Av Thom Hartmann 5 februari https://www.commondreams.org/opinion/why-isn-t-news-of-trump-building-vast-concentration-camps-being-treated-as-a-national-emergency
Historien visar oss att när en nation väl bygger en massfängelseapparat, förblir den aldrig begränsad till sina ursprungliga mål. Vakna, folket.
Samtidigt som människor vittnade inför kongressen denna vecka om den brutalitet och det våld de hade lidit i händerna på ICE, letade den massiva paramilitära organisationen efter gigantiska lagerliknande anläggningar som de kunde bygga om till vad de eufemistiskt kallar ”fångläger”.
Nyhetsfolket kallar dem ”fångläger” eller ”Trump-fångläger”, men titta i vilken ordbok som helst: fängelser är ställen där personer dömda för brott hålls. Som Merriam-Webster noterar är ett fängelse:
”[E]n institution för internering av personer dömda för allvarliga brott.”
Häkten är där personer som anklagas för brott men fortfarande väntar på sin dag i domstol hålls, som Merriam-Webster noterar:
”[S]ådan plats under en lokal myndighets jurisdiktion för inspärrning av personer som väntar på rättegång eller de som dömts för mindre brott.”
Men vad kallar man en plats där människor som inte har begått något brott (invandringsbrott är civila, inte kriminella, överträdelser)? De fina ordboksfolken på Merriam-Webster noterar att den korrekta termen är ”koncentrationsläger”:
”[En] plats där ett stort antal människor (såsom krigsfångar, politiska fångar, flyktingar eller medlemmar av en etnisk eller religiös minoritet) hålls kvar eller inspärras under beväpnad övervakning.”
Britterna uppfann termen ”koncentrationsläger” för att beskriva anläggningar där ”rebelliska” eller ”oönskade” civila hölls i Sydafrika under andra boerkriget (1899–1902) för att kontrollera och straffa en upprorisk befolkning.
Det var anläggningar där ”samhällets dåliga element” ”koncentrerades” på en plats så att de lätt kunde kontrolleras och förlora tillgång till samhället och därmed inte kunde sprida sina budskap om motstånd mot det brittiska imperiet.
Framtida generationer av amerikaner – våra barn och barnbarn – kommer inte att fråga oss om ICE följde stadgarna om civila frihetsberövanden: de kommer att vilja veta varför vi tillät koncentrationsläger att existera i Amerika överhuvudtaget.
Tyskarna antog termen 1933 när Hitler tog makten och skapade sitt första läger för kommunister, socialister, fackföreningsledare och, i slutet av året, Hitlers politiska motståndare. De förtyskade frasen till ”Konzentrationslager” och hänvisade till processen att spärra in dem som ”skyddande förvar”.
Det första lägret byggdes i Dachau bara några veckor efter att Hitler blev rikskansler 1933, och i slutet av året fanns det cirka 70 stycken i drift över hela landet.
När Louise och jag bodde i Tyskland 1986/87 besökte vi Dachau med våra tre barn. Krematorierna chockerade våra barn, men ännu mer eftersom detta helt enkelt var en ”fångläger” och inte ett av Hitlers dödsläger (som alla var belägna utanför Tyskland för att säkerställa förnekelse).
Ugnarna i Dachau var för dem som hade arbetat ihjäl sig eller dödats av kolera eller andra sjukdomar, ungefär som de 35+ personer som nyligen dött i ICE:s koncentrationsläger.
När amerikanska vänner besökte oss och vi tog dem till Dachau (vi bodde bara en timmes väg därifrån) blev de alltid förvånade när jag berättade för dem att det vid krigets början fanns över 500 stora läger och ytterligare några hundra mycket små över hela landet.
”Hur var det möjligt att folket inte visste vad som pågick?” frågade de.
Svaret var enkelt: folket visste. Det var här de ”oönskade”, de ”kriminella bråkmakarna” och ”utomjordingarna” hölls, och de hade ett brett stöd av det tyska folket. (Det var inte förrän 1938, efter Kristallnatten, som nazisterna systematiskt började arrestera och fängsla icke-politiska judar, först i Buchenwald och Sachsenhausen.)
