USA och Kinas kommunistiska parti – en berättelse om två årsdagar

AI-genererad illustration från Spartakus.

Av Carlos Martinez, medredaktör för Friends of Socialist China. Artikeln publicerades först av Morning Star den 4 juli 2026 och är översatt till norska med författarens tillstånd.- 7 juli 2026.
Publicerad först på Spartakus och sedan på Steigan

Två årsdagar som tillsammans säger mycket om vår tid har just uppmärksammats. Den 1 juli markerade att det var 105 år sedan grundandet av Kinas kommunistiska parti.

Den 4 juli firade USA 250 år sedan självständighetsförklaringen. Dessa två milstolpar inbjuder till en jämförelse: Vad har dessa två politiska projekt bidragit med till världen?

Krig och fred

USA uppstod genom en revolution mot det engelska imperiet, men har tillbringat en stor del av sin existens med att bygga upp sig självt. Enligt en ofta citerad uppskattning har USA varit i krig i över 90 procent av sin historia – från erövringskrigen i Amerika till Korea, Vietnam, Irak, Afghanistan, Libyen och Iran. Landet har cirka 800 militärbaser i 80 länder och spenderar över en biljon dollar (1000 miljarder dollar, ö.a.) per år på sina väpnade styrkor.

Kinas historia kunde knappast vara mer annorlunda. Landet har inte utkämpat ett krig på nästan fem decennier. De största konflikterna som landet tidigare drogs in i – Korea och Vietnam – var för att försvara grannländernas motstånd mot imperialismen. Landet har aldrig inlett ett anfallskrig, aldrig erövrat en koloni, aldrig genomfört en regimskiftesoperation och aldrig infört en ensidig sanktionsåtgärd.

Landets utrikespolitik bygger fortfarande på de fem principerna för fredlig samexistens – ömsesidig respekt för suveränitet, icke-aggression, icke-inblandning, jämlikhet och ömsesidig nytta – som först formulerades 1954. Även i kärnkraftsfrågan, där västerländska medier varnar för en kinesisk vapenuppbyggnad, har Kina runt 500 stridsspetsar mot USA:s flera tusen, och är fortfarande den enda stora kärnvapenmakten som konsekvent och otvetydigt har åtagit sig en politik om att inte vara den första att använda  kärnvapen, en politik som har funnits sedan landets första kärnvapenprov 1964.

Denna skillnad kan skalas upp till världssystemets nivå. USA ligger i framkant av en ordning som landet självt har utformat och upprätthåller – en ordning som kännetecknas av dollarns dominans, ekonomiska sanktioner, militära allianser och den självklara rätten att ingripa var som helst för att försvara sina egna ekonomiska och strategiska intressen. Som New York Times-krönikören Thomas Friedman så träffande uttryckte det: ”Marknadens dolda hand kommer aldrig att fungera utan en dold knytnäve – McDonald’s kan inte blomstra utan McDonnell Douglas.”

Kina, å andra sidan, har investerat kraftigt i multipolär utveckling: Belt and Road-initiativet, som tre fjärdedelar av FN:s medlemsstater har anslutit sig till; expansionen av BRICS; globala initiativ inom utveckling, säkerhet, civilisationsdialog och samhällsstyrning; och ett insisterande på suverän jämlikhet – att nationer ska vara fria att välja sina egna vägar. Det ena projektet syftar till att upprätthålla en hierarki med en makt i toppen. Det andra arbetar mot en global gemenskap med en gemensam framtid, där alla nationer deltar på lika villkor.

Nyliberalism kontra delat välstånd

På fyra decennier har Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom – mer än tre fjärdedelar av den globala totalen – och 2021 förklarade man att extrem fattigdom hade utrotats, ett decennium före FN:s eget mål. Landet har byggt världens största offentliga sjukförsäkringsnätverk, som praktiskt taget täcker hela befolkningen, utökat pensionsskyddet till alla seniorer och i stort sett löst problemet med hemlöshet.

