Ukrainas framtid sett i historiens ljus

En artikel av Geir Hasnes på Politikus. och på
Derimot

Geir Hasnes. Foto: OBB/Politikus

Ukraina kan bli ett litet land igen

För närvarande är norska medier nästan eniga om att Ukrainas gränser från före 2014 måste bibehållas. Samtidigt härjas landet och ett stort antal människor har flytt. Om vi skulle titta närmare på hur Ukraina uppstod?

De föräldralösa barnen

Idag, när jag skriver detta, är 135 ungdomar samlade i ett kristet läger i Dnipro-regionen i Ukraina. De har en sak gemensamt: De är föräldralösa barn. Det finns en kristen kyrka i Ukraina som samlar in till detta sommarläger, och de samlar också in till jul, så att föräldralösa barn trots allt ska kunna fira en trevlig jul. De samlar in till det som de ständigt växande barnhemmen behöver; för staten distribuerar mat och tak över huvudet till barnen och resten måste samlas in, såsom tvättmaskiner, torktumlare, diskmaskiner, sängar i olika storlekar, till och med skrivbord för undervisning.

De föräldralösa barnen är en stor del av det vardagliga Ukraina, där familjer utsätts för krig, både civila och militära, där särskilt familjefadern är inkallad till den fruktansvärda kampen mot Ryssland. Men de föräldralösa barnen är inte alls en del av nyhetsbilden, där mainstreammedia mestadels rapporterar vad våra politiker och politiker från andra länder bidrar med. Där spenderas enorma medel på vapen och militär utrustning av alla de slag, det som samvetsvägrare som jag kallar massförstörelsevapen. Inga av pengarna hamnar där de föräldralösa barnen behöver dem; de går bara till att producera fler föräldralösa barn.

Varifrån kommer dagens Ukraina?

År 2014 var Ukraina mer än en och en halv gånger så stort som Norge inklusive Svalbard.

Red: 603 000 kvadratkilometer, 30 % större än Sverige.

Det var uppdelat i 24 oblaster eller län och en autonom republik: Krim, samt två städer med särskild status: Kiev och Sevastopol. Man kan tala om en kärna kring huvudstaden Kiev och olika perifera grupper av län i väst, söder och öst. Landet blev självständigt 1991 efter att ha varit en del av Sovjetunionen sedan 1922. Gränserna 1922 var något annorlunda än idag.

Ryska Krim

Under Ukraina var Krim en autonom republik, med delvis självstyre. Under Sovjetunionen införlivades Krim i Ukraina 1954, främst av administrativa skäl, och vid den tiden införlivades även staden Sevastopol med särstatus, belägen på Krim. Dessa två delar höll folkomröstningar 2014 och lät sig sedan införlivas i Ryssland, som en separat republik respektive som en federal stad, den senare med lika status som Moskva och Sankt Petersburg.

Före detta Polen

Andra världskriget medförde stora omvälvningar i länderna som gränsade till Sovjetunionen. Polen, som ”flyttades” västerut, drabbades värst. Före kriget var Polen cirka 390 000 km², varefter de ”förlorade” 178 000 km² till Sovjetunionen, men i gengäld ”fick” de 101 000 km² från Tyskland, då generellt sett Ostpreussens yta i norr och väster.

Sovjetunionen delade upp landområdet från Polen mellan den vitryska sovjetrepubliken och den ukrainska sovjetrepubliken. I dagens Ukraina gäller detta fem län i väster: Volyn och Rivne, som var kända som Volhynien, och Lvov, Ivano-Frankovsk och Ternopol, som var kända som Östgalizien.

(Den grekisk-katolska kyrkan har sitt starkaste fäste i de västra regionerna. Där utgör katolikerna en majoritet eller en mycket stor del av befolkningen i tre huvudsakliga oblast: Lviv oblast (Lofs region), Ivano-Frankivsk oblast, Ternopil oblast, länen öster om är ortodoxa, se också här, ö.a.)

Både ukrainare och polacker bodde här, men de senare tvångsförflyttades mestadels till det nya Polen 1944-46. I gengäld säkerställde Polen en tvångsförflyttning av tyskar från Ostpreussen till det reducerade Tyskland. Denna usurpation av polsk mark har sedan dess lett till starka spänningar och ofta rentav pyrande fientlighet mellan Polen och Ukraina.

