Berlins självdestruktiva politik och “Kinachocken” har lämnat tyska företag inför ett brutalt val: rädda landet eller rädda sig själva. Cyrus Jansens’s Newsletter 7 december.
Tyskland befinner sig i en desperat situation. När man ser landet ur ett fågelperspektiv slits det sönder från till synes alla håll. På den inhemska fronten står landet inför en djupt impopulär förbundskansler i Friedrich Merz, som efterträdde en ännu mer impopulär Olaf Scholz. Båda kommer från Tysklands traditionella regeringspartier, mitten-högern CDU och mitten-vänstern SPD. Dessa pelare i det politiska etablissemanget är dock stadda i nedgång och förlorar stadigt väljarstöd till mer extrema partier på sina flanker efter upprepade regeringsmisslyckanden med att hantera landets kriser.
På den ekonomiska sidan förlorar industriekonomin 10 000 jobb i månaden, enligt Tysklands arbetsförmedling. För första gången sedan mätningarna började bidrog tillverkningsindustrin i Tyskland med mindre än 20 procent till landets ekonomi förra året, och branschledare säger att landets arbetskultur, energikostnader och byråkrati dödar landets konkurrenskraft.
Nyligen genomförda opinionsundersökningar från den 28 oktober visar att den tyske förbundskanslern Friedrich Merz popularitet har sjunkit till 25 %, en rekordlåg nivå sedan regeringen bildades.
I årtionden kunde landet dra nytta av sin världsledande teknik och sina produkter, vilket möjliggjorde ett mer balanserat europeiskt förhållande mellan arbete och privatliv.
Statistik från Internationella arbetsorganisationen visar att den genomsnittliga tysken arbetar 29,6 timmar i veckan, jämfört med 36,1 timmar i USA och 44,8 timmar i Kina. Nu har den arbetsmoralen blivit bara en av många spikar i kistan för landets konkurrenskraftiga industriella kapacitet.
Inte bara arbetar kinesiska arbetare mycket längre tid, utan Kina har matchat eller gått om Tyskland inom nästan alla industriområden tack vare årtionden av investeringar i humankapital och infrastruktur. I motsats till vad många tror är Kina den föredragna tillverkningsdestinationen, inte på grund av låga löner, utan på grund av dess stora antal högutbildade ingenjörer och skickliga tillverkare.
Apples VD Tim Cook har i ett uppmärksammat yttrande sagt att när han sökte efter de högkvalificerade arbetarna som behövdes för att tillverka Apple-produkter kunde han fylla flera fotbollsarenor med kvalificerad talang i Kina, medan han i USA tvivlade på att han ens kunde fylla ett enda rum med människor med samma expertis.
Slutligen är kanske den största faktorn som drabbar Tyskland landets elpriser, som är ungefär tre gånger högre än de i USA och Kina. Detta är ett direkt resultat av de dubbla chockerna från den landsomfattande kärnkraftsutfasningen samtidigt som kollapsen av de ryska gasleveranserna.
Dessa faktorer har sammantagits och orsakat en fullständig omsvängning i handelsrelationerna mellan de två länderna på bara ett decennium.
I oktober 2015 hade Tyskland ett handelsöverskott på 630 miljoner dollar med Kina. Tio år senare, i oktober 2025, hade det vänt till ett underskott på 1,78 miljarder dollar, en ändring på 338 procent under det senaste decenniet. Bara under de första 10 månaderna i år steg Kinas handelsöverskott med Tyskland med 121 procent jämfört med ett år tidigare, enligt beräkningar baserade på kinesiska tulldata. Kollapsen i den tyska exporten till Kina sedan toppen uppgår redan till en minskning av ungefär 1 procent av BNP.
Medan Kinas uppgång var en extern chock, har många av dessa misslyckanden orsakats och förvärrats av självdestruktiv politik. Det tyska ledarskapet har visat sig vara helt oförmöget att utveckla en långsiktig strategi för att bekämpa nationens sviktande industriella styrka. Kanske inget land på jorden är så stelt engagerat i ideologi och den gamla västledda världsordningen som Tyskland.
