USA:s hemliga strategi i kriget mot Iran

Therenis NO secret strategy behind the flagrant attack against Iran, by the genocidal regime of israel and its attack dog Donald Trump. the genocidal regime orders a war and the ”president” of the zionist colony of USA delivers. The whole idea ofthe USA having a strategy is an attempt att obfuscation to hide from the simple fact that when it comes to wars in the ME, it is all about destroying israel’s ”enemies” – never about the interest of the USA. The USA army is a de facto mercenary army of israel with the only difference that it is the mercenary state itself that pays. Much like the crusades were paid by the crusaders or their clients. What all the wars from Irak, Libya, Syria, Yemen, Lebanon to Iran have in common is that they were and are USA wars for israel.

USA fick hur mycket olja och annat den vill via vanlig ”hederlig” handel från länderna i MÖ. Inga stridigheter, inga fientligheter, inga krig. Betala och få. Ge och ta. Petrogas och dollar intakt. Smidigt och bra.

Att som Medhurst försöka förklara USAs alla fientliga/krigiska handlingar med hänvisning till petrodollar och strategi är som att säga att USA hellre vill få det som det brukade få enkelt och smidigt genom vanlig, tråkig handel med våld. Dessutom med instabilitet och t o m risk att förlora allierade som följd. Det faller på eget grepp.

Däremot eftersom USA är en sionist koloni så är den beredd att riskera allt för dess herrars agendor. Därför attackerar USA det israel anser är fiendeländer. Pjäsen faller på plats. det som tillsynes är galet (att attackera Iran t ex) får sin förklaring i o m det.

Jag tror inte att man ska underskatta USA och dess strategier. Oavsett vem som är president finns det folk som har makt över vad som görs, det sker inte av pga. Trumps hugskott, man har utarbetade planer för allt, så jag tror nog att Medhurst har en stor poäng i sin analys. Och enda sättet att möta en piratstat är att sänka dess skepp. Om de angriper ett ryskt skepp, svara med att angripa ett USA-LNG-fartyg. Det kan visserligen leda till världskrig, men det är tyvärr det enda språk USA förstår. Och EU-länderna vägrar ju att klippa banden med de båda skurkstaterna, annars vore ju det en utväg – att offentligt fördöma, utestänga och isolera USA från allt, men det är ju inte särskilt troligt med tanke på den brist på moraliskt ledarskap vi har.

En av Trumps huvudförhandlarna, en vi Kushner som råkar vara gift med Trumpetens dotter, visar väldigt tydligt var han lojalitet ligger. Kushners strandegendom i Long Branch New Jersey, Pier Village, har sju flaggstånd med sex israeliska flaggor och bara en USA flagga.

Hans prioriteringar i samband med förhandlingarna med Iran är således ännu mindre proamerikansk än hans smak för nationsflaggor.

Den lika smarte som Trumpeten och finansministern i USA en viss S Bessent, hen vars namn rimmar med betjänt, har lanserat Operation Economic Fury” för att rimma med operation Epstein’s Fury. Betjänt ”varnar” åter länder från att köpa Irans olja medan det är fritt fram för USA att göra det. Världen är mycket förbryllad över hur amerikanerna lyckas med att komma med än det ena än det andra idiotiska saken, dag in och dag ut, året runt? Vad eller var är källan?

Den lika smarte som Trumpeten och finansministern i USA en viss S Bessent, hen vars namn rimmar med betjänt, har lanserat ”Operation Economic Fury” för att rimma med operation Epstein’s Fury.

Betjänt ”varnar” dessutom åter länder från att köpa Irans olja medan det är fritt fram för USA att göra det. Världen är mycket förbryllad över hur amerikanerna lyckas med att komma med än det ena än det andra idiotiska saken, dag in och dag ut, året runt? Vad eller var är källan?

40-dagarskriget mellan USA/Israel och Iran, en konflikt som långtifrån är över, har visat att supermakten USA är kraftigt försvagad. För första gången mötte USA avsevärt motstånd av en medelstor makt.

Dess enorma teoretiska övertag i ”eldkraft” och antal farkoster till lands, sjöss och i luften hjälpte inte mycket mot det 93-miljonerhövdade iranska folkets enade motstånd.

Några iakttagare har talat om USA:s ”Suez-ögonblick”. Det syftar på Suezkriget 1956, där Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten för att häva nationaliseringen av Suezkanalen.

