Varför blir det ett toppmöte med Biden-Putin och vad ska det uppnå?

2
675
Biden och Putin. shutterstock_1876506697

Ingress: Inte bara “Moon of Alabama” ställer dessa frågor i ett inlägg 12/6. “Varför blir det ett toppmöte med Biden-Putin och vad ska det uppnå?”. https://www.moonofalabama.org
Det är närmast ett unisont tema. Biden, en mästare på att måla svart till vitt, och tvärtom säger “Biden: Ryssland och Kina försöker driva en kil i vår allians. “– Om den (Nato) inte fanns skulle vi behövt uppfinna den, sa Biden i ett kort samtal med generalsekreterare Jens Stoltenberg före mötet i Bryssel, enligt DN.

Det här är inte en president som vill ha avspänning och fred. Nato bildades som en allians mot förment hot från det av Andra Världskriget kraftigt försvagade Sovjetunionen, med över 20 miljoner döda i kriget, och borde rimligen ha kunnat läggas ned när Sovjetunionen upphörde att existera för 30 år sedan. Framträdde ett på alla sätt svagare Ryssland. Under ledning av USA förstärkte och utvidgades Nato. Och gick för första gången in i krig, in i folkrättsvidriga krig. Splittringen av Jugoslavien med terrorbomningarna av Serbien för drygt 20 år sedan, stödet till statskuppen mot folkvald president i Ukraina i februari 2014. De två stora ingreppen mot “europeisk säkerhetsordning” efter andra världskriget. Media och politiker i Väst tiger helt om detta och fokuserar helt på Rysslands fredliga återinförlivning av Krim med befolkningens stora stöd. Ett betydligt mindre brott mot folkrätten.

Nu över till “Moon of Alabama”! Han verkar tro att USA:s politiska etablissemang vill att toppmötet ska misslyckas. Ja, Biden, själv delansvarig för USA:s brutala krig i olika länder med hundratusentals döda, har verkligen aktivt arbetat för det genom att nyligen kalla Putin för mördare. USA-diplomati: Biden kallar Putin för “mördare”, vill sedan träffa honom i Wien, och inför snabbt hårda sanktioner utan belägg.

Men mot slutet av artikeln vaskas fram ett möjligt, ja sannolikt motiv för att Biden så snabbt ville ha toppmöte med Putin.


Varför blir det ett toppmöte med Biden-Putin och vad ska det uppnå?

Biden avslutar sin europaresa på onsdag, med toppmötet i Genève, med Rysslands Vladimir Putin. Vita huset tillkännagav i lördags att ledarna inte kommer att hålla en gemensam presskonferens efter mötet, vilket tar bort möjligheten för jämförelser med tillgängligheten som följde efter Trump och Putins toppmötet i Helsingfors 2018, där Trump delvis höll med Moskva, framför sin egen underrättelsetjänst.

Medhjälpare har antytt att USA inte ville höja Putin ytterligare genom att låta de två männen visas tillsammans på det sättet. Andra har uttryckt oro över att Putin kan försöka ta poäng på 78-årige Biden, som skall ta sig igenom de sista timmarna av en ansträngande åtta dagars europeisk resa.

Den verkliga anledningen till att inte hålla en gemensam presskonferens är naturligtvis att en åldrad Biden sannolikt kommer att bråka om något nonsens och förstöra det spin från toppmötet, som hans medhjälpare vill ha fram.

USA initierade toppmötet, som kommer tidigt i Bidens presidentskap. Den ännu inte besvarade frågan är varför och vad USA vill uppnå med det?

Det korta svaret, som diskuteras i detalj nedan, är att:

  1. USA vill komma åt Kina. USA har insett att de inte kan angripa Kina och Ryssland samtidigt. Ryssland måste således avskiljas från sin kinesiska allians och återföras till Europa.

Globalpolitics:: Jag behandlade denna fråga senast igår Klarar USA krig mot Kina och Ryssland samtidigt?

    1. Rysslands nya strategiska vapensystem kan möjliggöra ett förstaslag mot USA. Ett nytt strategiskt vapenavtal är det enda sättet att avvärja det existentiella hotet. (Det skulle också spara mycket pengar.)


