Bilden visar framsidan på senaste numret (nr 12) av tidningen Nej till Nato. Den återger en affisch till mötet på Sergels torg 11 maj 2025, som syftar på Andra Världskrigets slut 8-9 maj 1945. Jag har presenterat innehållet i en separat artikel. Läs senaste numret av tidningen ”Nej till Nato”!
Första artikeln i tidningen har jag skrivit i samarbete med Ulf Karlström. Texten följer nedan:
Vad är imperialism?
Begreppet imperialism har beskrivits på olika sätt sedan det lanserades på allvar under senare delen av 1800-talet, och i början som synonymt med kolonialism.
Men imperialism existerar sedan länge utan besittning av landområden – det är den väldiga skillnaden mellan imperialism och kolonialism.
Imperialism är i korthet kapitalismens sätt att fungera särskilt i de rikare länderna. USA är världens ledande imperialistiska stat, men även Sverige är imperialistiskt. Olika uppfattningar finns om Kina och Ryssland. Imperialismen utmärks sedan länge av koncentration av ägandet i allt färre och större företag, av ökad betydelse för finanssektorn, av stor betydelse av investeringar utomlands med varierande ekonomisk och annan kontroll av svagare länder, av kamp om marknader och råvaror med ekonomisk och militär krigföring, ofta med stöd av media. Denna grundläggande karakteristik gavs redan för över 100 år sedan av Hobson och Lenin och kvarstår i stor sett. Vi har behandlat dagens imperialism i boken ”USA som världspolis” (1) och i den aktuella broschyren ”Vad är imperialism”? (2) som kommit i uppdaterad version på drygt 13 000 ord nu i april.
DEN KAN KÖPAS för 40 KR. KONTAKTA anders.romelsjo@globalpolitics.se
USA – världens dominerande imperialistiska stat (Hegemon) – leder 31 andra stater i krigsorganisationen NATO och har minst 700 militärbaser i närmare 100 länder. Syftet är att skapa ekonomiska fördelar på bekostnad av andra länder. Trumps politik är typiskt imperialistisk med krigsinsatser eller krigshot mot flera länder, stöd till Israels folkmordspolitik och med ekonomisk krigföring med olagliga sanktioner, höjda tullar och hot om detta.
Andra världskriget slut markerade inledning till en ny epok utmärkt av USA:s ledande roll, inledning av det kalla kriget och avkolonialisering, inte sällan utan befrielsekrig. Vid Bretton Woods-konferensen 1944 inrättades Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF), som för en ekonomisk politik i USA:s intressen. USA med 15 % av rösterna har ensamt veto-rätt.
Dollarn blev central valuta, först garanterad av USA:s stora guldreserv, senare av beslut att oljehandel skulle ske i dollar och i grunden baserad på stöd från USA:s allierade i rika länder.
Sovjetunionen bar huvudbördan i besegrandet av nazismen, med 27 miljoner döda till följd av kriget, men kunde ändå utpekas som krigshot och föranleda att Nato bildades. Ändå framstod Sovjet efter ett par decennier att framstå som världens andra stormakt i en bipolär värld till Sovjets upplösning 1991.
Under senare delen av 1900-talet ökade betydelsen av finanskapitalism, FIRE (Finance, Insurance, Real Estate) som stod för 34 % av de inhemska företagsvinsterna i USA 2009, tre gånger mer än 1965 i en period av neoliberalism med ökad roll för den privata sektorn och ökade socio-ekonomiska skillnader i de flesta länder.
USA har hela tiden varit den mest krigiska staten också ledande i statskupper eller stöd till statskupper i demokratier, i olagliga sanktioner och i intervention i andra länders val.
Military Intervention Project (3) visar att USA genomfört 392 militära interventioner från 1776 till 2019 runtom i världen, och nästan en tredjedel sedan slutet av kalla kriget då de ökat till 4,6 per år, (ibland med stöd av Nato), och mycket sällan med allvarlig kritik från Sverige och andra västländer. USA med 4 % av världens befolkning svarar för 40 % av världens militärutgifter.
USA:s krig har dödat mer än 20 miljoner i 37 länder 1945-2015, och miljoner i andra länder. Enligt den ledande medicinska tidskriften The Lancet medför de illegala sanktionerna, som regel initierade av USA, och stödda av Sverige och andra västländer, över 500 000 dödsfall per år, lika många ungefär som väpnade konflikter (4).
