Här en kommentar av Ulf Karlström,, filosofie doktor i limnologi, till Lena Anderssons debattartikel ”TT och de mjuka vetenskaperna” i Svenska Dagbladet 16 november. Först Ulfs Kommentar och sedan artikel.
Lena Andersson inleder ”En nyhetsartikel från TT illustrerade ett samhälle helt utan nyfikenhet på sina eventuella tankefel.”
Ulf Karlströms artikel.
Finns det en sanning i t ex en tidsaktuell naturvetenskaplig fråga, med starkt bäring på risker och påverkan på samhället? Eller finns det två sanningen? Svarar man ja på den frågan är man ute och stövlar runt i tassemarkerna. För att jag inte direkt skall missuppfattas så ger oss historien en mångfald exempel på – som det heter – att ”vetenskapen hade fel”. Jag skall inte trötta läsaren med att räkna upp alla exempel utan nöjer mig med några få.
Den antika empirin inom biologin under Antiken var svagt utvecklad, varför Aristoteles – trots sina stora förtjänster – inte bör citeras vad det gäller djurs livscykler.
Innan de skickliga portugisiska sjömännen på 1400-talet seglat över delar av jorden, ansåg vetenskapsmän att jorden var platt och långväga seglatser var livsfarliga. Att hävda att den heliocentriska världsuppfattningen var felaktig kunde rendera att man las på bål, utfört av kyrkans tjänare, med stöd av många dåtida vetenskapsmän. Det var inte lika farligt att långt senare hävda att universum verkade vara oändligt. Dock fick man räkna att bli näpst av t ex vissa kyrkor.
Eftersom Gud skapat världsalltet vore det hädisk med en sådan ståndpunkt. Gud visste ju mycket väl att människan bara behövde den livgivande solen och stjärnorna på natten för att navigera efter. Och den store hädaren Darwin, som f ö var djupt troende, hävdade galenskapen att jorden och människan omformats genom tiderna av någon s k ”evolution”.
Tillbaka till Lena A:s SvD-inlägg. Om jag förstår henne rätt så menar hon – åtminstone för diskussionens skull – att den grupp forskare/professorer, vilka använder eufemismen ”klimatskeptiker” – kan ha rätt och aktiva klimatforskare verksamma inom IPCC kan ha fel. I så fall har vi väl två sanningar, uppbackade av akademiska forskare. Det var illa.
Lena Andersson befarar att denna utveckling, genom myndigheters agerande och maktutövning kan leda till missbruk. Ja, så har det i enstaka fall visat sig vara. Jan Guillou fick loss en raggare som satt i fängelse, dömd för för mord. ”Fången på fyren” sattes på strafftjänst av verksledningen för att han påtalat ett verket glömt att markera ett grund på sjökortet. Det ledde till att fartyget Tsesis (?) gick på grundet. En rimlig hållning hade ju varit att ge fången på fyren en medelj. Fler exempel hittar vi under rubriker som ”rättshaverister”, där en del onekligen haft rätt.
Ska vi ta Lena Andersson på orden så borde den svenska demokratin ha skadats allvarligt eller gått under. Man kan absolut kritisera den svenska demokratin, både i detaljer och i stort, men den verkar inte ha gått under, vad jag kan se.
Red.: Läs gärna Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag? av Ulf Karlström.
Det där med flera sanningar var populärt på 70-talet och framåt inom närmast som en ideologisk uppfattning – Postmodernismen (PM). Den uppstod bland ”de nya unga franska filosoferna”, med stark högerprofil. Det man framför allt fördömde var marxismen, som endast var ett ”hittepå”, ett narrativ. En del akademiker inom samhällsvetenskap och humaniora, t ex litteraturvetenskap, anslöt sig till synsättet. Så gick åren och Högerns bokförlag Timbro började ge ut PM-kritisk litteratur; den spred relativism (något som den alltid gjort). Dessbättre har PM nu säckat ihop, även om den återfinns som ”poststrukturalism” och andra ”post-ismer”. Ja, det kan gå undan med galoscherna ibland.
Var Lena Anderssons artikel då helt felaktig och meningslös? Nej, det skulle jag inte säga. Artikeln pekar på ett dilemma med vetenskap och tidsberoende sanningssökande. Själv bedömer jag att vi får leva med dilemmat, och det gör kanske inte mycket. Vi verkar överleva och klara oss.
_________________________________________________________
Lena Anderssons artikel.
TT och de mjuka vetenskaperna
Lena Andersson: TT och de mjuka vetenskaperna.
En nyhetsartikel från TT illustrerade ett samhälle helt utan nyfikenhet på sina eventuella tankefel.