Globalpolitics::
Behandlade denna fråga exempelvis här:
Håller USA på att förlora det militära övertaget?

Inget av dessa strategiska mål kommer sannolikt att uppnås, eftersom USA:s utrikespolitiska etablissemang fortfarande missbedömer den globala situationen liksom Rysslands styrka och position. Det vill att toppmötet ska misslyckas.

Nu till den långa versionen.

I en uppsats, publicerad på hans e-postlista, ger professor Michael Brenner, en regelbunden läsare av “Moon of Alabama”, svar på våra frågor:

Biden, länge den frånvarande tillsynsmannen för Ukraina under Obama, stödde en plan för att sätta stopp för de separatistiska, russifierade provinserna Lugansk och Donetsk i Donbass. Det sågs som ett sätt att disciplinera Vladimir Putin, vars inblandning i Syrien och motsträviga handlingar någon annanstans retade amerikanska beslutsfattare till att fullborda Rysslands isolering (tillsammans med försök till störtande av den vitryska regeringen) och att stärka NATO/EU: s kontroll över den Europeiska kontinenten.

Globalpolitics:
Försökte USA nyligen mörda Lukashenko?

Washington utvidgade sitt program för beväpning och utbildning av den ukrainska armén och miliserna (inklusive den nynazistiska Azov-bataljonen), gav presidenten (och ex-komikern) Vladimir Zelenski grönt ljus för att flytta fram sin militär till frontlinjen och ledde ett iscensatt fördömande av Ryssland och allt dess arbete, ljudligt förstärkt av den evigt lydiga kören av europeiska vasaller. Biden själv slog an tonen genom att förklara att Putin var en ”killer.” Det var klassiskt tvång via militärt hot – även om det knappast är klassiskt att förolämpa din motståndare, såvida du inte följer upp med signal till attack. Hela projektet ligger nu i ruiner – ett eländigt misslyckande. Ordet ”varför” innebär en svår – om det erkänns – lektion.

Kreml hade gett tydliga tecken på att det inte längre skulle vända den andra kinden till, beträffande vad man såg som fientliga, nedsättande västerländska aktioner.

  • Den östliga utvidgningen av Nato, intill Rysslands gräns;
  • Washingtons godkända georgiska angrepp på Sydossetien med styrkor, utbildade och med rådgivning av USA;
  • Färgrevolutionerna som kulminerade i den USA-anstiftade Nuland-kuppen i Kiev, som störtade en demokratiskt vald president;
  • odokumenterade anklagelser om inblandning i de lugna vattnen i amerikansk politik, de upprepade sanktionerna;
  •  den obevekliga kampanjen för att sabotera Nordstrom II osv.
  • Dessa tydliga tecken ignorerades, liksom alla andra fakta som inte överensstämmer med den egennyttiga, självbedrägliga berättelsen i Washington. Där grova misstolkningar av förhållandena i Ryssland är förhärskande.

De tror verkligen att Navalny är landets stora vita hopp, när i verkligheten hans blygsamma stöd bara finns bland den liberala intelligentian i Moskva och S: t Petersburg. Putins popularitet, särskilt när det gäller relationerna till väst, är obegränsad. Allmänheten stöder Putin till fullo. Dessutom återfinns han i den ”mjuka” änden av ett kontinuum bland politiska eliter – inklusive tjänstemän inom hans regering.

Därför var hans svar på det förnyade hotet mot Donbass snabbt och avgörande. Han placerade ut 75 000 tungt beväpnade arméenheter med understödjande flygstyrkor vid gränsen, medan Lavrov rakt på sak förklarade, att all offensiv från ukrainarna skulle mötas med överväldigande styrka, och det skulle innebära att den nuvarande ukrainska regimen gick under.