Krisen visade att Storbritannien och Frankrike inte längre kunde föra sin oberoende utrikespolitik utan samtycke från Förenta staterna. Krisen stärkte Egyptens ställning och ledde till internationell förödmjukelse för britterna. Historiker menar att kriget betydde slutet på främst Storbritanniens roll som supermakt.

Konflikten vid Persiska viken har på många olika plan varit assymetrisk. USA:s hangarfartyg har visat sig tämligen värdelösa och USS Abraham Lincoln låg som regel på 100 mils avstånd, men kunde ändå attackeras.

Från USA och Israel pågår nu en intensiv kapplöpning för att kunna möta Irans billiga men effektiva drönare och missiler.

Experterna noterar särskilt moderniserade amerikanska Tomahawks och nya PrSM-missiler liksom Israels laserbaserade luftvärn.

USA lanserade minst två nya modifieringar av Tomahawk kryssningsmissilerna. I ena fallet har missilerna fått en ny anti-radarbeläggning, liknande vad som används i modernare JASSM-missiler.

Dessutom har en Tomahawk-version fått en omvänd vingform som ska göra raketen mindre synlig för radar.

USA visade också för första gången nya operativa taktiska missiler PrSM (Precision Strike Missile), som avfyras av HIMARS-komplex. De kan träffa mål på ett avstånd av minst 50 mil (500 km). Det finns information om att USA har satt målet att öka räckvidden till 65 mil och i framtiden – till 100 mil.

PrSM ska ersätta det föråldrade ATACMS. USA använde denna ammunition från de första minuterna av konflikten. Enligt den amerikanska tidningen Aviation Week har nu lagren uttömts och måste fyllas på.

För attacker mot amerikanska mål i Mellanöstern använde Iran Fattah-2 kryssningsmissiler med ett s k hypersoniskt glidblock. Få detaljer är kända.

Det är känt att missilerna har en jet motor. Den uppskattade räckvidden är 140 mil och enligt iranska källor uppnår det hypersoniska glidblocket en slutlig hastighet på 13 till 15 mach (15 000 till 18 000 km/t).

Kombinationen av hastighet och manövrerbarhet gör det nästan omöjligt att skjuta ned Fattah-2, liksom dess föregångare Fattah-1. Vare sig USA eller Israel klarar det.

Dessa missiler började användas under de sista veckorna av konflikten, när ammunition från tidigare generationer och luftförsvarssystem i USA och Israel var allvarligt utarmade.

Den huvudsakliga ”arbetshästen” i konflikten var drönaren ”Shahed-136” (Shahed-136) – en enhet med kolvmotor, som ger den karakteristiskt ”gräsklippar”-ljud. Flyghastigheten är bara 150-170 km / h, flyghöjd – från 60 till 4 000 meter. Men de största fördelarna är att vapnet är billigt, pålitligt och enkelt att underhålla och använda. Stridsspetsen är kraftfulla 40-50 kg sprängämnen. Räckvidden minst 100 mil.

Shahed överansträngde ofta fiendens luftförsvar. Fienden tvingades använda dyra luftvärnsmissiler av Patriot- och THAAD-system (5 till 15 miljoner dollar per missil) för att förstöra billiga drönare. Ofta följdes drönarna, när fiendens försvar utmattats, av ballistiska missiler.

USA har självklart försökt kopiera Shahed och kallar sin version LUCAS (Low-Cost Uncrewed Combat Attack System), som dessutom försetts med satellitkommunikationskontroll, troligen genom ”Starlink”.

Den höga effektiviteten hos sådana billiga och enkla maskiner som Shahed 136 är en överraskning i konflikten som visar att extremt dyra och högteknologiska vapen inte alltid kan motstå de enklaste systemen.

Donald Trumps försök att framställa anfallskriget mot Iran som en framgång är illusoriskt, skriver New York Times.

Mot den versionen talar att Irans revolutionsgarde har stärkts och att instabilitet i regionen har ökat, skriver tidningen.

USA:s president Donald Trump står inför en kris som motsäger hans offentliga bild av en ”nästan fullständig” seger och framväxten av en ”ganska rimlig” ny regim i Iran, rapporterar New York Times.

I en intervju med Fox Business sa Trump i går: ”Detta är en ny regim. Vi tycker att de är ganska rimliga, ärligt talat, i jämförelse – ganska rimliga.”

