Vad vi får veta och inte får veta om konflikten i Sydkinesiska havet

29
1001

 

Detta är en ny artikel av James O’Neill. Den har översatts av Catarina från Styrsö. Andra artiklar av James O’Neill finns under “Relaterat”.
What We Are Told and Not Told About the South China Sea

En kompletterande artikel är denna: Kärnpunkten i frågan om Sydkinesiska sjön, som bygger på en artikel av Pepe Escobar i Asia Times Asia Times


Vad vi får veta och inte får veta om konflikten i Sydkinesiska havet

Om krig bryter ut mellan Kina och USA är det stor sannolikhet att den utlösande faktorn är Sydkinesiska havet. Förenta staterna genomför för närvarande ännu en av sina så kallade “fria sjöfarts-övningar” i regionen, och använder inte mindre än två hangarfartyg, tillsammans med en stödjande armada av krigsfartyg. De västliga medierna rapporterar regelbundet om dessa marinövningar, men sällan eller aldrig sätts situationen in i ett slags sammanhang.

Det finns faktiskt ett antal viktiga särdrag i denna konfrontation mellan Kina och USA som knappt någonsin diskuteras. Besvär från Filippinerna hos den Permanenta skiljedomstolen avgjordes i en dom den 12 juli 2016. Domstolens utlåtande fastställde att det inte fanns några bevis för att Kina någonsin hade utövat exklusiv kontroll över havet eller dess resurser. Därför avgjorde domstolen att det inte fanns någon rättslig grund för den så kallade ”9 Dash Line” som Kina påstod befinner sig inom dess exklusiva jurisdiktion.

Kina avvisade domstolens slutsatser. Detta var knappast överraskande ur rent historisk synpunkt eftersom Kina kan påvisa omfattande kontroll över regionen sedan hundratals år tillbaka, vilket Jianming Shen, redan 2002, har redogjort för i en lång vetenskaplig analys (Chinese Journal of International Law 1 (1) 94-157).

Men historiska situationer har ofta tveksam relevans i en modern geopolitisk värld. De kan knappast bidra till förståelse av Pekingregeringens inställning och agerande. Men det är bara en del av historien. Historiska prejudikat är sannerligen inte intressanta för USA och Australien i deras övningar, som de glatt kallar, “fria-sjöfarts-övningar ” i ett hav som igger tusentals kilometer från deras respektive gränser.  Detta är helt enkelt tomt prat. Inget av länderna kan peka på en enda incident där en fri sjöfart för civila fartyg på något sätt har förhindrats. Med tanke på att minst 80% av Kinas sjöburna export korsar Sydkinesiska havet har Kina av alla nationer det största intresset av obehindrad passageväg.

Det vore både ologiskt och kontraproduktivt för Kina att engagera sig i något som äventyrar passagen för civila fartyg. Förutom Kinas egna särintresse är Sydkinesiska havet världens andra mest trafikerade sjötrafikled, med fartyg från flera länder som drar fördel av att vara belägna i närheten av världens viktigaste ekonomiska region.

Något som heller aldrig har noterats av de västliga medierna, ironiskt nog, är att USA påstår sig upprätthålla en rättslig princip utfärdad av FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) som de själva inte tillhör, och vars rättsskipning de inte accepterar när det gäller frågor som de anser vara avgörande för deras egna nationella intressen. Kort sagt, det påstådda upprätthållandet av ”internationella regler baserade på rättsordning” är bara tom retorik.

Som noterats, har kineserna ett starkt egenintresse av fri rörlighet för civila fartyg på Sydkinesiska havet. De är inte ensamma om det. Dessutom saknas i de västliga berättelserna om tvisterna i Sydkinesiska havet, det faktum att kinesernas anspråk på suveränitet över en stor del av regionen, kan dateras till före den revolution som ledde till att det kinesiska kommunistpartiet kom till makten 1949. Denna begäran ingavs först av Kinas dåvarande nationalistiska regering. Lika viktigt, och återigen något som helt saknas i västs politik och medias redovisningar om tvisten, är det faktum att regeringen i dagens Taiwan gör exakt samma anspråk på sina territoriella rättigheter över Sydkinesiska havet som regeringen i Peking.

Ett erkännande av detta faktum skulle naturligtvis underminera “det hela är en kommunistisk komplott för att förtrycka sina grannar” som de västliga medierna är så förtjusta i att härma som papegojor. En av öarna som Taiwan till exempel gör anspråk på, ligger mer än 1000 km från ön Taiwan. Det är svårt att begripa ett argument om försvarssynpunkt i ett sådant anspråk.

Utan att på något sätt förminska de historiska eller strategiska intressen som Kina har i Sydkinesiska havet finns det åtminstone en annan anledning till att Sydkinesiska havet är av en sådan enorm betydelse, och det är de väldiga olje- och naturgasresurserna som finns där. Det går inte ens att föreställa sig att USA inte är medvetet om dessa resurser, eftersom några minuters efterforskning enkelt visar på grundläggande fakta. Det är lika omöjligt att tro att USA: s regering inte vill åt dessa resurser, dom bara ute efter att berika sig självt och/eller de företag som dominerar USA.

Den officiella uppskattningen av oljereserverna uppgick 2013 till cirka 28 miljarder fat olja, vilket skulle göra det till en av världens största, och ännu till stor del outnyttjade, reserv.

Emellertid finns förutom olja, också tillgängligt uppskattningsvis 266 biljoner fot naturgas. Det här är enorma resurser som är mycket efterfrågade och som troligen kommer att vara så under överskådligtid.