Sammandragningen av en fem divisioner stark, stridsklar styrka, inom tio dagar, och vilket Nato inte kan matcha i storlek och hastighet, uppnådde det önskade resultatet:

USA och dess allierade hade inget motdrag; de var tvungna att backa. Inom några dagar ringde Biden ett improviserat samtal till “mördaren” Putin och efterlyste en avspänning, medan han såg fram emot stabila, förutsägbara relationer mellan deras två länder. Den veckan flög Blinken till Kiev för att rakt på sak be Zelenski att avbryta allt. Om det skulle innebära att han skulle kastas till de ultra-nationalistiska vargarna i Kiev, hade han alltid sin bakgrund som komiker att falla tillbaka på. Stormaktspolitik som buskteater!

Det fanns en gryende medvetenhet om att kamp mot ett fullt upprustat Ryssland, i Europa och på andra håll, inte skulle bli någon enkel match. Därav följde att Förenta staterna inte borde föra ett fullt utvecklat ”kallt krig” med Kina och Ryssland samtidigt. Eftersom Kina var den mycket större utmanaren för den amerikanska globala hegemonin, krävdes det att på något sätt utarbeta ett tyst modus vivendi (sätt att leva med något, ö.a.), eller åtminstone vapenvila, med Moskva.
Detta borde, åtminstone sedan de senaste 12 åren tillbaka, ha stått klart för för alla som förmår att tänka strategiskt. Istället hade amerikanska ledare gjort allt för att stärka en kinesisk-rysk allians, vilken har uppstått i deras ”strategiska partnerskap”, som dag för dag växer i styrka och förtroende.

Det svåra misslyckandet i Ukraina (samtidigt med det omintetgjorda försöket att störta Lukashenko i Vitryssland) skakade Washingtons obegränsade självförtroende tillräckligt mycket för att man skulle kunna erkänna sina misstag.

En serie rörelser i Europa signalerade avsikten att ändra kurs. Det tillkännagivna avsändandet av en sjöstrids-grupp till Svarta havet avbröts direkt, trycket på Tyskland för att förhindra att Nordstrom II slutfördes upphävdes och planerna för en ukrainsk attack mot Donbass ställdes plötsligt in.

Biden betraktar helt klart nästa veckas möte med Putin i Genève som ett avgörande steg mot att bana väg för en nedtoning av den fientlighet, som har kännetecknat relationerna mellan Washington och Moskva. Förhoppningen är att gesterna som nämnts ovan, i kombination med en uttryckt beredskap att arbeta tillsammans i en handfull omtvistade frågor, kan göra Ryssland vänligare sinnat mot väst. Detta kan i sin tur minska deras entusiasm för det strategiska partnerskapet med Peking – vilket gör det lättare för USA att koncentrera sig på sin kamp för global överhöghet med Kina, samtidigt som den försvagar den senares sits.

Tricket är dömt att misslyckas.

Det är det verkligen. De senaste 30 åren har visat att Ryssland absolut inte kan lita på Washington, vad det än lovar. Dess partnerskap med Kina är däremot solitt.

Ett citat i en aktuell artikel i New York Times verkar bekräfta Brenners syn:

Charles A. Kupchan, professor vid Georgetown University, som arbetade med europeiska angelägenheter i Obama-administrationen, sade att Bidens mål var att eliminera skapandet av ett kinesiskt-ryskt block mot väst. Det kommer att kräva hjälp från allierade, varför han förutspådde att Biden inte bara skulle lyssna på, men också höra, européerna.

Rysslandsanalytikern, Gilbert Doctorow, har en något annorlunda uppfattning:

[Varför] pressar Joe Biden fram ett möte så tidigt i sin ämbetsperiod? Vi får höra att målet är att uppnå ”större stabilitet” i bilaterala relationer. Men jag har inte hört från våra kommentatorer vilken typ av stabilitet som ska eftersträvas.

Ur min reduktionistiska synvinkel har toppmötet en drivkraft bakom sig, nämligen att sätta ett tak på en vapenkapplöpning, som USA kommer att förlora, om man inte redan oåterkalleligt har förlorat, och för att förhindra att en negativ förändring av den strategiska balansen mot USA blir ännu värre. Sidoeffekten skulle kunna vara att minska planerade militära utgifter som budgeterats för drygt en biljon dollar enbart för att modernisera kärnkrafts-triaden. Detta skulle därmed frigöra medel för de massiva infrastrukturinvesteringar som Biden för närvarande försöker driva igenom i kongressen.

