Tyskland – Stora brottslingar bör hålla tyst

 

En artikel 20 maj av Peter Haenseler på https://sonar21.com/germany-major-criminals-should-keep-quiet/

• ”Peter Hanseler är en geopolitisk analytiker som rapporterar från Moskva. Peter föddes i Zürich, Schweiz. Han har en juristexamen (lic. iur.) och en doktorsexamen (dr. iur.) från Zürichs universitets juristutbildning och en masterexamen i internationell handelsrätt (LL.M.) från Georgetown University Law School i Washington, D.C. Han har bott i USA, Spanien, Schweiz, Thailand och Ryssland. Peter är oberoende, hans arbete stöds inte av statliga eller privata enheter. Peters webbplats https://voicefromrussia.ch/en/ publicerar sitt innehåll på engelska, ryska och tyska.”

Istället för att anklaga Ryssland för aggression, bör Tysklands ledning och media be om förlåtelse och förbli tysta i århundraden. Analys av det enskilt största folkmordet genom tiderna.

Inledning

Den europeiska aggressionen och hatet som uppstår mot Ryssland är stötande, eftersom det är sakligt ohållbart. Ukrainakriget startades inte av president Putin av en önskan om expansion, utan var en förutsebar konsekvens av NATO:s expansion österut och otaliga åtgärder av CIA och MI-6 sedan 1991. Kriget började inte heller 2022, utan allra senast 2014 med Maidankuppen och inbördeskriget i Ukraina som bröt ut omedelbart därefter.

Det intressanta i detta sammanhang är att dessa fakta långsamt accepteras även i väst. Till och med den russofobiske hatpredikanten Eric Gujer, chefredaktör för den schweiziska flaggskeppstidningen Neue Zürcher Zeitung (NZZ), skiftar gradvis till sanningen när han skriver i sin ledare lördagen den 10 maj 2025:

Ändå har Ryssland redan uppnått ett av sina krigsmål. Sedan 1990 har NATO bara känt en riktning: österut. Först gick de östeuropeiska satellitstaterna och de tidigare sovjetrepublikerna i Baltikum med, sedan verkade medlemskapet i Ukraina och Georgien tänkbart. Västvärlden kallade det en seger för friheten, för Moskva såg det misstänkt ut som en jakt på hegemoni. Kriget satte ett definitivt stopp för denna utveckling.

Eric Gujer, NZZ-ledare lördag 10 maj 2025

Trots denna faktiska kurskorrigering förblir Gujers ton russofobisk och hatisk mot president Putin. Vi kommer att ägna en separat artikel åt denna sorgliga händelse, efter att vi redan analyserat Gujers vidriga propaganda i december 2022 i artikeln ”Motstå början! – NZZ:s propaganda”, där vi i en analys bevisade Gujers illvilliga propaganda.

Den tyska regeringens attityd är inte bara diskutabel, utan rent ut sagt upprörande. Inget land har skadat Ryssland mer under de senaste 100 åren och har uppfört sig så outsägligt mot dess civilbefolkning att till och med Förintelsen bleknar i jämförelse; ni läste rätt. Vad tyskarna gjorde i Ryssland var värre än Förintelsen.

I den här artikeln visar vi varför Tyskland helt enkelt borde hålla tyst om Ryssland i många århundraden framöver. När det gäller export förlorade Tyskland världsmästartiteln till kineserna för några år sedan, men när det gäller folkmord har Tyskland inte förlorat mästerskapstiteln och ligger fortfarande – och förmodligen för alltid – på första plats.

Bakgrund

 

Förintelsen är känd och stämplad som sonad

Även om de allierade kände till Förintelsen redan 1942 eller senast 1943, behandlades detta industrialiserade folkmord först i media från och med 1945. Den sista storskaliga filmen var Schindlers list (se här, ö.a.) från 1993. Det faktum att de allierade lät morden i de stora dödsfabrikerna fortsätta i åratal fram till krigets slut, till exempel genom att inte bomba järnvägsförbindelserna till dem och inte informera världen om detta monstruösa fenomen, är ett extremt osmakligt bevis på politisk handling.

6 miljoner judar slaktades industriellt under naziregimen. Detta utfördes av Einsatzgruppen i de ockuperade områdena i öster och av koncentrations- och förintelseläger, vars största dödsfabriker låg i östra Polen: Auschwitz, Treblinka, Sobibor, Bezec, Maidanek var de mest kända.

Källa: Holocaust Encyclopedia

Jag skrev ovan – ”avhandlades i media”. Det kanske låter grovt, men det kommer mycket nära sanningen, eftersom försoningen inte alls var ärlig.