Det intressanta är att västs medier till leda hänvisar tlll det “fri sjöfart”… och undviker helt att nämna dessa enorma resurser som ett möjligt motiv för västligt intresse.

Ytterligare ett internationellt fördrag som Förenta staterna har avböjt att ratificera är den Internationella havs-konventionen (UNCLOS) som tillhandahåller ett internationellt erkänt förfarande för att hantera eventuella tvister om utnyttjande och användande av havsbaserade resurser.

Det är inte alltför svårt att dra slutsatsen om varför USA inte har anslutit sig, de tänker använda sin ekonomiska och militära makt för att tvinga andra länder att acceptera deras önskemål. Man måste än en gång förundra sig sig över tystnaden i de västliga medierna om USA: s uppenbara egenintresse när de försöker utöva kontroll över Sydkinesiska havet.
Meddelandet verkar inte ha trängt in i USA: s medvetande, att de dagar då de har kunnat utöva territoriell dominans genom plundring av andra länders resurser är över. Ett symptom

på denna fortsatta blindhet för den moderna militära verkligheten manifesteras i det som nyss nämndes, man skickar två amerikanska hangarfartyg med tillhörande stödflotta till Sydkinesiska havet. Kineserna har helt klart inte låtit sig skrämmas av denna amerikanska styrkedemonstration.

Det verkar dock inte ha trängt in i USA:s medvetande att hangarfartyg numera helt enkelt är mycket stora sjöburna mål.

Det kinesiska försvarssystemet, som ju opererar från inhemskt territorium, har till sitt förfogande missilförsvarssystemet Dong Feng 21D och Dong Feng 26, för vilka USA:s hangarfartyg är ett stort och mycket sårbart mål.

De tillsammans med andra kinesiska försvarssystem gör USA:s militära närvaro i Sydkinesiska havet till ett självmordsuppdrag.

2000-talets värld ser ut på ett helt annat sätt, än för bara för två decennier sedan. Kina är världens dominerande ekonomiska makt, och är i själva verket tillsammans med sin ryska allierade, en oslagbar militärmakt.

Det är dock inte Kinas önskan att använda sin militära och ekonomiska styrka för att få igenom sin vilja. Tillsammans med sina ASEAN-kollegor har det arbetat på att lösa tvister, till exempel de som rör konkurrerande anspråk på Sydkinesiska havet.

Det finns mycket goda möjligheter att tvister om nyttjandet av Sydkinesiska havets enorma resurser kommer att lösas, förr snarare än senare.

Vad de berörda parterna inte behöver är den ovälkomna och egennyttiga inblandningen och konflikterna med USA och dess “partners”, som Australien.

Relaterat.

Pompeo förbereder ett nytt kallt krig mellan USA och Kina. DN och Grön Ungdom hjälper till.
Utrikesminister “Pompeo” – (“vi ljög så mycket då jag var på CIA”) kritiserar Kina – får svar på tal.
Demoniseringen av Kina ökar?
Utrikesministern: “Vi har mycket gemensamt med USA” (med dess brutala krig som dödar miljoner, dess illegala sanktioner och (kärnvapen)upprustning)

IN ENGLISH. What We Are Told and Not Told About the South China Sea

By

James O’Neill*

If war breaks out between China and the United States, there is a high probability that the precipitating factor will be the South China Sea. The United States is currently running another of its so-called “freedom of navigation” exercises in the region, employing no less than two aircraft carriers, together with their supporting armada of warships. The western media regularly report these naval exercises but rarely if ever is the historical situation put into any kind of context.

There are in fact a number of important features of this confrontation between China and the United States that are seldom if ever discussed. A complaint by the Philippines to the Permanent Court of Arbitration received a judgement on 12 July 2016. The court ruled that there was no evidence of China having exercised exclusive control over the sea or its resources at any time. Therefore, the court ruled, there was no legal basis to the so-called “9 Dash Line” that China claimed to be within its exclusive jurisdiction.

China rejected the court’s findings. This was hardly surprising from a purely historical point of view as China is able to demonstrate extensive control over the region going back hundreds of years, as Jianming Shen detailed in a lengthy scholarly analysis back in 2002 (Chinese Journal of International Law 1 (1) 94-157.

But historical situations are often of dubious relevance in the world of modern geopolitics. They are certainly not relevant in helping to understand the attitude and behaviour of the contemporary government in Beijing. But that is only part of the story. Historical precedents are certainly of no interest to the United States and Australia in their pursuit of what they are pleased to call “freedom of navigation” exercises in waters thousands of kilometres distant from their respective borders.

This however, is simply empty verbiage. Neither country is able to point to a single incident of such free passage of civilian ships being in any way hindered. Given that at least 80% of China’s seaborne exports traverse the South China Sea, China of all nations has the greatest interest in unimpeded freedom of passageway.

It would be both illogical and counter-productive for China to engage in any exercise that jeopardised the freedom of passage of civilian ships. Apart from its own vested interest, the South China Sea is the world’s second busiest sea route, with ships from multiple nations taking advantage of its location in proximity to the world’s most important economic region.

There is also the irony, never noted by the western media, of the United States purporting to uphold an important legal principle by an organisation, the International Court on the Rule of the Sea, (UNCLOS) that it itself does not belong to or accept the jurisdiction of over issues the United States regards as vital to its national interests. In short, the purported upholding of the “International rules based legal order” is so much empty verbiage.
As noted, the Chinese have a vested interest in the free movement of civilian ships in the South China Sea. They are not alone in that. Also notably missing from western accounts of the disputes in the South China Sea is the fact that the Chinese claim to sovereignty over a large portion of the region predates the revolution that brought the Chinese Communist Party to power in 1949. The claims were in fact first lodged by the then Nationalist government of China. Equally importantly, and again totally missing from western political and media accounts of the dispute, is the fact that the government of modern-day Taiwan makes exactly the same claims as to its territorial rights over the South China Sea as does the government in Beijing.