De senaste fem åren har varit en tid av djupgående förändring.
BRICS uppgång och krigen i Ukraina och Mellanöstern har avslöjat stora sprickor i den unipolära världen. Medan denna nya geopolitiska verklighet är uppenbar för alla neutrala observatörer, har Tyskland valt att stoppa huvudet i sanden och fördubbla insatserna mot det kollapsande väst. Detta är en västvärld vars ledare, USA, upprepade gånger har signalerat att man själv överger denna uppfattning och distanserar sig från sina europeiska allierade.
Kriget i Ukraina har varit förödande för kontinenten. Istället för att erkänna Ryssland som en legitim aktör med legitima bekymmer har Tyskland valt att avstå från diplomati, vägrat att tala med den andra sidan och har lovat att omorientera sitt land mot militär kapacitet i en tid då det inte har råd att göra det.
Efter att redan ha avvisat den billiga ryska gasens livlina som en gång drev dess ekonomi, kunde Tyskland ha försökt etablera närmare band med Kina för att motverka det avtagande amerikanska inflytandet. Men man har också stött bort det alternativet.
De flesta av Tysklands största varumärken är starkt beroende av Kina för både tillverkning och den kinesiska konsumentmarknaden. Utan att säkra någon form av alternativt avtal mellan de två länderna står Tysklands största företag, och i förlängningen hela landets ekonomi, inför ett förlustdilemma. De kan antingen ta hem produktionen för att stävja Tysklands industriella nedgång, eller stanna kvar i Kina för att rädda sina varumärken.
Att återvända hem skulle kosta dem deras asiatiska marknad och innebära att de måste ge upp för mer effektiva kinesiska rivaler. Att stanna kvar i Kina bevarar deras varumärken genom att utnyttja lokala talanger, leveranskedjor och konsumenter, men försvagar ytterligare den tyska tillverkningen. Inför detta dilemma har tyska företag överväldigande valt det senare.
En färsk rapport från Bloomberg med titeln “Tyskland tjänar helt enkelt för mycket pengar i Kina för att nu dra sig tillbaka” belyser den massiva klyftan mellan regeringens önskan om att de skall återvända hem och den avgörande ekonomiska verkligheten att företag måste stanna kvar i Kina för att överleva.
Volkswagen meddelade i slutet av förra månaden att de skulle tillverka ett elfordon helt i Kina för hälften av priset de skulle kunna göra någon annanstans.
Från bilar till kemikalier ignorerar landets största exportörer regeringens vädjanden och satsar miljarder på nya projekt som knyter deras förmögenheter ännu starkare till världens näst största ekonomi. Tyska företagsinvesteringar i Kina ökade med 1,3 miljarder euro (1,5 miljarder dollar) mellan 2023 och 2024 och nådde 5,7 miljarder euro, enligt Mercator Institute for China Studies.
BMW:s produktionsanläggning i Shenyang, Kina. En av Tysklands många nyligen genomförda investeringar på flera miljarder euro i landet.
Medan “Kinachocken” och slutet på Tysklands decennielånga industriella dominans var praktiskt taget oundvikliga, utgör den nuvarande strategin en skarp paradox. För att rädda sina varumärken tvingas tyska industrier att fördjupa sina investeringar i Kina, själva nationen som erövrar deras krona.
För att förstå vart dessa geopolitiska förändringar leder, se min video om BRICS 2026-valutaplanen via länken nedan!
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Det finns två faktapunkter som alltid glöms bort i sådana här ganska ytliga och primitiva matematiska storleksmätningar. Och den första är att Tyskland är numera världens tredje största nationella ekonomi, och har trots med bara två tredjedelars befolkning (83+ miljoner invånare) passerat Japan (123 miljoner invånare) – och dels har vi det polska undret med trettio år av obruten ekonomisk framgång, som är på väg att passera Japan i BNP mätt per capita. Så västvärldens mest avancerade industriekonomi, den japanska – passeras idag av både Tyskland och Polen i storlek respektive arbetseffektivitet per capita. Det är rätt fascinerande.
Så faktiskt har det inte gått så illa för Tyskland.
