinskt självbestämmande erbjuder planen inga garantier, bara tomma klichéer. ”Medan Gazas återuppbyggnad fortskrider och när PA [Palestinska myndighetens] reformprogram genomförs troget”, står det, ”kan förutsättningarna äntligen vara på plats för en trovärdig väg till palestinskt självbestämmande och statsbildning, vilket vi erkänner som det palestinska folkets strävan.” Den palestinska ”reformprocessen” beskrivs som ”beskriven” i ”president Trumps fredsplan 2020”, som instruerade palestinierna att acceptera israeliska bosättningsblock på den ockuperade Västbanken och överge alla ansträngningar att upprätthålla sina rättigheter enligt internationell rätt.
Observera här att ”palestinskt självbestämmande och stat” beskrivs som något att ”erkänna” som en ”strävan” – men inte som en rättighet. Om man erkänner en strävan, i motsats till en juridiskt garanterad rättighet, har man ingen skyldighet att bevilja den. Utrikesminister Marco Rubio har varit bestämd om att USA inte kommer att göra det. På frågan på söndagen om USA nu stöder palestinsk statsskap svarade Rubio: ”Vi har alltid sagt det, att om det ska bli en tvåstatslösning måste det förhandlas fram med Israel. Man måste se till att Israels säkerhet tas i beaktande.” …med hänsyn till … Jag skulle inte säga att detta är en ny politisk ståndpunkt.”
Rubio har rätt. När det gäller palestinsk statsbildning erbjuder USA inte en ny politisk ståndpunkt, utan bekräftar sitt långvariga motstånd. Genom att förklara att potentiell statsbildning ”måste förhandlas med Israel” säger Rubio till palestinierna att deras öde ligger i händerna på en militär ockupant vars ledare öppet förklarar att det aldrig kommer att finnas en palestinsk stat. ”Vi kommer att uppfylla vårt löfte om att det inte kommer att finnas någon palestinsk stat; den här platsen tillhör oss”, förklarade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förra månaden vid en ceremoni som markerade utvidgningen av bosättningsblocket E1. Förre israeliske försvarsministern Benny Gantz, en självutnämnd kritiker av Netanyahu, observerade nyligen att ”motståndet mot … palestinsk statsbildning står i centrum” för det israeliska ”nationella samförståndet”, som är ”rotat i den hårda verkligheten i vår region”.
Inom Israel är detta motstånd så djupt rotat att till och med de israeliska ledarna som drev den så kallade Oslo-”fredsprocessen” använde den för att förhindra att en palestinsk stat upprättades. Under de mer än trettio år som gått sedan Osloavtalet undertecknades 1993 har antalet israeliska bosättningar och utposter på den ockuperade Västbanken, som delar upp palestinsk mark och gör varje framtida stat omöjlig, mer än fördubblats.
För trettio år sedan denna månad, och bara några veckor innan han mördades av en extremhögerinriktad israelit, förklarade den israeliske arkitekten bakom Osloavtalen, premiärminister Yitzhak Rabin, att Israel sökte ”en enhet som är mindre än en stat, och som självständigt kommer att styra palestiniernas liv under sin auktoritet”. Israels gränser, tillade han, kommer att omfatta de stora bosättningsblocken på Västbanken, eftersom ”vi inte kommer att återvända” till Israels gränser före 1967. Genom att ge palestinierna ”mindre än en stat”, förklarade den israeliske juridiske rådgivaren Joel Singer senare, ”lämnar Oslo oss med territoriet och dem med de befolkade områdena… och det lämnar dem till och med med det smutsiga arbetet att patrullera städerna och flyktinglägren”. Precis som Trump och Netanyahu försöker göra idag.
Israels berömda tillbakadragande från Gaza 2005, felaktigt beskrivet som slutet på ockupationen av den belägrade enklaven, genomfördes av liknande skäl. Dov Weissglass, stabschef för den dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon, förklarade året innan att tillbakadragandet från Gaza innebar en ”frysning av den politiska processen”, varigenom Israel kunde ”förhindra upprättandet av en palestinsk stat” och en ”diskussion om flyktingarna, gränserna och Jerusalem”.