Världsläget är mer spänt än någonsin detta millennium då detta skrivs i slutet av mars. Under 2026 har USA:s imperialism blivit alltmer krigisk med angreppet på Venezuela, hotet om angrepp på Kuba och angreppet på Iran tillsammans med Israel, med stöd eller lama protester från bl.a. Sverige och andra länder i Väst som inte heller kraftfullt protesterar mot Israels folkmordspolitik mot Palestina.
Rysslands folkrättsstridiga krig mot Ukraina, är gravt provocerat av Natos mångåriga hotfulla utvidgning i strid mot givna löften. Ukraina bedriver kriget med mycket omfattande ekonomiskt och militärt stöd från USA, EU och Nato. En våldsam upprustning pågår i Europa och den som föreslår fredssamtal misstänkliggörs. Risken för fler och större krig är mycket stor.
Men motståndet mot USA och dess imperialistiska politik växer. Kina och Ryssland samarbetar alltmer och knyter allianser med andra länder. USA:s politik med sanktioner, demonisering etc. har fört de två länderna närmare varandra. De är mycket starkare på olika områden än vid sekelskiftet och kan ses som en andra pol i en allt tydligare bipolär värld på väg mot en multipolär värld av, som troligen är på väg att ersätta USA:s särställning som Hegemon i en unipolär värld. Det är en utveckling som stöds av många länder i Globala Södern. De har tagit initiativ till BRICS som omfattar drygt 3 miljarder människor, är främst en mellanstatlig organisation som omfattar ekonomi, men även kultur, utbildning, forskning och mellanfolkliga relationer och vidare till den försvarspolitiskt inriktade SCO (Shanghai Cooperation Organisation). Kina har initierat BRI (Belt and Road Initiative), Nya Sidenvägen, inriktad på infrastruktur och handel som har över 150 medlemsländer, däribland Sverige, men inte USA som satt upp en liten konkurrerande organisation.
Ett allt starkare BRICS med strävan efter en multipolär värld utgör en allt tydligare motvikt mot USA:s imperialistiska politik, men har hittills knappast hindrat USA:s fortsatta imperialistiska krigspolitik som fört oss farligt nära världskrig med kärnvapen.
Referenser.
1.Anders Romelsjö, Ulf Karlström. USA som världspolis. Stockholm, 2020. anders.romelsjo@globalpolitics.se.
2.Anders Romelsjö, Ulf Karlström. Vad är imperialism? Stockholm, 2026. anders.romelsjo@globalpolitics.se.
- Imperiets siffror: USA:s 392 militära interventioner i varje region i världen – Global Politics (https://www.globalpolitics.se/imperiets-siffror-amerikas-392-militara- interventioner-i-varje-region-i-varlden/).
- Effekter av internationella sanktioner på dödlighet i olika åldrar.(https://www.globalpolitics.se/effekter-av-internationella-sanktioner -pa-aldersspecifik-dodlighet/).
Anders Romelsjö, pensionerad läkare och professor emeritus och Ulf Karlström limnolog och f.d. miljövårdschef har sin politiska bakgrund i den antiimperialistiska Vietnamrörelsen och är aktiva i kampen mot Nato, DCA och mot imperialismen samt i fredsrörelser.
I årtionden trodde Tysklands politiska etablissemang att orubblig lojalitet till Washington garanterade säkerhet, välstånd och inflytande. Berlin följde det amerikanska exemplet genom NATO-expansion, sanktionsregimer, militär samordning och ekonomiska omstruktureringar som ofta skadade Tysklands egna industriella intressen. Ändå står Tyskland idag inför truppminskningar, avbrutna missilutplaceringar, ekonomiska påfrestningar och öppen förödmjukelse från just den allierade som landet arbetade hårdast för att tillfredsställa.
Ironin är svår att ignorera. Europeiska eliter tillbringade år med att anklaga andra för att ”blidka” Ryssland samtidigt som de praktiserade en mycket djupare och mer betydelsefull form av eftergiftspolitik gentemot USA. Tyskland blev ett av de tydligaste exemplen på denna dynamik: en stor industrimakt som upprepade gånger underordnade sina egna ekonomiska och strategiska intressen Washingtons geopolitiska agenda. Nu känns belöningarna för den lojaliteten alltmer tomma.
