Varför Iran? Kontexten och konsekvenserna

En artikel 19 juni av Roger Boyd, som ger intressant kompletterande bakgrundsinformation. Catarina Östlund har översatt den.

https://rogerboyd.substack.com/p/why-iran-the-context-and-the-consequences

Det första som personer som den okunnige senatorn Ted Cruz borde förstå är att Iran är persiskt, inte arabiskt, och representerar en oberoende civilisation som går tillbaka till antikens Grekland. Och att islam är en religion, inte en etnicitet, liksom judendomen. Han behöver också läsa om sin Bibel, särskilt Första Moseboken 12:1-3 som säger:

Då sade Herren till Abraham: ”Lämna ditt land och din släkt och din fars hushåll och bege dig till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk och välsigna dig. Jag skall göra ditt namn stort, så att du blir en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. Genom dig skall alla jordens släkter bli välsignade.”

Detta är Abraham, fadern till de tre stora abrahamitiska religionerna: islam, kristendom och judendom. Israel nämns aldrig, och det står också mycket specifikt att ” alla jordens släkter skall välsignas genom dig”. Att felcitera Bibeln och uttryckligen förvränga den kristna Gudens uttalade ord är att vara en kättare. Ted Cruz bör påminnas om att han valdes för att tjäna amerikaner, inte för att tjäna en främmande makt. Här visar han sin fullständiga okunnighet och lögnaktighet i sin tjänst för en främmande makt:

Scofieldbibeln*, en kättersk nytolkning av King James-bibeln av Scofield, är huvudtexten inom den dispensationalistiska rörelsen som tror på en sluttid i nuet (snarare än att sluttiden ses som Roms fall, vilket accepteras i den etablerade kristendomen). Jag har skrivit om det mycket tvivelaktiga ursprunget och hur mainstream beskriver Scofieldbibeln, tillsammans med hur mainstream beskriver det kapitalistiska välståndsevangeliet. Allt detta var ett politiskt projekt, inte ett religiöst.

* [Väckelserörelse som växte fram i slutet ev 1800-talet. De menade att Gud har delat in historien i tre tidsåldrar, och nu lever vi i en tid då Satan ska komma till makten och regera. Det ska i sin tur förebåda Kristi Återkomst, hans seger över Satan och upprättandet av tusenårsriket. De tror också att Gud har en speciell roll för Israel. Ur Wikipedia]

Efter Scofields död utgav Oxford University Press 1967 (året för sexdagarskriget ) en uppdatering med titeln The New Scofield Bible, vilken inkluderade specifika tillägg som kraftigt ökade stödet för staten Israel och dess rätt att ta palestinsk mark; ”nära ett stöd för amerikansk utrikespolitik gentemot staten Israel” (Donald Akenson, The Americanization Of The Apocalypse, s. 435). Scofield Bible lär ut uppfattningen att hedningar är ”välsignade i samverkan med Israel”, och att Gud stöder stölden av palestinsk mark för att skapa Israel och rivningen av al-Aqsa -moskén, den tredje heligaste platsen i den muslimska världen, för att återuppbygga templet (den centrala övertygelsen hos de mest extremistiska sionisterna); även återlämnandet av judiska religiösa offer.

Detta mycket politiska projekt att sprida ett evangelium som till fullo stödde kapitalismen och västerländsk civilisationsöverhöghet i ett USA som i slutet av andra världskriget inte var särskilt religiöst (och där det religiösa lutade mot det sociala evangeliet som stödde New Deal ) beskrivs i detalj av Kevin M. Kruse i One Nation Under God . Ett extremt framgångsrikt politiskt projekt som speglade förvrängningen av Sovjetunionen och Kina som ”gudlösa kommunister”, och senare förvrängningen av ”muslimska terrorister”.

Den galna nyliberale harmageddon-kultisten Mike Huckabee, USA:s ambassadör i Israel, är bara ett av de mer allvarliga exemplen på framgången med detta kristna sionism- och välståndsevangeliumsprojekt, i att åstadkomma en betydande religiös fundamentalistisk del av den amerikanska befolkningen som tjänar USA:s imperialistiska mål perfekt. Ett klassiskt fall av Gramscis kulturella hegemoni som används för att kognitivt locka en stor del av befolkningen till att stödja den amerikanska oligarkin mot sina egna politiskt-ekonomiska intressen, skapandet av ett falskt medvetande.