De allierade skapade med Nürnbergrättegångarna en plattform för försoning. Den internationella tribunalen som dömde de viktigaste krigsförbrytarna mellan november 1945 och 1946 i Nürnberg är välkänd för allmänheten. Det var här som de grymheter som nazisterna begick mot judarna behandlades för första gången.

Färre människor känner till att ytterligare 12 rättegångar hölls i Nürnberg, inklusive en rättegång mot medlemmarna i den så kallade Einsatzgruppen, som systematiskt mördade judar och andra ”undermänniskor” bakom linjerna. 11 av de 24 åtalade dömdes med rätta till döden. Det som hände sedan är dock den största förolämpningen mot offren: Endast tre avrättades (inklusive Ohlendorf) (se här, ö.a.), resten gick fria mellan 1951 och 1958 – massmördare. Kort efter kriget blev tiotusentals grova brottslingar vänner till den nya alliansen, en allians som behövde en ny fiende främst av ekonomiska skäl, genom vilken de kunde tjäna hundratals miljarder.

Vi är vänner igen – NATO-propaganda

Den djupa staten upptäckte den nya fienden och använde sin marionett Truman och hans härold Churchill för att demonisera honom. Det var inte brottslingarna i Tyskland som demoniserades, utan de som verkligen vann kriget och samtidigt gjorde de största uppoffringarna: Sovjetunionen.

Vi skrev om detta i detalj i vår artikel ”Förintelsens ostraffade brott”.

Detta är en skandalös uppgörelse med Förintelsens förflutna, driven av västerländska intressen att vitmåla tyskarna för att beväpna dem som nya partners i kampen mot den nyskapade fienden, Sovjetunionen.

Det största folkmordet i historien är dolt i väst: 15,9 till 17,4 miljoner offer

Personligen anser jag hanteringen av folkmordet mot judarna efter andra världskriget vara skrämmande skandalös. Även om det fortfarande pratas mycket om detta folkmord idag, kom de flesta förövarna undan med det. Dessutom rehabiliterades de heltäckande juridiskt och ekonomiskt i enlighet med tysk förvaltningslag, reglerad i ”Lagen som reglerar rättsförhållandena mellan personer som omfattas av artikel 131 i grundlagen”.

Det som återstår är ett carte blanche för den israeliska staten – sedan dess ”grundande” har Israel agerat på ett sätt som inte på något sätt är förenligt med mänskliga rättigheter, vilket har kulminerat i folkmord sedan oktober 2023. Jag hänvisar er till vår femdelade serie ”Israel – från offer till förövare till offer – ett fram och tillbaka i 80 år”.

Men sättet som väst hanterade ett ännu mer omfattande folkmord gör oss mållösa. Faktum är att tyskarna, enligt en studie från 2020, slaktade mellan 15,9 och 17,4 miljoner civila i Ryssland.

De flesta människor kommer inte att tro detta. Med goda skäl, eftersom detta brott helt enkelt tystades i väst.

Ryska studier

 

Mannen som publicerade studien – “Анатомия злая – Планы, директивы, приказы военно-политического руководства нацистской Германии по оккупации СССР” (engelska: “Ondskans anatomi – Planer, riktlinjer och order från Nazitysklands militärpolitiska ledning för ockupationen av Sovjetunionen.”) som publicerades 2020 är Michail Meltjukhov, en rysk historiker född 1966.

Michail Meltjukhov

Denna studie – engelsk översättning här – visar att målet inte bara var att erövra Sovjetunionen för att hitta ”lebensraum” för det tyska folket, utan att målet var att likvidera de sovjetiska ”undermänniskorna”.

Tyska studier

Det finns också otaliga studier och böcker om detta ämne som har publicerats av tyska akademiker. Den utmärkta boken av Volker Ullrich “Adolf Hitler: The Years of Downfall 1939-1945” är ett bra exempel. Ullrich behandlar detta ämne på sidorna 183-205 med många fotnoter och referenser.

Bild

Adolf Hitler-biografi av Volker Ullrich

Den som tvivlar på detta monstruösa fenomen bör hänvisa till Generalplan Ost. I god tysk stil skrev damerna och herrarna – på den tiden förmodligen bara herrar – ner sina planer för det framtida bostadsområdet i öst. I denna plan avslöjades det kyligt att för att genomföra denna koloniseringsplan var det nödvändigt att likvidera eller svälta ut cirka 30 miljoner sovjetiska medborgare. De uppnådde hälften av detta.

Order från den tyska arméledningen att utrota den sovjetiska befolkningen

Kommissarieorder

Kommissarieordern av den 6 juni 1941 är förmodligen den mest kända ordern. Kommissariedirektiven förpliktigade den tyska östarmén att segregera alla tillfångatagna politiska officerare från Röda armén medan de fortfarande var vid fronten och avrätta dem på plats.

