USA har återigen föreslagit en ”fredsplan” mitt i sitt eget proxykrig mot Ryssland i Ukraina

🇺🇸🇷🇺🇺🇦NEW ARTICLE: New US “Peace” Proposal is “Minsk 3.0” Repackaged (Yet Again)(NOTE: since X blocks NEO links I am posting the entire article below)

The US has once again proposed what it calls a “peace plan” amid its own ongoing proxy war with Russia in Ukraine.

The… pic.twitter.com/DQ9M9HV1m6

— Brian Berletic (@BrianJBerletic) November 29, 2025

 

Av Brian Berletic, den 30 nov 2025.
Brian Berletic är en geopolitisk forskare och skribent baserad i Bangkok, särskilt för onlinetidningen ”New Eastern Outlook”.

Innehållet i förslaget är irrelevant. USA söker inte fred i allmänhet, och absolut inte med Ryssland specifikt. Istället, och vad tidigare förslag också representerade, är detta ett försök att frysa den pågående konflikten, återuppbygga Ukrainas väpnade styrkor – och om möjligt – flytta västerländska trupper in i Ukraina för att skapa en buffertzon som eventuellt tvingar de framryckande ryska styrkorna att stoppa.

Utöver ren spekulation är detta vad USA:s försvarsminister (nu ”krigsminister”) Pete Hegseth lade fram i ett offentligt direktiv som överlämnades till Europa i Bryssel i februari i år.

Trots att minister Hegseth ansträngde sig för att insistera på att ”detta inte får vara Minsk 3.0”, fastställer direktivet inte bara uttryckligen ett ”Minsk 3.0”-ramverk komplett med att frysa den pågående konflikten (inte avsluta den), ”fördubbla” och ”återförbinda” sig till Ukrainas ”säkerhetsbehov”, och därmed återuppbygga Ukrainas väpnade styrkor, utan det överträffade faktiskt detta med en ytterligare buffertzon i Syrien-liknande stil införd av ”europeiska och icke-europeiska trupper”.

Precis som Minsk 1 och 2 förhindrade att Ukrainas väpnade styrkor kunde  övermannas och att någon faktisk fred uppnåddes, syftar detta nya ”Minsk 3.0”-förslag till att frysa konflikten igen, särskilt för att förhindra att någon verklig lösning uppstår.

Med ”europeiska och icke-europeiska trupper” placerade i Ukraina kommer Rysslands förmåga att återuppta sin specialmilitära operation (SMO), när det blir tydligt att USA återigen har brutit mot sitt avtal med Ryssland, att kompliceras av en nu djupt förankrad NATO-närvaro i Ukraina – precis som amerikanska och turkiska styrkor komplicerade det fullständiga återtagandet av Syrien av Damaskus och dess ryska och iranska allierade, vilket i slutändan ledde till den rysk- och iranskstödda regeringens fullständiga kollaps i slutet av 2024.

Även om USA skulle föreslå en överenskommelse som uttryckligen utesluter någon av dessa möjligheter måste man komma ihåg att de ursprungliga Minsk 1- och Minsk 2-avtalen också gjorde det och helt enkelt, uppenbart och mycket avsiktligt bröts av både USA och dess ukrainska och europeiska ombud.

Man måste också komma ihåg att USA, långt utöver bara konflikten i Ukraina, har brutit mot varje enskilt avtal, fördrag och överenskommelse som någonsin föreslagits Ryssland – och innan dess – Sovjetunionen. Det finns en lång rad av ensidigt upp och nervända vapenavtal, memorandum och avtal som lämnats av successiva amerikanska administrationer, inklusive av president Donald Trump själv, inklusive det nu skrotade fördraget om medeldistanskärnvapen (INF) och fördraget om öppna luftrum (Open skies, ö.a.).

Den nuvarande Trump-administrationen har, enbart under knappt sitt första år i regeringsställning, använt föreslagna ”fredsavtal” och ”vapenvilor” med Iran och Libanon-baserade Hizbollah som täckmantel för försök till och framgångsrika halshuggningsattacker av både amerikanska ombud (Israel), såväl som attacker utförda av USA själva mot Iran.