Tysklands mest groteska ekonomiska misstag är nog det idiotiska, irrationella och emotionella beslutet att lägga ned kärnkraften till fullo -och dessutom ersätta den med något så dubbeleländigt som fossilgas från världens mest korrumperade och våldsamma industrination alla kategorier, nämligen den ryska. Det visade sig vara ett komplett idiotiskt långsiktigt beslut. Ett totalt felslut.
Skulle Europa utvecklas lika väl som Polen, så finns en mycket god ekonomisk framtid för Europa som helhet. Frågan är om de socialt konservativa europeiska befolkningarna orkar och vill; se bara på den tröga franska samhällsutvecklingen – vars befolkning bara ser till sina förr så goda sociala rättigheter som för statsjärnvägen SNCF:s anställda att få rätt att gå i pension – vid 52(!) års ålder, och den franska befolkningen blir lätt jämte italienarna de äldsta invånarna i Europa.
Här måste vi alla tänka om. Förr levde människor i de flesta länder i medeltal 4-10 år efter pension. Idag är det minst det dubbla, ibland det tredubbla. Européer måste idag vara beredda att vid friskhet arbeta till 69 och rentav över 70 års ålder. Dessutom kommer många européer efter högre utbildning ut alldeles för sent på arbetsmarknaden, och föder barn senast av de flesta industriländer – båda efter 30 år fyllda. Det duger faktiskt inte. Det är dålig socialplanering.
Följ Polens utmärkta utveckling, så kommer det att gå bra för Europa.
Ledande i russofobi och upprustning utan presenterad analys. Europa skulle må bättre med att samarbeta med Ryssland, Europas största land, efter en fred med fredsgarantier för Ukraina och Ryssland. Billkig energi, minskad ömsesidig upprustning och större självständighet från USA.
Du verkar inte ha koll på verkligheten vad gäller energi.
Prisproblemet 2022 orsakades av flera samverkande faktorer:
1 – Ett idiotiskt regel- och prissystem, som ignorerar faktum att man inte kan lagra el ens en tiondels sekund.
Till exempel får inte SvK driva Stenungsund på standby, ifall det skulle behövas ; det betyder att priserna skenar när exempelvis Oskarshamn lägger av, som nu.
Elnäten i Europa är allt som oftast inte dimensionerade för den tilltänkt ökningen av förbrukningen, vilket medför att man får stoppa produktionen när det exempelvis blåser bra i Norrland, för att ström som behövs på ett annat ställe inte kan överföras.
Klantarna som tvingar fram en fullkomligt idiotisk helelektrifiering fattar inte att man måste bygga ut näten FÖRE allt annat.
Med eller utan kärnkraft saknar Tyskland behövlig norr-syd-norr nätkapacitet och fransmännen ylar för att den tyska strömmen tjuvåker på de franska ledningarna.
Det förekommer mycket spill för att det saknas både pumpkraft och batterikapacitet för att ta hand om den el som inte kan fördelas/överföras. Detta kostar stora pengar.
2 – en femhundraårstorka, som sänkte vattenkraften, hindrade pråmtrafiken (kraftverk utan järnväg fick inte några leveranser) och tvingade ett antal värmekraftverk (inklusive kärnkraft) att antingen reducera effekten eller stoppa produktionen. Värmeböljan tvingade också verk vid Östersjön att dra ner på effekten för att vattnet var för varmt en tid.
3 – Kärnkraftens kollaps i Frankrike (storexportören – Typ 60 TWh/år – blev stor importör) och i Norden (jag har glömt vilka kärnkraftsblock pajade just då).
4 – Avstängning av diverse gasrör (varav Yamal-Europe) av politiska skäl, genom olika manövrar, och sedan sprängning av Nord Stream.
Torkan drabbade alla i hela världen och det ledde till en efterfrågetopp på LNG, kol, olja och ved (som inte längre fick importeras från Ryssland och Vitryssland), vilket ledde till högre priser och mycket dyrare frakter i hela världen.
Gaskraftverk är utmärkta för att följa lasten, i synnerhet när det saknas vattenkraft medan en stor andel av produktionen kommer från sol och vind. Gas är annars en nyckelråvara i den keniska industrin, och värmer många hem.