I detta land har det utformats en sällsam kunskapsmässig ordning. Först ägnar sig de hårda vetenskaperna åt att undersöka fysikaliska fakta om naturen, exempelvis det som rör väderhändelser och klimatologiska skiften. Därefter drar de halvhårda vetenskaperna ekonomiska och sociala slutsatser av naturvetarnas resultat. En centralkommitté under FN-flagg sammanställer kunskapen.
Sedan sker det märkliga. De mjuka vetenskaperna, de som studerar människors beteende och inre liv, träder in och utövar ett slags tillsyn över medborgarnas tankar, så att de inte leds bort från sanningen. Vissa beter sig nämligen inte som de ska. De tvivlar, de föreslår andra perspektiv på givna data, de drar slutsatser som inte är i linje med de fastlagda.
Att på detta sätt spjärna emot ortodoxin har getts det pikanta akademiska namnet denialism, från engelskans ord för förnekelse.
I en fascinerande nyhetsartikel från Tidningarnas Telegrambyrå (SvD 9/11-25) beskrivs hur två svenska samhällsvetare, vid Göteborgs respektive Amsterdams universitet, har undersökt vår inhemska ”klimatförnekelse” och hur den manövrerar på nätet. Forskarna har skärskådat ett antal bloggar som med olika inriktning intar en kritisk hållning till den rådande enigheten i tolkningarna av klimatdata.
Man skulle kunna tänka sig att dessa klimatbloggar mottogs som en närapå välkommen del av det fria kunskapssökandet i ett frimodigt samhälle. Men inte i vår demokrati. Här ser vi det som sedlighetssårande att alla medborgare inte ansluter sig till den rätta övertygelsen.
De mjuka vetenskaperna använder sig ibland av den metod som skärskådar hur tillvaron gestaltas av olika aktörer, hur fenomen skildras i ord och bild. Metoden har beröringspunkter med litteraturkritiken och konstkritiken, som också analyserar just gestaltning. När den riktas direkt mot verkligheten heter den diskursanalys. Den uppstod en gång i det vällovliga syftet att samhället skulle få syn på sina egna fördomar och konventioner.
I det diskurskritiska tillvägagångssättet är den objektiva sanningen inte det viktiga, ty sanningen i vetenskaplig mening är inte vad litteratur och konst ägnar sig åt. Därför är den antingen undflyende och meningslös att söka, eller fastslagen av andra, till exempel av de hårda vetenskaperna. Metoden går i stället ut på att visa vilket perspektiv på tillvaron som det undersökta studieobjektet har anlagt, vilken betoning och tendens som göms under ytan.
I det här fallet: ”hur klimatförnekarnarrativet konstrueras” i syfte att ”bestrida vetenskaplig konsensus”. I den aktuella studien ”The aestethics of climate misinformation” har forskarna i TT:s återgivning kommit fram till att ”klimatskeptiska aktörer försökte framställa sig som rationella sanningssägare snarare än som politiska aktörer”.
Forskarna gör det anmärkningsvärda påståendet att när klimatbloggare underbygger sina ståndpunkter med tabeller, staplar, grafer och diagram, är det inte ett led i en argumentation, utan tecken på att de approprierat vetenskapens verktyg. Dessa benämns som ”estetiska uttryck”, ett ordval som drar mot sken och skådespel, medan appropriera doftar av olovlig tillägnan. TT beskriver det som att bloggarna ”härmar vetenskapen”.
”Klimatförnekarna” använder således inte vetenskapens universella medel av samma skäl som vetenskapsmän använder dem, i avsikt att systematisera siffror för att kunna påvisa fenomen i naturen. Det skulle annars ligga nära till hands att anta, eftersom de som skriver på bloggarna tycks vara minst lika intresserade av hav, vattenstånd, naturkatastrofer, temperaturer, nederbörd och historiska förändringar som klimatforskarna är.
Jag vill hävda att det troliga är att bloggarna visar siffror ordnade i diagram för att de finner dessa uppgifter väsentliga i sökandet efter sanningen om klimatfrågan. Huruvida de har rätt eller fel går att pröva, eftersom kunskap är en öppen process. Deras siffror och grafer är antingen riktiga eller oriktiga, deras slutledningsförmåga god eller dålig, deras argumentation logisk eller ologisk.
Men forskarna har sett in i hjärnan på sina studieobjekt och vet besked. ”Klimatförnekare” nyttjar staplar och diagram för att ”framstå som trovärdiga”, för att verka auktoritativa, för att ge intryck av ”manlig självkontroll”.
Utan motivering tillskrivs dessa individer således falska bevekelsegrunder och manipulativa psyken. De förmodas delta i ett besynnerligt rollspel med oklart syfte, men gissningsvis går falsariet ut på att fresta folk med den förbjudna tanken att ett snabbt och omstörtande samhällsskifte inte behöver eller bör äga rum, utan att anpassningen ska ske med viss försiktighet.
