Tystnadsmuren kring folkmordet i Gaza har äntligen börjar krackelera

[Först publicerad av Middle East Eye]

En artikel av Jonathan Cook 16 maj. https://jonathancook.substack.com/p/why-the-wall-of-silence-on-the-gaza?r=1srwf3&utm_medium=ios&triedRedirect=true

När Israel presenterar sin sista folkmordskampanj, och massdöd på grund av svält hotar i Gaza, börjar västerländska medier och politiker försiktigt tala ut

Vem kunde ha föreställt sig för 19 månader sedan att det skulle ta mer än ett och ett halvt år av Israels slakt och svält av Gazas barn för att de första sprickorna skulle uppstå i vad som har varit en stenhård mur av stöd för Israel från västerländska etablissemang.

Äntligen ser något ut som att det kan vara på väg att ge efter.

Det brittiska etablissemangets finanstidning, Financial Times, var först med att bryta leden förra veckan för att fördöma ”västvärldens skamliga tystnad” inför Israels mordiska angrepp på den lilla enklaven.

I en ledare – i praktiken tidningens röst – anklagade Financial Times USA och Europa för att bli alltmer ”medskyldiga” i takt med att Israel gjorde Gaza ”obeboeligt”, en anspelning på folkmord, och noterade att målet var att ”driva palestinier från deras mark”, en anspelning på etnisk rensning.

Naturligtvis har båda dessa allvarliga brott som begåtts av Israel uppenbarligen varit sanna, inte bara sedan Hamas våldsamma, endagsutbrott från Gaza den 7 oktober 2023, utan i årtionden.

Så bedrövligt är tillståndet för västerländsk rapportering, från en media som inte är mindre medskyldig än de regeringar som Financial Times kritiserar, att vi måste ta tillvara på alla små tecken på framsteg.

Därefter instämde Economist och varnade för att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans ministrar drevs av en ”dröm om att tömma Gaza och återuppbygga judiska bosättningar där”.

I helgen beslutade Independent att den ”öronbedövande tystnaden om Gaza” måste upphöra. Det var ”dags för världen att vakna upp till vad som händer och kräva ett slut på lidandet för palestinierna som är fångade i enklaven.”

Faktum är att en stor del av världen vaknade för många, många månader sedan. Det har varit västerländska presskårer och västerländska politiker som slumrat igenom de senaste 19 månaderna av folkmord.

Sedan, på måndagen, uttryckte den förmodat liberala Guardian i sin egen ledare en rädsla för att Israel begår ”folkmord”, även om den bara vågade göra det genom att formulera anklagelsen som en fråga.

Den skrev om Israel: ”Nu planerar den ett Gaza utan palestinier. Vad är detta, om inte folkmord? När kommer USA och dess allierade att agera för att stoppa fasan, om inte nu?”

Tidningen kunde mer korrekt ha ställt en annan fråga: Varför har Israels västerländska allierade – liksom medier som Guardian och Financial Times – väntat i 19 månader med att tala ut mot fasan?

Och, förutsägbart nog, kom BBC i baksätet. På onsdagen valde BBC Radios PM-program att ge högsta prioritet åt vittnesmål från Tom Fletcher, FN:s chef för humanitära frågor, inför säkerhetsrådet. Programledaren Evan Davis sa att BBC hade beslutat att ”göra något lite ovanligt”.

Ovanligt verkligen. De spelade upp Fletchers tal i sin helhet – alla 12 och en halv minut. Det inkluderade Fletchers kommentar: ”För de dödade och de vars röster tystas: vilka fler bevis behöver ni nu? Kommer ni att agera – beslutsamt – för att förhindra folkmord och för att säkerställa respekt för internationell humanitär rätt?”

Det hade gått på mindre än en vecka från att ordet ”folkmord” var tabu i förhållande till Gaza till att det blev nästan mainstream.

Växande sprickor

Sprickor är uppenbara även i det brittiska parlamentet. Mark Pritchard, en konservativ parlamentsledamot och livslång Israel-supporter, reste sig från bakre bänkarna för att erkänna att han hade haft fel om Israel och fördömde landet ”för vad det gör mot det palestinska folket”.

Han var en av mer än ett dussin Tory-parlamentsledamöter och kollegor i överhuset, alla tidigare övertygade försvarare av Israel, som uppmanade den brittiske premiärministern Keir Starmer att omedelbart erkänna en palestinsk stat.