I samma artikel behandlade jag hur den judiska gemenskapen i USA vände sig till den politiska högern under attacken mot deras samhälle under McCarthy-eran på 1950-talet. Att omfamna det amerikanska imperiet och kapitalismen och klamra sig fast vid USA:s maktcentrum som en försvarsmekanism; ett projekt som metodiskt genomförts under sju decennier. Det är en strategi som också genomförts av den israeliska regeringen, vilket gör sig oumbärlig för väst samtidigt som den söker makt inom det västerländska statssystemet med hjälp av betydande delar av den judiska diasporan . Detta passade mycket väl ett väst som var tillfredsställda med att ha sin egen neokoloniala tjänare i en så viktig region, en som skulle utföra det västerländska smutsiga arbetet inte bara i Mellanöstern utan över hela världen med rimlig förnekelse för väst. Som Joe Biden sa, om ett Israel inte hade existerat skulle USA ha varit tvungen att uppfinna ett.

Theodor Herzl, sionismens farfar, var ateist. Precis som en ateist inte kan vara kristen eller muslim, kan hen inte vara jude om vi accepterar att judendomen är en religion och inte en etnicitet (där det senare motbevisas av grundläggande genetik). Herzl var öppen för olika positioner för sin judiska stat, som ett politiskt och sekulärt projekt. Netanyahu växte upp i en sekulär familj, och utifrån hans uttalanden och handlingar kan man även se honom som ateist. Han var personlig sekreterare åt Ze’ev Jabotinsky, den ateistiske grundaren av revisionistisk sionism, en man som tillsammans med Netanyahus ateistiska far hade ett betydande inflytande på hans politiska filosofi.

Men tiden rinner ut för både USA och Israel när det gäller dessa politiska projekt. Från 2007 till 2021 minskade den evangeliska religionen (kärnan av religiös sionism i USA) från 30 % till 24 % av befolkningen, och på senare tid är den siffran 23 % ; med endast 14 % av de 18 till 29 år mot 30 % av de 30 år och äldre. Den evangeliska religionen håller sakta men säkert på att dö ut och år 2025 kan dessa 14 % mycket väl vara alla under 39 år, medan de som för närvarande är 50 år och äldre går in i åren av accelererande dödlighet. Redan är majoriteten av amerikanska judar under 50 år inte sionister, och kärnan av amerikansk sionism finansieras av en liten grupp av de åldrande judiska sionistiska rika. Samtidigt slits Israels sekulära projekt sönder av inbördeskriget mellan de sekulära (mestadels ashkenaziska) liberala europeiska judarna och de ultraortodoxa, övervägande europeiska haredijudarna och de icke-europeiska mizrahijudarna som historiskt sett har blivit rasdiskriminerade inom Israel. Alla är glada att slakta araber och stjäla deras land, men de två sistnämnda vill etablera en verkligt judisk fundamentalistisk stat som skulle förkasta hela ashkenazisternas liberala projekt.

Under extrema omständigheter skulle Israel bli den judiska versionen av ISIS kalifat. Ett statligt och politiskt projekt, som oärligt och aggressivt driver fram sin ”judiskhet” för att göra anspråk på att vara offer för Förintelsen, hotas nu ironiskt nog av införandet av en faktisk judisk religiös stat; vilket understryker det faktum att sionismen inte är ett religiöst projekt utan är en separat sak för judendomen. Samtidigt är den amerikanska och västvärldsliga globala makten som nådde sin topp på 1990-talet i en sekulär nedgång och med den Israels ”storebrors” förmåga att upprätthålla och skydda den.