An acknowledgement of this fact would of course undermine the “it’s all a Communist plot to bully its neighbours” that the western media is so fond of parroting. One of the islands that Taiwan claims, for example, is located more than 1000 km from the island of Taiwan. It is difficult to perceive a defence-based argument in such a claim.

Without in any way diminishing the historical or strategic interests that the PRC has in the South China Sea there is at least one other reason why the South China Sea is of such immense importance and that is its huge resources of oil and natural gas. It is impossible to believe that the United States is unaware of this resource as a few minutes of research readily reveals the basic facts. It is equally impossible to believe that the United States government does not covet those resources with a firm eye as to its own enrichment and/or that of US dominated companies.

The official estimate of oil reserves was declared in 2013 to be approximately 28 billion barrels of oil which would make it one of the world’s largest, and as yet largely untapped, reserves.

In addition to the oil however, there is also an estimated 266 trillion feet of natural gas also available. These are phenomenal quantities of resources that are very much in demand and likely to remain so for the foreseeable future. The interesting point is that the western media refers to tiresomely regurgitate “freedom of navigation” mantra and completely avoid any mention of these vast resources as a possible motive for western interest.

Yet another international treaty that the United States has declined to ratify is the International Convention on the Law of the Sea (UNCLOS) that provides an internationally recognised mechanism for dealing with any disputes over the utilisation and exploitation of sea-based resources. It is not too difficult to infer a reason for such United States non-participation: they intend to use their economic and military power to bully other nations into acceding to their wishes. One has to wonder, yet again, at the silence of the western media on the obvious self-interest of the United States in attempting to exert control over the South China Sea.

The message does not appear to have penetrated the United States mindset that their days of exerting territorial dominance and plundering the resources of others is over. A symptom of this continuing blindness to modern military reality is manifested in the aforementioned dispatch of two United States aircraft carriers and their associated fleet of support vehicles to the South China Sea. The Chinese are clearly not intimidated by this US show of force.
Again, the message seems not to have penetrated the American mindset. Aircraft carriers are nowadays simply very large seaborne targets. The Chinese defence system, operating as it is from domestic territory, has at its disposal the Dong Feng 21D and Dong Feng 26 missile defence systems, to which United States aircraft carriers are simply a very large and very vulnerable target. They, together with other Chinese defence systems make the United States military presence in the South China Sea a suicide mission.

The 21st century world is a very different place from even two decades ago. China is the world’s dominant economic power, and together with its Russian ally, effectively an unbeatable military power. It is not however, using that military and economic strength to impose its will. Together with its ASEAN colleagues it has been working to resolve disputes such as those arising from competing claims in the South China Sea. There is a very good prospect that disputes over the exploitation of the South China Sea’s immense resources will be resolved sooner rather than later.

What the interested parties don’t need is the unwelcome and self-interested meddling and trouble making of the United States and its “partners” such as Australia.

29 COMMENTS

  1. Dessutom.. försöker USA stjäla det framgångsrika företaget TikTok från Kina, eftersom förbindelserna med landet fortsätter att försämras?
    Vi tittar djupare på den senaste utvecklingen kring den sociala medie-appen och vilken roll den kan spela i bredare förbindelser mellan USA och Kina, inklusive det pågående handelskriget.
    Finns det ett hyckleri i anspråk på datadelning om TikTok eftersom amerikanska företag i sociala medier fortsätter att lagra upp användardata?
    För att besvara dessa frågor kopplas vi live av Boom Bust-värden Christy Ai. Sociala mediestjärnan Zach King väger också in. | Just Press Play har det segmentet och det bästa av andra djupgående rapporter, exklusiva intervjuer och kontroversiella frågor som du kan ha missat under veckan på RT America.
    Tik Tok är den mest nedladdade appen av 2020, eftersom karantäner har sporrat fler och fler användare att hoppa ombord och lära sig om de senaste danstrenderna och memes. Men appen står också inför en massa regleringshinder, integritetsproblem och anklagelser om censur, frågor experter säger kommer att vara ny VD Kevin Mayers högsta prioritet.
    https://www.rt.com/shows/just-press-play/497646-us-trying-to-steal-tiktok/

    • Vad är orsaken till USA:s Crackdown mot Kina?
      Den nuvarande administrationen har utövat press på Peking sedan dag ett av Donald Trumps ordförandeskap. Tidigare handlade USA-kinesiska friktioner mest om handelsunderskott, uppenbara valutamanipulationer och den kinesiska telekomsektorn. Efter COVID-19-utbrottet har USA-kinesiska band nått en ny lågpunkt . Både demokrater och republikaner uppmanar att dra åt skruvarna på Folkrepubliken.
      Det finns säkert stora frågor som Kinas valutamanipulation för att öka handeln och även territoriella fordringar i Sydkinesiska havet, men det verkliga skälet är att det är ett valår och det är bra politik att en kandidat verkar vara stark mot utländska konkurrenter. Det här är också vad som hände mot Ryssland 2016. Trumps ansträngning att göra Kina till syndabock är en del av hans strategi för att hantera det stigande trycket från hans opposition
      Både Trumps republikaner och demokraterna gör samma sak för att vara tuffa och Kina är det nuvarande bästa praktiska målet. Trumps ansträngning att göra Kina till syndabock är en del av hans strategi för att hantera det stigande trycket från hans opposition.

