Rolf Nilsson kommenterar: ”Jag slog på radion när jag vaknade i morse och efter nyheterna kl 7 kom en repris på Radiokorrespondenterna Ryssland, som dessutom hölls live inför publik. Jag blev helt förfärad. Något mer ensidigt i propagandaväg har jag aldrig hört. Man måste uppenbarligen vara rysshatare för att jobba inom public service. Demonisering av Putin, Rysslands imperialistiska drömmar, inte ett ord om västs roll i kriget. Historieförfalskning är bara förnamnet. Jag trodde inte att hjärntvätten i Sverige var så allvarlig. Inte något av all den bakgrund vi försöker ge fanns med i programmet. Inget! Absolut inget!”
Lviv var kanske den mest intensivt nationalistiska staden i Ukraina, men under den patriotiska symboliken fanns ett samhälle som kämpade med korruption, politisk manipulation, svaga institutioner och djup ekonomisk osäkerhet. Ukraina var politiskt och kulturellt splittrat, dess val var ofta omstridda och dess domstolar och polis ingav litet förtroende bland allmänheten.
Ändå dödade vanliga ukrainare inte varandra på gatorna. Politisk oenighet hade inte blivit en permanent väpnad konflikt. Även den känsliga frågan om Krim, med sin övervägande rysktalande befolkning, förblev ett politiskt problem snarare än en omedelbar orsak till en nationell katastrof.
Den prestationen verkar nu tragiskt blygsam. Men det var ändå en prestation.
Idag står Ukraina ödelagt av ett krig som har kostat enorma mängder liv, fördrivit miljoner och förändrat stora delar av landet. Oavsett hur man tolkar konfliktens ursprung är det omöjligt att förneka att Ukraina har betalat det överväldigande mänskliga och materiella priset.
Den centrala frågan är därför inte bara vem som bär skulden. Det är om denna katastrof var oundviklig.
Det var det inte.
Ukrainas tragedi har delvis sin grund i dess egna politiska misslyckanden och delvis i beslut från mäktiga externa aktörer som upprepade gånger behandlade landet som en arena för geopolitisk konkurrens snarare än som ett samhälle med egna komplexa intressen.
Efter självständigheten hade Ukraina fördelar som kunde ha gjort landet till en ovanligt framgångsrik europeisk stat. Det låg geografiskt mellan Ryssland och Europeiska unionen. Den hade betydande industriell kapacitet, bördig jordbruksmark, en högutbildad befolkning samt omfattande kulturella och ekonomiska förbindelser i båda riktningarna.
Viktigast av allt var att Ukraina var ett djupt tvåspråkigt och kulturellt mångfaldigt land.
Istället för att behandla denna mångfald som en tillgång omvandlade successiva politiska eliter i allt högre grad språk och identitet till verktyg för politisk mobilisering. Frågan om huruvida ukrainska eller ryska skulle dominera det offentliga livet blev sammanflätad med konkurrerande visioner om nationell identitet. Nationalismen krävde i allt högre grad inte bara lojalitet till Ukraina, utan också konformitet till en särskild historisk och kulturell tolkning av vad Ukraina skulle vara.
Det var ett extraordinärt slöseri med politisk energi.
En självsäker nation behöver inte frukta ett språk som talas av miljontals av dess egna medborgare. Ukraina kunde ha främjat ukrainska som nationalspråk samtidigt som rysktalande samhällen skyddades och landets regionala mångfald erkändes. Tvåspråkighet kunde ha presenterats som en ekonomisk och kulturell fördel snarare än som ett hot mot nationell säkerhet.
Istället blev språkpolitiken en del av en bredare kamp om identitet.
Konsekvenserna var särskilt skadliga i öst och söder, där historiska, språkliga och kulturella band med Ryssland var avsevärt starkare än i västra Ukraina. Policyer som av stora delar av befolkningen uppfattades som exkluderande skapade oundvikligen bitterhet. Den bitterheten gjorde inte automatiskt krig oundvikligt, men det gjorde politisk försoning mycket svårare.
Sedan kom den geopolitiska dimensionen.
NATO:s expansion efter kalla kriget firades i väst som en triumf för europeisk integration. Men Ryssland såg den gradvisa förflyttningen av en västlig militärallians mot sina gränser som en allvarlig strategisk utmaning. Oavsett vilken bedömning man gör om Moskvas svar var varningssignalerna långt ifrån osynliga.