Västvärldens motstånd mot Iran har alltid handlat om energi och geopolitik, inte om religion eller ”mänskliga rättigheter” eller något annat liknande oärligt pladder. Precis som Ryssland och Kina motsatte sig Iran fullständig kolonisering, även om det fanns en stor mängd brittisk intern inblandning och inflytande under 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Landet hade både stora mängder fossila bränslen och ett strategiskt geografiskt läge i Mellanöstern, samtidigt som det behöll sin egen kultur och civilisation. Under åren efter andra världskriget tog dess politik en mer demokratisk vändning och i början av 1950-talet kom Mosaddegh, en nationalistisk ledare, till makten och försökte ta kontroll över de enorma fossila bränsleresurserna till förmån för iranierna. Detta kunde inte tillåtas av västvärlden och en MI6/CIA-kupp ägde rum 1953, där Mohammad Reza Pahlavi (från den tidigare lydiga vasallen Pahlavi-dynastin) installerades som Irans diktator Shah. Han började krossa den socialistiska oppositionen genom omfattande arresteringar, tortyr och försvinnanden utförda av den brutala Savak- hemliga polisen. Den propagandistiska användningen av bilder från denna tid som visar ett ”välmående” och ”västerländskt” Iran visar hur eliten levde, inte majoriteten. Det visar också hur oärliga så många av de västerländska ”kritiska” forskarna är, som driver ”kritiska” och ”feministiska” troper i imperiets tjänst samtidigt som de fullständigt ignorerar politisk-ekonomiska, imperialistiska och neokoloniala realiteter. Efter 26 år av shahen var den enda verkliga oppositionen som återstod det religiösa etablissemanget och det var därför de dominerade revolutionen 1979 som störtade shahen.

Med revolutionen skedde ingen utrensning av den kapitalistiska eliten och andra oppositionella krafter, som med Sovjetunionen och Kina; medan en betydande del flydde, stannade majoriteten kvar för att representera en liberal och västerländsk minoritet som är öppen för västerländsk dominans och förräderi mot staten. Väst kallar dessa för ”progressiva” när de i själva verket är hårdföra nyliberaler som gärna skulle förvandla sin nation till en västerländsk vasall som underlättar deras egen interna dominans och kleptokrati; precis som under shahen.

Ett nyligen oberoende Iran var inte acceptabelt för väst och det drev Irak att invadera Iran för att krossa den nya regimen, vilket resulterade i Iran-Irak-kriget som sträckte sig från september 1980 till augusti 1988. Iran besegrades inte, men massiva mängder resurser som borde ha gått till att bygga ett nytt Iran förbrukades av ett krig som inkluderade den utbredda användningen av  giftgas av irakierna (gjord av ingredienser som medvetet och glatt levererades av väst). Detta kan ses som en parallell till de västerländska invasionerna av Sovjetunionen till stöd för de vitryska styrkorna, tillsammans med den polska invasionen, efter den ryska revolutionen 1917; ett försök att krossa den nya regimen innan den verkligen kunde etablera sig. Båda misslyckades, men till en hög kostnad för de nya regimerna. Och ja, så sent som 1988 gjorde Irak det amerikanska imperiets smutsiga arbete, vars enorma kostnad drev Saddam Hussein att invadera Kuwait (efter att ha fått sitt godkännande av USA) för att få nya intäkter.

Under 1990- och 2000-talen fastnade USA i sina krig i Mellanöstern; de misslyckades med det första hindret i Irak i sitt projekt ”sju nationer på fem år” för Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Iran, Somalia och Sudan; samtidigt som de fastnade i Afghanistan. Med det amerikanska imperiets fokus på andra områden fick Iran ett visst manöverutrymme och blomstrade relativt sett. Med köpkraftsparitet ökade Irans BNP per capita från 7 260 USD år 1990 till 18 490 USD år 2010. Sedan kom oljepriskollapsen i mitten av 2010-talet utöver sanktionerna mot Irans lagliga icke-spridningsavtal för kärnvapen. Dessa inkluderade den amerikanska vasallen EU:s åtgärder för att koppla bort Iran från det internationella betalningssystemet SWIFT. Det har aldrig förekommit några krav på sanktioner mot ett Israel som öppet bryter mot icke-spridningsavtalet för kärnvapen; frågan om  Iran har ingenting att göra med dess civila kärnkraftsprogram.