Analytiker anser dock att kriget bara har stärkt den islamiska revolutionsgardets ställning och ökat militärens och radikalernas inflytande i landet. Den nye högste ledaren, ayatolla Mojtaba Khamenei, tog över makten efter sin fars död, men har framträtt mycket sparsamt för offentligheten, vilket talar för kontinuitet snarare än förändring, menar tidningen.

Trumps stil fungerar inte
Handeln genom Hormuzsundet är långt ifrån normaliserad, och den iranska regeringen vägrar att ge upp sitt kärnkraftsprogram. Även om Trump insisterar på att Irans flotta, flygvapen och luftförsvarsstyrkor har förstörts, och att många högt uppsatta tjänstemän har dödats, noterar experter att den amerikansk-israeliska militära operationen bara har stärkt Teherans hårdföra position.

Trump-administrationens försök att få Iran att göra eftergifter har gått i stå. Den tidigare amerikanska UD-tjänstemannen Mona Yacoubian noterade att situationen med Iran inte kan kontrolleras ”med ett penndrag”. Enligt hennes uppfattning fungerar inte Trumps personliga stil på ett så komplext och ogenomskinligt område.

Bedömare tror att Iran, genom att utnyttja stigande bränslepriser och republikanernas oro inför opinionsmätningarna inför valet, har stärkt sin förhandlingsposition. Teheran verkar sannolikt komma att ställa ytterligare krav gällande kontrollen över Hormuzsundet och är ovilligt att kompromissa i kärnkraftsfrågor, som är avgörande för Trump.

Den tidigare amerikanska förhandlaren Nate Swanson är övertygad om att den iranska regimen inte kommer att ge upp, ”precis som den inte gav upp på slagfältet”.

Situationen i Hormuz-sundet
På måndagen tillkännagav president Donald Trump en blockad av iranska hamnar och förklarade att den amerikanska flottan skulle ”söka efter och stoppa alla fartyg” som försöker komma in i eller lämna Irans kustområden.

Denna åtgärd vidtogs trots att det formellt råder eldupphör till 22 april.

Men inom några timmar visade blockaden sina första sprickor. Minst fyra fartyg med kopplingar till Iran, inklusive en USA-sanktionerad kinesisk oljetanker, passerade sundet utan incidenter.

Sjöfartsdata som Reuters citerade visade att den första hela dagen av blockaden gjorde liten skillnad för trafiken i Hormuzsundet, med minst åtta fartyg som korsade vattenvägen.

Reuters rapporterar idag 16 april att en andra USA-sanktionerad supertanker har gått in i Persiska viken via Hormuzsundet.

USA:s politik som ursprungligen syftat till att ÖPPNA Hormuzsundet och nu slagit om till försök att STÄNGA Hormuzsundet vittnar om supermaktens förnedrande vanmakt. Allt ekonomiskt förnuft talar för att öppna Horuzsundet och normalisera situationen på Irans och Omans villkor innan konsekvenserna leder till en internationell recession och allvarliga störningar av livsmedelssitautionen.

Tehran Times skriver:

Kina förstod det omedelbart [USA:s predikament]. De behövde inte utfärda storslagna uttalanden om suveränitet eller världsordning. De fortsatte helt enkelt sina energiköp och klargjorde, genom diplomatiska och kommersiella kanaler, att inblandning i dessa flöden skulle betraktas som fientligt.

För Peking är energisäkerhet inte en perifer angelägenhet utan en del av statens politiska arkitektur. De har inte råd att verka som om de underkastar sig ett amerikanskt försök att övervaka en rutt som en betydande del av den asiatiska tillväxten är beroende av.

För att Washington ska stoppa iransk olja i stor skala skulle det därför krävas något mycket större än marin kapacitet. Det skulle kräva viljan att konfrontera Kina […] Det är en risk som ingen amerikansk administration vill ta, hur högljutt den än talar om påtryckningar.

Det är därför blockaden av Hormuz, när den väl tillkännagavs, snabbt krympte till något snävare och mer tvetydigt. Även den utspädda versionen stötte på samma hinder: hamnarna är inte längre de fasta och tydliga mål som blockadretoriken förutsätter. Iransk sjöfart har sedan länge blivit ett spritt system av omvägar. Laster är dolda och transporteras i former som gör ägarskapet svårt att spåra. En del av oljan väntar helt enkelt till sjöss, officiellt på jakt efter en köpare, och fungerar praktiskt taget som flytande lager utanför omedelbar jurisdiktion.[…]

