Bild: Boktugg.se.
De verkligt aktiva tillskyndarna av en statligt fastställd Kulturkanon (KK) har varit Sverigedemokraterna. Jag känner inte till deras bevekelsegrund, men det är knappast för djärvt att anta den skall riktas till och mot invandrare. ”De måste lära sig vad som är svenska kultur” antar jag SD:s motiv varit. Och frågan är då vad en svensk kanon är? En statligt utredd och beslutad kanon får väl ses som ett påbud. Och ett påbud är snubblande nära en likriktning. Därför är det inte förvånande att kritiken mot KK – före och efter den presenterades – har varit huvudsakligen negativ.
Jag gick under gymnasieåren 1963-65 vid Högre Allmänna Läroverket i Piteå. Det fanns uppenbart en kanon i svenska (litteratur). Den formades under svensklärarnas universitetsår och lärdes senare ut i skolorna. Det var i stort en bra kanon. Lite försiktigt konservativ men vilade på dåtidens vetenskap – i litteratur.
Jag käftade med läraren om D.H Lawrence, men det var ingen stor sak. Naturligtvis kunde han mycket mer än vad jag hunnit läsa in och jag lärde mig mycket av hans undervisningen och våra läromedel (Dikt och tanke, i 3 volymer). Jag var tacksam för det, då det gav mig något att förhålla sig till – bejaka eller kritisera. Så en kanon är i sig aldrig fel. Däremot kan den missbrukas som påbud.
Den 31/8 presenterade Lars Trädgårdh, professor i historia (en av herrarna ovan), vid en presskonferens den på förhand omskrivna KK. Även regeringen var närvarande och – som förväntat – prisade resultatet. Den korta versionen lyder cirka 100 kulturella verk, uppfinningar, politiska beslut om reformer, händelser m m. Kritiken lät naturligtvis inte vänta på sig. Inget ansågs direkt fel, men många kritiker saknade just sin hjärtefråga. Tja, det var väl väntat då allt rimligen inte kan tas med i en tidsbunden KK.
Radions P1 Kultur bjöd den 1/9 in tre litteraturkritiker från större dagstidningar för att kalfatra den presenterade KK. Det blev självklart något blandade skurar, men i stort var det ett infallsrikt och bra program. Att lyssna på det i repris kan rekommenderas.
Så hur skall vi då närma oss den mängd av kommentarer, synpunkter, tyckanden och påhopp som vi erbjudits dagarna efter presentationen?
Jag menar att vi bör ställa oss några grundläggande frågor som ingång för en bedömning av den aktuella KK.
Vad är bra litteratur, musik och konst? Kan vi ens uttala oss om det? Är det inte helt relativt? ”In the eye of the beholder”, dvs i en varje persons sinne eller finns det något utöver det rent subjektiva? Jag menar att vi utifrån redovisad skicklighet, teknisk kunnande och en skapande begåvning i presenterade verk kan tala om hög resp låg kvalitet. Finns det då inte utrymme för preferenser – ”jag tycker den här romanen är gripande”? Ja, det gör det naturligtvis, men om vi utvidgar svaret kommer vi in på läsarens socialpolitiska ståndpunkter m. m. Eller som vi inom den marxistiska traditionen, dit jag tillhör, talar om klassbakgrund, eller klasståndpunkt.
Även här är frågorna inte lätta. Marxismen började på 1970-talet ifrågasättas av den strömning som kalla postmodernism. Där betonades det partikulära framför det övergripande. Marxismen kritiserades – den är bara ett narrativ, en berättelse – och i stället lyftes andra synsätt fram ”som mer relevanta”. Det gällde etnicitet, religion, sexuell läggning, multikulturalism, m fl partikulära synsätt.
Och då har man placerat sig långt ifrån en helhetssyn; ”anything goes”, ”jag har lika rätt som du har”.
Och i postmodernistisk ”tradition” blir en kanon total fel.
På andra sidan kulturskranket återfinns en konservativ objektivism. Där kan man direkt peka ut den ”goda smaken” i form av högkulturell litteratur, musik och konst. Och tal om ”klassmässiga värderingar, ”klasståndpunkt” är bara lågt och vulgärt. Det är att dra ”konsten” i smutsen. Den konservativa objektivismen är generellt för en statligt påbjuden kanon. Det finns dock företrädare som för fram kritik mot den aktuella KK.
Radions P1 Kultur (4/9) släppte fram två experter i litteratur respektive musik. På litteraturområdet hade man våndats inför att välja bort stora författarskap som Fröding, Karlfelt och Dan Andersson.
Man tyckte sig se en lösning i att ta med en författare som speglade ”en epok” t ex Selma Lagerlöf vad gäller 90-talismen. På poesins område fick Edit Södergren vara ”ett fönster” mot annan samtida, stor lyrik. Tja, det kanske fungerar så för en del ”nya läsare” ? Emellertid speglar det våndan och omöjligheten i att räkna upp ett begränsat antal namn, och därmed kunna luta sig tillbaka. På musikområdet var våndan stor att inte få plats med för Stenhammar. Debatten kring KK har börjat och kommer att fortsätta långt efter presentationen. Så har man från utredningen sagt att de skall återkomma om hur KK skall användas.