Om Iran faktiskt hade kärnvapen skulle landet ha en starkare position än ett kärnvapenbeväpnat Nordkorea. USA:s misslyckade ockupation av Irak från och med 2003, ledde faktiskt till betydande iranskt inflytande i ett Irak som tidigare varit dess fiende, vilket möjligen var en anledning för USA att trappa upp sanktionerna mot Iran, särskilt med tanke på Irans roll i kampen mot västvärldens destabilisering av Syrien och det av västvärlden skapade ISIS-projektet.

År 2015 gick Iran med på den gemensamma övergripande handlingsplanen (JCPOA) med de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Kina, USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien) plus Tyskland och EU för att begränsa sin urananrikning i utbyte mot sanktionslättnader och andra bestämmelser; handlingsplanen trädde i kraft i januari 2016.

I maj 2018 drog sig Trump-administrationen ur JCPOA på helt falska grunder, trots att IAEA bekräftade att Iran följde villkoren i avtalet, vilket Iran gjorde fram till juli 2019 då det blev uppenbart att de amerikanska vasallerna inte skulle fortsätta med sanktionslättnader med tanke på USA:s ståndpunkt. De tidigare sanktionerna, plus ökade sanktioner, infördes från och med maj 2018. Biden-administrationen deltog oärligt i nya förhandlingar, men eskalerade villkoren för Iran betydligt utöver de i JCPOA.

Iran lyckades vända sig bort från väst och undertecknade ett 25-årigt samarbetsprogram med Kina 2020 som lovade långsiktiga investeringar och handel. Kina har varit den dominerande köparen av iransk olja (Irans gasreserver används för inhemsk energikonsumtion) under de senaste åren.

Sedan, med massanktionerna mot Ryssland efter början av det rysk-ukrainska kriget, kunde Iran utveckla mycket närmare relationer med ett Ryssland som inte hade något att förlora på att arbeta med en annan sanktionerad nation. I januari 2025 undertecknade Iran och Ryssland ett fördrag om omfattande strategiskt partnerskap som syftar till att stärka bilaterala ekonomiska och handelsmässiga band. Ryssland bygger ett antal kärnreaktorer i Iran för att hjälpa landet med dess elförsörjningsbrister. År 2024 blev Iran också fullvärdig medlem i BRICS, och i slutet av maj 2025 gick det första tåget på järnvägen Ürümqi (Kina) till Teheran (Iran) , vilket gav en direkt fraktförbindelse på järnväg mellan de två nationerna och utvecklade Iran som ett transportnav med länkar till både Kina och Ryssland.

Iran har redan nästan återfått den högsta PPP-nivån för BNP per capita från 2011, med en BNP-tillväxt på 5 % 2023 och 3 % 2024, och hotar nu att bli en utvecklingsframgång som är helt oberoende av väst. Utöver detta har landet etablerat fredliga diplomatiska förbindelser med staterna i Gulfstaternas samarbetsråd, och USA har vanärande kastats ut ur Afghanistan. Samtidigt minskar USA:s globala makt och dess mjuka makt undergrävs avsevärt av dess stöd till det sionistiska folkmordet. Israel blir alltmer en paria även bland befolkningen (men inte oligarkierna) i väst. Syrien har underkuvats under styret av en före detta ISIS-ledare som omvandlats till politiker av västerländska underrättelsetjänster, och i hög grad ockuperats av både Israel och Turkiet, men detta innebär också en ny utmaning för den israeliska regionala dominansen i Turkiet. Samtidigt slits den israeliska ekonomin och samhället ner av det pågående folkmordet, det lågintensiva kriget med Hizbollah och Ansar Allah, och det interna inbördeskriget. Israel riskerar att falla medan Iran reser sig som en integrerad och viktig del av BRINCISTAN (nu med endast ett S i och med underkuvandet av Syrien) bestående av Vitryssland, Ryssland, Iran, Nordkorea, Kina, Irak och ”Stanerna”.