Tidigare Slovakien

Längst ner i västra Ukraina ligger Zakarpatien, traditionellt känt som Karpaterna Rutenien. Före kriget tillhörde det Tjeckoslovakien, och Sovjetunionen krävde området efter kriget och fick det 1946, vilket främst skedde eftersom Tjeckoslovakien fruktade att det annars skulle bli helt införlivat i Sovjetunionen. Rutenien hade då tillhört Österrike-Ungern sedan 1867, och efter första världskriget lades det till Tjeckoslovakien 1920. Området har befolkats av ryssar, slovaker och ungrare, och när Ukraina blev självständigt 1991 hade regionen en folkomröstning där de ville ha autonom status, vilket inte beviljades. Det sovjetiska systemet uppträdde inte alltför vänligt mot invånarna, och ungrare, ruthenare, slovaker och rumäner är nu i minoritet. Ungrarnas situation i Ukraina har lett till spända relationer mellan de två länderna de senaste åren.

Tidigare Rumänien

Lite längre österut, och i den sydligaste delen av den västra delen av Ukraina, ligger Tjernivtsi, som var den nordligaste delen av Rumänien och blev en del av Sovjetunionen 1940. Det består av det tidigare norra Bukovina och norra Moldavien och införlivades sedan i Ukraina, medan den östra delen av Moldavien också togs från Rumänien och blev en egen sovjetrepublik 1940.

Rumänien uppstod som en union mellan Valakiet och Moldavien 1859 och kallade sig Rumänien från 1866. Efter första världskriget ”ärvde” Rumänien Bukovina, det ganska stora Transsylvanien och några mindre områden, där mycket var traditionellt ungerskt. Förutom att förlora Tjernivtsi och Moldavien förlorade de även den södra delen av Bessarabien, som blev den västra delen av Odessa oblast i Ukraina.

Idag har vi också den något märkliga situationen att den smala östra delen av Moldavien, som gränsar till Ukraina, delvis har brutits loss, kallar sig Transdniestrien och anser sig allierad med Ryssland.

De rysktalande i Ukraina

I sydost ligger det stora Donbäckenet, området kring Donfloden. När man skiljer mellan ukrainare och ryssar är detta ett område med åtta län som traditionellt betraktar sig som ryska, och som administrativt införlivades i Ukraina efter det kommunistiska maktövertagandet 1917. Den sydöstra delen består av Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Kherson. Dessa fyra län höll folkomröstningar om att ansluta sig till Ryssland 2022, och betraktar sig idag som ryska. Den inre raden består av Kharkov, Dnipropetrovsk, Nikolajev och Odessa.

Efter den ryska tsarregimens fall 1917 utbröt ett inbördeskrig i Ryssland mellan ett antal olika fraktioner, både kommunister och antikommunister. Samtidigt utbröt det ukrainska frihetskriget 1917, där det också fanns många olika fraktioner som alla hade sina egna åsikter om var Ukraina låg och hur det skulle styras. Den ledande fraktionen etablerade slutligen en oberoende ukrainsk republik, som sedan absorberades i den ukrainska sovjetrepubliken 1919-20. Den blev sedan medlem av Sovjetunionen 1922.

I Donbass etablerades en separat sovjetrepublik av kommunisterna i Ukraina 1917, och Odessa fick sin egen sovjetrepublik 1918. Den ukrainska folkarmén intog först Odessa tillsammans med den österrikisk-ungerska armén, och sedan tog de kontroll över Donbass. Krim rensades sedan från bolsjeviker. Men bolsjevikerna kom tillbaka 1919 och bildade den ukrainska sovjetrepubliken 1922. Det sägs att ukrainarna hade väldigt lite självstyre under kommunisterna som styrde från Moskva efter detta, fram till 1991 då Sovjetunionen kollapsade.

