Tyskland använder minnet av andra världskriget som vapen mot Ryssland

Källa: RT, den 2 maj.

Av Tarik Cyril Amar, en historiker från Tyskland som arbetar vid Koç-universitetet i Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, andra världskrigets historia, det kulturella kalla kriget och minnets politik. Översättning av Rolf Nilsson.

Att utesluta Moskvas representanter från minneshögtiderna för nazisternas nederlag visar på ett problem med elementär logik och grundläggande anständighet.

För åttio år sedan drabbades Tyskland av sin värsta självförvållade militära – såväl som moraliska, politiska, kulturella, you name it – katastrof någonsin.

Först ledde Nazityskland den globala fascistiska utmaning som vi kallar andra världskriget. Då, inte bara besegrades Tyskland, utan krossades av de gemensamma ansträngningarna från, i prioritetsordning, Sovjetunionen, USA och Storbritannien, för att bara nämna de makter som verkligen spelade en avgörande roll för krigets utgång i Europa. Denna allierade seger i Europa firas i maj. I väst når minnesstunderna sin kulmen den 8:e och i Ryssland en dag senare.

I Asien var saker och ting annorlunda. Andra världskriget började tidigare – i juli 1937, inte september 1939, och slutade senare – i augusti, inte maj 1945. När det gäller kriget i Europa har väst alltid, med varierande intensitet, försökt minska Sovjetunionens övervägande roll – och inom det senare, Rysslands.

När det gäller kriget i Asien har västvärldens främsta mål  varit att använda glömska som vapen med fokus på Kina, med rätta kallat ”den glömda allierade” av historikern Rana Mitter. Kina, liksom Sovjetunionen och nu Ryssland, har alltid vågat utmana västerländsk hegemoni och särskilt USA:s ”primat”.

Och, precis som med Ryssland och det tidigare Sovjetunionen, är det denna geopolitiska självständighet som har lett till att västvärlden förnekat det kinesiska folkets verkliga och massiva bidrag och uppoffringar under andra världskriget, vilka var enorma (enbart dödssiffran, för att bara ange en siffra, uppskattas till 12-20 miljoner).

Men nu tillbaka till den europeiska delen av kriget. Där, i den historiska verkligheten, var det Sovjetunionen som gjorde mest – överlägset mest – för att förstöra Nazityskland. Och det är ett enkelt, till och med kvantifierbart historiskt faktum. För bara ett decennium sedan erkändes det ibland även i västerländska mainstreammedier, såsom amerikanska Washington Post och brittiska Independent.

Några få siffror räcker för att skissa hur dominerande den sovjetiska andelen i segern över nazismen var: Under krigets gång, i alla dess krigsskådeplatser, tjänstgjorde 17 till 18 miljoner tyskar i naziststyrkorna (inklusive Wehrmacht och den mindre men särskilt viktiga och ondskefulla Waffen-SS).

Minst 4 miljoner tyska soldater dödades i kampen mot Sovjetunionen enbart från 1941 till 1945. Uppskattningar tyder på att minst lika många skadades, förmodligen fler; cirka 3 miljoner blev krigsfångar.

Resultatet av detta är enkelt: En enorm del, vissa historiker uppskattar till upp till 80 %, av den totala tyska stridsstyrkan under andra världskriget – inte bara de som invaderade Sovjetunionen – eliminerades på det som tyskarna kallade östfronten. Utan att gå in på lättillgängliga detaljer är bilden liknande när vi fokuserar, inte på män, utan materiel.

Fråga till exempel Googles Gemini AI i djupresearchläge, så sammanfattar den det så här: ”Det är uppenbart att östfronten stod för den stora majoriteten av Tysklands totala stridsvagnsförluster under hela kriget.” Det visar sig att misslyckandet med Tysklands hyllade Leopard-stridsvagn i Ukrainakonflikten har en lång tradition som sträcker sig tillbaka till Nazitysklands Pantrar och Tigrar: Ryssland, som kastrerat tyska katter sedan 1941.