Krigsjurisdiktionsbeslut

Det så kallade krigsjurisdiktionsbeslutet av den 13 maj 1941 gav dock alla medlemmar av de tyska väpnade styrkorna fribrev att slakta den sovjetiska befolkningen.

Faksimil av Kriegsgerichtsbarkeitserlasses

 

Ordern är central för folkmordet i flera avseenden:

För det första utfärdades ordern inte av Heinrich Himmler, chef för SS, till exempel. Detta är viktigt i sammanhanget, att sedan andra världskriget har man försökt att skylla folkmord och krigsförbrytelser på SS för att försköna Wehrmacht. Ordern kom från chefen för Wehrmachts överkommando, Wilhelm Keitel. Adressaten var därför Wehrmacht och inte SS.

En av de mest osmakliga gestalterna i Tredje riket var Franz Halder, chef för arméns generalstab från 1938 till 1942. Han var nära förknippad med planerna på att erövra Ryssland och därmed även med folkmordet och förtjänade definitivt att ställas mot väggen efter kriget. Detta hände inte, istället utsågs han av USA till chef för den tyska sektionen av den amerikanska arméns operativa historiska (tyska) sektion, med uppgift att skriva historien om östfälttåget. Halder förhärligade nazisternas östfälttåg som ett förebyggande angrepp och var arkitekten bakom myten om ”Rentvå Wehrmacht”, en berättelse som inte står sig mot fakta, men som fortfarande är etsad i tyskarnas medvetande idag, trots att den är en lögn, enligt mottot: ”SS dålig – Wehrmacht bra”.

För det andra tog denna order bort beslutet att mörda från krigsrätternas och summariska domstolarnas jurisdiktion.

För det tredje beordrades kollektiva våldsåtgärder, dvs. folkmord, mot byar som motsatte sig ockupationen – vilket förmodligen skulle ha varit vilken by som helst som attackerades.

För det fjärde åtalades inte armémedlemmar som utförde detta folkmord, eftersom det formulerades att ”för handlingar begångna av medlemmar av Wehrmacht och dess anhängare mot fiendens civila finns det ingen skyldighet att åtala, även om handlingen också är ett militärt brott eller en militär förseelse.”

Konsekvenserna av dessa befallningar – de har utförts

Ord kan inte beskriva vad som hände på östfronten och väst har inte hanterat dessa grymheter. Hur kunde det? – De utspelade sig inte i västerländska befolkningars medvetanden. Om man läser västerländska källor läser man om ”brutalitet” som begåtts mot Sovjetunionens civilbefolkning.

Den ryske regissören Elem Klimov tog sig an ämnet och skapade ett verk 1985 med filmen ”Come and See”, som förmodligen är unik i sin direkta och oförskönade skildring av brutaliteten i krigsvardagen och den ångest det orsakar tittaren. Klimov fångade i en film det som inte kan sättas i ord.

Att den här filmen doldes i väst är chockerande, om än logiskt. Det passar inte alls in i bilden av de blodtörstiga ryssarna som vill förverkliga sina imperialistiska mål i väst.

Filmen är lång (144 minuter) och för många svår att uthärda. Ändå presenterar vi den här på ryska med engelska undertexter (för att få undertexterna att visas måste du välja dem under Inställningar). Vi är inte förvånade över att den här filmen med engelska undertexter är svår att hitta på nätet, eftersom den ständigt tas bort.

 

 

Idi and smotri (FullHD, krigisk, just. Elem Klimov, 1985)

Om du inte har tid att se hela filmen visar vi dig nyckelscenen där en tysk enhet likviderar en rysk by. Hur tyskarna går tillväga och genomför denna plan är svårt att uthärda. För de som tvivlar på grymheterna rekommenderas det här klippet – ert tänkande kommer att förändras.

Tyskarnas skuld vidmakthålls i nuet

Långt ifrån vad jag vill är att hålla nuvarande generationer av tyskar ansvariga för sina gammelfäders brott. Ryssarna känner likadant.

Ryssarnas motto är enkelt och extremt rättvist: ”Vi förlåter, men vi glömmer inte.”

Om offren för dessa obeskrivliga handlingar inte glömmer, vore det den tyska regeringens och medias ovillkorliga plikt att inte glömma heller. Men det är precis vad de gör. Min tyske vän Dirk Pohlmann talar om en ”ritualiserad minneskultur”.