För egen del blir jag fundersam över att samhällsvetare, satta att studera människan i sitt sociala sammanhang som de är, tycks stå helt främmande inför hur människan fungerar. Att med sådan lätthet ge henne ett manifest oärligt uppsåt är kanske något att ta sig i akt för om universiteten inte vill agera överhet.
Eller så måste forskarna berätta på vilka grunder de anser att människan fungerar så. Men då gäller antagandet rimligen även forskarna själva såsom del av mänskligheten. Eller är avfällingarna och sanningsförnekarna en särskilt bedräglig sort? Hur har man kommit fram till det? Om de inte är en egen sort får vi förmoda att samhällsvetarna handlar på likartade sätt och i snarlika syften utnyttjar ”vetenskaplig estetik” för att ”framställa sig” som det ena och det andra; att deras rationella systematisering av data görs för att visa på manlig självkontroll.
En av de bloggar som undersökts är Klimatupplysningen. Bakom den står ett antal professorer i naturvetenskapliga ämnen. Bloggens chefredaktör är professor emeritus i filosofi med djupa kunskaper i klimatfrågans empiri, och med vetenskapsteori som specialitet.
Endast i ett mycket egendomligt samhälle kan en person med den sortens kvalifikationer demoniseras så till den grad att det offentliga samtalet vägrar befatta sig med hans synpunkter och iakttagelser. Endast i ett samhälle helt utan nyfikenhet på sina eventuella tankefel, kan forskare bekymmerslöst framställa personer av den kalibern som del i ett nätverk av intellektuella svindlare.
Eller rättare sagt: Precis så blir det i den stund man inrättar Sanningen som samhällsmål. Då stelnar den genast till dogm, med vidhängande övervakning, i stället för att vara den ljuslåga som fria människor strävar mot.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Uppriktigt sagt förstår jag inte Karlströms kommentar om demokratin. Inte heller detta; ”Om jag förstår henne rätt så menar hon – åtminstone för diskussionens skull – att den grupp forskare/professorer, vilka använder eufemismen ”klimatskeptiker” – kan ha rätt och aktiva klimatforskare verksamma inom IPCC kan ha fel. I så fall har vi väl två sanningar”
Inom naturvetenskapen kan vi inte ha två sanningar. Antingen är CO2 huvudorsaken till uppvärmningen eller så är den det inte (då handlar det i stället om solen). Konsekvenserna av att man bara torgför IPCC som sanning blir då att man lägger hutlöst mycket pengar på ändamål som inte påverkar klimatet istället för på anpassning till ett varmare klimat. Att undertrycka avvikande åsikter är inte förenligt med demokrati, är det kanske vad UK menar?
Jag förstår inte heller varför Karlströms kommentar kommer först, vadan detta?
Ber om ursäkt för sent svar, men annat mer akut tvingade ssig fram.
Om jag förstod LA rätt så är hon kritisk till att vissa media inte släpper fram s k klimatskeptiker i debatten då de kan ha rätt eller tillföra deatten nya infalls vinklar. Det är rasande naivt skrivet. Jag är disputerad llmnolog och började jobba 1978 på en länsstyrelse försurande luftutsläpp och har sedan dess följt och skrivit om klimatfrågan. Då imiterade de s k klimatskeptikerna USA-s contrarians. De senare var uppbackade av oljeindustrin, och förnekade utsläppens klimat- och miljöpåverkan. Så, varför skall de svenska klimatskeptikerna omhuldas? De sprider ovetenskap i stället för kunskap.
LA:s tanke att de bidrar till debatten och motverkar att stat och myndighet missbrukar sin maktställning och föreläser för svenska folket vad vi skall tycka. Det är verkligen att skjuta över målet. Och de pengar de senare bränner är en pissa i havet jämfört med dagens krafter inom oljeindustri, storföetagx- och bankvärld lägger ned på desinformation.
Och huvudfrågan. Det handlar inte om att sätta åtgärder för att mildra effekterna av uppvärmningen först. Nej absolut inte, det gäller att successivt avveckla dagens emissioner av ffa koldioxid.
Ulf; ”det sprejas 60mlj ton nanopartiklar, årligen, världen över”. Några dagar sedan, Nya Dagbladet, Wigington, Geoengineeringwatch.com
Problemet är att Lena inte har läst in sig på information som är svammel från skeptikerna sida.
Maths Nilsson har belyst det svamlet i mängder av artiklar.
Jag håller helt med om att man ska välkomna ett öppet debattklimat. Men då får skeptikerna finna sig i att de blir rejält nedplockade för sitt svammel. Det mest sannolika skälet till svamlet är att de av godtagbara skäl vill fördröja processen med kostsamma klimatåtgärder.
