En artikel 19 januari av María Teresa Felipe Sosa, Diario Red som översatts av Zoltan Tiroler, förre ordföranden i Svensk-kubanska föreningen har översatt och som publicerats på Svensk-kubanska föreningens hemsida.

Trump varnar och hotar Kuba. Men kubanerna är inte lättskrämda. Kuba söker inte konfrontation. Det kräver respekt. Och historien, även om vissa föredrar att ignorera den, har varit tydlig: självständighet förhandlas inte under hot.

Den 11 januari beslutade kejsaren Donald Trump, president i Amerikas förenta stater och självutnämnd evig väktare av planeten, att påminna världen om att kalla kriget inte är över, utan bara har bytt socialt nätverk.

Från X skickade Trump ett aggressivt meddelande riktat till Kuba, ytterligare ett i en lång rad varningar som aldrig åldras väl. I meddelandet hotade han med att stoppa all olja och alla resurser från Venezuela till ön och tillskrev sig själv, med vanans naturlighet, rollen som regional militär garant, som om Karibien vore ett privat geografiskt område under hans övervakning.

Inget nytt under den imperialistiska solen. Dessa uttalanden är en del av en politisk logik som är konsekvent – i sin brutalitet – och som drivs av extremistiska sektorer inom det amerikanska etablissemanget, med personer som Stephen Miller, som är fast beslutna att göra ekonomiskt tvång, diplomatisk skrämsel och militära hot till respektabla former av utrikespolitik. I detta sammanhang firade antikubanska aktörer hotet med överflödande entusiasm och erkände, i en sällsynt gest av uppriktighet, att det ekonomiska kriget syftar till att skapa svåra umbäranden så att det utmattade kubanska folket skyller på sin egen regering. Man skulle kunna kalla det omvänd humanism.

Havanna, långt ifrån att drabbas av panik över ett tweet, svarade med det lugn som kännetecknar den som sett den här filmen alltför många gånger. President Miguel Díaz-Canel Bermúdez svarade direkt på X och demonterade angriparens heroiska berättelse och påminde om en detalj som Washington brukar förbise, nämligen att Kuba inte accepterar ultimatum.

Presidenten förklarade att de brister som landet står inför inte uppstår på grund av socialismen, utan av en ekonomisk blockad som har pågått i mer än sex decennier av samma land som nu erbjuder sig som lösning på den katastrof som det orsakar. Ett märkligt fall av en pyroman som erbjuder hjälp som brandman.

”Kuba kommer inte att ge upp, Kuba kommer inte att avstå från sin självständighet”, bekräftade Díaz-Canel. Meddelandet avslutas med en mening som borde finnas med i alla handböcker om samtida internationella relationer: ”Ingen dikterar vad vi ska göra. Kuba angriper inte, utan har angripits av USA i 66 år, och Kuba hotar inte, utan förbereder sig, redo att försvara fosterlandet till sista blodsdroppen”.

Det är viktigt att betona att USA:s politik gentemot Kuba inte bygger på någon humanitär oro. Det har den aldrig gjort. Inte när den invaderade, inte när den finansierade terrorism, inte när den har kvävt ekonomin, samtidigt som den talar om demokrati. Det handlar, med beundransvärd uthållighet, om en strategi för tvång som syftar till att hindra Kubas ekonomiska utveckling och orsaka den sociala kollaps som behövs för att rättfärdiga förändringen.

”Kuba kommer inte att ge upp, Kuba kommer inte att avsäga sig sin självständighet”, försäkrade Díaz-Canel

Om USA verkligen var nyfikna på att testa den kubanska ekonomins livskraft skulle de häva blockaden. Men ett sådant experiment är oacceptabelt eftersom det skulle kunna visa att problemet aldrig var Kuba, utan blockaden. Och det skulle vara obekvämt för berättelsen om den ”misslyckade staten”, ett centralt inslag i den imperialistiska teatern.

Kuba: den obekväma vanan att inte försvinna

Historien, envis som den är, visar att folk inte ger upp bara för att någon meddelar det på sociala medier. Kuba underskattar inte kostnaden för konfrontationen, men är fullt medveten om det oanständiga priset för underkastelse.

I mer än sex decennier har landet utsatts för invasioner, sabotage, terrorism och en ekonomisk krigföring som är utformad för att vara oändlig. Och ändå finns det kvar. Att förväxla destruktiv makt med hegemoni är imperiernas favoritmisstag, för att styra med bomber är inte detsamma som att styra medvetanden.

De kan föreställa sig invasioner mot ön, upprepa scenarier från Irak eller Libyen, reducera städer till stoft och utropa seger från sin arroganta militärmakt. De kan göra allt. De har gjort det förut. Men de glömmer alltid samma sak: hegemoni kan inte påtvingas när den moraliska legitimiteten går förlorad. Och det är just där imperiet misslyckas.

De aktuella hoten innebär inget nytt, utan bekräftar bara en farlig envishet: att ersätta internationell rätt med den starkares lag. Mot detta svarar Kuba med en obekväm och ihållande idé: detta folk ger inte upp. Inte av romantik, inte av dumdristighet, utan av minnet.

Kuba söker inte konfrontation. Det kräver respekt. Och historien, även om vissa föredrar att ignorera den, har varit tydlig: självständighet förhandlas inte under hot.

Än en gång, och mot alla imperialistiska odds… kommer Kuba att segra.

María Teresa Felipe Sosa, Diario Red 260119 (ZT)