Deras åtgärd följde på ett öppet brev publicerat av 36 medlemmar av Board of Deputies, en organisation med 300 medlemmar som påstår sig representera brittiska judar, där de avviker från sitt fortsatta stöd för slakten. Brevet varnade: ”Israels själ slits ut.”

Pritchard sa till sina parlamentskollegor att det var dags att ”stå upp för mänskligheten, för att vi är på rätt sida av historien, för att vi har det moraliska modet att leda.”

Tyvärr finns det inga tecken på det ännu. Forskning som publicerades förra veckan, baserad på data från israeliska skattemyndigheter, visade att Starmers regering har ljugit även om de mycket begränsade restriktionerna för vapenförsäljning till Israel som den påstod sig ha infört förra året.

Trots ett skenbart förbud mot leveranser av vapen som skulle kunna användas i Gaza har Storbritannien i hemlighet exporterat mer än 8 500 separata ammunitionsartiklar till Israel sedan förbudet.

Denna vecka framkom fler detaljer. Enligt siffror som publicerats av The National exporterade den nuvarande regeringen mer vapen till Israel under de sista tre månaderna förra året, efter att förbudet trädde i kraft, än den tidigare konservativa regeringen gjorde under hela 2020 till 2023.

Så skamligt är Storbritanniens stöd för Israel mitt i vad som Internationella domstolen – Världsdomstolen – har beskrivit det som ett ”troligt folkmord” att Starmers regering behöver låtsas att den gör något, även om den faktiskt fortsätter att beväpna det folkmordet.

Mer än 40 parlamentsledamöter skrev till utrikesminister David Lammy förra veckan och uppmanade honom att svara på anklagelser om att han hade vilselett allmänheten och parlamentet. ”Allmänheten förtjänar att få veta hela omfattningen av Storbritanniens medverkan i brott mot mänskligheten”, skrev de.

Det finns växande rykten på andra håll. Denna vecka kallade Frankrikes president Emmanuel Macron Israels fullständiga blockad av bistånd till Gaza för ”skamlig och oacceptabel”. Han tillade: ”Mitt jobb är att göra allt jag kan för att få det att stoppa.”

”Allt” verkade inte innebära något annat än att diskutera möjliga ekonomiska sanktioner.

Ändå var den retoriska förändringen slående. Italiens premiärminister, Giorgia Meloni, fördömde på liknande sätt blockaden och kallade den ”oberättigad”. Hon tillade: ”Jag har alltid erinrat hur brådskande det är att hitta ett sätt att avsluta fientligheterna och respektera internationell rätt och internationell humanitär rätt.”

”Internationell rätt”? Var har den hållit hus de senaste 19 månaderna?

Det skedde en liknande föändring av prioriteringar på andra sidan Atlanten. Den demokratiske senatorn Chris van Hollen, till exempel, vågade nyligen kalla Israels handlingar i Gaza för ”etnisk rensning”.

CNN:s Christiane Amanpour, en förebild för Beltway-konsensus, gav Israels biträdande utrikesminister, Sharren Haskel, ett ovanligt hårt förhör. Amanpour anklagade henne nästan för att ljuga om att Israel svälter barn.

Samtidigt bröt Josep Borrell, den nyligen avgångne chefen för Europeiska unionens utrikespolitik, ytterligare ett tabu förra veckan genom att direkt anklaga Israel för att förbereda ett folkmord i Gaza.

”Sällan har jag hört en statsledare så tydligt redogöra för en plan som passar den juridiska definitionen av folkmord”, sa han och tillade: ”Vi står inför den största etniska rensningsoperationen sedan slutet av andra världskriget.”

Borrell har naturligtvis inget inflytande över EU:s politik i nuläget.

Ett dödsläger

Allt detta är smärtsamt långsamma framsteg, men det tyder på att en brytpunkt kan vara nära.

Om så är fallet finns det flera anledningar. En – den mest uppenbara i blandningen – är USA:s president Donald Trump.

Det var lättare för Guardian, Financial Times och gammaldags Tory-parlamentsledamöter att se på utrotningen av Gazas palestinier i tystnad när det var den vänlige farbror Joe Biden och det amerikanska militärindustriella komplexet bakom det.

Till skillnad från sin föregångare glömmer Trump alltför ofta den del där han ska sätta glans på israeliska brott, eller distansera USA från dem, även när Washington levererar vapnen för att utföra dessa brott.

Men det finns också gott om indikationer på att Trump – med sin ständiga längtan efter att bli sedd som den överordnade – blir alltmer irriterad över att bli offentligt överlistad av Netanyahu.