      Statssekreteraren Mike Pompeo, häller bensin på lågorna i spänningar mellan USA och Kina i ett uppenbart försök att få politiska poäng. Under de senaste månaderna har den amerikanska statssekreteraren uppmanat Europa och andra länder att bilda en allians mot Folkrepubliken. Samtidigt som han höll sitt tal den 23 juli på Richard Nixons presidentbibliotek och museum i Yorba Linda, Kalifornien, förklarade Pompeo misslyckandet med 50 års engagemang med Kina.
      “Om det handlar om ett handelskrig kommer USA att förlora eftersom Kina producerar många konsumentartiklar som för närvarande säljs i Amerika men inte längre produceras här”, medger Philip Giraldi. “När hyllorna i amerikanska butiker blir tomma kommer allmänheten att kräva att regeringen gör något åt ​​det, vilket kommer att innebära att återgå till normala förbindelser. Kina har ingenting att frukta från Washington då så mycket av den amerikanska industrin finns i Kina att Kina skulle nationalisera den, Wall Street skulle kollapsa. Kinas sidenväg är inte fokuserad på väst. Kina är fokuserat på Asien och Afrika. Asien, inte väst, är där framtiden ligger. Om Kina och Ryssland bildar en strategisk allians kommer den alliansen att dominera världen”.

      • USA är på väg att bli en föredetting. USAs eliter kan inte tänka sig att släppa makten till EU ens, än mindre till Eurasia (Kina och Ryssland + i viss mån Iran). Det är också problemet för bankirvampyr maffian som ju styr väst bakom kulisserna. Maffian passar inte i Mandarin dräkt liksom.

        I korthet ett döende imperium vars sista andetag besjungs i följande symfoni dirigerat av ingen mindre Chris Hedges

        https://consortiumnews.com/2020/08/10/chris-hedges-americas-death-march/

        • https://sputniknews.com/business/202008111080132714-china-outpaces-us-with-record-133-firms-on-fortune-500-list-for-first-time-in-history-amid-trade/

          I listan över världens största företag såg 133 kinesiska företag över fastlandet, Taiwan och Hong Kong upp till listan jämfört med 121 amerikanska företag. Nyheterna kommer mitt i en kraftig ökning av utländska investeringar i kinesiska teknikföretag mitt i det pågående amerikanska handelskriget med Kina.
          Kinesiska företag noterade på Fortune Global 500 har överträffat amerikanska företag för första gången i historien, konstaterades det på måndag. Tre kinesiska statligt ägda företag (SOE) – Sinopec Group, State Grid och China National Petroleum – kom på andra, tredje respektive fjärde, med Arkansas-baserade Walmart som toppade listan. “Kinesiska företag som överträffar USA: s visar att Kinas ekonomi är tillräckligt stor för att orsaka USA: s oro”, säger Zhang Lin, en oberoende politisk ekonom i Peking i ett uttalande. Men många kinesiska företag på listan var SOE-stöd som stöds av den kinesiska regeringen på världens största marknad, säger Fortune.
          ”Det goda är att infrastruktur- och energiföretag tillhör området allmännyttiga tjänster och statliga monopol undviker överflödiga konstruktioner och förbättrar priskraften. Men det dåliga är att dessa företag har stor skala, förlitar sig på administrativ makt och politisk lutning att bilda monopol, och de skiljer sig från företag som växer på marknaden, ”sa Zhang Lin. Huawei Technologies skyrocketade också till 49: e, upp 12 platser från 61, och nådde topp 50-listan för första gången i historien, säger rapporten.

          Alibaba Group Holding Ltd bokade också stora vinster på listan och ökade från 182 till 132 på listan, med många företag som Tencent Holdings Ltd, e-handelsplattformen JD.com och Xiaomi som gjorde betyg. Kinas bankjättar Industrial & Commercial Bank of China, China Construction Bank, Bank of China och Agricultural Bank of China, behöll också platser på Fortune 500. ”Det fanns exakt noll Global 500 företag baserade på fastlandet Kina 1990 när vi började vår undersökning. Idag finns det mer jätteföretag som är vinstdrivande där än någon annanstans på jorden, säger chefredaktör för Fortune, Clifton Leaf, i ett uttalande.
          Enligt listan gjorde 53 japanska företag, 31 franska företag, 27 tyska företag och 22 brittiska företag också listan, rapporterade Pandaily. Nyheten kommer när Shanghai Stock Exchange: s Science and Technology Innovation (STAR) styrelse blev den näst största plattformen i världen genom initiala offentliga erbjudanden, där utländska investeringar nådde rekordhöga priser i juli. Shanghai-baserade Semiconductor Manufacturing International Corporation (SMIC) såg också en kraftig ökning av utländska investeringar de senaste veckorna efter att han gick med i STAR-styrelsen och lämnade New York Stock Exchange.

        • https://consortiumnews.com/2020/08/10/chris-hedges-americas-death-march
          Chris Hedges: America’s Death March
          Regardless of the outcome, the U.S. election will not stop the rise of hyper-nationalism, crisis cults and other signs of an empire’s terminal decline, writes Chris Hedges.
          By Chris Hedges August 10, 2020 – Original to Scheerpost

          Jag finner en rad svagheter i detta opus.
          Då jag är sömnig tar jag bara upp den yttre faktorn (de astronomiska belopp som behövdes och fortsatt behövs för att förgöra ett land/en stat) i fallet Jugoslavien.

