Vad skulle Machiavelli ha rått Putin att göra?

Av Pål Steigan – 3 juli 2026 på steigan.no

Niccolò di Bernardo dei Machiavelli var en italiensk diplomat, politiker och politisk teoretiker. Han var under en tid mycket aktiv i Medici-familjens tjänst. Hans två viktigaste politiska verk, Fursten och Discorsi, en kommentar till Titus Livius, publicerades 1513. Verket Krigskonsten publicerades 1522. Machiavelli var en cynisk maktpolitisk strateg. Vad skulle han ha rått Vladimir Putin att göra i Ukrainakriget?

Nyligen har Putin sagt att ett mål med den ”speciella militära operationen” är att erövra Novorossija, inklusive Odessa. Detta diskuteras också i samtalet mellan Douglas McGregor och Glenn Diesen, som vi återkommer till. Här försöker vi förstå vad Machiavelli skulle ha rått Putin att göra.

Termen Novorossiya (Nya Ryssland) hänvisar till södra och östra ukrainska territorier som erövrades av det ryska imperiet på 1700-talet (främst under Katarina den stora). Putin använde det uttryckligen redan i april 2014, då han listade Kharkov, Luhansk, Donetsk, Kherson, Mykolajiv och Odessa som delar av historiska Novorossiya.

Detta var inte bara retorik. År 2014 stödde Ryssland separatisterna i Donbass, och en kortlivad ”Novorossiya-konfederation” bildades mellan de två folkrepublikerna. Projektet lades på is 2015, men idén att kontrollera de södra och östra kustområdena har kvarstått sedan dess. Putin har upprepade gånger beskrivit stora delar av Ukraina som historiskt ryskt land, bland annat i sin långa artikel om ”historisk enhet” från 2021.

Krim, Donetsk, Luhansk, Kherson och Zaporizjzja är redan oblaster i Ryska federationen. Putin har krävt internationellt erkännande av detta, liksom avnazifiering och demilitarisering av Ukraina.

I sitt senaste uttalande (juni 2026) sa Putin att de ryska styrkornas huvuduppgift är den ”fullständiga befrielsen av Donbass och Novorossiya”. Detta tolkades som en bekräftelse på ambitioner bortom den nuvarande frontlinjen – inklusive hela kusten upp till Odessa.

Ur en renodlat machiavellisk/realistisk maktpolitisk synvinkel är det högst logiskt och nästan oundvikligt att Ryssland (under en ledare som Putin) skulle göra full kontroll över Novorossiya till ett strategiskt mål.

Kontroll över Svarta havet och landkorridoren: Novorossiya ger Ryssland en kontinuerlig landförbindelse från Rostov till Krim och vidare västerut. Detta säkrar försörjningslinjerna till Krim (som annekterades 2014) och hindrar Ukraina (eller NATO) från att hota den strategiskt viktiga halvön från land. Utan detta är Krim sårbart för isolering.

Odessa och kusten ger potentiell dominans över nordvästra Svarta havet. Detta begränsar NATO:s förmåga att projicera makt in på ryskt territorium och ger Ryssland en bättre bas för inflytande mot Moldavien, Rumänien och Balkan, och det skulle införliva Transnistrien i Ryssland.

I en värld där stormakter tänker i sfärer och buffertar (klassisk realism à la Machiavelli/Hobbes) är det rationellt att vilja ha en ”neutral” eller kontrollerad zon väster om sina kärnområden. Ett fientligt Ukraina med västerländska vapen på andra sidan en kort gräns är ett permanent hot mot den ryska säkerheten – särskilt efter NATO-utvidgningen.

Ryssland kan inte låta NATO kontrollera Odessa

Ur ett machiavelliskt perspektiv är detta en kärnfråga. Ryssland ser Odessa som en röd linje de inte kan acceptera under västerländsk/NATO-kontroll.

Machiavelli skulle se detta som fortuna (geografi) som kräver virtù (handlingskraft) för att utnyttja eller neutralisera.

Med Krim under rysk kontroll sedan 2014 handlar det om att dominera eller åtminstone neutralisera nordvästra Svarta havet. Odessa är Ukrainas viktigaste återstående hamn, en naturlig bas för marina operationer och ger tillgång till Donaudeltat (viktigt för handel och potentiell militär projektion mot Rumänien/Moldavien).

Om Ukraina blir NATO-medlem (eller får nära integration med gemensamt kommando, baser eller avancerade vapensystem) skulle ryska strateger se Odessa som en potentiell fiendebas nära ryskt territorium. Detta förkortar reaktionstiden dramatiskt och hotar den ryska flottan i Sevastopol och Novorossijsk. Ryssland har historiskt sett Svarta havet som en vital intressesfär – som går tillbaka till tsartiden.

Om vi ​​tittar på valresultatet från 2010, är  Novorossijska också maktpolitiskt logiskt.

Denna karta som visar resultatet av presidentvalet 2010 visar tydligt den politiska splittringen i Ukraina.

Hur är det med resten av Ukraina?

Om Putin följer en machiavellisk linje kommer Ukraina att bli en reducerad stat utan hamnar. Det finns machiavelliska argument för att Putin inte ska ta resten av landet. Medan befolkningen i Novorossiya potentiellt är pro-rysk, är befolkningen i väst det motsatta. Det är också där nazisterna och högernationalisterna är starkast.