 

Denna vecka, när Trump var på väg till Mellanöstern, säkrade hans administration frigivningen av den israeliska soldaten Edan Alexander, den sista levande amerikanska medborgaren i fångenskap i Gaza, genom att kringgå Israel och förhandla direkt med Hamas.

I sina kommentarer om frigivningen insisterade Trump på att det var dags att ”sätta stopp för detta mycket brutala krig” – en kommentar som han uppenbarligen inte hade samordnat med Netanyahu.

Det är värt att notera att Israel inte finns med på Trumps Mellanöstern-schema.

Just nu verkar det vara ett relativt säkert tillfälle att inta en mer kritisk hållning gentemot Israel, vilket förmodligen Financial Times och Guardian uppskattar.

Sedan är det faktum att Israels folkmord närmar sig sitt slut. Ingen mat, vatten eller mediciner har kommit in i Gaza på mer än två månader. Alla är undernärda. Det är oklart, med tanke på Israels förstörelse av Gazas hälsosystem, hur många som redan har dött av hunger.

Men bilderna på barn i skinn och ben som kommer ut ur Gaza påminner obehagligt om 80 år gamla bilder av skelettliknande judiska barn fängslade i nazistläger.

Det är en påminnelse om att Gaza – strikt blockerat av Israel i 16 år före Hamas utbrott den 7 oktober 2023 – har förvandlats under de senaste 19 månaderna från ett koncentrationsläger till ett dödsläger.

Delar av media och den politiska klassen vet att massdöden i Gaza inte kan döljas mycket längre, inte ens efter att Israel har utestängt utländska journalister från enklaven och mördat de flesta av de palestinska journalister som försökte dokumentera folkmordet.

Cyniska politiska och medieaktörer försöker komma med sina ursäkter innan det är för sent att visa ånger.

Myten om ”Gazakriget”

Och slutligen finns det faktum att Israel har förklarat sig redo att ta praktiskt ansvar för utrotningen i Gaza genom att, med sina ord, ”erövra” det lilla territoriet.

Den länge efterlängtade ”dagen efter” ser ut att vara på väg att anlända.

I 20 år har Israel och västerländska huvudstäder konspirerat i lögnen att Gazas ockupation upphörde 2005, när Israels dåvarande premiärminister, Ariel Sharon, drog tillbaka några tusen judiska bosättare och drog tillbaka israeliska soldater till en starkt befäst perimeter som omgav enklaven.

I ett beslut förra året, gav Världsdomstolen kortfattat uttryck för detta påstående och betonade att Gaza, liksom de palestinska territorierna på Västbanken och i Östra Jerusalem, aldrig hade upphört att vara under israelisk ockupation, och att ockupationen måste upphöra omedelbart.

Sanningen är att Israel, redan före Hamasattackerna 2023, hade belägrat Gaza från land, till havs och från luften i många, många år. Ingenting – vare sig människor eller handel – gick in eller ut utan den israeliska militärens order.

Israeliska tjänstemän införde en hemlig policy att sätta befolkningen där på en strikt ”diet” – ett krigsbrott då som nu – en policy som säkerställde att de flesta av Gazas unga blev alltmer undernärda.

Drönare vinade ständigt ovanför, precis som de gör nu, och tittade på befolkningen från himlen dygnet runt och regnade ibland ner död. Fiskare sköts och deras båtar sjönk för att de försökte fiska i sina egna vatten. Böndernas grödor förstördes av herbicider som sprutades från israeliska flygplan.

Och när stämningen föll på, skickade Israel in stridsflygplan för att bomba enklaven eller soldater för militära operationer, vilket dödade hundratals civila åt gången.

När palestinier i Gaza vecka efter vecka gick ut för att arrangera protester nära perimeterstängslet runt deras koncentrationsläger, sköt israeliska krypskyttar dem, dödade cirka 200 och lemlästade många tusen fler.

Trots allt detta insisterade Israel och västerländska huvudstäder på historien om att Hamas ”styrde” Gaza, och att de ensamma var ansvariga för vad som hände där.

Denna fiktion var mycket viktig för västmakterna. Den gjorde det möjligt för Israel att undvika ansvarsskyldighet för de brott mot mänskligheten som begåtts i Gaza under de senaste två decennierna – och den gjorde det möjligt för väst att undvika anklagelser om medverkan i att beväpna brottslingarna.

Istället vidmakthöll den politiska och medieklassen myten om att Israel var involverat i en ”konflikt” med Hamas – såväl som återkommande ”krig” i Gaza – även när Israels egen militär kallade sina operationer för att förstöra hela stadsdelar och döda deras invånare för ”gräsklippning”.