Medan Ryssland vägrar att acceptera några amerikanska villkor gällande kriget i Ukraina som skulle innebära ett ”nederlag vid förhandlingsbordet”, och vinner i styrka snarare än att ha blivit förstört av västerländska sanktioner och militär aggression från ombud. Och medan Trump-administrationen gjorde en TACO (Trump Always Chickens Out – ”Trump fegar alltid ur”) i sitt handelskrig med Kina när det senare visade sin relativa ekonomiska och finansiella makt, ägde fiaskot med Trumps militära födelsedagsprocession rum och administrationen kunde inte övertala resten av världen att kapitulera.

Till detta kom den högt prisade amerikanska militärens fullständiga oförmåga att kväva Ansar Allah-rörelsen i Jemen, medan Ansar Allah fortfarande agerade för att kontrollera trafiken i Röda havet och bombardera Israel. Med det ökande civila motståndet mot den nya auktoritarismen på hemmaplan, som inte har något att göra med en illegal invandring som snabbt skulle kunna hanteras genom att gripa några av de VD:ar som anställer illegala invandrare, och även den ökande psykologiska förvirringen hos 79-årige Trump själv. Dagens Trump är inte Trump från sin första mandatperiod och inte ens Trump från 2024 som redan såg ut som en skugga av sitt forna jag. Han kanske inte har sjunkit ner till samma nivå som Biden som var 81 år under sitt sista år i administrationen, men han befinner sig definitivt i en tid av nedgång; inte hjälpt av hans historiska brist på motion, samt hans fetma och kost. Vi bör inte underskatta hans administrations beredskap att dölja denna nedgång, med tanke på de stora ansträngningar som den tidigare administrationen gjorde för att dölja och förneka Bidens förfall till demens. Parallellerna till Sovjetunionens undergång med den ena sjuka och åldrande ledaren efter den andra är påtagliga.

USA blir alltmer konfliktfyllt och internationellt hånat och motarbetat. I en sådan situation skulle ett regimskifte i Iran vara USA blir alltmer konfliktfyllt och internationellt hånat och motarbetat. I en sådan situation skulle ett regimskifte i Iran vara ett Ave Maria-pass som överlämnar både Irak och Iran till västerländskt dominans, samtidigt som det kraftigt undergräver Rysslands och Kinas positioner och visar att USA ”fortfarande har det”.

USA blir alltmer konfliktfyllt och internationellt hånat och motarbetat. I en sådan situation skulle ett regimskifte i Iran vara ett Ave Maria-pass som överlämnar både Irak och Iran till västerländskt dominans, samtidigt som det kraftigt undergräver Rysslands och Kinas positioner och visar att USA ”fortfarande har det”.

Det var den verkliga anledningen till attacken mot Iran, den hade ingenting att göra med dess kärnkraftsprogram, vilket nyligen bekräftades av Tulsi Gabbard, USA:s chef för nationella underrättelsetjänsten, som inte är militär till sin karaktär, vilket återspeglar IAEA:s resultat. Till och med Jon Stewart [amerikansk politisk kommentator och programledare] påpekade det fullständiga nonsenset i det ”brådskande” behovet av en attack mot Iran (liksom fiaskot med Trumps  militära födelsedagsparad och parallellerna mellan den amerikanska imperialistiska diskursen och den nya inhemska auktoritära diskursen).

Det har ingenting att göra med att Iran ”stödjer terrorister”, vilket bara är västerländsk kod för att Iran stödjer grupper som motsätter sig västvärldens imperialistiska agenda. Det har ingenting att göra med religion, särskilt inte när Iran är hemvist för en judisk gemenskap som aldrig har förföljts. Det handlar om geopolitik och upprätthållandet av USA:s/Västvärldens globala makt så länge som möjligt. Och även om överlevnaden för en Netanyahu som vet att han kommer att hamna i fängelse för både sin korruption och folkmordet när han förlorar makten, en man som behövde sitt eget ”Ave Maria”-pass.

Men detta baserades på de vanliga västerländska fantasierna som kraftigt underskattar fienden och kraftigt överskattar sina egna förmågor. Iran var inte ett Syrien som hade underminerats i ett och ett halvt decennium av västerländsk (inklusive Gulfstaterna) aggression och en sanktionsblockad, styrt av en inkompetent och korrupt Assad-regim som satt mellan det västdominerade Israel, Jordanien och Irak, och ett girigt Turkiet och ett förstört och infiltrerat Libanon.