Den ryska reaktionen

Det är omöjligt att med säkerhet säga hur Kreml tolkar dessa förslag. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att Rysslands ledarskap skulle kunna vara naivt nog att tro på något som föreslås av USA eller ens tro att USA på något tänkbart sätt skulle kunna söka fred från första början.

Men med facit i hand, och med facit i hand av att Rysslands president Vladimir Putin själv gick med på båda förslagen (Minsk-avtalen, ö.a.) trots att han senare erkände att de var ”rena bedrägerier” enligt ryska statliga medier, TASS, väcker det frågor om varför dessa avtal någonsin accepterades från första början och huruvida Ryssland kommer att acceptera framtida förslag från väst.

Det kan vara så att Ryssland helt enkelt inte var redo 2014-2015 att lansera det som så småningom skulle formas till 2022 års SMO och ansåg att den tid som Minsk 1 och 2 skapade för båda sidor kunde utnyttjas bättre av Ryssland och så småningom placera landet i en starkare position än Ukraina och dess amerikanska sponsorer när SMO lanserades.

Detta senaste förslag från USA måste av Ryssland förstås som ytterligare ett uppenbart bedrägeri, där minister Hegseth erkänner de verkliga mål som USA arbetade mot och fortfarande uppenbarligen arbetar mot när det gäller att omringa och begränsa både Ryssland och dess kinesiska allierade.

Att gå med på det skulle bara ske om Ryssland kände att de själva behövde en paus och trodde att de återigen kunde utnyttja den tid som en paus skulle ge dem bättre än USA och dess ombud. De skulle också behöva tro att de skulle vara beredda att hantera eventuella utplaceringar av ”europeiska och icke-europeiska trupper” till Ukraina på ett sätt som är mer framgångsrikt än de gjorde i den nu störtade och decimerade Syrien.

Eller så kanske Ryssland helt enkelt spelar med på varje efterföljande förslag medan ryska styrkor fortsätter sin exponentiellt accelererande framryckning på slagfältet i Ukraina i takt med att Ukrainas stridsförmåga kollapsar.

Vid det här laget borde det vara helt klart att USA, oavsett dess nuvarande presidentadministration eller den amerikanska kongressens sammansättning, är inkapabelt att sluta pålitliga avtal, och att nationer som står inför dess årtionden långa globala strävan efter överhöghet måste balansera strategier för att försvara sig mot det med ett sätt att undvika en farlig eskalering.

Att ge verklig mening åt amerikansk utrikespolitik

För observatörer som försöker förstå successiva amerikanska förslag vore det bra att överväga de olika lagren av amerikansk politik.

Dessa lager inkluderar:

(1.) den ytligaste, nästan meningslösa retoriken, propagandan och den politiska teatern,

(2.) den pågående amerikanska militära operationen, hållningen och förberedelserna,

(3.) företagsfinansiärernas beslutsfattande som äger rum i väletablerade tankesmedjor där dokument omvandlas till lagförslag av team av advokater innan de skickas till Washington av lobbyister bara för att godkännas, och

(4.) de djupaste lagren där de huvudsakliga motiven att upprätthålla amerikansk överhöghet över världen och en brådskande önskan att konfrontera och avveckla ”kollektiv internationalism” eller ”multipolarism” driver all annan politik.

Fokus på och analys av det övre lagret av retorik, propaganda och politisk teater kommer ständigt att leda till förvirring, katastrofalt misslyckade förutsägelser och en övergripande oförmåga att förstå USA:s politik, motiv och intressen.

Genom att dyka djupare in i dessa andra, mer relevanta lager kan den avsiktliga förvirring som skapats på ytan skäras igenom, och en djup, grundläggande förståelse av USA:s makt, dess faktiska avsikter, metoder och motiv kan uppnås.