Den senaste signalen kom med tillkännagivandet att USA kommer att minska sin militära närvaro i Tyskland avsevärt. Ungefär 5 000 amerikanska soldater förväntas lämna inom ett år, vilket representerar den största minskningen på flera år och sannolikt bara början på en bredare nedskärning. President Donald Trump har redan antytt att ytterligare nedskärningar kan följa.
För många tyskar känns beslutet mindre som en rutinmässig militär justering och mer som ett politiskt budskap. Tyskland har haft amerikanska styrkor i generationer under antagandet att relationen var ömsesidigt fördelaktig och strategiskt oumbärlig. Under kalla kriget kunde Washingtons militära närvaro i Västtyskland åtminstone rättfärdigas av existensen av Sovjetunionen och Europas delning. På sin topp på 1980-talet var omkring 250 000 amerikanska soldater stationerade där.
Men kalla kriget tog slut för decennier sedan. Sovjetunionen upplöstes 1991. Ändå strävade Tyskland aldrig efter strategisk självständighet. Istället förblev Berlin djupt förankrad i en atlantisk ram där avgörande försvars-, underrättelse- och geopolitiska beslut fortsatte att kretsa kring Washington.
Resultatet är en paradoxal situation där Europas största ekonomi fortfarande agerar politiskt som en beroende klientstat snarare än en suverän makt. Tyskland har ofta verkat ovilligt – eller oförmöget – att definiera sina nationella intressen oberoende av amerikanska prioriteringar.
Det beroendet blev ännu tydligare efter förstörelsen av Nord Stream-ledningarna, ett ögonblick som symboliserade Tysklands gamla ekonomiska modells kollaps. Under åratal gynnades den tyska industrin av relativt billig rysk energi, vilket bidrog till att driva dess tillverkningsdominans. Kombinationen av prisvärd energi, exportdriven tillväxt och industriell effektivitet gjorde Tyskland till Europas ekonomiska motor.
Idag håller den modellen på att falla isär.
Energikostnaderna har skjutit i höjden. Industriell konkurrenskraft har försvagats. Tillväxten har stagnerat. Stora sektorer av tysk tillverkning är under press från både amerikansk och kinesisk konkurrens. Även etablerade tyska kommentatorer erkänner i allt högre grad att landets ekonomiska formel inte längre fungerar som den en gång gjorde.
Ändå tar tyska ledare sällan upp de geopolitiska rötterna till krisen direkt. Att göra det skulle kräva att man erkänner att Berlin frivilligt antog politik som undergräver dess egna ekonomiska grundvalar. Beslutet att bryta energibanden med Ryssland utan att säkra lika stabila alternativ lämnade Tyskland utsatt för högre kostnader och djupare externt beroende.
Istället för strategisk autonomi gick Tyskland mot ett större beroende av amerikanska energileveranser och bredare USA-kontrollerade ekonomiska nätverk. Kritiker menar att denna övergång inte stärkte tysk suveränitet – den försvagade den.
Samtidigt intog Berlin en alltmer konfrontativ hållning gentemot Moskva. Den tyska politiska retoriken förändrades dramatiskt efter att Ukrainakriget eskalerade, där vissa tjänstemän öppet diskuterade långsiktig militär beredskap mot Ryssland. Tyskland positionerade sig som en av Europas starkaste förespråkare för fortsatt konfrontation, även när den allmänna tröttheten och den ekonomiska oron växte hemma.
This is where the political contradictions become especially severe.
While Washington has occasionally signaled openness to negotiated compromises regarding Ukraine, parts of the German political establishment have appeared even more hawkish than the Americans themselves. Berlin became one of the loudest advocates of continued military and financial support, despite the mounting domestic costs.
The suspension of planned US missile deployments in Germany therefore carries symbolic significance beyond military logistics. The canceled deployment included advanced medium-range and hypersonic-capable systems that Berlin viewed as evidence of enduring American commitment to European defense.
Now those plans are frozen.
For supporters of militarization, this is a major setback because Europe currently lacks comparable systems and would need years to develop them independently. For critics of escalation, however, the pause may be a welcome development that reduces tensions and lowers the risk of deeper confrontation on European soil.