Människor ”kommer ihåg” exakt vad som är politiskt bekvämt. Det passar mycket väl att all kritik av folkmordet mot palestinierna som har pågått i Gaza – och för övrigt även på Västbanken – i nästan två år avfärdas som antisemitism och att de människor som vågar säga sanningen – ”israeler begår folkmord” – straffas, utfryses och beskrivs som brutala. Detta är en ständig påminnelse om Förintelsen för att kväva kritiken i sin linda.

Netanyahu använder Förintelsen som ett instrument för att begå folkmord ostraffat. Genom att göra det får han aktivt stöd i sina handlingar av dem som begick folkmord mot hans folk. Tyskarna använder återigen nazistisk propaganda för att genomföra detta åtagande. I vår artikel ”ARD-ordlista rättfärdigar folkmord – Dr. Goebbels skulle vara stolt” rapporterade vi om hur den största tyska statliga radio- och tv-stationen utfärdar språkregler till sin personal för att betinga dem med hjärntvätt så att de sedan är redo att hjärntvätta det tyska folket i sin tur, med resultatet att palestinier är terrorister och israelerna är våra vänner.

Detta tillvägagångssätt utsätter Tyskland för anklagelser om att vara inblandat i folkmordet i Gaza – om det är som medbrottsling eller medhjälpare beror på vilken nationell lag som tillämpas.

Samtidigt jämförs president Putin med Hitler, personen som beordrade det största folkmordet i världshistorien, inte bara mot president Putins folk.

Det tyska ledarskapet och media visar därmed att de har förlorat all kulturell, mänsklig och moralisk orientering. Jag skäms över det tyska folket, som återigen lämnar över tyglarna till ledare som lätt kan jämföras med herr Goebbels och herr Hitler. Jag skriver detta som schweizare med tyska mor- och farföräldrar och jag är inte alls ensam – alla mina tyska vänner och bekanta känner så. Och – till skillnad från mig – lider de för att de skäms över sitt eget folk.

Vad kommer Ryssland att göra?

President Putin och Sergej Lavrov är de personer som gör de viktiga uttalandena. Till skillnad från många västerländska förespråkare babblar de inte så mycket och ändrar inte åsikt varje dag, vilket gör det mycket lättare för geopolitiska analytiker att tolka den ryska ledningens uttalanden.

President Putin har hittills avstått från att verkligen attackera tyskarna där det gör ont. Det är imponerande hur tålmodigt den ryske presidenten reagerar på européernas primitiva antagonism. – han låter sig inte provoceras. Men det betyder inte att han inte kommer att reagera om han kommer fram till slutsatsen att en rysk reaktion mot Tyskland är nödvändig för Ryssland.

Den ryska inställningen gentemot Tyskland var, som redan nämnts, ”förlåt men glöm inte”.

Eftersom tyskarna uppenbarligen inte följer dessa regler, tar Tyskland bort grunden för ”förlåtelse”. President Putin, som alltid har haft en ”mjuk punkt” för Tyskland och talar perfekt tyska, skulle mycket snabbt kunna förändra stämningen bland sitt folk. En stämning som än idag inte tillåter en tillstymmelse av tyskofobi. Ryssarna är mycket bra på att skilja mellan det tyska folket och damerna och herrarna i regeringen och ryssarna älskar tyska saker – som tyska bilar. Blir du förvånad när jag säger att det finns fler Maybachs (se här, ö.a.) på Moskvas gator än i hela Tyskland?

Donald Trump, som många kallar en dåre, har redan insett att man får bättre resultat om man går med Ryssland istället för emot det. Tyskarna, å andra sidan, marscherar stadigt mot sitt andra Stalingrad, även om allt de hittills använt mot Ryssland har visat sig vara ett fullständigt misslyckande (sanktioner, ekonomiskt stöd till Ukraina, ”wunderwaffen” och upprustning). Skådespelaren som spelade Adolf Hitler, Bruno Ganz, är inte längre tillgänglig för den möjliga uppföljaren ”Undergång II” – han har gått bort. Vem ska spela Friedrich Merz i uppföljaren, Mertz som så gärna skulle vilja vara en stor man? Med sina 1,95 m må han vara lång – men det räcker inte för att vara stor.

Tyskland har fortfarande tid att ändra sin inställning gentemot Ryssland. Bara det ryska ledarskapet vet hur länge. Om det ryska ledarskapet beslutar sig för att skapa problem mot Tyskland och dra in de tyska skeletten i garderoben i rampljuset, kommer det att bli obekvämt för tyska företag och produkter, som i stort sett alla fortfarande finns tillgängliga i Ryssland. President Putin skjuter upp detta beslut och han bör få äran för det. Ryssland som offer har mer förståelse för historia, klass och kultur än det tyska ledarskapet och media. Hur lång tid kommer det att ta för tyskarna att inse detta?