NATO-toppmötet i Bukarest 2008 var därför ett avgörande ögonblick. Ukraina och Georgien erbjöds möjligheten till eventuellt medlemskap, trots avsaknaden av en tydlig väg eller garanti för skydd. Detta skapade den sämsta möjliga kombinationen: strategisk provokation utan strategisk säkerhet.
Ett land som är fast mellan stormakter kan inte säkert behandlas som ett geopolitiskt löfte.
Kriget i Georgia senare samma år borde ha lett till en allvarlig omprövning. Istället fortsatte den bredare utvecklingen.
År 2014 hade Ukraina gått in i en period av politisk omvälvning som avslutades med att president Viktor Janukovytj störtades, Rysslands annektering av Krim och början på väpnad konflikt i Donbas. Oavsett vad man tycker om de konkurrerande berättelserna kring Maidan-upproret var resultatet omisskännligt: Ukraina blev den centrala skiljelinjen mellan Ryssland och väst.
Minskavtalen erbjöd därefter en möjlig ram för att begränsa och slutligen lösa konflikten. Deras misslyckande var katastrofalt. Istället för att skapa en varaktig politisk lösning blev konflikten gradvis inbäddad i en större strategisk konfrontation.
Väst såg i allt högre grad Ukraina som en frontstat mot Ryssland. Moskva såg i allt högre grad Ukraina som en strategisk röd linje.
Vanliga ukrainare var fast mellan dessa konkurrerande visioner.
Efter Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 blev situationen oerhört mycket värre. Ryssland bär ansvaret för att ha inlett invasionen, men att tilldela ansvaret för själva invasionen besvarar inte alla frågor om hur Europa hamnade i en så katastrofal säkerhetsmiljö.
Inte heller suddar det ut ansvaret för ukrainska politiska ledare för beslut som fattades före och under kriget.
Ukrainas politiska klimat under kriget har blivit alltmer centraliserat. Friheten i politiska manöver har minskat, oberoende röster har utsatts för större påtryckningar, och korruption är fortfarande ett ihållande problem trots de enorma uppoffringar som krävs av vanliga medborgare. Anklagelser kring politiska insiders och förvaltningen av krigsresurser har upprepade gånger väckt frågor om ansvarstagande.
Dessa farhågor bör inte avfärdas som fiendepropaganda bara för att Ryssland också utnyttjar dem. Ett demokratiskt samhälle måste kunna undersöka korruption och kritisera regeringens agerande just när nationell säkerhet åberopas för att kräva extraordinära uppoffringar.
Mobiliseringsfrågan är särskilt känslig. En stat som kämpar för överlevnad kräver soldater. Men medborgare kan inte reduceras till arbetskraft. När rekryteringen blir tvångsmässig försämras allmänhetens förtroende. När människor tror att de rika och politiskt anslutna kan undkomma de uppoffringar som påtvingas alla andra, blir patriotismen en tom slogan.
Ukrainas demografiska kris gör problemet ännu allvarligare.
Landet led redan av befolkningsminskning, emigration och låga födelsetal före det nuvarande kriget. Konflikten har påskyndat dessa trender genom dödsfall, fördrivning och migration. Varje krigsår gör återuppbyggnaden svårare eftersom att bygga upp ett land kräver inte bara pengar och infrastruktur, utan även människor.
Det är därför idén att Ukraina helt enkelt kan slåss obegränsat tills de uppnår fullständig militär seger förtjänar noggrann granskning.
Ett krig kan vara moraliskt förståeligt och samtidigt strategiskt katastrofalt.
För Ukraina bör det grundläggande målet i slutändan vara att bevara en livskraftig ukrainsk stat och ett samhälle. Det kräver territorium, säkerhet och suveränitet, men det kräver också människor, institutioner och en ekonomi som kan fungera efter att vapnen tystnat.
Ett land kan förlora ett krig och ändå överleva. Den kan också vinna en slagfältskampanj och ändå förlora sin framtid.
Väst måste samtidigt konfrontera sin egen historik.
Att stödja Ukrainas suveränitet är legitimt. Att hjälpa ett invaderat land att försvara sig är förståeligt. Men västerländska regeringar bör också fråga sig om deras politik minskade eller ökade sannolikheten för krig. De bör undersöka om Ukraina ibland uppmuntrades att sträva maximalistiska mål utan att få motsvarande garantier om att väststaterna själva var beredda att bekämpa Ryssland direkt.