Enkelt uttryckt, precis som med Sveriges Karl XII och Frankrikes Napoleon, var det Ryssland och Sovjetunionen som bröt Hitlers rygg. Och till en enorm kostnad och uppoffring: Nuvarande, solida siffror uppskattar sovjetiska förluster (militära och civila tillsammans) till 26-27 miljoner. (Jämför till exempel med USA: Militära offer, enligt Encyclopedia Britannica, drygt 292 000; civila förluster var försumbara, även om varje enskild död naturligtvis är tragisk.)

Och nu är det Tyskland – av alla platser – som har överskuggat upptakten till årets firande med en pinsamt ful skandal. Dess kärna är ett försök från den tyska regeringen att grovt instrumentalisera minneshögtiderna för att få dem att tjäna propagandakriget som har varit en del av västvärldens ombudskrig i Ukraina, samtidigt som de anklagar Ryssland för att göra just det. I Tyskland är varje anklagelse allt oftare en bekännelse, som man säger om israelisk propaganda.

Medan liknande initiativ har förekommit i åratal, har det tyska utrikesdepartementet – fortfarande misskött av Annalena ’360-graders-russofobi Baerbock – (syftar på Baerbocks famösa uttalande att hon tyckte att Putin borde ändra kurs 360°, se här, ö.a.) – har eskalerat småaktigheten genom att sprida en så kallad Handreichung – officiellt ett slags rekommendation; inofficiellt en otäck armvridning – för att insistera på att varken ryska eller vitryska representanter ska bjudas in till minneshögtider och att om de ändå vågar dyka upp, ska de kastas ut.

Den barbariska uppmaningen att i huvudsak sparka ut väluppfostrade diplomater som om det vore slagsmål på en pub, är kodad som en hänvisning till ”husregler” som ska upprätthållas. Men detta är en skamlöst primitiv eufemism, ungefär lika teutoniskt klumpig som när de tyska myndigheterna brukade få sina motståndare att försvinna i ”skyddsförvar”.

De tyska mainstream-medierna har mestadels, återigen, stöttat detta galna och trångsynta försök att klistra det på ryssarna, vilket är på modet igen i det nya Zeitenwende Tyskland med massiv upprustning och ”krigsberdskap” (Kriegstuechtigkeit – en term som nazist-infokrigaren Joseph Goebbels också använde). Som alltid har ukrainska representanter gjort sitt bästa för att missbruka sina alltid villigt tillgängliga tyska medieplattformar för att bekräfta tyskar i deras misstag.

Det tyska parlamentet har följt utrikesdepartementet och demonstrativt uteslutit ryska och vitryska diplomater från sina minneshögtider. Åtminstone några av cheferna för minnesplatser och museer lyder utrikesdepartementets råd, eller kanske driver samma politik utifrån sin egen provinsiella dogmatism. Christian Wagner, som är ansvarig för platser i Thüringen, har uttryckligen uteslutit ryska och vitryska diplomater. Likaså har chefen för minnesplatserna i Brandenburg, Axel Drecoll, skrutit med att ha avböjt den ryske ambassadörens närvaro och att han är redo att avhysa honom – i samarbete med ”säkerhetsstyrkorna” – om han försöker närvara.

Den goda nyheten är att det också finns motstånd. Runt staden Seelow – en region med särskild betydelse på grund av det enorma slaget vid Seelowhöjderna 1945 – vågade lokala politiker, inklusive från Sarah Wagenknechts vänsterparti BSW, mittenpartiet SPD och även det mainstream-konservativa CDU-partiet, visa sig ”förvånade” över utrikesdepartementets ”absurda” idéer.

När den ryske ambassadören Sergej Nechayev deltog i ett minnesevenemang bad ingen honom att gå och – hör och häpna – hände inget hemskt eller skandalöst. Det beror på att ryssar, till skillnad från en hel del tyskar, verkar det som, fortfarande vet hur man uppför sig anständigt.

Till många andra tyskars förtjänst välkomnades ambassadören i Seelow av en folkmassa som visade sitt stöd och respekt. Nechayev deltog också i minneshögtider i Torgau, där sovjetiska och amerikanska trupper möttes mot slutet av kriget, och senare på platsen för det tidigare lägret Sachsenhausen, som befriades av Röda armén i april 1945. Även där visade sig de hysteriska fantasierna hos Tysklands utrikesministerium helt enkelt vara irrelevanta.