          Förstörelsen av landet planerades tio år tidigare på en gård i Tyskland, enligt ett vittne som skall ha varit närvarande.

  2. JAG HATAR OFTA ATT HA RÄTT, ÄVEN OM JAG BRUKAR HA RÄTT.

    Att ställa sig på den ena eller andra sidan av två monopolkapitalistiska system kan komma att visa sig vara FULLKOMLIGT FÖRÖDANDE för hela världen och för svenska större städer, för är det något som historien visar så är det den verkliga faran för totalt krig.

    Rätt metod, i dessa tider, är att bli alliansfria och neutrala, samt satsa på en god beredskap för Sverige, anser jag. Vi måste därför ut ur EU och skapa bättre samverkan med andra länder i norden och i världen!

    Varje land bör göra detta givetvis och de som gör det bör samverka internationellt, ex. genom ett nytt FN som gör sig självt demokratiskt och starkt på riktigt och skaffar en ordentlig kapacitet som går in och hjälper fredliga demokratiska suveräna stater mot fascister och terrorister.

    Vi bör alla också ha lite ryggrad och bojkotta de aggressiva länderna med handelsrestriktioner som attackerar deras plånböcker, så länge de inte upphör med olagliga ockupationer, innehar kärnvapen, ljuger för sina medborgare via fulmedier eller inskränker människornas demokratiska friheter.

    Vad gäller dessa kärnvapen-regimers hårdvara och mjukvara så ser jag saken på exakt samma sätt. Vi bör snarast skaffa egen statlig/folklig utveckling och tillverkning av öppen fri hårdvara och mjukvara, samt införa stark subventionering av den, tillsammans med andra länder som vill gå samma väg i Europa, ex. Schweiz, det enda landet i Europa med ordentlig direktdemokrati.

    Riktningen är tydlig. Allt mer fri & öppen hårdvara och mjukvara används redan av allt fler, av flera mycket goda anledningar.
    https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Linux_adopters
    https://en.wikipedia.org/wiki/Linux_adoption

    Även hårdvara kan massproduceras och göras fri genom en demokratisk stat som respekterar sina medborgares fri- och rättigheter, anser jag, även om Stallman “is stalling on the subject” något:
    https://www.gnu.org/philosophy/free-hardware-designs.en.html

    Men innan vi kommer dit så gäller det att veta skillnaden på “fri” och “öppen”:
    http://www.gnu.org/philosophy/open-source-misses-the-point.html

    Om Kina, USA, Schweiz eller Sverige blir först med att acceptera civiliserat uppförande och erbjuda fri hårdvara och fri mjukvara, i subventionerat inbyte av ofri, bryr jag mig inte om, men att den som går först belönas av oss andra är naturligtvis ytterst viktigt. Jag tror själv att belöningen kommer bli enorm, av framtidens generationer i hela världen, för den stat/folk som går först, för det tar tid att bygga upp och den stat/folk som går först kommer naturligtvis profitera enormt på det.

    Så tror jag att vi kan bidra både till äkta demokrati och till världsfred i ett nafs, i hela världen, och jag tippar på att främst Kinas och Rysslands folk och ledarskap är intresserade av det, eftersom det är de som främst står under konstant dödshot av USA idag, men även Schweiz och Sverige bör se möjligheterna och inte agera lydiga fega hundar åt finanskapitalisterna, för nedfallet av ett kärnvapenkrig är inte heller i vårt eget intresse.

    Jag hoppas att Sveriges folk också vaknar, särskilt att den riktiga vänstern vaknar först, så att vi får över mer än 50% av hela folket på vår sida och lyckas få till en riktigt grön fredlig vänster-valsamverkan, som har chans att komma över 4%, som därefter kan locka massvis med röster och snabbt få majoritet i Riksdagen, samt tränga bort en massa bombliberala högerpartier, eftersom att skapa fred är naturligtvis viktigare än allt annat, även om vi har olika åsikter om var balansen mellan socialism och kapitalism bör ligga inom vår valsamverkan, eller huruvida vi skall skapa konflikt i samhället genom skapandet av diametralt olika kulturer, sekterism, tokliberalism eller överdriven normkritik som repellerar majoriteten. Låt de åsikterna isär, men det behöver inte förhindra fredlig diskurs eller samverkan, enbart stärka alla fraktioner inom vänstern, genom att folket får ha olika åsikter i frågorna och då kan välja vilken vänster de gillar i riksdagsvalen.

    Den monopolkapitalistiska EU-högern som är för USA:s öppna terror mot suveräna stater och de karriäristiska plattskattepartierna måste vi givetvis bojkotta ur vår valsamverkan, men de har faktiskt redan 8 monopolkapitalistiska plattskatte-partier som är för EU, samt skattesänkningar och arvodeshöjningar för de allra rikaste, att rösta på.

    Norrmännen gör det, danskarna gör det, men det är VÄLDIGT TYST från vänsterhåll i Sverige om valsamverkan. Varför är det så? Styrs ni av frimurare som har infiltrerat er och splittrar er? Varför lyder ni dem?

  3. Tack för denna artikel. Ständigt, ständigt, måste vi upplysas om vilken djävulsk ödeläggare USA-imperialismen är. Särskilt som ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN, nu också vill gå i täten som den mest krigshetsande. Ledarrubrik igår ”Att inte ta sig an Kina vore ett historiskt misstag”.

