Tyskland skadar sig självt mer än vad nederlaget i andra världskriget kunde åstadkomma

En artikel av Tarik Cyril Amar, historiker från Tyskland som arbetar vid Koç-universitetet i Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, andra världskrigets historia, det kulturella kalla kriget och minnets politik. @tarikcyrilamar på RT, den 26 okt 2025

En gång ville USA att Tyskland skulle avindustrialiseras men bestämde sig slutligen emot det – nu gör Berlins inkompetenta myndigheter det själva.

Mot slutet av andra världskriget i Europa övervägde den amerikanska regeringen en plan för att inte bara demilitarisera utan också dela upp  och avindustrialisera efterkrigstidens Tyskland.

Morgenthau-planen, uppkallad efter sin främsta förespråkare, finansminister Henry Morgenthau, utgick från det tokiga antagandet att ”det är en missuppfattning att Europa behöver ett starkt industriellt Tyskland”. Om den hade genomförts skulle resterna av det besegrade Tyskland avsiktligt ha förvandlats till en postindustriell ödemark.

Men sedan kom kalla kriget, alla, öst och väst, ville att deras tyskar skulle tillverka moderna saker i fabriker igen, och så var det Marshallplanen in och Morgenthau-planen ut. Lyckliga blev tyskar.

Nu har det USA-Sovjetiska kalla kriget redan varit över i ett tredjedels sekel. Man skulle kunna tro att för tyskarna – äntligen befriade från den udda skyldigheten att döda varandra för Washington och Moskvas räkning i händelse av tredje världskriget och (på sätt och vis) lyckligt återförenade – skulle Morgenthaus mörka fantasier bara vara en berättelse om dåliga tider som sedan länge varit förbi.

Men där skulle man underskatta den ofta illa förbisedda tyska talangen för excentricitet. I verkligheten har Tysklands regeringar efter kalla kriget inlett en resolut kurs mot självmorgenthauerande ekonomisk självkvävning, och anpassat sig till och envist klamrat sig fast vid politik som ser ut som om den avsiktligt utformats för att avindustrialisera och förstöra sitt eget land.

Hur kan detta vara möjligt? Till att börja med, tänk på fallet med den globala kemijätten BASF: ”Vad som händer med Tyskland kommer du att se först hos BASF”, säger vissa. Och de har en poäng. Fram tills nyligen ansågs det tyskbaserade företaget vara ”kronjuvelen” i landets industri. Nu är Tyskland ”fastnat i sin längsta period av stagnation sedan andra världskriget” – säger inte Moskvas RT, utan Londons FT – och BASF exemplifierar mycket av det som gick så väldigt, väldigt fel.

Liksom mycket av det tyska näringslivet i allmänhet är landets traditionellt kraftfulla och vitala kemiska industri ”fast i den största krisen” sedan åtminstone början av 1990-talet. Sedan 2019 har den tyska industrin som helhet förlorat nästan en kvarts miljon jobb.

När det gäller BASF – ursprungligen grundat 1865 mitt i det moderna Tysklands grundartid (”Gründerzeit”) som ”Badische Anilin- und Sodafabrik” – är det sant att det fortfarande är det största kemiska industriföretaget i världen, med dotterbolag i över 80 länder och 112 000 anställda. Men i Tyskland, på sin ursprungliga produktionsanläggning i staden Ludwigshafen – för närvarande fortfarande den största anläggningen i sin stil i världen – har det lidit miljardförluster i åratal. Som helhet bidrar BASF:s verksamhet på hemmaplan, i Tyskland, i bästa fall inte med något till företagets vinster.

Om BASF fortfarande går bra, så är det inte på grund av, utan trots sin historiska tyska bas. Som dess tidigare VD Martin Brudermüller (nu på Mercedes Benz, inom den andra viktiga tyska industrin) uttryckte det ” 2024 gjorde BASF vinst överallt i världen, utom i Tyskland”. Och detta faktum – tillsammans med Kinas uppgång (som nu utgör hälften av den globala kemiindustrins marknad) – är anledningen till att BASF minskar sin verksamhet, inte bara i Ludwigshafen, utan i hela Tyskland, samtidigt som de bygger en gigantisk ny produktionsanläggning i Zhanjiang i Kina.

BASF Zhanjiang är en aktuell ”spegelbild” av företagets varumärkeskoncept för fullintegration eller kompositproduktion (”Verbund”) som ursprungligen var ett banbrytande koncept i Ludwigshafen, och är den största enskilda investeringen i företagets historia. Kort sagt, Tysklands kemijätte klonar och optimerar sin historiska kärna – inte någon annanstans i Tyskland, inte i Europa och inte heller i USA, utan i Kina. Medan Brudermüller, en frispråkig man, har varnat för Tysklands omfattande avindustrialisering. Och även om ingen kommer att erkänna det, är det lätt att gissa vad som kommer att hända med det föråldrade, allt mindre konkurrenskraftiga originalet i Ludwigshafen.

Den öppna hemligheten bakom BASF:s flaggskepp i Ludwigshafen var tvåfaldig: tysk vetenskap och ingenjörskonst, ledning och arbetsmoral spelade en nyckelroll, men det gjorde även billig gas från Ryssland, som användes som energikälla och råmaterial.

Både de tyska och ryska insatsvarorna var oumbärliga. Ludwigshafens framgång, liksom mycket av den tyska ekonomin, var ett direkt resultat av ett framgångsrikt tysk-ryskt, ömsesidigt fördelaktigt samarbete. Inte längre.