Sedan USA:s tillbakadragande från ABM-fördraget 2002, under George Bush, har USA:s politik syftat till att möjliggöra ett förstaslag, som slår ut ryska ICBM (interkontinentala ballistiska missiler, ö.a.) och sedan gör Rysslands kvarvarande kärnkraftsstyrkor värdelösa, då de skulle kunna skjutas ner i luften av amerikanska anti-ballistiska missilsystem. Rysslands nya, manövrerbara och ultrahöghastighets-missiler skulle kunna undvika alla kända ABM. Enligt Putins tal i mars 2018, förflyttade de nya ryska strategiska vapnen de hundratals miljarder som amerikanerna hade investerat i att uppnå överlägsenhet till status av en modern Maginotlinje (fransk försvarslinje mellan Frankrike och Tyskland/Italien, byggd under mellankrigs-perioden 1928-36, vilken snabbt blev omodern, ö.a.). Oavsett vad Washington kan sätta in mot Ryssland, skulle de återstående ryska styrkorna tränga igenom det amerikanska försvaret och utlösa förödelse i det amerikanska hemlandet.

Rysslands nya vapen är något som Washington bara kan drömma om. Som tillkännagavs 2018, introduceras nu de nya systemen i frontlinje-enheter. USA:s vapenutveckling ligger minst tio år efter Rysslands. Kärnvapenparitet har återställts.
(Håller USA på att förlora det militära övertaget?9

En del av Rysslands nya system omfattas inte av Nya START-kärnvapenfördraget. Om USA inte lyckas uppnå ett nytt avtal med Ryssland, som begränsar deras nya vapensystem, kan Ryssland snart uppnå förstaslags-förmåga. Detta skulle utgöra ett existentiellt hot mot USA. Pentagon är verkligen inte nöjt med situationen.

Att Biden så snabbt som möjligt behöver få till ett nytt strategiskt vapenavtal, kan verkligen vara anledningen till att toppmötet äger rum så tidigt.

Tyvärr är en framgång, enligt Doctorow, långt ifrån garanterad:

Ömsesidig respekt är vad den ryska utrikesministern Sergei Lavrov har krävt som utgångspunkt för diplomatiska förhandlingar med amerikanerna. Respekt visas inte en samtalspartner “från en styrkeposition,” den typiska amerikanska inställningen till sådana samtal.

Problemet för Washington är att ingen på Capitol Hill, eller i det utrikespolitiska etablissemanget, vill erkänna uppenbara fakta om Ryssland idag. Alla är nöjda med bilden av ett sjabbigt, kaotiskt Ryssland, som styrs av en hänsynslös diktator, vars regim är bräcklig och bara behöver en liten knuff, som Nikolaj II: s autokrati, för att luta och kollapsa. Detta är nonsens och om det förblir en grund för USA:s politik gentemot Ryssland under Biden, kan vi inte förvänta oss att mycket ska hända för att minska riskerna för kärnvapenkrig eller att gå mot lugnare vatten i internationella relationer.

Ett exempel på det utrikespolitiska etablissemang som Doctorow beskriver, är den tidigare amerikanska ambassadören i Nato, Kurt Volker, som vill att toppmötet ska misslyckas:

Det ligger verkligen inte i USA:s, EU:s, Natos och andra allierades intresse att se ett toppmöte där Putin övertygats om att han har försvagat USA och inte ges några konsekvenser för sitt beteende. Det skulle sända en signal globalt att auktoritärer kan komma undan med aggressiva handlingar hemma och utomlands, och att USA och väst inte kommer att vidta några meningsfulla åtgärder för att stoppa dem. För USA är därför det bästa möjliga resultatet inte ett blygsamt avtal och ett åtagande om “förutsägbarhet”, utan en brist på avtal helt och hållet. Framgång är konfrontation.

 

Den kanadensiska professorn Paul Robinson riktar in sig på sådan galenskap i det han säger: Nu skulle man kunna säga att detta bara är en mans åsikt. Vi kan ignorera det. Det betyder inte någonting. Men Volker är inte bara vem som helst. Från 2017 till 2019 var han USA:s särskilda och ledande representant i förhandlingarna med Ukraina om en fredsuppgörelse för landets inbördeskrig. På grundval av denna artikel blir man mörkrädd när man tänker på vilket råd han kan ha gett den ukrainska regeringen. Säkert inte råd som främjar fred. Det är skrämmande.