Kärnkraft duger bara till baskraft… när det finns nog med kylvatten i floden (vissa franska reaktorer är byggda för lastreglering, men de flesta konstruktioner är inte det).
Det finns flera förvanskningar av Föreningen Hata Ryssland i deras ganska ytliga och primitiva rapportering av läget för den tyska ekonomin. Föreningen utgår ifrån felaktiga premisser om tysklans ekonomiska läge.
1) Tyskland är den femte och inte tredje största ekonomin i världen. Om utvecklingen fortsätter som nu så riskerar Tyskland att klättra ännu lägre i global ekonomisk rankning.
2) Certifierad russofob sätter sitt hopp hos Europas hyena som motor för en kommande “europeisk ekonomisk mirakel”. Problemet är bara den att hyenan är rankad 40-någonting i världen. Jämför det med Sverige som ligger bland de 10-15 största ekonomierna. Men russofoben lägger sitt hopp om en euroepiska regenerering hos hyenan. Hyenan är känt för sitt russofobi. Är det kanske därför som russofoben huserar sitt hopp där.
Konstateras kan således att läget är väldigt sjukt hos russofober
Alltså den här “Johan Nuclear” är på helt fel forum med sin desinformation oavsett om det gäller det militära läget i Ukraina eller den ryska ekonomin? Uppenbart är det inte många som tror på hans trams med faktafel och överdrifter.
Intressant och relevant inlägg. Jag läste hela.
Som jag fattat står Tyskland inför ett dilemma.
Åtminstone för Tyskland med den så viktiga biltillverkningen med flera bilmärken som en gång varit branschledande och kanske Världsledande.
Det har visat sig att Tyskland inte klarar tillverkningen av elbilen som motsvarar marknadens krav. Något som konkurrenten Kina redan uppnått med råge.
Tyskland står då inför valet att fortsätta tillverka fossildrivna bilar helt emot Europas progressiva ambitioner om utfasningen av bensinbilar.
Bara för att rädda ekonomin och biltillverkningsföretagen.
Det kan fungera på kort sikt men är förödande på lång sikt eftersom det hämmar den så viktiga framtida teknikutvecklingen.
Vinnaren blir då Kina som blir klart marknadsledande inom framtidens elbilar och får då dessutom den viktiga Europeiska marknaden då de inhemska tillverkarna inte klarade vare sig konstruktion eller produktion.
Om nu inte Europa längre klarar framtidens bilteknik hur ska då Europa klara framtidens vapenteknik?
Det är nu och framöver som Europa kommer tvingas betala priset för sin övergång från industri till tjänstesektor ekonomi.
Man saknar inte den mjölkande kossan förrän båset är tomt.
Ryssland har på grund av kriget tvingats sätta full fräs på både vapenfabriker och utveckling av vapenteknik.
Europas politiker kallsvettas och vet inte längre vad de ska ta sig till när de ser hur Ryssland avancerar på alla fronter.
En katastrof för Europa när dessutom USA lämnat och inte längre vill vara med.
Europa tror de kan sätta press och tvinga Ryssland på knäna när det i själva verket är USA som sätter press och tvingar Europa på knäna.
Den svenska flintskallige och skäggige blonde figuren i träburen på Youtube tvingas då fortsätta vråla ut sitt hat både mot Donald Trump och mot Ryssland.
Det går inte riktigt som han vill.
Som om han vore kompis med en viss kommentator här.
För ett par tre avsnitt sedan påstod han öppet att “ryssar är dumma i huvudet”.
Det är att gå för långt även med Liberal “yttrandefrihet”. Jag reagerade blixtsnabbt men gjorde inget mera.
Kanske har han ångrat sig och tagit bort den meningen. Jag vet inte. Har inte orkat kolla.
Men jag tar mig ändå friheten att berätta det här eftersom jag då inte hörde fel.
“världens mest korrumperade och våldsamma industrination alla kategorier, nämligen den ryska” säger DdeNucler. Jag säger enbart “personliga känslomässiga omdömen” från Johan. Inget med fakta att göra