Iran är en stark nation med 93 miljoner invånare, utrustad med sina egna oberoende industriella och militära sektorer med en kolossal bergig geografi belägen mellan andra muslimska nationer i öster, norr och väster. Tillsammans med förmågan att förstöra olje- och gasinfrastrukturen som är avgörande för världens energiförsörjning.

Att USA, och andra västerländska nationer, var fullt involverade i den ”israeliska” överraskningsattacken mot Iran den 13 juni är bländande uppenbart för dem som tittar noga och lyssnar på uttalanden från västerländska politiker. Den amerikanske presidenten var aktivt involverad genom oärliga förhandlingar med Iran, och hans uttalanden sa att han var emot alla israeliska attacker som skedde före nästa förhandlingsrunda, som skulle ha ägt rum efter att den israeliska attacken hade börjat. Denna attack planerades i minst åtta månader, om inte längre, och utformades genom att använda iranska förrädiska element för att halshugga det iranska ledarskapet och destabilisera nationen till den grad att den kunde splittras och underkuvas.

Men inget av detta hände. De mördade iranska ledarna ersattes hastigt med nyare (och troligen mer hårdföra) kadrer, det iranska luftförsvarssystemet återställdes skyndsamt, istället för att vara nere mycket längre, något som angriparna hade föreställt sig. Mycket av det förrädiska nätverket rullades snabbt upp av de iranska säkerhetsstyrkorna, och Irans militära kapacitet undergrävdes inte allvarligt eftersom många träffpunkter verkade vara på falska modeller och endast drabbade installationer ovanmark. Dessutom avfyrade Iran inte tusentals missiler mot ett Israel, som sedan återigen kunde sälja sig självt som ett offer som krävde västerländsk räddning från konsekvenserna av sina brott, utan satsade snarare på den långsamma ekonomiska, finansiella och sociala avfyrningen av relativt litet antal raketer varje dag. Både försvagandet av den omtalade ”järndomens”  kapacitet, och ytterligare destabiliserandet av ett Israel som saknar strategiskt djup och som är helt beroende av import och den produktiva liberale ashkenaziske viljan att stanna kvar i landet.

Netanyahus drag att hindra israeler från att lämna landet är ett tecken på den iranska insatsens framgång efter bara några dagar. De liberala ashkenazisterna vill att “Brooklyn-on-the-Mediterranean” (Brooklyn vid Medelhavet) med folkmordet som utförts utom synhåll, ska vara ”där borta”, och  de vill absolut inte känna ens lite av den rädsla som palestinierna känner varje dag, och definitivt inte i en fundamentalistisk religiös stat. De flyttade inte till de ockuperade områdena i Palestina för att uppleva detta.

De är mer än redo att fly till sina förfäders hem utomlands om deras liberala projekt  “Brooklyn-on-the-Mediterranean” anses vara avslutat. Som många redan har gjort; de står inte ut med de straff som de så lätt och entusiastiskt utdelar över andra.

Med ”chock och vördnad”-försöket och det fullständiga misslyckandet, och Iran som nu sakta blöder ut Israel, är Netanyahus enda alternativ att helt dra in västvärlden i konflikten. Något som västvärlden inte ville, utan istället ville de ha sitt fikonlöv för ”förnekelse”, samtidigt som de fullt ut deltog, med marionett Pahlavi-regimen i reserv, i underkuvandet av ett destabiliserat Iran à la Libyen och Syrien under täckmantel av ”humanitär intervention”. Så nu måste de antingen retirera och beordra Israel att stoppa sina attacker, vilket mycket väl kan kräva att Netanyahu och andra israeliska ledare tas ut, och orsaka bestörtning bland den amerikanska sionistiska givarklassen, eller kavla upp ärmarna och ge sig ner i ytterligare ett träsk i Mellanöstern som kommer att suga musten av dem. Det är den senare utsikten som för närvarande håller tillbaka Trump-administrationen från att direkt attackera Iran, tillsammans med uppdaterade – troligen mycket mer exakta och mindre optimistiska än den vilseledande och egennyttiga israeliska underrättelsetjänsten – amerikanska underrättelserapporter om Irans kapacitet och regims stabilitet.