Det ger också de som är måltavlor för USA:s politik störst möjlighet att formulera realistiska strategier för att försvara sig mot både det bedrägeri som följer med det och farorna med det förräderi som dessa bedrägerier är avsedda att distrahera från.

Lager 1: Retorik, propaganda, politisk teater

USA talar bara om ”fred” från första början på grund av Rysslands objektiva framgång på slagfältet, precis som förhållandena 2014-2015 tvingade USA och dess europeiska ombud att tala om ”fred” inför Minsk 1- och 2-avtalen.

Annars, precis som fallet var i Syrien 2024 när en möjlighet presenterades att störta den syriska regeringen och politiskt helt erövra Syrien, skulle USA och dess ombud föra en kompromisslös politik som syftar till att ålägga sina utsedda motståndare maximal kostnad.

I detta första, ytliga lager utför USA, tillsammans med sina ombud, inklusive både Ukraina och resten av Europa, en form av politisk teater som är avsedd att dela upp de medel genom vilka USA både kommer att forma oärliga avtal med Ryssland angående Ukraina, och de medel genom vilka USA och dess ombud oundvikligen kommer att bryta mot alla avtal som Ryssland accepterar.

Först och främst bland Washingtons avsedda kränkningar kommer att vara skapandet och implementeringen av en ”europeisk och icke-europeisk” styrka som avser att gå in i Ukraina. Teatern av ”oenighet” mellan USA och dess ukrainska och europeiska ombud tillåter USA att föreslå och om möjligt genomföra ett ”fredsavtal”, medan Ukraina och Europa kan ta ansvar för att bryta mot det, vilket ger USA rimlig förnekelse samtidigt som de fortfarande njuter av fördelarna med en frusen konflikt och en USA-planerad ”europeisk och icke-europeisk” styrka som nu står mellan Ryssland och en eventuell återstart av dess SMO.

USA uppför också denna teater inom sitt eget politiska system. Ett förslag från ”Trump-administrationen” attackeras automatiskt av hans förmodade motståndare i Demokratiska partiet, vilket får Trump-anhängare att likaledes automatiskt stödja förslaget oavsett dess innehåll och dess motsägelse av de löften som USA:s president Donald Trump gav under sin kampanjkampanj 2024.

Även inom Trump-administrationen själv uppförs denna teater. Mer ”aggressiva” medlemmar av president Trumps kabinett tar ansvar för ett förslag som strider mot president Trumps kampanjlöften för 2024, medan mer ”moderata” röster, som vicepresident JD Vance, låtsas upprätthålla dessa löften trots administrationens uppenbara brott mot dem, och bevarar åtminstone en del av allmänhetens stöd och hopp trots den uppenbart motsatta riktning som Trumpadministrationen har tagit.

Lager 2: Operativ verklighet

Den operativa verkligheten inkluderar USA:s faktiska handlingar i samband med den pågående konflikten i Ukraina.

USA erövrade 2014 politiskt och kontrollerar nu fullständigt Ukraina politiskt, militärt och ekonomiskt.

USA, genom sin operativa bas i Wiesbaden, Tyskland, kontrollerar alla aspekter av det pågående kriget och utgör den allra högsta befälsordningen för Ukrainas väpnade styrkor. De övervakar allt från att utforma strategier på hög nivå till att välja ut enskilda ryska mål på slagfältet och till och med djupt inne i ryskt territorium.

Sedan 2014 har USA också tagit över, återuppbyggt och styr nu alla aspekter av Ukrainas underrättelsetjänst, vilket NY Times skulle avslöja i sin artikel från 2024, ”The Spy War: How the CIA Secretly Helps Ukraine Fight Putin”.

USA har fortfarande tiotusentals trupper över hela Europa och övervakar amerikansk politik som inkluderar militarisering av NATO och till och med icke-NATO-medlemmar längs Rysslands egna gränser på samma sätt som de gjorde angående Ukraina från och med 2014, vilket provocerade fram denna konflikt från första början.