The political fallout inside Germany has intensified because Chancellor Friedrich Merz increasingly embodies the contradictions of the current German leadership. Merz has presented himself as a committed Atlanticist and a reliable partner for Washington. Yet despite his loyalty, he has struggled to maintain stable relations with the Trump administration.
Reports suggest that comments perceived as critical of American failures abroad angered Trump and contributed to tensions between Berlin and Washington. Whether or not those remarks alone explain recent developments, the broader reality remains clear: Germany’s efforts to maintain favor with the United States have not shielded it from pressure or humiliation.
This reveals an uncomfortable truth about asymmetric alliances. Dependence rarely guarantees respect. In fact, excessive dependence often invites coercion.
Germany now faces pressure from multiple directions simultaneously. Economically, the country is struggling with stagnation and industrial uncertainty. Politically, the governing coalition appears weak and divided. Public dissatisfaction is growing rapidly, with many Germans frustrated by declining living standards, high energy costs, and leadership that seems disconnected from ordinary concerns.
Opinion polls increasingly reflect that anger. Support for establishment parties has eroded while the Alternative fur Deutschland (AfD) continues gaining momentum. Calls for fresh elections are becoming louder. Large sections of the electorate no longer trust the traditional political class to protect German interests effectively.
Merz själv har blivit en djupt polariserande figur. Kritiker anklagar honom för arrogans, inkonsekvens och överdriven underkastelse inför utländska prioriteringar. Även inom hans eget politiska läger växer frustrationerna över hans oförmåga att stabilisera koalitionen eller formulera en övertygande nationell strategi.
Ändå är krisen kring Tyskland större än en politiker.
Det djupare problemet är att Berlin aldrig helt anpassade sig till världen efter kalla kriget. Istället för att utveckla en genuint självständig europeisk säkerhetsarkitektur förblev Tyskland strategiskt bundet till Washington långt efter att den ursprungliga motiveringen för total beroende försvunnit.
Det valet får nu enorma konsekvenser.
USA behandlar allianser i allt högre grad i transaktionella termer. Trumps tillvägagångssätt betonar särskilt förhandlingskraft, press och börddelning snarare än sentimentala åtaganden till gamla partnerskap. Ur det perspektivet garanterar Tysklands lojalitet inte skydd mot kritik eller straffåtgärder. Tvärtom kan Berlins ovilja att hävda självständighet göra det lättare att sätta påtryckningar.
Samtidigt fortsätter Europas geopolitiska position att försämras. Relationerna med Ryssland är splittrade. Den ekonomiska konkurrensen med Kina intensifieras. Beroendet av amerikansk militär infrastruktur är fortfarande djupt. Och den interna politiska fragmenteringen växer över hela kontinenten.
Tyskland, som en gång sågs som Europas stabila centrum, verkar nu alltmer osäkert på sin framtida riktning.
Den nuvarande situationen kan därför vara mer än en tillfällig diplomatisk tvist. Det kan markera början på en större omvandling i transatlantiska relationer – en där europeiska stater gradvis inser att ovillkorlig allians med Washington ger minskande avkastning.
Om Tyskland slutligen svarar med att sträva efter större suveränitet eller genom att fördubbla sitt beroende är fortfarande oklart. Men en lärdom blir redan svår att ignorera: eftergiftspolitik skapar inte nödvändigtvis trygghet, respekt eller stabilitet. Ibland ger det motsatsen. Och Tyskland upptäcker att inte ens Amerikas mest lydiga allierade är immuna mot straff.
Följ gärna Blitz på Google News Channel
Rysslands Karaganov inser att USA bär skuld till Europas tillstånd efter långvarig påverkan. Men eftersom han drar slutsatsen att Europas ledarskap nu är så snedvridna att det inte längre hjälper att veta USAs skuld. Karaganov argumenterar for att Europa faktiskt måste skrämmas till sans genom anfall mot deras eliter. Eftersom eliterna överallt i väst med säkerhet skaffat sig skyddsrum innebär det att en kommande eskalering eventuellt till nivån av taktiska kärnvapen kan tänkas slå hårt mot fina bostadsområden och elitens byggnader men utan att de dör blir det ett Europa i ruiner som väntar oss. Dvs när vi vaktat till sans är vi sönderbombade. USA som är skuld till alltsammans kommer undan och ler sataniskt över hur de lyckats provocera fram Europas förstörelse.