Rent tekniskt kan ett amerikanskt krigsfartyg stoppa ett tankfartyg. Men politisk makt är inte detsamma som teknisk kapacitet. Att genomdriva en blockad mot iransk olja i stor skala skulle innebära att konfrontera laster knutna till kinesisk och bredare asiatisk handel, och det skulle innebära att förvandla en sanktionsoperation till något mycket mer instabilt: en konfrontation med de kommersiella artärerna i den större regionen. Sydkinesiska havet, Malacka, malaysiska och singaporianska vatten, försäkringskedjor, hamnmyndigheter, omlastningsnav: allt detta skulle bli dras in i konflikten. Det finns inget rent sätt att göra detta. Blockaden skapar inte kontroll; den skapar friktion, och i ett starkt ömsesidigt beroende system leder friktion mycket snabbt till kris.

Källa: Nyhetsbanken

Och nu har ytterligare ett USA krigsfartyg brunnit och boxerat till en hamn i Virginia

”Another US supercarrier has suffered a fire-related incident, marking the latest in a series of operational failures plaguing American naval assets since Washington launched a war of terrorism with Israel on Iran.

Eight sailors were injured on April 14 when a fire broke out aboard the USS Dwight D. Eisenhower during scheduled maintenance at Norfolk Naval Shipyard in Virginia. Det är visst något med USAs krigsfartyg och bränder. Är de brand vänliga tro? Eller har branden blivit krigsmotståndare? Det är frågor som bluff experter kan gotta sig i.

The US Navy confirmed the incident, saying the fire’s cause remains under investigation.

The Eisenhower, a Nimitz-class nuclear-powered aircraft carrier, has been docked at the Virginia shipyard for 16 months undergoing a Planned Incremental Availability maintenance period.

The incident follows a far more serious fire aboard the USS Gerald R. Ford — the Navy’s largest and most advanced supercarrier — just one month earlier.

That fire reportedly took nearly 30 hours to contain, left more than 600 sailors without beds, and forced the $13 billion vessel to retreat to Souda Bay, Greece for repairs.

The timing of these incidents is significant. Both carriers were operating in or near the West Asia theater amid the US-Israeli joint terrorist war against Iran.

The Pentagon initially downplayed the Ford incident as a ”non-combat-related fire in the ship’s main laundry area,” a characterization the Islamic Revolution Guards Corps (IRGC) dismissed as ”absurd.”

”The presence of the aircraft carrier in the Red Sea made it a legitimate target for the Iranian armed forces,” the IRGC stated following the Ford’s withdrawal, suggesting the vessel’s retreat was combat-related rather than accidental.”

Richard Medhurst har en poäng men på sikt torde planeringen fallera, av olika orsaker.

Först kan nämnas att Kinas flotta växer så det knakar, vilket betyder att den kommer snart att både kunna eskortera sina handelsfartyg och markera FSAs. Kinas hypersoniska missiler vore ingen lätt match vid sjökrig.
Man kan lätt tänka sig att det snart blir Asien som kommer att dominera världshaven, ety Japan med flera torde före än senare vilja skaka av sig okupationsmakten. Det är i Asien som varvkapaciteten finns.

Sen kommer sidenvägen m.m. att göra landtransport snabbare, billigare och säkrare, allt eftersom det lägst räls och anläggs vägar och annat överallt.

Dessutom finns numera alternativ till jordgas och olja.
Kina har satsat på allt, inte bara på sol- och vindkraft, och blir därför mindre och mindre beroende av sjöimport.

Det som Kina har gjort kan andra också göra – Kinas produktion av solpaneler och batterier är stor nog för att förse de länder som saknar egen produktionskapacitet.

Här i Europa kunde man kombinera miljövård med energiproduktion genom att röta eller förbränna mycket mer avfall än vad som görs nu, samt genom att ersätta värmekraft + individuella värmesystem med kraftvärme + kollektiv varmvattenberedning.

Allmän optimering enligt lokala villkor kräver anpassning till verkligheten i stället för att klamra sig fast vid idiotiska regelverk samt gårdagens teknik, vetenskap och villkor.
Man måste baka in beredskapen, m. m. i kalkylen när man planerar nytt.
Att tänka beredskap och miljö är bra mot rutinmässig tankelättja.

Betänk hur otroligt mer effektiv den svenska energisystemet är jämfört med läget 1970. Bättre kan det bli, undan för undan… inte enkom i Sverige.

Se här hur mycket dyrare elen är i gasberoende Italien jämfört med Sverige : https://www.energy-charts.info/charts/price_average/chart.htm?l=en&c=ALL