I Berliner Zeitung kritiserade låtskrivaren och författaren Hans-Eckardt Wenzel skarpt politiken att använda minnet av andra världskriget som ett vapen mot Ryssland. Han kritiserade särskilt Axel Drecoll och utmanade honom i praktiken att stoppa sina försök att skriva om historien.

Tyska utrikesministeriet har under tiden visat kalla fötter. Det har börjat uttrycka sig tvetydigt på ett komiskt oärligt och självutlämnande sätt. När talespersonen Sebastian Fischer ifrågasattes om hans ministeriums meningslösa initiativ mot ryska och belarusiska representanter, överträffade han sitt vanliga avvaktande: Utrikesdepartementets cirkulär, sa han, är inte ett förbud eftersom de enskilda minnesplatserna och museerna behåller rätten att bestämma om de ska följa det eller inte.

Ja, visst, och vi vet från Hollywood att piratkoden inte är juridiskt bindande utan snarare som, du vet, en slags rekommendation. Ryssland har länge påpekat att västerländska eliter har blivit så vanemässigt lömska, så beroende av sofisteri och kasuistik att de inte längre är ”avtalsförmögna”. Tack för att du osjälviskt illustrerar, herr Fischer från utrikesdepartementet, att denna kollaps av ett minimum av god vilja gäller inte bara i deras beteende utomlands utan även på hemmaplan.

I verkligheten är det uppenbart att – trots Fischers genomskinliga lurendrejeri – utrikesdepartementet utfärdade sitt direktiv att utöva politiskt och opinionsmässigt tryck och göra sitt värsta för att tvinga andra institutioner att följa efter. Att nu upptäcka att ingen egentligen menade att ge en order är en billig flyktväg. Men låt oss vara rättvisa, för Tyskland är det åtminstone en ny fråga: Från ”Jag följde bara order” till ”Vi hade egentligen aldrig för avsikt att ge några.” Och de säger att tyskarna inte har lärt sig något av sitt otäcka förflutna!

På samma presskonferens misslyckades Fischer också med att svara på en avgörande fråga: Hans ministerium har hävdat att ryska och vitryska representanter bör hållas borta och till och med kastas ut om de vågar dyka upp, allt för att förhindra all ondskefull politisk instrumentalisering.

Ändå, när han påmindes om att liknande farhågor har uttryckts i åratal nu och ombads att ge konkreta exempel på något liknande som faktiskt hänt, drog Fischer ett pinsamt tomt yttrande. Han mumlade något vagt om några Sankt Georgs-band (se här, ö.a.) – och det var allt han kunde komma på. Detta från en märkligt högt uppsatt talesperson för ett land som aldrig har haft problem med att en hel del av dess nya ukrainska vänner visar upp saker som rimligen är mycket värre, nämligen nazistiska – och ofta bara rakt på sak nazistiska – symboler. Tala om att instrumentalisera minnet av andra världskriget!

Det lämnades åt en ledamot av det tyska parlamentet från Alternativ für Deutschland (AfD) att säga en enkel sanning: Steffen Kotre påpekade att det faktiskt är Tysklands ”ideologiska politik” som ”instrumentaliserar historien”. För de som vill ”ideologiskt krossa ryssarna” spelar andra världskrigets verkliga historia ingen roll. Precis!

Det är ingen vacker bild: De tyska myndigheterna har återigen avslöjat hur trångsynta, historiskt analfabetiska och fanatiskt ryssofobiska de är. Samma politiker som aldrig har misslyckats med att stödja Israels rutinmässiga instrumentalisering av det tyska brottet Förintelsen för att dölja Israels egna brutala brott med apartheid och folkmord mot palestinierna, har visat att de ser Ryssland som ett legitimt mål för vad som bara kan kallas minneskrigföring med smutsiga trick.

Av alla länder är det Ryssland, det som – objektivt, kvantifierbart – gjorde mest för att befria världen från den nazism som tyskarna skapade, tjänade och kämpade för, vilken vissa tyskar nu känner att de måste censurera och förolämpa demonstrativt. Tysklands eliter har allvarliga problem inte bara med minnet utan med elementär logik och grundläggande anständighet.