För många praktiska åtgärder hyser jag en liknande samhällskritik som skeptikerna.
Jag har lågt förtroende för västvärldens globalistiska politiker har förmågan att representera nationernas folkliga intressen. Ur den synpunkten har jag förståelse för att många vill obstruera mycket som beslutas i västparlamenten.
Och på grund av den ohederliga offentligheten kanske oppositionen faktiskt tvingas att komma med vita lögner och väljer att motsätta sig en rimlig grad av acceptans av vetenskapliga fakta eftersom den andra sidan drivs på av globalisternas motiv att hålla nere mänskligheten för att kunna fortsätta behärska världen. Mitt resonemang bygger inte på att jag säkert vet hur de mer intelligenta skeptikerna resonerar. Men det ter sig rimligt att en ohederlig överhet får den opposition den förtjänar.
.
Men jag vill förtydliga att klimatforskningens rön ter sig sakliga och ger en stor marginal för vilken faktisk uppvärmning som förverkligas på flera århundradens sikt.
.
Kvaliteten på skeptikernas argument är däremot otroligt usel!!!
Jag väntar fortfarande på att det ska dyka upp ett enda exempel på argument som håller streck.
.
Det vanligaste felet är att de beskriver lokala klimatvariationer utan att visa tecken på att de inser skillnad mot globala medelvärden.
Att flera kända skeptiker dessutom erhåller sponsring från fossilindustrin är självklart något som diskvalificerar deras expertkunnande.
De som kan fysik beträffande CO2 vet att dess verkan, om än svag, bidrar åt ett bestämt håll. En liten systematisk uppvärmning. Men är man inte väl insatt i det som rör den delen av fysiken har en proffessorstítel från ett annat område inte stort värde.
”De som kan fysik beträffande CO2 vet att dess verkan, om än svag, bidrar åt ett bestämt håll. En liten systematisk uppvärmning. Men är man inte väl insatt i det som rör den delen av fysiken har en proffessorstítel från ett annat område inte stort värde.”
Här är du ute och cyklar.
Det är faktiskt fysikprofessorer – först FrançoisGervais, sedan William Happer m.fl. – som inför mig har slagit hål på koldioxidbluffen, långt innan jag upptäckte https://co2coalition.org, som John Clauser anslöt sig till ganska nyligen.
För egen del var det en astronomi-kunnig matematikprofessor emeritus som satte sista spiken i narrativet. (Någon annan hade för övrigt påpekat att det inte finns några astronomer i IPCCs stall, månne för att man därmed slipper att befatta sig med universums cykler. Allt är ju cykliskt i universum.)
”Global warming orthodoxy emphasizes CO2 as the main driver of climate. But other well-known factors such as solar cycles, cosmic rays, and the overturning circulation of the oceans are capable of influencing climate. The Danish scientist Hendrik Svensmark has built a convincing climate theory based on changes in the sun’s magnetic field that influence cosmic ray bombardment of the Earth and subsequently the formation of clouds. Svensmark is attacked or ignored by the establishment faith.” Nir Shaviv har arbetat ihop med Svensmark.
För att bli misstänksam som lekman räcker det annars att veta att origo vid 1850 betyder att man kommer att kunna hävda en uppvärmning oavsett vad, eftersom vulkanisk aktivitet hade kylt ner jorden högst avsevärt i mitten på seklet. Är man seriös måste man studera typ 10 k år.
Vad är ”IPCC:s stall? Vad jag vet så forskar inte IPCC, däremot sammanställer man en väldig mängd forskningsrapporter från andra forskare.
Nja, man sammanställer ”forskning” från ”forskare” som har samma uppfattning som IPCC! Kritiska forskare göre sig inte besvär hos IPCC som är en politiskt sammansatt CO2-alarmistisk organisation och deras rapporter ska värderas i det ljuset!
Alla forskare är beroende av finansiering, oavsett vilken ståndpunkt de intar.
De som stämplas som klimatskeptiker har, vad jag förstått, inte förnekat uppvärmning, inte heller att det finns växthusgaser som har en viss påverkan. Det de framhåller är att det finns fler variabler som har med solaktivitet att göra och molnbildning och annat. De är kritiska till att allt härrör från datorsimuleringar där man väljer vad man stoppar in i kalkylerna. Och de framhåller att de inte kan se att mänskliga utsläpp av CO2 inte förklarar de klimatvariationer under jordens historia som man kunnat se i iskärnor, samt att Grönland en gång var just grönt. Plus att de framhåller att CO2 är en livets gas som ökar vegetation och skördeutfall. Och de har, vad jag vet, ännu inte inbjudits till någon debatt i media.