  4. Vad vi inte får veta av den här artikeln är att Vietnam är en stor part av den här ‘konflikten’. Vietnam nämns inte ens i artikeln. Det är en konflikt mellan Vietnam och Kina om oljerättigheterna som finns i Sydkinesiska Sjön.
    https://asiatimes.com/2020/07/us-move-pits-china-vs-vietnam-in-south-china-sea/

    Även Ryssland har oljeintressen i den delen av världen. T ex Rosneft har beordrats av Kina att dra sig tillbaka.

  5. Länken till där Rosneft har beordrats av Kina att dra sig tillbaka.
    https://asiatimes.com/2020/07/oil-and-gas-fueling-south-china-sea-tensions/

    Det är så här det händer när man inte har en klara analys över vad imperialism är för något.
    Vilka ska ni stödja? Vietnam är mindre imperialistiskt än vad Kina är så med ert resonemang borde ni stödja Vietnam. Men Vietnam stöds till en dela av USA och Ryssland.

    • Vietnam erkände på 50-talet öarna i Sydkinesiska sjön som kinesiska så ingen diskussion om det i vart fall.

      • En källa på att Vietnam som ett oberoende och helt land skulle ha erkänt öarna i Sydkinesiska sjön! Fram till 1954 ockuperades Vietnam av fransmännen. Landet delades i två delar – en del i norr och en del i söder. Landet blev inte helt förrän 1975 när amerikanarna besegrades.

        • Den 4 september 1958 deklarerade Kina sin territorialvattengräns. I den namngav man ett antal öar liggandes innanför den gränsen, bl.a. Paracell-öarna och Spratly-öarna. Fem dagar senare erkände Sovjetunionen i ett TASS-telegram den gränsen. Den 14 september 1958 skickade den nordvietnamesiske premiärministern Pham Van Dong ett telegram till sin kinesiske kollega Zhou Enlai med följande lydelse: “Demokratiska Republiken Vietnam erkänner och stödjer Folkrepubliken Kinas deklaration rörande Kinas territorialvatten, som gjordes den 4 september 1958.” Telegrammet publicerades i partiorganet Nhan Dan en dryg vecka senare.

          Nordvietnam upprätthöll den ståndpunkten 1965 i ett regeringsuttalande den 9 samma år i samband med att USA började trappa upp kriget. I nordvietnamesiska kartor utgivna 1964, 1972 och 1974 anges öarna som kinesiskt territorium. Den ståndpunkten upprätthölls ända till konflikten med Kina bröt ut i slutet av 1970-talet.

  6. SE Holmström vilket Vietnam erkände “öarna” som kinesiska under 50-talet? Den franska kolonialadministrationen, Nord-Vietnam eller Syd-Vietnam? Och vilket år och var och när?

  7. Även om Nord-Vietnams premiärminister skickat ett telegram 1958 till Kina så är det tveksamt hur det skall betraktas rent legalt, inget formellt avtal finns ju och det inte bara Vietnam och Kina som har anspråk på öarna utan även Malaysia, Filippinerna och Brunei har anspråk. Så frågan är hur dessa länder skall ställa sig till ett enskilt telegram.
    Dessutom så erkände aldrig Syd-Vietnam öarna som kinesiska vilket ju är ett problem eftersom Vietnams delning accepterades av alla parter så Syd-Vietnam var i det läget en legal part i målet. Ytterligare en komplikation är att Sovjet och Kina till en början hade en arbetsdelning som innebar att Kina var ansvariga för allt stöd åt befrielserörelser i Asien medan Sovjet ägnade sig åt att lösa den komplicerade situationen i Europas efterkrigstid. Detta gjorde att all hjälp från både Sovjet och Kina till Nord-Vietnam gick via Beijing. Utan den hjälpen är det tveksamt om Nord-Vietnam överlevt. Att i det läget förhandla om territorialgränser med bakbundna händer kan inte ha varit lätt. Jag skulle vilja påstå att Vietnam som enad nation legalt inte var en motpart förrän efter befrielsen.

    • Du skriver “eftersom Vietnams delning accepterades av alla parter så Syd-Vietnam var i det läget en legal part i målet”. Med stor sannolikhet accepterades inte detta av invånarna i Vietnam, och det stämmer inte heller med vad som beslöts efter kriget.Vid Genevekonferensen efter Vietnams framgångsrika befrielsekrig från Frankrike, (vars krigskostnader mot slutet till 80 % betalades av USA som övervägde att sätta in atombomber) beslöts att fria val skulle hållas för ett helt, enat Vietnam. USA saboterade detta, möjligen/sannolikt för att USA bedömde att ledaren för befrielsekampen Ho Chi Minh som var kommunist, sannolikt skulle få omkring 80 % av rösterna.

  8. Förhandla med bakbundna händer? På vilket sätt? Det var aldrig några förhandlingar utan Nordvietnam erkände de kinesiska gränserna. Nordvietnam befann sig inte i något krig 1958. 1974 kan man knappast påstå att landet var beroende av den kinesiska hjälpen då USA lämnat kriget och Sydvietnam var på fallrepet.

    USA och Storbritannien försökte 1951 ifrågasätta Kinas rätt till öarna. Det fördömdes av den sovjetiske representanten Andrej Gromyko: “Det är allmänt bekant att det amerikansk-engelska förslaget till fredsfördrag med Japan grovt kränker Kinas obestridliga rätt till Taiwan, Pescadorerna, Paracelöarna och andra öar, vilka är urgammalt kinesiskt territorium, som frånrycktes Kina genom den japanska aggressionen.”