Lviv och västra Ukraina (Galicien) har varit den mest nationalistiska, anti-ryska och pro-västliga regionen sedan självständigheten. Detta var redan tydligt i valet 2010, där Tymosjenko (och tidigare Jusjtjenko) fick massiva valresultat där. Svoboda och andra högernationalistiska krafter har traditionellt haft sitt starkaste fäste här.

Om Ryssland skulle ockupera även denna del riskerar de att skapa ett långsiktigt och tröttsamt problem.

Men Ryssland kan inte heller acceptera att resten av Ukraina blir ett Banderastan fullt av hämndlystna nazister utrustade med NATO-vapen.

Niccolò Machiavelli skulle förmodligen ha rekommenderat att Putin säkrar ett neutralt och demilitariserat restukraina. Och Polen skulle förmodligen leva bra med det.

Det skulle ge maximal säkerhet till minimal kostnad: Fullständig ockupation av hela Ukraina är dyrt, blodigt och svårt att hålla nere (fientlig befolkning, gerilla, ekonomisk börda).

För att uppnå detta skulle Ryssland förmodligen behöva ta Kiev och installera en marionettregering och sedan diktera fredsvillkoren.

Skulle USA acceptera detta?

Ett USA under Trump skulle förmodligen kunna acceptera det. Trump skulle förmodligen sälja in det som sin privata seger. USA skulle kunna dumpa Ukraina helt för att istället kunna koncentrera sig helt på Kina. USA skulle vilja dra tillbaka sina dyra baser från Europa och med en sådan lösning skulle det vara mycket lättare att lägga alla problem i européernas knä. USA skulle minska utgifterna, och Trump skulle kunna utropa ”den bästa överenskommelsen någonsin” samtidigt som han pekar på Europa som förloraren. Retoriken skulle vara tjock som olja från Venezuela – ”fred genom styrka”, ”jag gjorde vad ingen annan kunde” – men innehållet skulle vara tunt. Problemen skulle lämnas åt européerna.

Kommer Europa att acceptera detta?

Punkt 1:

Det finns inget Europa. Europa utan USA är en illusion. Européerna kommer att splittras i så många fraktioner man bara kan. Utan USA utgör de ingen militär makt, även om de inbillar sig det.

Punkt 2:

För vissa européer är detta bättre än situationen idag. Polen skulle ogilla en rysk seger, men de skulle vara entusiastiska anhängare av ett demilitariserat och svagt kvarlevande Ukraina. I ett sådant Ukraina skulle Polen kunna förverkliga några av sina stormaktsdrömmar i form av politiskt inflytande, men naturligtvis utan att ta kontroll över någonting.

Tyskland kommer att hata det. Men Tyskland har förlorat det här kriget, så de kommer inte att ha mycket att säga till om. Kanske tar AfD över och förhandlar om ett nytt Rapallo* med Ryssland. Det är det enda som möjligen kan rädda Tyskland som industrination.

Storbritannien kommer också att hata allt som går Rysslands väg, men deras militära apparat är ett skämt och deras politiska ledare är knappast ens det. Frankrike kommer förmodligen att undersöka möjligheterna att kunna nå överenskommelser med Ryssland.

Italien, Spanien och hela södra Europa, liksom bitarna av det som var Österrike-Ungern, kommer att försöka att inte jubla för högt, men det kommer att höras en lättnadens suck från Rom till Madrid och från Prag till Budapest.

Frontlinjestaterna i norr och nordost kommer naturligtvis att se detta som ett svek. Norge, Sverige, Danmark och Finland har blivit de mest krigiska av alla tillsammans med revanschisterna i Baltikum. Men de kommer inte att få ha något att säga till om.

Machiavelli skulle ha påmint dem om att stormakterna gör ”uppgörelser”, medan små och medelstora makter får leva med resultatet.

Inte vår lösning, men det finns värre alternativ

Vi har varit emot detta krig sedan vintern 2014 och vi varnade redan då för vad vi har upplevt efteråt, så vi tar inget ansvar för att vi har hamnat där vi har hamnat.

Denna artikel har varit en övning i hur en cynisk maktteoretiker som Niccolò Machiavelli kunde ha sett på det. Och sanningen att säga: Det finns värre lösningar. Jonas Gahr Støre och de andra nordiska statsministrarna vill ha krig mot Ryssland. Det skulle ha blivit ett kärnvapen-ragnarök, som skulle ha utplånat större delen av civilisationen i Europa.

Och då är det dags att släppa fram Macgregor och Diesen:

Video

* Från Store norske leksikon:

Rapallofördragen var ett tysk-ryskt avtal som undertecknades den 16 april 1922 av den tyske utrikesministern Walther Rathenau och den sovjetiska utrikesministern Georgy Chicherin i Rapallo, Italien.

Bakgrunden till avtalet var isoleringen av Tyskland och den nya ryska sovjetrepubliken från det internationella samfundet efter första världskriget. Ingen av dessa stater fick delta i Versailleskonferensen som fastställde fredsuppgörelsen efter världskriget: Tyskland var den förlorande parten i kriget, medan bolsjevikerna i Ryssland hade tagit och gradvis befäst makten.

Bolsjevikernas sovjetrepublik försöktes också isoleras av västmakterna genom diplomatisk isolering och en handelsblockad. Nya stater i Östeuropa, såsom Polen, hindrade också revolutionen från att sprida sig längre västerut.

Med Rapalloavtalet bröt Tyskland och Sovjetryssland sig ur isoleringen och satte press på västmakterna att normalisera relationerna med de två länderna.