Allt detta fortsätter objektivt sett oavsett retorik, propaganda och politisk teater som äger rum i ovanstående lager, vilket indikerar amerikanska avsikter mycket mer exakt än någon mängd politiska försäkringar, löften eller föreslagna avtal.

Lager 3: Företagsfinansierad politik

Ännu djupare är de policydokument som lägger fram strategin som vägleder Washingtons globala operativa verklighet, inklusive dess fortsatta fientlighet, intrång i och omringning av Ryssland – återigen – oavsett dess retorik, propaganda, politiska teater eller löften.

De amerikanska operativa realiteterna gällande Ryssland specifikt har uttryckligen angetts i RAND Corporations rapport från 2019, ”Extending Russia: Competing from Advantageous Ground” (se här, ladda ner rapporten här, ö.a.), som föreslog det nu pågående amerikanska proxykriget med Ryssland i Ukraina genom ”Measure 1: Provide Lethal Aid to Ukraine”, och noterade:

”Att utöka amerikanskt bistånd till Ukraina, inklusive dödligt militärt bistånd, skulle sannolikt öka kostnaderna för Ryssland, både i blod och rikedom, för att hålla Donbass-regionen. Mer ryskt bistånd till separatisterna och en ytterligare rysk truppnärvaro skulle sannolikt krävas, vilket skulle leda till större utgifter, utrustningsförluster och ryska offer. Det senare skulle kunna bli ganska kontroversiellt på hemmaplan, som det blev när Sovjetunionen invaderade Afghanistan.”

I rapporten föreslogs också att man skulle sätta press på Ryssland längs hela dess periferi och även bortom dess närområden med åtgärder som att ”främja regimskifte i Vitryssland”, ”utnyttja spänningar i Sydkaukasien” och till och med ”minska ryskt inflytande i Centralasien” och ”öka stödet till de syriska rebellerna”.

Dokumentet föreslog också ekonomiska åtgärder, inklusive att ”hindra export av petroleum”, ”minska export av naturgas och hindra utbyggnad av rörledningar”, ”införa sanktioner” och ”öka den ryska hjärnflykten”, alla åtgärder som USA sedan dess har implementerat och fortfarande implementerar – under Obama-, Trump-, Biden- och nu den andra Trump-administrationen.

Återigen, trots vad dessa olika administrationer sa offentligt eller lovade Ryssland privat, utgjorde policydokument som RAND Corporations ”Extending Russia” den faktiska planen som drev USA:s politik gentemot Ryssland oavsett, vilket manifesterade sig i den operativa verkligheten både förr och nu.

Ännu värre är den större bilden som sådan politik riktad mot Ryssland passar in i.

I en artikel från US Naval War College Review från 2018 med titeln ”En maritim blockad mot Kina” identifieras Ryssland som ett väsentligt hinder mot en framgångsrik inneslutning och/eller blockad av Kina, främst på grund av dess stora energiproduktionskapacitet, dess långa, delade gräns med Kina och pågående byggande av rörledningar för att leverera denna energi till Kina.

Även med en framgångsrik maritim blockad av Kina tillsammans med inriktningen på och förstörelsen av Kinas Belt and Road-initiativets landrutter, skulle rysk energiexport till Kina fortfarande göra en framgångsrik amerikansk blockad svår. Således, långt utöver den långvariga politiken att begränsa Ryssland självt, passar detta in i en mycket mer brådskande och djupt eftertraktad politik att begränsa Kina.

Minister Hegseth nämnde till och med den brådska med vilken USA måste agera för att begränsa Kina i sitt direktiv till Europa tidigare i år i februari.

Även om Ryssland skulle ge med sig helt till USA i alla aspekter gällande Ukraina, såvida det inte också gav med sig i termer av att skära av eller till och med inta en fientlig hållning gentemot Kina, skulle USA fortsätta sitt intrång i Rysslands periferi långt bortom bara Ukraina.