Centrala Ukraina

Huvudstaden Kiev ligger ungefär mitt i den norra delen av det som nu är Ukraina. De centrala länen är Tjernihiv, Sumy, Poltava, Kirovgrad, Tjerkasy, Vinnytsia, Khmelnytskyj och Zjytomyr. De flesta länen var en del av Polen eller Litauen – vid den tiden var Polen och Litauen stormakter – från 1362 till 1793. Några av länen styrdes av kosacker under en period. Innan detta var Ukraina en del av det mongoliska riket, och innan dess en del av olika andra kungadömen. Ryssland annekterade större delen av centrala Ukraina 1795 när Polen delades efter att de hade varit i krig med Ryssland sedan 1792. Men man kan säga att norra, centrala och västra Ukraina för några hundra år sedan var det som låg under det polska riket.

Ukraina är ett relativt platt land, och har i mer än tusen år varit föremål för lugna perioder ersatta av krig och regeringsskiften. Delar av landet har lagts till och tagits bort från olika härskares territorier. Till exempel invaderade svenskarna området 1709 i ett försök att ta över polsk-litauiska territorier, och genom att besegra det där, vid Poltava, kollapsade även det svenska riket.

Resten av Europa

Man kan alltid få ett bättre perspektiv på förhållandena i ett land genom att jämföra det med andra länder. Ukraina har varit ett något löst strukturerat område i över tusen år. Bara under 1900-talet upplevde landet två stora och utdragna krig, och som vi har sett har territorier lagts till och tagits bort.

Tjeckoslovakien bestod av Tjeckien och Slovakien efter Österrike-Ungerns upplösning efter första världskriget. Det varade ett tag, men delades sedan, helt naturligt, upp i Tjeckien och Slovakien 1993. Båda länderna är typiska områden som har varit under ett antal olika härskare under de senaste tusen åren.

Jugoslavien bestod också av ett antal länder efter första världskriget och var en union av sex republiker. Serbien var det mest centrala, men efter kommunismens kollaps i Jugoslavien 1990 utträdde Slovenien 1991, Kroatien 1991, Makedonien 1991, som nu är känt som Nordmakedonien eftersom makedonier också bor i norra Grekland; och det löst bildade Bosnien och Hercegovina 1992. Jugoslavien hade nu upplösts och Serbien och Montenegro bildade en union fram till 2006 då Montenegro förklarade sin självständighet. Historien slutade dock inte där, eftersom den autonoma provinsen Kosovo förklarade sig självständig från Serbien 2008. Halva FN har erkänt Kosovo som en separat stat, men Serbien har inte gjort det. Man kan bara gissa vilken delning som kommer att ske i Bosnien.

Rumänien förlorade inte bara territorium till Sovjetunionen, utan även till Bulgarien. Tyskland förlorade inte bara territorium till Polen, utan även till Frankrike, såsom Elsass och Lothringen, som vi nu känner som Alsace och Lorraine. Österrike förlorade Sydtyrolen till Italien. Men efter första världskriget upplöstes också ett annat stort imperium. Det Osmanska riket var ett muslimskt imperium som hade vuxit och vuxit i hundratals år, och än idag drömmer om särskilt turkarna att det kungadömet ska kunna resa sig igen.

Spanien är ett stort land, och följaktligen med nationella spänningar. Katalonien är en stor och rik region och drömmer om att bryta sig loss från Spanien. Det gör även Baskien, som delvis ligger i Spanien och delvis i Frankrike, men realistiskt sett är dessa invånare alldeles för få för att kunna bryta sig loss och bilda en egen stat.

Detsamma gäller samerna i norra Europa. De har sitt eget språk, sin egen kultur och sina egna traditioner och kan lätt betraktas som en nation, men de är för få och lever för spridda för att bilda en stat.

Krigföring och gränser

En stat avgränsas av officiella gränser. Detta går ofta ut över de som bor i gränsområdena, som traditionellt sett kan ha haft mer interaktion med grannlandet än det land de själva bor i, eller så har gränserna inte haft någon betydelse för deras aktiviteter, som med samerna på Nordkalotten. Gränser skapas ofta genom kompromisser, men oftare, som i fallet med Ukraina, genom krigshandlingar.