    Sovjet och Nordvietnam har inte varit ensamma i sin syn. 1963 står att läsa i det i USA utgivna “Worldmark Encyclopedia of the Nations” att Folkrepubliken Kinas “öar innefattar reven och öarna i Sydkinesiska havet och sträcker sig så långt som till fyra grader nordlig bredd. Dessa rev och öar är bland andra Tungshas (Pratas), Sishas (Paracellerna), Chungshas och Nanshas övärld.” Av andra kartverk som angivit de här öarna som kinesiskt territorium kan nämnas: “Carte General du Monde” från Institut Geographique National utgiven i Frankrike 1968; “Daily Telegraph World Atlas” utgiven 1968 i Storbritannien; “Bonniers Folkbiblioteks Världsatlas” utgiven 1955 i Sverige och en Kinakarta utgiven av Esselte i samarbete med de ungerska kartografiska myndigheterna 1967. För att nu bara nämna några exempel.

  9. Genevekonferensen delade Vietnam 1954 med villkoret att det skulle hållas allmäna val inom 2 år. Frankrike, Viet Minh, Sovjet, FR Kina, USA och UK stod bakom avtalet (men USA och UK skrev aldrig under). På det sättet var Vietnams delning legal enligt folkrätten. Det är inte känt vad vietnamesiska folket tyckte men man vet att den Viet Minh pressades till att gå med på uppgörelsen av Sovjet och Kina.
    SE Holmström:
    “Nordvietnam befann sig inte i något krig 1958. 1974 kan man knappast påstå att landet var beroende av den kinesiska hjälpen då USA lämnat kriget och Sydvietnam var på fallrepet.”
    Den sovjetiska och kinesiska hjälpen kanaliserades via Kina till ett förstört Nord-Vietnam som 1958 nyligen avslutat kriget mot Frankrike och omedelbart var på väg in i ett nytt krig mot Diem och USA efter att de brutit mot Geneveöverenskommelsen. År 1974 var knappast kriget slut, tvärtom det gick in i en intensiv fas som inte upphörde förrän den 30 april 1975 då den amerikanska personalen flydde med hjälp av USAs marin och flygvapen. USA:s tillbakadragande från direkt krigföring 1973 innebar knappast att inblandningen upphörde. Kvar var rådgivarna och de civilanställda som hade till uppgift att vietnamisera kriget. USA fortsatte även med att ekonomiskt bidra till Syd-Vietnams krigsansträngningar även om de halverades efter 1973. Jag hävdar därför fortfarande att Nord-Vietnam knappast hade en styrkeposition att förhandla utifrån med miljontals döda och ett krig som fortfarande inte var avslutat 1974. Vietnams position var under hela kriget att hålla sig väl med både Sovjet och Kina. Utan det stödet skulle Vietnam inte existera i sin nuvarande form.

    • I kraft av sin styrka och sitt inflytande kunde USA hindra att val skedde. President Eisenhower skrev i sina memoarer trodde att Ho Chi Minh skulle få 80 % av rösterna. USA:s engagemang visar sig att man betalade större delen av Frankrikes krigskostnader i slutet.

      Så USA:s olagliga aktioner som hindrade valet gjorde uppdelningen legal?

    • Du verkar inte fatta det här. Det var aldrig frågan om några “förhandlingar” utan Nordvietnam accepterade rakt av de kinesiska gränserna. Det är upp till dig att bevisa att kineserna tvingade fram det accepterandet. Från vietnamesisk sida har man heller aldrig någonsin hävdat det ens under konflikten i slutet av 70-talet.

  10. Det kan hända Sven Erik att jag inte förstår det här men jag försöker. Genevekonferensen 1954 (Pham Van Dong och Zhou Enlai var två av undertecknarna)
    kom överens om att Spratlyöarna skulle tillhöra Sydvietnam. Efter att Genevekonferensens avtal upphörde att respekteras eftersom inga allmäna val genomfördes så skickade plötsligt Pham Van Dong 1958 ett telegram till sin kinesiske kollega Zhou Enlai “utan föregående diskutioner eller förhandlingar” där han plötsligt skänkte bort de territorium som man fyra år tidigare (under Genevekonferensen) betraktat som Sydvietnamesiskt och som därför skulle komma att tillhöra ett framtida förenat Vietnam (det där med utan diskutioner/förhandlingar vet jag inte men jag får ju tro SE Holmström). Spratlyöarna ligger c:a 30 mil från Filippinerna, 75 mil från Vietnam och över 100 mil från Kina så man kan misstänka att Filippinerna ville ha ett ord med i diskutionen. Filippinerna begärde därför mycket riktigt medling enligt FN:s maritima lag UNCLOS 2013. Domstolen konstaterade då 2016 att Kina inte hade historisk rätt till området vilket då innebär att Kina bryter mot folkrätten om de lägger beslag på öarna vilket de gjort i och med sina militära installationer.
    https://en.m.wikipedia.org/wiki/Philippines_v._China
    Den självständiga Socialistiska Republiken Vietnam har aldrig erkänt Kinas rättigheter till öarna. Vem öarna tillhör vet jag inte men själv skulle säga att de rimligtvis borde tillhöra Filippinerna eftersom Spratlyöarna ligger inom Filippinernas ekonomiska zon på 200 nautiska mil (37 svenska landmil). Åtminstone borde ingen annan än Filippinerna ha rätt att utnyttja resurserna inom området.
    Jag kan naturligtvis inte bevisa att Kina påtvingade Nord-Vietnam ett erkännande av öar som man tidigare vid t.ex Genevekonferensen betraktat som vietnamesiska. Men med tanke på Nord-Vietnams utsatta situation så skulle jag vilja påstå att ett avtal under sådana förhållanden åtminstone enligt svensk lagstiftning skulle betraktas som ocker enligt
    31 § AvtL, ockerparagrafen som behandlar situationen där en avtalspart utnyttjar sin motparts trängda situation på ett otillbörligt sätt. I denna situation är den utnyttjade motparten inte bunden av rättshandlingen. Nu hävdar ju SE Holmström att det inte fanns något avtal och inga förhandlingar utan Pham Van Dong fick bara för sig en dag att skicka telegram till Zhou Enlai där han skänkte bort delar av det han tidigare betraktat som en del av Vietnam. Själv tvivlar jag på att det går till så, speciellt i fall som Vietnam som under sekel varit misstänksamma mot Kina. För mig är det lika trovärdigt som om Ismail Haniyeh från Hamas skänker bort Västbanken till Israel i utbyte mot Gaza.