Trump står också på kanten av ett stup och måste välja mellan den sionistiska givarklassen som förde honom till makten och har räddat honom ekonomiskt ett antal gånger, och MAGA-koalitionen som valde honom att fokusera på att göra Amerika stort igen genom att rikta in sig på inrikesfrågor och avsluta, och framför allt inte starta, utländska krig. Med fler republikanska väljare än demokratiska väljare som är emot direkt amerikansk inblandning i ett krig med Iran, skulle mellanårsvalen kunna ge demokratiska och RINO-majoriteter.  (Republican In Name Only), i representanthuset och senaten, vilka mer än gärna skulle väcka rättsliga åtal mot honom igen. Varje finansiell och ekonomisk kris som härrör från direkt amerikansk inblandning skulle också förstöra hans ekonomiska agenda. Han skulle verkligen bli en maktlös president, hatad av både demokrater och republikaner. Detta är det dilemma som Trump står inför, som så uppenbart håller på att försvagas p g a påfrestningen att vara president vid 79 års ålder.

Både Putin och Xi är betydligt yngre och till synes friskare 72-åringar, båda med extremt hög legitimitet inrikes och internationellt, och den förra kan ställa upp för omval 2030 medan den senare inte bryr sig om sådana liberala demokratiska attribut. För dem är Trump ett övergående fenomen som måste hanteras under västvärldens sekulära nedgång. De vinner om Trump beslutar sig för att ingripa direkt (med västvärlden neddragen i ett träsk i Mellanöstern och möjligen uppslukad av en ekonomisk och finansiell malström samtidigt som de ytterligare förlorar stöd i resten av världen) och vinner om han inte gör det (med Iran och BRINCISTAN som växer sig starkare, medan Israel kastas in i en inrikes kris, och med Trump-administrationen i konflikt med den sionistiska givarklassen); de kommer inte att bli direkt involverade i konflikten. Trump och västvärlden har gått rakt in i en fälla som de inte kan ta sig ur.

I grund och botten står USA och dess västerländska vasaller inför ett nederlag, eller ett nederlagsdilemma. Detta förvärras av den mycket verkliga möjliga frågan om en finansiell kollaps med tanke på den troliga stängningen av Hormuzsundet och utsikterna till ännu mer massiva skulddrivna amerikanska krigsutgifter. Kommer västvärldens förlorande kamp för att behålla sin dominans att leda till en ännu större militär aggression, för att ytterligare öka Ukrainas proxykrig och det sionistiska folkmordet? Eller kommer det att fortsätta sina något fredliga framsteg? För Israel finns det ett existentiellt hot eftersom en fortsatt kampanj utan direkt västerländsk intervention helt enkelt inte är hållbar, särskilt med tanke på Irans intelligenta strategi för långsam blödning, medan ett slut på dess attacker mot Iran mycket väl kan leda till regeringens fall och en mer intensiv internkonflikt. Dess enda positiva alternativ är direkt intervention från USA och väst, och det är därför det amerikanska sionistiska givarnätverket utnyttjas till fullo som den påverkansoperation (tillsammans med AIPAC* etc.) det är.

*[AIPAC beskriver sig som America’s Pro-Israel Lobby. Wikipedia]

YouTube-kanalen ”The Mizrahi Perspective” ger utmärkta inblickar i Israels interna politiska arbete, dess kolossala interna och externa propagandamaskineri och dess oerhörda tillstånd av förnekelse. En förnekelse som krossades den 7 oktober, som krossades igen av de iranska missilattackerna, och en förnekelse som slutligen kommer att krossas under kraften av geopolitiska realiteter; dess tid är begränsad. Även de vittgående konsekvenserna av Israels folkmord  och aggressiva hållning. Här talar han om det dilemma som Netanyahu och Trump nu står inför:

Idag verkar Trump ha tagit ett steg tillbaka genom att säga att han kommer att ge diplomatin ytterligare ett par veckor. Men vem kan lita på en Trump som ljög så avsiktligt för att vilseleda iranierna före attacken? Man kan anta att Irans långsamma förblödning av Israel kommer att fortsätta,den som är så förödande att Israel nu har gjort filmning och rapportering av iranska missilangrepp till ett brott som straffas med fängelse, och förbjudit Al Jazeera att rapportera inifrån Israel.