Den israeliske ledaren som gick längst i att ta itu med palestinska farhågor, Ehud Olmert, erbjöd i själva verket ingenting som han kunde genomföra. Som de erfarna amerikansk-palestinska förhandlarna Robert Malley och Hussein Agha berättar i sin nya bok om den diplomatiska historien efter Oslo, omintetgjordes Olmerts ”erbjudande” från september 2008 till sin palestinske motsvarighet Mahmoud Abbas av hans egna juridiska problem, ett förestående avträde från makten och ett kabinett som i hemlighet förklarade hans förslag vara dött vid ankomsten:
Den israeliske premiärministern saknade befogenhet att göra, sälja, än mindre genomföra, sina eftergifter. Hans egna ministerkollegor övergav honom; offentligt fortsatte de samtalen; bakom kulisserna berättade de en annan historia. Olmerts utrikesminister rådde palestinierna att inte låta sig luras; premiärministerns idéer engagerade ingen annan än honom själv. Ehud Barak, nu tjänstgörande som försvarsminister, avfärdade samtalen som ett akademiskt seminarium.
Kort sagt, före den nuvarande israeliska nationella konsensusen om att motsätta sig en palestinsk stat, fanns det vissa ledare som föredrog att låtsas att en kunde upprättas. Två år av Israels folkmordskrig i Gaza, tillsammans med attacker mot avskräckande styrkor i Libanon, Syrien, Iran och Jemen, har gjort det lättare för Israels regering att överge knepet.
Samtidigt gör Gulfstaterna, särskilt Qatar och Saudiarabien, inte längre några ansträngningar för att använda det begränsade inflytande de har.
År 2002 erbjöd Arabförbundet Israel fullständig normalisering i utbyte mot ett tillbakadragande från alla arabiska territorier (syriska, libanesiska och palestinska) som landet ockuperade 1967; skapandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, med östra Jerusalem som huvudstad; och en ”rättvis lösning” på flyktingfrågan. (Initiativet stöddes senare av Iran och Hamas). Idag fokuserar dessa samma Gulfstater på att göra lukrativa sidoavtal med Trump snarare än att förespråka sin decennier gamla fredsplan, som i sig skulle vara en massiv kompromiss för palestinierna, som bara skulle acceptera 22 % av sitt stulna hemland och en judisk supremacistisk stat i resten av det.
Liksom sina mer moderata föregångare är Trump och Netanyahu inte intresserade av kompromisser. Den israelisk-amerikanska planen för palestinierna har länge varit… kapitulation, och två år av folkmord har gett dem en ny möjlighet att införa den.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Kan vara dags att blåsa av dammet på de gamla böckerna om hur det förhåller sig med de två amerikanare som utforskade Palestina år 1900.
Det finns dokumentation i form av fotografier med dåtidens tekniska nymodighet sk stereoscopisk metod: ”Traveling in the Holy Land through the Stereoscope’, was the work of two Americans, Charles Foster Kent and Jesse Lyman Hurlbut”, bägge inriktade på ämnet teologi, i synnerhet den förstnämnda.
Men arbetet publicerades först 14 år senare, 1914 samma år som WWI började.
Kartan som medföljde av Palestina är gjord år 1900 och under den finns både USA och UK.
Under kartan står det ”Patented Great Britain March 22, 1900” och ”Patented USA August 21, 1900”
Intressant nog är det ett år senare, 1901 som Judiska National fonden (JNF) bildas för att förvärva mark i Palestina för WZO (The World Zionist Organization).
Det var redan då utstakat att marken skulle enbart användas och bearbetas av judar. Redan då bildades spänning ”mellan sionister och palestinska bönder i Tiberius området.”
1904 anlände runt 40 tusen sionistiska immigranter till Palestina och 1905 som, citerar: ”Israel Zangwill förklarar att judar måste driva ut araberna eller ”tampas med problemet med en stor främmande befolkning ,,,,””
Nei Palestina var inte så ”folktomt” som det ofta har hänvisats till. Onekligen är den retoriken för att rättfärdiga markstöld lik den som den amerikanska ursprungsbefolkningen fick lida pga guldruschens historiska framfart, definierad som folkmord.