Vid slutet av sitt första år hade Hitler cirka 50 000 personer inspärrade i sina ungefär 70 koncentrationsläger, anläggningar som ofta improviserades i fabriker, fängelser, slott och andra byggnader.
Som jämförelse håller ICE idag över 70 000 personer i 225 koncentrationsläger över hela USA, och Trump, Homan, Miller och Noem hoppas kunna mer än fördubbla båda siffrorna under de kommande månaderna.
I Tennessee rapporterar The Guardian att Miller har samarbetat med republikanska ledare för att skapa lagstiftning som skulle göra varje lokal polis, lärare, socialarbetare och hjälpare i delstaten till officiella agenter för ICE och kriminalisera städers försök att vägra samarbete. Det gör det också till ett grovt brott att identifiera någon av ICE:s maskerade agenter eller avslöja förhållandena i koncentrationslägren för allmänheten.
Tyskarna hade inte hade fördelen av varningar från en fascistisk historia som de kunde se tillbaka på; mycket av vad Hitler gjorde överraskade dem, vilket jag har noterat i tidigare artiklar.
År 2026, i USA, däremot, med fördelen av historisk efterklokhet, gör hela samhällen uppror mot Trumps försök att överträffa Tysklands fångantal 1933-1934.
I stad efter stad organiserar sig amerikaner för att beröva ICE deras eftertraktade platser, och sätter press på företag att inte sälja och på städer och län att inte tillåta fler koncentrationsläger.
Eftersom immigrationsöverträdelser stämplas som ”civila” berövas människor i ICE:s koncentrationsläger många av de normala konstitutionella skydd som gäller för personer i straffrättsligt fängelse. Detta har skapat ett juridiskt svart hål som ICE och Trumpregimen utnyttjar, där obestämd fängelsetid, misshandel och medicinsk försummelse frodas med liten eller ingen tillsyn eller ansvarsskyldighet.
Organisationer för mänskliga rättigheter som ACLU beskriver utbredda mönster av övergrepp i ICE-förvar: farliga levnadsförhållanden, kronisk medicinsk försummelse, sexuella övergrepp, vedergällning för klagomål och omfattande användning av isoleringscell.
Fångar som inte har begått något annat brott än att vistas i USA utan dokumentation rapporterar att de har varit fjättrade under långa perioder, packats i kalla, överfulla celler under konstant lysrörsbelysning och nekats hygien och snabb vård. Samtidigt tjänar republikanskt allierade privata fängelseföretag miljarder på programmet.
Inspektioner och tillsyn är inkonsekventa: en nyligen genomförd undersökning visade att när frihetsberövanden och dödsfall ökade under 2025, minskade formella inspektioner av anläggningar faktiskt med över en tredjedel. ICE vägrar regelbundet att ge advokater, familjemedlemmar och till och med kongressledamöter tillträde till sina koncentrationsläger; frågan prövas nu i federala domstolar.
Historien lär oss att när en nation väl bygger upp en apparat för massfängslanden, förblir den aldrig begränsad till sina ursprungliga mål. Framtida generationer av amerikaner – våra barn och barnbarn – kommer inte att fråga oss om ICE följde lagarna om civila frihetsberövanden: de kommer att vilja veta varför vi överhuvudtaget tillät koncentrationsläger att existera i Amerika.
Tysklands koncentrationsläger började inte som instrument för massmord, och inte heller våra; båda började som anläggningar för människor som regeringens ledare sa var ett problem. Och det är precis vad ICE bygger nu.
Historien viskar inte sin varning: den ropar.
***
Thom Hartmann är programledare och författare till ”The Hidden History of Monopolies: How Big Business Destroyed the American Dream” (2020); ”The Hidden History of the Supreme Court and the Betrayal of America” (2019); och mer än 25 andra böcker. Fullständig biografi.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