  11. Det vore en fördel, Sven Andersson, om du mer noggrant läser det jag skriver.

    “Nu hävdar ju SE Holmström att det inte fanns något avtal och inga förhandlingar utan Pham Van Dong fick bara för sig en dag att skicka telegram till Zhou Enlai där han skänkte bort delar av det han tidigare betraktat som en del av Vietnam.”

    För det första fick inte “Pham Van Dong för sig” nånting utan telegrammet var en reaktion på den kinesiska regeringens deklaration om sin territorialvattengräns vilket jag trodde framgick av tidigare inlägg.

    “Genevekonferensen 1954 (Pham Van Dong och Zhou Enlai var två av undertecknarna)
    kom överens om att Spratlyöarna skulle tillhöra Sydvietnam.”

    Det här var ju intressant och gärna en exakt källa till det här påståendet. Av den slutdeklaration i 13 punkter som utsändes efter konferensens slut nämns ingenting om Spratlyöarna. För övrigt vägrade Sydvietnam (eller Staten Vietnam som det officiella namnet var) skriva under avtalet. Om nu konferensen skulle tilldelat Sydvietnam de här öarna är det ju märkligt att inga sydvietnamesiska protester utfärdades mot den kinesiska deklarationen 1958.

    “Den självständiga Socialistiska Republiken Vietnam har aldrig erkänt Kinas rättigheter till öarna.”

    Det är fullständigt irrelevant. Det förenade Vietnam var Nordvietnams efterträdare och övertog således dess förpliktelser på samma sätt som Ryssland övertog det upplösta Sovjetunionens.

  12. SE Holmström här får du dina källor. Eftersom jag inget förstår och inte kan läsa innantill så är fortsatt diskussion meningslös. Så jag avslutar för min del.
    Den franska kolonialadministrationen inkluderade bl.a Spratlyöarna i Franska Indokina. När sedan Genevekonferensen 1954 delade upp Vietnam utifrån 17 breddgraden kom dessa öar att tillfalla Sydvietnam. Fransmännen utrymde därför öarna mellan 1954 och 1956 och överlämnade dem till Sydvietnam.
    (Logevall, Fredrik (2012). Embers of War: The Fall of an Empire and the Making of America’s Vietnam. random House. ISBN 978-0-679-64519-1)
    Här är texten från Geneveavtalet 1954:
    Chapter I, Article 4 Geneva conference states:
    The provisional military demarcation line between the two final regrouping zones is extended into the territorial waters by a line perpendicular to the general line of the coast. All coastal islands north of this boundary shall be evacuated by the armed forces of the French Union, and all islands south of it shall be evacuated by the forces of the People’s Army of Viet-Nam. (Agreement on the Cessation of Hostilities in Vietnam”. (https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/KH-LA-VN_540720_GenevaAgreements.pdf)

  13. P.S. Här under följer Pham Van Dongs brev till Zhou Enlai 1958:

    “Dear Comrade Prime Minister,
    We solemnly inform you that the Government of the Democratic Republic of Vietnam acknowledges and supports the declaration dated September 4th,1958 by the Government of the People’s Republic of China regarding the decision on the breadth of China’s territorial sea.
    The Government of the Democratic Republic of Vietnam respects that decision and will direct its state agencies to absolutely respect the 12-nautical mile breadth of China’s territorial sea in all the relations with People’s Republic of China at sea.
    Respectfully yours Pham Van Dong”

    Som synes så uttalar sig Pham Van Dong för det första om att Nord-Vietnam erkänner Kinas 12 nautiska mils (22 km) territorialvattengräns. Kina ligger på c:a 1056 km avstånd från Spratlyöarna så dessa kan inte avses.
    Spratlyöarna löd vid tillfället under Syd-Vietnam vilket gör att Dong knappast kan lova bort öarna eftersom de inte löd under Nird-Vietnams regering.

    Jämförelsen med Sovjet/Ryssland håller inte. Sovjets upplösning resulterade i 15 nya länder vilka knappast kan vara bundna av Sovjetunionens avtal. Likaså var Sovjet knappast bundna av alla de olika avtal som baltstaterna slutit innan de anslöts till Sovjetunionen.

  14. Då får vi väl upprepa att vid den kinesiska deklarationen den 4 september 1958 så NAMNGAVS alla de här öarna, inklusive Spratlyöarna. Du verkar vilja ha det till att Nordvietnam skulle ha erkänt 12 milsgränsen från det kinesiska fastlandet vilket givetvis är rent nonsens.

    Då får vi väl också upprepa att Ryssland ärvde Sovjetunionens internationella förpliktelser som exempelvis den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd, etc. etc.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here