Den skillnaden spelar roll.
En ansvarsfull allierad tillhandahåller inte bara vapen. Den ger ärliga strategiska råd.
Tragedin är att Ukraina kunde ha intagit en annan plats i Europa. Det kunde ha varit en bro snarare än en slagfält, ekonomiskt kopplat till både Ryssland och Europeiska unionen samtidigt som det utvecklade en tydlig nationell identitet. Dess tvåspråkiga befolkning kunde ha varit en fördel. Dess geografiska läge kan ha gjort den till ett handelscentrum.
Istället blev Ukraina föremål för konkurrerande geopolitiska projekt.
Dess egna eliter gjorde allvarliga misstag. Västerländska regeringar gjorde allvarliga misstag. Ryssland fattade slutligen det mest avgörande beslutet av alla genom att inleda en fullskalig invasion. Inget av dessa fakta upphäver de andra.
Lärdomen är inte att Ukraina borde ha avstått från sin suveränitet eller accepterat Moskvas dominans. Det är inte heller så att väst borde ha övergivit Ukrainas självständighet.
Lärdomen är att små och medelstora länder fångade mellan stormakter behöver diplomati, realism och intern politisk anpassning snarare än stora geopolitiska löften.
Ukrainas största tragedi är inte bara att kriget kom. Det är att så många möjligheter att förhindra krig behandlades som hinder för politiska ambitioner.
Landet behöver nu något svårare än slagord: en lösning som tillåter ukrainare att leva, bygga upp och styra sig själva. Det kräver kompromisser, institutionella reformer, skydd av minoritetsrättigheter, trovärdiga säkerhetsarrangemang och en politisk kultur som värderar människolivet över geopolitisk symbolik.
Fred kommer inte att återställa allt Ukraina har förlorat. Inget kan göra det.
Men ju längre kriget pågår utan en realistisk politisk horisont, desto större är möjligheten att Ukrainas framtid inte kommer att definieras av vilket land det kunde ha blivit, utan av ruinerna som lämnats efter decennier av dåliga val.
Det borde oroa både ukrainare, ryssar, européer och amerikaner.
Följ gärna Blitz på Google News Channel
”Bakslag för Putins stora planer” enligt Radiokorrespondenterna. Öhh!
Ja, det var nog bland det värsta utväljande ”propaganda-bullshit”jag någonsin lyssnat till, (stod bara ut med halva sändningen). Där fattades fan i mig 99% av fakta.
Det vore ju dumt att föreställa sig något värdeneutralt och vederhäftig fakta, skulle få utrymme där.
Men sedan måste man ju ha klart för sig, att dessa korrespondenter står under den svenska ”övervakningsstatens propagandaindustri”. Något annat vore ju en katastrof.
Jag är helt övertygad om att programmet ”inte” var någon direktsändning, utan en efterhandskonstruktion ”med tidigare inspelade tillagda applåder” innan programmet släpptes ut i etern. USCH !!
Vart tog de stora konfrontationerna, orsakerna och skulden till kriget vägen ”Ivan”?
Har igelkotten hamnat under strykjärnet?
SVT och SR har sedan länge agerat megafoner åt Nato.
Det är inte tal om allsidig information. Och till denna smörja
tvingas alla betala avgift.
Intressant. Fast ändå inte.
Tyvärr nämner vår gode kollega Rolf INTE vad i sig som gav honom en politisk hjärtattack kring innehållet i detta program, härommorgonen.
Det hade varit intressant att få veta. Utveckla gärna.
Det är väl bara att konstatera att public service har spelat ut sin roll. Ingen vettig journalist kommer någonsin att kunna jobba där.
”Russia’s GDP based on PPP is projected at around $7.34 trillion in international dollars, behind China ($43.49 trillion), the United States ($31.82 trillion) and India ($19.14 trillion). Japan and Germany ranked fifth and sixth with $6.92 trillion and $6.32 trillion respectively.”
Vad ska russofob allehanda (bluff expert + typen vad som helst) hitta på nu då?
SVT/SR går verkligen i Goebbels fotspår. Propaganda är A och O i samhället.
Mycket illavarslande för svenska folket.
Sanning och inget annat än sanning ska råda i landet.
Det är vars och ens ansvar att ta reda på Sanning.
Putins Endgame Begins ?
https://www.youtube.com/watch?v=6-Rr0TT-55E