USA, enligt de flesta måttstockar världens rikaste land, presenterar en helt annan bild: I december 2024 var rekordhöga 771 480 personer hemlösa under en enda natt, en ökning med 18 procent på ett år; tiotals miljoner lever utan sjukförsäkring; konkurser på grund av sjukvårdskostnader är vanliga; och ojämlikheten har nått nivåer som inte setts på över ett sekel.

När vi jämför Kina och USA ser vi å ena sidan en utveckling som sätter människan i centrum, och å andra sidan ett samhälle organiserat kring att öka förmögenheten för dem som redan är på toppen.

Samtidigt har västerländsk nyliberalism så fullständigt sammansmält privat förmögenhet och offentlig makt att lobbyverksamhet, donationer och ”svängdörren” helt enkelt är hur systemet fungerar – den kapitalistiska elitens legaliserade inflytande, förklätt som frihet. Det kinesiska kommunistpartiet har däremot fört en ihållande kampanj mot korruption som har lett till disciplinära åtgärder mot tjänstemän på alla nivåer, inklusive de allra högsta, och detta har gjorts med brett folkligt stöd. Oberoende undersökningar visar konsekvent mycket högt förtroende för den kinesiska regeringen bland befolkningen – ett faktum som borde oroa dem som hävdar att den västerländska modellen har monopol på legitimitet.

Ekologisk kollaps kontra ekologisk civilisation

När det gäller den avgörande frågan för vårt århundrade – överlevnaden av en beboelig planet – är skillnaderna tydliga. Kina har blivit ledande inom den globala energiomställningen; år 2024 hade landet installerat mer ny solkapacitet än resten av världen tillsammans och är på väg att stå för cirka 60 procent av all förnybar energiutbyggnad under detta decennium. Landet dominerar produktionen av solpaneler, vindkraftverk, elbilar och batterier, vilket bidrar till att sänka den globala kostnaden för ren teknik och gör det möjligt för fattigare länder att hoppa över tidigare steg och gå direkt till den.

USA, å andra sidan, är fortfarande den i särklass största historiska utsläpparen av växthusgaser; dess president avfärdar klimatförändringarna som ”det största bedrägeriet världen någonsin har bevittnat”, och landet fortsätter att expandera utvinningen av fossila bränslen för att tjäna privata vinstintressen.

Kina är en växande, ansvarsfull makt inriktad på fred och hållbar utveckling; USA är en makt i nedgång, en hänsynslös hegemon inriktad på krig och ekologisk kollaps.

Hegemonism kontra en gemenskap med en gemensam framtid

Från och med den 1 maj i år utökade Kina tullfrihet för alla 53 afrikanska länder som landet har diplomatiska förbindelser med – den första stora ekonomin att göra det – uttryckligen för att hjälpa till att säkerställa att förädlingsprodukter stannar kvar på kontinenten snarare än att flöda ut i form av råvaror. Detta är motsatsen till kolonial logik.

Kinas ansträngningar i Afrika, Asien, Latinamerika, Karibien och Stilla havet kännetecknas av byggandet av järnvägar, hamnar, kraftverk, skolor och sjukhus, samt ett nära samarbete med regeringar för att hjälpa till på den långa resan ut ur kolonial underutveckling. Dessa ansträngningar står i skarp kontrast till det västerländska mönstret av statskupper, sanktioner, strukturanpassningspolitik med åtstramningar och krig och ombudskrig som har lämnat hela regioner i ruiner.

För en stor del av mänskligheten är skillnaden mellan de två modellerna inte abstrakt. Det är skillnaden mellan en utvecklingspartner och en neokolonial auktoritet.

Dåtid kontra framtid

Efter 105 år kan det kinesiska kommunistpartiet visa på den största förbättringen av mänsklig välfärd i historien, tillsammans med en utrikespolitik som är starkt inriktad på fred och samarbete; partiet visar vägen mot en framtid som präglas av multipolaritet, välstånd och hållbarhet.

Efter 250 år står USA i spetsen för ett system som präglas av ojämlikhet hemma och dominans utomlands, vilket blir alltmer instabilt för varje år som går. Landet är fastlåst i en bana som präglas av krig, ekologisk kollaps och nedgång.

När man ser dessa två årsdagar sida vid sida kan kontrasten knappast vara mer slående.