Att en rättegång med ett sekel i omfattning vad gäller markstöld, mord och fördrivning av landets invånare är nödvändig och skulle nog få Nuremberg rättegångarna att blekna i jämförelse
Anglosaxerna har hittills inte backat från någon av sina markstölder och Israelprojektet sen långt före år 1900 var ett helt och hållet anglosaxiskt imperieprojekt som i det skedet inte berodde på någon begäran från judiska kretsar.
Att ställa anglosaxerna inför rätta kräver nog att deras imperium har avskaffats
Det är många outforskade lösningar som kan ske utan att de närmare anas.
Intressant att det brittiska ”pantented” är utfört tidigare än det amerikanska, jfr Kartan av Palestina och får en att undra om britterna närvaro i Palestina/Egypt var mer etablerad än den amerikanska.
Vidare så finns det funderingar kring WWI och USAs startpunkt att delta i kriget, speciellt de från Fort Riley och sambandet till upprinnelsen av Spanska sjukan osv., såväl som ”the sinking of RMS Lusitania”, en eventuell föregångare till ”Pearl Harbour” metoden; att rättfärdiga/vara anledning till deltagande i krig.
Jo Britterna var föregångarna och de kom ju till USA på 1600-talet med sina Puritanska ideer. Puritanismen anses av en del vara en sorts Kristen variant som gjorts mer lämpad att konvertera judarna till. Det var Cromwells gäng som hade ett sånt syfte som en del av starten på Brittiska imperiet med målet att knyta till sig judarna som tidigare hade samarbetat med flera andra kolonialmakter.
Så sent som vid sekelskiftet 1900 hade Britterna sen länge fått igång den Kristna Zionismen i USA. John Nelson Darby var en sån agent och han kom till USA 1859.
Världens sen 1837 mäktigaste frimurare Lord Palmerston höll mellan 1845-1860 på med att bygga upp den moderna Zionismen.
Före 1837 var han inte alls inriktad på att judarna behövde befolka Palestina. 1838 var han uttalat för det syftet.
England innan det var Storbritannien men precis i starten på deras imperium i slutet av 1500-talet gick ut med att de ville se judarna befolka Palestina. Men även långt dessförinnan på 500-700talet hade de på rent kristen grund börjat se London som det nya Jerusalem.
Aleisteir Crowley Occultisten arbetade för Brittiska regeringen när han lyckades locka Tysklands occulta kretsar att tro på honom.
Han övertygade dem att det var OK att sänka Lusitania.
Crowley avslöjade även att Occultism var en naturlig grund för att träna ’intelligence’. På svenska säger vi ju underrättelsetjänster men det ger inte rätt nyans för det handlar ju även som synes av exemplet om att manipulera rivalernas verklighetsuppfattning.
Det blir klurigt med RMS Lusitania eftersom tyskarna hade i amerikanska tidningar som jag uppfattar det varnat amerikanarna om faran med att segla in i krigsområdet (Great Britain). Ngt program jag såg (video) var att frågan ställdes om varför fartyget tilläts segla.
Det var ett antal amerikanska mångmiljonärer som var med på den här ödesdigra resan. Det talades också om att fartyget användes för vapentransport. Det blir många perspektiv att betrakta i sammanhanget.
Vidare till britten Israel Zangwill som redan i nov/dec 1901 i ”Debate at the Article Club” med rubriker som ”The Return to Palestine” och ”The Commercial Future of Palestine”
får en att undra hur och om det finns något sammanhang till kartläggningen av Palestina tidigare samma år. Det är knappast uteslutet att det inte var känt i dessa elitkretsar vad som var på gång. Detta med tanke på nymodigheten med fotografering. Hans spel ”The Melting Pot” från 1908 är också intressant med tanke på att det kan betraktas som en slags propaganda mot ryssarna, en sk ”amerikansk symfoni” som de älskade att höra.