Israel såg naturligtvis Gaza som sin gräsmatta att klippa. Och det beror just på att de ldrig slutade ockupera enklaven.

Även idag samarbetar västerländska medier i fiktionen att Gaza är fritt från israelisk ockupation genom att berätta om slakten där – och svälten av befolkningen – som ett ”krig”.

Förlust av täckmantel

Men ”dagen efter” – signalerad av Israels utlovade ”erövring” och ”återockupation” av Gaza – medför ett dilemma för Israel och dess västerländska sponsorer.

Hittills har varje grymhet som Israel begått rättfärdigats av Hamas våldsamma utbrott den 7 oktober 2023.

Israel och dess anhängare har insisterat på att Hamas måste återlämna de israeler som de tog till fånga innan det kan bli någon odefinierad ”fred”. Samtidigt har Israel också hävdat att Gaza måste förstöras till varje pris för att utrota Hamas och eliminera det.

Dessa två mål verkade aldrig konsekventa – inte minst för att ju fler palestinska civila Israel dödade för att ”utrota” Hamas, desto fler unga män rekryterade Hamas i jakt på hämnd.

Den ständiga strömmen av folkmordsretorik från israeliska ledare klargjorde att de trodde att det inte fanns några civila i Gaza – inga ”icke inblandade” – och att enklaven borde jämnas med marken och befolkningen behandlas som ”mänskliga djur”, och straffas med ”ingen mat, vatten eller bränsle”.

Finansminister Bezalel Smotrich upprepade den strategin förra veckan och lovade att ”Gaza kommer att förstöras fullständigt” och att dess folk skulle etniskt rensas – eller, som han uttryckte det, tvingas att ”flytta sig i stort antal till tredjeländer”.

Israeliska tjänstemän har        vad han sagt och hotat att ”platta till” Gaza om gisslan inte släpps. Men i själva verket är de fångar som Hamas hållit bara en bekväm förevändning.

Smotrich var mer ärlig när han konstaterade att gisslanfrisläppandet ”inte var det viktigaste”. Hans uppfattning delas tydligen av den israeliska militären, som enligt uppgift har satt det målet sist på en lista med sex ”krigs”-mål.

Viktigare för militären är ”operativ kontroll” över Gaza, ”demilitarisering av territoriet” och ”koncentration och förflyttning av befolkningen”.

Med Israel på väg att obestridligt och synligt ha direkt kontroll över Gaza igen – med täckmantelhistorierna om ett ”krig”, om behovet av att eliminera Hamas, om civila offer som ”collateral damage” borttagna – kommer Israels ansvar för folkmordet också att vara obestridligt, liksom västvärldens aktiva samverkan.

Det var därför mer än 250 tidigare tjänstemän vid Mossad, Israels spionbyrå – inklusive tre av dess tidigare chefer – undertecknade ett brev denna vecka där de fördömde Israels brott mot vapenvilan i början av mars och dess återgång till ”krig”.

Brevet kallade Israels officiella mål ”ouppnåeliga”.

På liknande sätt rapporterar israeliska medier att ett stort antal av Israels militära reservister inte längre dyker upp när de kallas för återgång till tjänst i Gaza.

Etnisk rensning

Israels västerländska beskyddare måste nu ta itu med Israels ”plan” för det förstörda territoriet. Dess utkast har kommit mer och mer skarpt i fokus de senaste dagarna.

I januari förbjöd Israel formellt FN:s flyktingorgan Unrwa, som försörjer och vårdar den stora andel av den palestinska befolkningen som Israel drivit bort från sina historiska marker i tidigare faser av dess decennielånga kolonisering av det historiska Palestina.

Gaza är fullt av sådana flyktingar – resultatet av Israels största etniska rensningsprogram 1948, vid skapandet av en ”judisk stat”.

Att avskaffa Unrwa hade varit en långvarig ambition, ett drag från Israels sida som syftade till att befria landet från oket av hjälporganisationer som har tagit hand om palestinier – och därigenom hjälpt dem att motstå Israels ansträngningar till etnisk rensning – samt övervakat Israels efterlevnad, eller snarare brist på den, av internationell rätt.

För att de etniska rensnings- och folkmordsprogrammen i Gaza ska kunna slutföras har Israel behövt skapa ett alternativt system till Unrwas.

Förra veckan godkände landet ett system där man avser att använda privata entreprenörer, inte FN, för att leverera små mängder mat och vatten till palestinier. Israel kommer att släppa in 60 lastbilar per dag – knappt en tiondel av det absoluta minimumkravet, enligt FN.