Ett tänkbart alternativt sätt att presentera de tre kulturområdena vore att beskriva olika strömningar (”ismer”) och epoker. Då är vi inne på produktion av läroböcker, och inte en stolpaktiv KK. Det framstår därvid som att KK är ett frustrerande arbete där man låtsas att listor och läroböcker i stort är samma sak – ett snabbspår till gedigen faktabaserad kunskap om kulturella landmärken.
Under P1 Kulturs program (31/8) ställde en av kritikerna frågan varför inte negativa erfarenheter eller händelser fick komma med i KK. Sådana exempel för svenskt vidkommande kunde vara: Behandlingen av samerna under flera århundraden, den gängse rasismen inom delar av medicinen: Linnés skrifter, Rasbiologiska Inst p 1920-talet m m. En förebild var den holländska kanon som tog upp kolonialismen i Asien från 1400-talet och framåt, grymheterna i Belgiska Konga på 1800-talet. Det vore verkligen önskvärt, men är vi då – återigen – inne på läromedelsproduktion?
Den stora och svåra frågan är vad KK skall användas till. Vid presentationen 31/8 excellerade Trädgård i metaforer. Det var som om han nyligen läst Olof Petterssons bok ”Metaforernas makt” (Maktutredningen, 1987), utan att begripa ett smack av bokens skarpa tema, dvs metaforernas mångtydighet. Således sa Trädgård mycket, utan att säga något.
Det går inte att komma ifrån tanken att det hade varit bäst att starta med en diskussion om vad en KK skall användas till. Då hade risken varit stor för Sverigedemokraterna att 8 miljoners projektet KK aldrig kommit till stånd. Och då skulle de tappa sitt ”hjärtebarn” att användas för att slå målgruppen invandrare i huvudet med.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
”Carl Bildt ställer upp i kyrkovalet”
https://www.msn.com/sv-se/politik/val/carl-bildt-st%C3%A4ller-upp-i-kyrkovalet/ar-AA1LW4OD?ocid=msedgdhp&pc=U531&cvid=68bac264331e4d409ab4cdf5181681a8&ei=9
Vad har denna människa att tillföra Svenska Kyrkan?
Kanske det är så att ”När f*n blir gammal blir han religiös” ?
Kulturkanonen tror jag Sverigedemokraterna lyckats driva igenom bara för att bevisa för sin väljargrupp att de presterat åtminstone något.
Sverigedemokraternas absoluta kärnfråga, minskad invandring, har det inte blivit och kan heller inte bli med en borgerlig regering.
Det är bara att tänka på Fredrik Reinfeldt så är det lätt att förstå det.
De andra två borgerliga partierna Centern och Liberalerna är uttalat Liberala så för dem är begränsningar i invandringen ett icke möjligt alternativ.
Det är endast partiet Kristdemokraterna som möjligen Sverigedemokraterna kunde haft vid sin sida men deras intresse av minskad invandring är lika mycket splittrat som halvhjärtad.
Så på frågan om minskad invandring har Sverigedemokraterna ingenting att säga till om, och inte ens med så nära band till Sveriges regering.
Så därför om Sverigedemokraterna vill vara med i kampen om väljarna så måste de hitta på någonting annat istället.
Mest är det viktigt för att kunna behålla kärnväljarna på landsbygden.
Och då passar det har mer eller mindre nostalgiska greppet med kulturkanon alldeles utmärkt.
Sverigedemokraternas största styrka nu är knappast deras politik för den syns inte längre.
Sverigedemokraternas största styrka är istället att partiet nu etablerat sig inom Svensk politik.
Det är denna bedrift de nu försöker bygga bålverk för att försvara.
Och ju närmare valet kan det komma fler uppfinningar från det populistiska partiet som är möjliga att få till stånd och till att skryta med.
Sverigedemokraterna vet att för att locka landsbygdsväljarna måste man tala till bönder på bönders vis.
Måhända tänker de tillbaka till greven Ian Wachtmeister som med framgång lyckades locka arbetarväljarna till partiet genom att stapla läskedrycksbackar för att illustrera enkel matematik?
Demokrati handlar numera mycket om att hitta de rätta greppen.
Demokrati som var tänkt att vaska fram folkets vilja blev istället till en politisk Frihandel där de aktörer som lyckas bäst med försäljning av budskap också är dem som drar den största vinsten.
Och det gäller inte minst när de själva bestämt hur partibidragen av skattebetalarnas pengar ska delas ut mellan vinnare och förlorare.
Det är mycket dessa pengar som håller Sverigedemokraterna vid liv så därför lär inte utspelen vänta på sig inför kampen om väljarna inför valet om ett år.
Så här kan det sluta för politiker som satt sig emot och vägrat asylinvandring.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sex-kommunpolitiker-i-staffanstorp-atalas-for-grovt-tjanstefel
Demokratin har bestämt invandringen.
Kan Sverigedemokraterna göra något åt det?
Svar: Ingenting alls.
