Detta är ett utdrag ur en aktuell lång intervju av Megyn Kelly med USA:s nye utrikesminister Marco Rubio, publicerad på hemsidan för USA:s utrikesdepartementet 30 januari. https://www.state.gov/secretary-marco-rubio-with-megyn-kelly-of-the-megyn-kelly-show/
Man väntar ivrigt på praktik i denna avgörande fråga.
Till i morgon planeras en aktuell artikel av Rysslands utrikesminister Lavrov i denna fråga.
Redaktörens markeringar i texten nedan.
_____________
Utrikesminister Rubio:: Jag tycker att vi spenderar mycket tid i amerikansk politik på att diskutera taktik, som vad vi ska göra, vem vi ska sanktionera, vilket brev vi ska skicka eller vad som helst. Jag tror att vi verkligen måste börja med strategi: Vad är det strategiska målet? Vad är syftet, uppdraget? Och jag tror att den amerikanska utrikespolitikens uppdrag – och det här kan låta lite självklart, men jag tror att det har gått förlorat. Amerikansk utrikespolitiks intresse är att främja USA:s nationella intresse, eller hur? Jag menar, varje –
Fråga: Amerika först.
Utrikesminister Rubio: Ja, och det är så världen alltid har fungerat. Det sätt som världen alltid har fungerat är att kineserna kommer att göra det som är i Kinas bästa intresse, ryssarna kommer att göra det som är i Rysslands bästa, chilenarna kommer att göra det som är i Chiles bästa och USA vad som är bäst i USA:s intresse. Där våra intressen stämmer överens, det är där du har partnerskap och allianser; där våra skillnader inte är förenade, är det diplomatins uppgift är att förhindra konflikter samtidigt som vi främjar våra nationella intressen och förstår att de andra kommer att främja sina. Och det (Red.: detta synsätt) har gått förlorat.
Och jag tror att det gick förlorat i slutet av det kalla kriget, eftersom vi var den enda stormakten i världen, och därför tog vi på oss detta ansvar, liksom att bli den globala regeringen i många fall, och försökte lösa alla problem. Och det händer hemska saker i världen. Och så finns det saker som är hemska som direkt påverkar vårt nationella intresse, och vi måste prioritera dem igen.
Så det är inte normalt att världen bara har en unipolär kraft. Det var det inte – det var en anomali. Det var en produkt av slutet av det kalla kriget, men så småningom skulle du nå tillbaka till en punkt där du hade en multipolär värld, flera stora krafter i olika delar av planeten. Vi möter det nu med Kina och i viss mån Ryssland, och sedan har du oseriösa stater som Iran och Nordkorea du har att göra med.
Så nu mer än någonsin måste vi komma ihåg att utrikespolitik alltid bör handla om att främja Förenta staternas nationella intressen och att göra det, i den utsträckning det är möjligt, undvika krig och väpnade konflikter, vilket vi har sett två gånger under det senaste århundradet. mycket kostsamt. De firar 80-årsjubileum i år av slutet på andra världskriget.
Det – jag tror att om man tittar på omfattningen och omfattningen av förstörelse och förlust av liv som inträffade, skulle det vara mycket värre om vi hade en global konflikt nu. Det kan göra slut på livet på planeten. Och det låter som överdrift, men det är – du har flera länder nu som har förmågan att avsluta livet på jorden. Och så vi måste verkligen arbeta hårt för att undvika väpnade konflikter så mycket som möjligt, men aldrig på bekostnad av vårt nationella intresse. Så det är den svåra balansen.
Nu kan ni ha en ram genom vilken ni analyserar inte bara diplomati utan utländskt bistånd och vem vi skulle ställa upp med och pragmatismens återkomst. Och det är inte ett övergivande av våra principer. Jag är inte en snurrig anhängare av någon skrämmande människorättsöverträdare någonstans i världen. På samma sätt har diplomatin alltid krävt oss och utrikespolitiken har alltid krävt att vi arbetar i nationellt intresse, ibland i samarbete med människor som vi inte skulle bjuda på middag eller människor som vi inte nödvändigtvis någonsin skulle vilja vara ledda av. Och så det är en balans, men det är den sortens pragmatiska och mogen balans vi måste ha i utrikespolitiken.
Relaterat
Dagens propaganda 4 februari: Trump är nu ledaren för USA:s regelbaserade ordning
Västvärlden motsätter sig resten av världen i FN:s omröstningar om ett rättvisare ekonomiskt system, jämlikhet och hållbar utveckling
Vilka stater deklarerar stöd till försvar för FN-stadgan mot ”regelbaserad internationell ordning”? Varför?
Hur fungerar den av Oksanen prisade regelbaserade internationella ordningen? Kritik av folkrättsjurist och av mig.
Vi går mot en multipolär värld? Möjligheter och utmaningar.
Hur fungerar egentligen “Världssamfundets regler”? – Retorik och verklighet.
Så lenge Rubio sitter inne med forestillingene om at Kinas mål er å ”slå” USA, Filippinene eller noe som helst annet land, vil Rubio feile. Og han presenterer mange slike feilaktige forestillinger om Kina. Han burde ta skikkelig innover seg det han sier i utgangspunktet: At alle land prøver å ivareta sine interesser på best mulig måte.
”en global konflikt nu. Det kan göra slut på livet på planeten.” och ”vi måste verkligen arbeta hårt för att undvika väpnade konflikter så mycket som möjligt, men aldrig på bekostnad av vårt nationella intresse.” säger Rubio. USA:s nationella intresse skulle således, enligt Rubio, legitimera att göra slut på livet på planeten!
Spännande nog ser det Rubio säger ut som ett framsteg jämfört med den tidigare administrationen. Det säger en del om den intellektuella nivån i USA, men vi skall nog inte överskatta värdet av det ”framsteget”.
Det som pågår i USA nu är sannolikt att den primitiva krigarklanen som i realiteten styr detta land håller på med en omläggning av vansinnet till ett mer koncentrerat fokus på Kina. Summan av vansinne verkar däremot hålla sig relativt konstant.
Jag delar Anders Å:s synsätt. Det förvånar mig att en del skribenter tar fasta på utspel av en babblande proimperialist. Hade debattörerna förväntat sig att Rubio skulle ha sagt: ”Om någon stat sätter sig upp mot USA:s legitima krav på global ekonomisk storhet kommer vi att krossa den staten”.
Det är väl så att storhetsvansinnet som driver USA sitter i benmärgen på de s k ”partierna” som egentligen bara är olika sidor av samma mynt! Två politiska maffiaklaner som spelar teater och vägrar införa verklig demokrati är deras signum.