Norge förlorade Jämtland, Härjedalen och Bohuslän till Sverige till följd av militära operationer. Svenskarnas anspråk på Troms och Finnmark försvann med en krigisk kungs död. Norge fick behålla Finnmark eftersom ryssarna så småningom gav upp det (AI: Det har funnits perioder av spänning. Redan 1868 rapporterade USA:s diplomat att Sverige-Norge oroade sig för att Ryssland skulle försöka erövra Finnmark för att få tillgång till isfria hamnar, men detta var en politisk oro och inget som realiserades, däremot befriade Sovjetunionen Finnmark från tyskarna 1944 och drog sig sedan tillbaka, ö.a.). Svenskarna har dock till stor del erövrat och förlorat land genom militära operationer, såsom Finland, Pommern och Baltikum. Danskarna var tvungna att avstå Norge till Sverige vid Kielfreden 1814, men sedan behöll de även Island, Grönland och Färöarna.

Vad kommer att hända med Ukraina?

Eftersom det inte finns några tecken på att någon av parterna ger upp i konflikten mellan Ukraina och Ryssland, får vi observera hur det går nu. Ryssland anser att Krim och den serie av fyra län som hade en folkomröstning är en del av Ryssland. Krim och Luhansk är helt under rysk och lokal kontroll. Ryssarna rycker långsamt fram i Donetsk och Zaporizjzja, medan det råder tystnad vid den provisoriska gränsen innanför Kherson, som bildas av floden Dnepr.

Eftersom Ukraina använder drönare som får längre och längre räckvidd hävdar Ryssland att de nu måste skapa en säkerhetszon inuti Ukraina, där det för närvarande pågår stridigheter i Sumy, Kharkov och Dnipropetrovsk.

Runt Ukraina hittar vi länder som vill ha tillbaka sina tidigare territorier; Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. Ryssland har själva sagt att de inte har någon önskan att ta över hela Ukraina. Här kommer inte tid och utrymme att ägnas åt att analysera västerländska kommentatorers uttalanden om att Ryssland är intresserat av att invadera resten av Europa. Detta är tveksamt och ganska osannolikt, eftersom Europa inte har de resurser som Ryssland behöver, och eftersom Europa för övrigt är i färd med att begå ekonomiskt självmord. Ryssland har å sin sida vänt sig mot söder och sydost, med starkt ekonomiskt samarbete med större delen av Asien. Om några år kommer Europa inte längre att vara den ekonomiska kraftkälla det en gång var.

Så Ukraina kommer att överleva, men landet kommer att vara mycket beroende av hjälp utifrån för att kunna återuppbyggas. Den manliga befolkningen i arbetsför ålder har minskat kraftigt genom både krig och flykt till väst, och fertilitetsgraden är för närvarande 1,0 enligt FN. Ryssland är dock inte intresserat av att NATO ska gå in i Ukraina och därifrån utgöra ett hot mot dem. (Ett neutralt Ukraina, utanför NATO samt demilitariserat och denazifierat var och är fortfarande de ryska målen och kraven, ö.a.)

Ryssland har attackerats gång på gång under de senaste tusen åren. Mongolerna ockuperade landet under större delen av 1300-talet. Polen, Litauen och Sverige försökte ockupera dem under flera hundra år, Napoleon drog på erövringståg för bara ett par hundra år sedan, och tyskarna gjorde detsamma för drygt 80 år sedan.

Efter andra världskriget framträdde NATO som en allians för att skydda Västeuropa mot kommunismen, och när kommunismen föll anslöt sig land efter land till alliansen, med inget annat än rädsla för Ryssland som gemensam grund. Ryssland ser NATO som ett ständigt hot, och man måste inse att detta hot inte har försvagats av NATO-ländernas militära stöd till Ukraina under senare år.

Så ser situationen ut nu. Man måste förstå båda sidors syn på en konflikt. Det finns släktingar som slåss mot varandra. Men man måste komma ihåg att första världskriget var ett krig mellan kusiner och annan nära familj, och att andra världskriget var ett krig mellan länder som tidigare hade haft nära kontakter. Sedan måste man också komma ihåg att de länder som byggdes upp snabbast och blev rikast efter andra världskriget var förlorarna, Tyskland och Japan, eftersom de inte fick ha militär.

(Ingen AI har konsulterats för denna artikel.)