Så det här är mer än bara en person. Den här artikeln (av Volkov) är ett fönster in mot det sätt som en inflytelserik del av den amerikanska utrikespolitiska etablissemanget tänker. Det avvisar förhandlingar. Det anser att kompromisser är farliga. Det föredrar öppen konflikt. “Framgång är konfrontation” – ju värre desto bättre. Wow!

Så länge de hjälper till att förhindra krig är jag (“Moon of Alabama”) glad över varje toppmöte mellan supermakter. Men jag förväntar mig inga fantastiska resultat från den här. USA:s politik vänder inte på en femöring och ”The Borg” (begrepp ur Star Trek-filmerna, en antagonistisk grupp, ö.a.) är för närvarande långt ifrån att acceptera kompromisser som Ryssland skulle kunna ställa upp på.

 

Upplagt av b den 12 juni 2021 kl. 17:03 UTC | Permalänk

Föregående artikelUSA: Åtta av tio väljare tror att landet är på väg utom kontroll
Nästa artikelUrsäkta Ukraina, USA prioriterar annat.
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. USA går på den redan utstakade väg som trampades upp av Sovjetunionens sönderfall.
    USA följer ett typiskt scenario för ett sönderfallande imperium. Säkra på sin obegränsade makt skapar imperier onödiga problem för sig själva tills de inte längre klarar dem.
    Ett toppmöte mellan Putin och USA:s president Joe Biden planeras att äga rum den 16 juni. Putins avsikt kan vara att skicka ett meddelande till Biden före deras möte om att USA ska agera som en ansvarsfull stormakt och spela en stor roll för att bidra till global stabilitet och samordning av förbindelserna mellan länder, istället för att tillgripa extrema åtgärder för att förstöra världen.
    Imperiets härskare är övertygade om att de kan skrämma, övertala eller köpa lojaliteten hos olika länder eller grupper, och tror att alla deras problem kan lösas på detta sätt. Men problemen fortsätter att hopas upp. Och någon gång klarar de inte längre av dem. Och USA går nu Sovjetunionens väg, och dess gång är säker och stadig.
    I sina försök att upprätthålla sin hegemoni har USA flera gånger sanktionerat eller hotat andra länder. Men faktum är att Washingtons nationella styrka och globala inflytande har avtagit. Det är inte kapabelt att både säkerställa inhemsk stabilitet och upprätthålla globalt ledarskap.

  2. Mycket tyder på att personer som den i artikeln nämnde Volker har övertaget och att förväntningarna är mindre än måttliga. De amerikanska mediernas groteskerier bekräftar detta. De fattar inte att de exponerar sin enfald för hela världen med sina “killer”-argument. Först en känd journalist, Stefanopoulos, som gillrade en fälla för en disträ Biden och därefter hela kopplet upprepande denna refräng. Samma fråga i NBC-intervjun och återigen inför TV-kamerorna igår en till som ropade till Biden om killer-frågan. Den som sympatiserar med Biden borde ta dumskallarna i örat eftersom Biden själv är alltför bortkommen. Hur skall han kunna förhandla med sådan ballast i bagaget ?

    USA som bara efter 1991 genom krigiska interventioner åsamkat världen omåttligt fler dödsoffer än Ryssland. Och samtliga konflikter hade kunnat lösas genom förhandlingar utan att krig hade behövt tillgripas. Men detta är den amerikanska självbilden alltsedan indianutrotningarna. Offren osynliggörs och är egentligen själva skulden till sitt öde.

    USA:s politik har hela perioden efter F.D. Roosevelt bara sett till egen fördel som uppnås på andras bekostnad och på den punkten har ingenting förändrats. Det som förändrats är att de egna krafterna har börjat sina och att omvärlden börjat inse detta. I USA:s ledband tågar numera bara en tredjedel av FN:s medlemmar och skaran krymper hela tiden.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here