RAND Corporation och andra politiska tankesmedjor, knappast oberoende institutioner, finansieras och styrs istället av företag och finansinstitut som representerar de mäktigaste och mest inflytelserika intressena från hela det kollektiva väst, inklusive vapentillverkare, stora oljebolag, läkemedelsindustrin, big-tech, banker, aktiebolag med flera. Detta leder till ett ännu djupare lager.

Nivå 4: Huvudsakliga mål för företags- och -finansiärer

Om dessa politiska tankesmedjor drivs av stora företags- och finansiärintressen, vad driver då dessa intressen?

Svaret är den ständiga jakten på makt och vinst, som är institutionaliserad av principer som ”aktieägarprimat”, vilket kräver maximering av aktieägarnas förmögenhet. En oändlig önskan om vinst och makt inom en begränsad eller till och med ibland krympande befolkning och likaså begränsade marknader innebär att eliminera all konkurrens – inte bara inom USA genom en process av konsolidering och monopol, utan över hela planeten – vilket kräver tillgång och monopol över befolkningen. och marknadsandelar för alla nationer på planeten jorden – inklusive Ryssland.

Det slutgiltiga uttrycket för dessa principer och deras inverkan på Ryssland ägde rum under 1990-talet efter Sovjetunionens kollaps och den amerikansk-europeiska plundringen av den framväxande Ryska federationen. Strävan att avveckla ändamålsdrivna statliga företag och ”privatisera” dem innan de avvecklades och såldes för vinst gjorde miljontals människor utarmade och med svaga framtidsutsikter.

Löftena om ”fri marknadskapitalism” kom aldrig till nytta för den ryska allmänheten, precis som de har misslyckats med att komma till nytta för andra i det tidigare Sovjetunionens medlemmar som ”värmts upp” av glöden från västerländsk kapitalism i årtionden sedan dess.

Det var de nuvarande politiska intressena som nu styr Ryssland, inklusive president Putin och hans politiska allierade, som återupprättade rysk suveränitet, återupprättade politik, institutioner och industri som flyttade prioriteringar närmare syfte framför vinst, vilket har lett till att Ryska federationen efterföljande återuppstått till den globala makt den är idag.

Ur Wall Streets och Washingtons perspektiv är detta ett hinder för deras huvudsakliga mål att sträva efter makt och vinst, och det är därför Ryssland (tillsammans med många andra nationer som utgör den multipolära världen – särskilt Kina) har utsetts till en ”motståndare” och har angripits av årtionden långa politikområden som riktar sig mot, inkräktar på, omringar och slutligen krossar dem, precis som hände med Sovjetunionen och senare med andra nationer som Syrien, Libyen, Irak och på senare tid Nepal.

Tills dessa huvudsakliga mål förändras (och det har de inte gjort), kommer den politik de driver skapandet av inte att förändras, och inte heller den operativa verkligheten av denna politik som genomförs.

Det enda som kommer att förändras är retoriken, propagandan och den politiska teatern som används för att distrahera och avväpna både den globala allmänheten och beslutsfattare runt om i världen från denna verklighet för att ge ytterligare utrymme, tid och möjligheter för deras vidare utveckling.

En fullständig analys av amerikansk utrikespolitik måste sträcka sig genom alla dessa lager och konsekvent bygga förståelse för de grundläggande principerna för hur amerikansk utrikespolitik faktiskt skapas och varför. Att fokusera på det ytligaste lagret inom retorik, propaganda och politisk teater ger inte mer förståelse för geopolitiska realiteter än att tro att vågorna i ett hav avslöjar alla de många miljoner organismer, strömmar och egenskaper som ligger långt under dem.

 

Relaterat
USA:s krig har dödat mer än 20 miljoner i 37 länder 1945-2015, och miljoner i andra länder. Varning för enögdhet.
USA har länge fört ett hybridkrig för att skada Ryssland.

RAND Corps krigsplan mot Russland ble publisert lenge før invasjonen

USA har lenge ført en hybridkrig for å skade eller ødelegge Russland

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.