För att förstå problemet med högerextremism i Ukraina måste vi börja med historien. Ukrainas nationella identitet har formats av århundraden av ockupation, kolonisering och konflikter. Under 1900-talet, särskilt under mellankrigstiden och under andra världskriget, framträdde nationalistiska rörelser som en del av motståndet mot utländskt styre – först tsaristiska, sedan sovjetiska och under en tid nazistiska.

Historisk bakgrund: Nationalism och extremism i Ukraina

Stepan Bandera, ledaren för OUN (Organisationen för ukrainska nationalister), är en central och kontroversiell figur. Medan många ukrainare hyllar honom som en frihetskämpe, är han ihågkommen på andra ställen för att ha samarbetat med nazisterna och deltagit i den etniska rensningen av judar och polacker. Banderas arv fortsätter att splittra Ukraina.

Efter självständigheten 1991 återuppstod nationalistiska och högerextrema kretsar. Partier som Svoboda och senare paramilitära grupper som Azovbataljonen vann betydande mark, särskilt efter Maidan 2014 och krigsutbrottet i öst. Azov använde symboler förknippade med SS och lockade högerextrema volontärer från Europa. År 2014 integrerades de i nationalgardet.

Västerländska medier före 2022: Varningslamporna blinkade

Mellan 2014 och 2021 bevakade västerländsk press problemen med högerextremism i Ukraina.  The Guardian ,  NY Times ,  Reuters ,  Haaretz  och  Al Jazeera  varnade för Azovs ideologi, SS-symbolik och våld mot minoriteter. Amerikanska politiker försökte 2015 förbjuda militärt stöd till Azov.

Icke-statliga organisationer som Amnesty och Human Rights Watch rapporterade våld mot romer, HBTQ-personer och journalister – ofta utfört av grupper som Azov, med politiskt skydd. Ukraina pekades ut av flera länder som ett exempel på hur nationalism normaliserades.

Efter februari 2022: En ny tystnad

Efter starten av den ryska specialoperationen i Ukraina i februari 2022 förändrades bevakningen dramatiskt. Azov framställdes som heroiska försvarare, och tidigare farhågor tystades ner eller avfärdades som rysk desinformation. Bilder på SS-symboler ignorerades.

Journalister som ställde kritiska frågor marginaliserades. Akademiker utstöttes i media. Facebook och Twitter begränsade spridningen av innehåll som utmanade den officiella berättelsen. Kritik mot Ukraina likställdes med stöd för Ryssland – en farlig distinktion.

Konsekvenser för demokrati och trovärdighet

Denna allians har försvagat förtroendet för västerländska medier och institutioner. Hur kan vi främja mänskliga rättigheter och demokrati globalt samtidigt som vi stöder grupper som bryter mot dessa värderingar?

När pressen upphör att vara kritisk och börjar fungera som en förlängning av statsmakten försvagas demokratins kärna. Istället för att informera formar media nu i allt högre grad den allmänna opinionen utifrån strategiska överväganden.

Azovs omdöpt i västerländsk press

Mellan 2014 och 2021 beskrevs Azov som en farlig, högerextrem grupp. Efter 2022 kallades de för Mariupols ”elitförsvarare”. Flera medier slutade nämna deras bakgrund. Deras flagga och symbolik ursäktades eller bortförklarades.

Denna omformning är inte bara selektiv – den är skadlig. Den undergräver den journalistiska integriteten och förstärker känslan bland många att västvärlden använder dubbelmoral.

Undertryckande av kritiska röster

Akademiker som tidigare forskat om ukrainsk extremism förlorade finansiering och talartid. Studenter varnades för att skriva om ämnet. Civilsamhällesorganisationer som dokumenterade övergrepp uteslöts från diskussionen.

Denna tystnad hotar yttrandefriheten. En demokrati kan inte överleva utan en aktiv offentlig och kritisk reflektion – inte ens i krigstider.

Västerländska medier som ett politiskt verktyg

Medierna i väst har i allt högre grad fungerat som politiska instrument. Där de en gång utmanade makten fungerar de nu som språkrör för officiella berättelser. Reportrar som får tillgång till frontlinjen måste spela efter fastställda regler.

Denna tendens är farlig. Den reducerar journalistik till PR. Och den skapar ett klimat där lojalitet trumfar sanningen, och där nyanser försvinner.

Globala konsekvenser

Utanför väst möts denna utveckling med skepsis. I det globala Syd tolkas detta som ytterligare ett tecken på västerländsk dubbelmoral: att mänskliga rättigheter bara gäller när det passar dem.

Misstron växer också inom västvärlden. När sanningen blir selektiv söker människor alternativa källor. Många av dessa är oseriösa. Detta försvagar också den verkliga samhällsdebatten.

Vägen framåt: En uppmaning till etisk journalistik och fredlig dialog

Vi behöver en press som vågar se världens komplexitet – som vågar ställa frågor även när svaren är impopulära. Vi behöver diplomati baserad på historia och förståelse – inte på förenklade slagord.

Fred byggs inte genom förnekelse. Den byggs genom villigheten att möta verkligheten – även när den utmanar våra egna allianser.

Av Dan-Viggo Bergtun, en norsk FN-veteran och offentlig debattör med ett starkt engagemang för fred, mänskliga rättigheter och veteraners välfärd. Han har en lång karriär inom norskt och internationellt veteranarbete och har varit en tydlig röst i frågor om demokrati och global säkerhet.