Så är man emot Sveriges invandringspolitik så är en röst på partiet Sverigedemokraterna bara ett slag i luften.
Vad är då alternativet för dem som kraftigt är emot den svenska invandringspolitiken?
En röst på AFS som bara har en mikroskopisk del av rösterna?
Eller kanske det som nu börjat trenda i USA.
Lämna landet och flytta någon annanstans?
Mina tankar om kk är att det är ett projekt där Liberalerna och SD delar åsikt och därför blev det av. (Tidelaget måste ju hålla ihop).
Trädgårdh har anlitats av flera moderata regeringar (och har nog tjänat bra med pengar på detta). Han jobbade bla. tätt ihop med både Reinfeldt och Schlingmann med det ”svenska nyspråket”. (många ord och floskler som fortfarande används flitigt kom ur detta. ”utanförskap” är nog vanligast. Min ”favorit” är floskeln ”välfärden ökar av att vi sänker skatten”. (oftast framförd av Anders ”Ankan” Borg).
Vad kk ska användas till är tydligt.
Så som världen och svenska samhället ser ut idag måste det överhuvudtaget ses som en framgång bara att få den stora tredjedel(den kanske till och med är ännu större?) MÄN intresserad och berörd av kultur, filmer och litteratur, i hela samhället, som inte läser (och läser UT) en enda bok eller ser en enda pjäs på flera decennier i sitt tonårs- och vuxenliv några slags tips från listor av ganska ”fastrotad”, till och med klassisk kultur, som kanske inte ens alla känner till. Det finns tack och lov inga krav, den här gången, på att gäspa sig igenom pjäser av karaktären som de alltför långa och händelselösa, som Tolstoj uttryckte det, av ”den förfärlige Shakespeare”. Så illa blev det inte.
I länder som Frankrike och Ryssland finns en fastslagen kultur- och litteraturkanon för skolor och utbildningar sedan över ett århundrade tillbaka.
Det märks faktiskt, positivt sett, när man besöker just de länderna. Inte ens ministern Ebba Busch kunde i SVT:s Aktuellt häromåret pricka in ett enda rätt på svenska stora författares verk på ett oförberett förhör av programledaren vilka verk som hade som svenska författare. ”Giftas”? -”Det var väl Hjalmar Söderberg, eller var det inte det?”…(rätt svar var Strindberg). Så går det när ungdomar genomgått hyperkristna friskolor. Illa.
En kass, kvantitativ litteratur- och kulturkanon är (tyvärr) långt bättre än frånvaron av en kvalitativ. Med eller utan Mannerströms sillinläggningar och köttbullar. Det får man ha egna mormorsrecept till livs, utan professor Trägårdhs övervakning. Den här gången. Jag är inte övertygad om att alla heller vill laga Åkessons favorithamburgare heller.
Men så illa som många svenska mäns obefintliga litterära utflykter i sina liv fortsätter, kommer snart alla unga män tvingas på Åkesons och Jomshofs recept i alla fall. Bristen på konsumtion av litteratur och kultur gör att en majoritet av alla unga män riskerar att fastna hos de tröga, reaktionära, icke-produktiva och stockkonservativa partierna. Kulturnedgång leder till intolerans, subjektivt egenlidande och ren ideologisk-filosofisk rotmos i hjärnan på en massa tangentbordsberoende unga män med datorskärmenens fyrkantiga hjärnor. Jag har stött på dessa unga män. De kan numera inte läsa mina korrigerande handstilskommentarer (det gick för 20 år sedan) på sina arbeten. Så illa har det också blivit.
En unken litteratur- och kulturkanon är långt bättre än dess kompletta frånvaro.
En annan önskan, som självklart inte kommer att uppfyllas, är att för varje timme varje vuxen tillbringar framför internet skall man nyttja en, och helst två, timmar med seriös bokläsning. Till och med Bamse och Mumintrollen är hälsosamt bättre än Flashback. Det är en litteraturkanons högsta kvalitativa önskan.
Det vet om inte annat minister Ebba Busch numera. Den näsbrännan fick hon efter att ha avancerat ända till ministernivå, utan att någon på vägen märkt av hennes illitterata kunskaper i kultur, av en journalist på Sveriges television.
Svenska folkets bekostade public service fungerade den gången, trots fördummande populistknasar som Henrik Jönsson och diverse ledarskribenter på Svenska Dagbladet.
I vilka länder läser folket böcker?
”Ryssland ligger på sjätte plats på listan, med ett genomsnitt på elva lästa böcker per person och år. Enligt en undersökning är några av de mest populära genrerna historia, vetenskap, klassiker, science fiction och fantasy.”
”USA är världsledande när det gäller antalet böcker som läses årligen. Människor läser i genomsnitt 17 böcker per år och ägnar cirka 357 timmar åt läsning.”
Källor: (World Population Review) (Poidata.io) (IBISWorld)
https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/platser-d%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-l%C3%A4ser-mest/ss-AA1IeVYc?ocid=msedgntp&pc=U531&cvid=68c411def3754858b1339a51793c2c0f&ei=38#image=31