EU:s och Berlins – båda, ironiskt nog, styrda av tyskar – självdestruktiva politik att omdefiniera ömsesidiga fördelar som ett otroligt ”beroende” som ska ersättas med ett verkligt beroende av det otroligt pålitliga USA och att avskärma sig från rysk naturgas är den avgörande faktorn i Ludwigshafens fortsatta nedgång.

Det finns andra problem också, men utan denna självmordsstrategi skulle långvariga problem – såsom till exempel byråkrati, en misskött ”grön omställning” och amerikansk tullkrigföring – kunna lösas eller åtminstone hanteras.

Men utan billig energi och råvara är nedgången oåterkallelig. BASF varnar faktiskt för scenarier där Ludwigshafen snart kommer att stoppa sin gradvisa nedgång, men inte med återhämtning. Istället kan en total krasch hota. Orsaken? En massiv potentiell gasbrist.

Inget av ovanstående är exceptionellt i dagens Tyskland. Naturligtvis har ekonomiska sektorer och enskilda företag sina specifika särdrag. Men det som spelar roll är hur mycket BASF:s öde representerar hela Tysklands ekonomi. Förutom att det senare vanligtvis är värre, ofta mycket värre, som i dödligt.

Tänk på några datapunkter: Tyskland upplever en tjugoårig topp i insolvens, vilket den andra ledaren för partiet AfD (Alternativ für Tyskland) nyligen har påpekat. Och det är inte bara Tysklands opposition (och det enskilt största partiet i opinionsmätningarna). Till och med den helt regeringsanpassade de facto statliga TV-kanalen ZDF måste erkänna att ”Made in Germany faller sönder”. Bara från 2024 till 2025 har 2,1 % av Tysklands industrijobb försvunnit.

Om du är en av de många tyskar som är upptagna med att utveckla och montera bilar har dina chanser att överleva på jobbet blivit ännu sämre.

Inom bilsektorn försvann hela 51 000 eller 7 % av jobben på bara ett år – och det finns inget slut i sikte. Vinsterna har rasat: med över 50 % mellan januari och juni hos Mercedes-Benz, med över en tredjedel under andra kvartalet 2025 hos VW.

Och det var innan några mycket stabila genier i Washington fick den nederländska regeringen att stjäla – det är den korrekta termen – den kinesiskägda chiptillverkaren Nexperia.

Oundvikligen hämnas Kina. Till skillnad från Tyskland styrs det inte av konstiga personer som tar saker som, säg, en terroristattack av ”allierade” på vital infrastruktur med ett underdånigt leende och en bugning. Nexperia är vederbörligen ur spel och tyska bilföretag är bland de värst drabbade av den resulterande leveransbristen: Hildegard Müller, chefen för deras nationella förening, har varnat för ”betydande produktionsrestriktioner, beroende på omständigheterna till och med fullständiga avbrott”. Långsamma applåder för er igen, stora mästerliga handelskrigsstrateger i väst.

Om BASF:s Ludwigshafen är ground zero för den (fortfarande) relativt långsamma nedgången av den tyska kemiindustrin, håller Stuttgart på att bli en av de städer som är mest ödelagda av biltillverkarnas allt snabbare nedgång. Med 17 %, eller en kvarts miljon, av Stuttgarts befolkning som försörjer sig på bilar – vare sig det är direkt på Mercedes-Benz eller Porsche eller en av de många lokala leverantörerna, såsom det mycket mindre kända Mahle eller Eberspächer – har staden anledning att vara rädd. Vissa talar redan om en dyster framtid som Tysklands Detroit, sinnebilden av USA:s rostbältesavindustrialisering och förfall.

Nyheterna är verkligen inte lugnande: Bildelsleverantören Mahle har till exempel redan sagt upp 7 000 jobb. Det multinationella ingenjörs- och teknikföretaget Bosch, ursprungligen från Stuttgart och nu med huvudkontor bara några kilometer västerut, har varslat 22 000 anställda i Tyskland som helhet, inklusive nästan 2 000 i Stuttgart.

Zooma ut igen, och bilden förblir dyster: Det välrenommerade Ifo-institutet förutspår en mikroskopisk tillväxt på 0,2 % för i år. Nästa år, gissar de, kan saker och ting se lite ljusare ut, med 1,3 % tillväxt. Men även om det faktiskt händer – nedjusteringar har skett nyligen – kommer det att bero på regeringens vårdslösa militaristisk-keynesianska skuld- och utgiftsslöseri.

Berlins nuvarande ”elit” kan vara masochister och njuter av att ta emot hårdhänt behandling och förolämpningar från USA, Ukraina och till och med Polen. Men tyskar som helhet är naturligtvis mindre bisarra.

Vid det här laget är två tredjedelar missnöjda med koalitionen vid makten. Om deras nationella elände har ett ansikte så är det dess ledares, förbundskansler Friedrich Merz, en före detta BlackRock-kader som charmigt kombinerar tondövhet, kränkande peptalks som antyder att nationen består av lata soffliggare med utbrott om Ryssland, drönare och, naturligtvis, AfD, nu också anklagade för att samarbeta med – trumvirvel – Moskva.

Merz, måste man säga till Tysklands ära, är impopulariteten personifierad. Tänk på en tysk version av Keir ”Jag arbetar för Israel, inte dig” Starmer i Storbritannien eller Emmanuel ”snälla gå, snälla gå bara!” Macron i Frankrike.

Och det är ett tecken på nationell hälsa. I ett land vars härskare systematiskt kör dess ekonomi i botten via en uppenbart galen självdestruktiv politik, står folkligt missnöje för hopp. Kanske, äntligen, har tillräckligt många tyskar snart fått nog.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.