Det finns flera hakar. För att ha något hopp om att kvalificera sig för detta mycket begränsade bistånd måste palestinierna hämta det från militära distributionspunkter i ett litet område vid Gazaremsan södra spets.

Med andra ord kommer cirka två miljoner palestinier att behöva trängas ihop på en plats som inte har någon chans att ta emot dem alla, och även då kommer de bara att ha en tiondel av det bistånd de behöver.

De kommer också att behöva flytta utan någon garanti från Israel att de inte kommer att fortsätta bomba de ”humanitära zoner” de har drivits in i.

Dessa militära distributionszoner råkar ligga precis intill Gazas enda, korta gräns mot Egypten – precis dit Israel har försökt driva palestinierna under de senaste 19 månaderna i hopp om att tvinga Egypten att öppna gränsen så att Gazas folk kan etniskt rensas in i Sinai.

Enligt Israels system kommer palestinier att screenas i dessa militära nav med hjälp av biometriska data innan de har något hopp om att få ett kalorifattigt utdelningsbehov av mat.

Väl inne i naven kan de arresteras och skickas till ett av Israels tortyrläger.

Så sent förra veckan publicerade Israels tidning Haaretz vittnesmål från en israelisk soldat som blivit visselblåsare – vilket bekräftar uppgifter från läkare och andra vakter – att tortyr och övergrepp är utbredda mot palestinier, inklusive civila, i Sde Teiman, det mest ökända av lägren.

Krig mot bistånd

Förra fredagen, kort efter att Israel tillkännagav sin ”biståndsplan”, avfyrade de en missil mot ett Unrwa-center i Jabaliya-lägret och förstörde dess matdistributionscenter och lager.

Sedan, på lördagen, bombade Israel tält som används för att laga mat i Khan Younis och Gaza stad. De har riktat in sig på välgörenhetskök och bagerier för att stänga dem, i ett eko av deras förstörelsekampanj mot Gazas sjukhus och hälsosystem.

Under de senaste dagarna har en tredjedel av de FN-stödda gemensamma köken – befolkningens sista livlina – stängt eftersom deras matförråd är uttömda, liksom deras tillgång till bränsle.

Enligt FN-organet OCHA ökar den siffran ”för varje dag”, vilket leder till ”utbredd” hunger.

FN rapporterade denna vecka att nästan en halv miljon människor i Gaza – en femtedel av befolkningen – stod inför ”katastrofal hunger”.

Förutsägbart nog bagatelliserar Israel och dess makabra försvarare detta hav av enormt lidande. Jonathan Turner, VD för UK Lawyers for Israel, hävdade att kritiker orättvist fördömde Israel för att svälta Gazas befolkning och ignorerade hälsofördelarna med att minska ”fetma” bland palestinier.

I ett gemensamt uttalande förra veckan fördömde 15 FN-organ och mer än 200 välgörenhetsorganisationer och humanitära grupper Israels ”hjälp”-plan. FN:s barnfond Unicef ​​varnade för att Israel tvingade palestinier att välja mellan ”fördrivning och död”.

Ännu värre är att Israel återigen positionerar sig för att fullständigt förvränga verkligheten.

De palestinier som vägrar att samarbeta med dess ”hjälp”-plan kommer att få skulden för sin egen svält. Och internationella organisationer som vägrar att gå med på israelisk brottslighet kommer att smutskastas både som ”antisemitiska” och som ansvariga för den ökande svälten bland Gazas befolkning.

Det finns ett sätt att stoppa dessa brott från att urarta ytterligare. Men det kommer att kräva att västerländska politiker och journalister finner mycket mer mod än de hittills har vågat uppbåda. Det kommer att behövas mer än retoriska utsmyckningar. Det kommer att behövas mer än offentliga handvridningar.

Är de kapabla till mer? Räkna inte med det.

***

 

Alla mina inlägg är fritt tillgängliga, men min journalistik är endast möjlig tack vare läsarnas stöd. Om du gillade den här artikeln eller någon av de andra, överväg gärna att dela den med vänner. och ge en donation för att stödja mitt arbete. Du kan göra det genom att bli en betalande Substack-prenumerant, eller donera via Paypal eller mitt bankkonto, eller alternativt skapa ett månatligt autogiromedgivande med GoCardless. Ett komplett arkiv med mina texter finns tillgängligt på min webbplats. Jag finns på Twitter och Facebook.