                                                                *************************************

En kommentar av signaturen “bevin”under artikeln lyder så här:

“En utmärkt sammanfattning av en mycket komplex berättelse.Jag skulle vilja lägga till två punkter.

Det första, som redan antytts i artikeln, är att en viktig del av den imperialistiska strategin är att tvinga Irans regering att slå ner hårt internt för att isolera och eliminera de olika femtekolonnare som används av Israel för att utlösa bomber, lönnmörda mål och utföra drönarattacker. Det är just detta som tvingade bolsjevikerna, eftersom deras revolution var omgiven av fientliga styrkor, att i allt högre grad förlita sig på Cheka och NKVD:s säkerhetsåtgärder för att slå ner utlandsinspirerade, finansierade och beväpnade gerilla- och terroristattacker. Den nuvarande regimen i Ukraina är ett grafiskt exempel på de utlandsstödda terrorister som tvingade Stalin, till exempel, att bli alltmer hänsynslös och förtryckande.

Det är tydligt att målet är att driva den iranska regeringen att anta en politik som kommer att göra ”regimskifte” populärt bland liberaler, om inte i Iran så runt om i världen, och därmed dämpa motståndet mot imperialistisk aggression.

Den andra punkten som jag anser att vi behöver betona är att den israeliska regeringen, som har ett fast grepp om det inhemska samhället, bokstavligen talat är en fascistisk regim. Netanyahu är och Jabotinsky* var fascist,  båda stolta över att vara det. Fascisterna sponsrades av Mussolini och samarbetade, i den mån det var militär allians, med nazisterna. De beter sig som nazister, går som nazister och luktar som nazister. Och åttio år efter Hitlers nederlag stöds dessa nazister öppet av ättlingarna till alla de europeiska och nordamerikanska styrkor, som efter 1945 blev imperialismens främsta stöd mot hotet från arbetarrörelserna, som nästan ensamma hade motstått naziststyret och försökt ersätta det med ett socialistiskt samhälle.

*[Jabotinsky*, revisionistisk sionist i motsättning till dominerande socialistiska arbetarsinonismen, har starkt influerat moderna högerorienterade israeliska partier, fränmst Heirut och dess efterföljare Likud. Ur Wikipedia]

I Ungern regerar Horthys [statschef 1920-1944] barn, precis som i Rumänien bevarar Järngardets ättlingar i linjär riktning, uppflammade av euroliberalismens tomma trams, imperiets inflytande och blickar österut efter byte. Fallet med de baltiska staterna och Finland är ökänt – de hyllar de roller de spelade i belägringen av Leningrad och Förintelsen. Längre västerut är temat detsamma: i Italien regerar Mussolinis vänner igen, liksom i Frankrike Vichy-fansen, i Tyskland må businesskostymen vara på modet nu och uniformerna kasseras, men Führerns fanklubb dominerar inte bara regeringen utan även dess opposition. Överallt annars återupplivas det smutsiga förflutna: Sveriges ”neutralitet”, som gjorde landet till Tredje rikets vapenleverantör, en landbro till den finska fronten och en rastplats för Wehrmacht, har ersatts av en aktiv del i kriget för att bevara imperialismen. Och detsamma gäller resten av EU, Belgien, Nederländerna, Spanien, Portugal dansar alla ivrigt i leden av den planerade Barbarossa 2.0 .

När det gäller Storbritannien är Starmer en Chamberlain utan värdighet eller familjehistoria: Chamberlain var den siste i en rad hängivna rasistiska imperialister, medan den amerikanska tillgången Starmer är en serieförrädare som nu hårt arbetar med att förstöra sitt hemland – en engelskspråkig Zelenskyj – för att visa sin lojalitet mot ett imperium som domineras av supremacister som tjänar en nihilistisk oligarki av kannibaler, fast beslutna att hindra dess byte från att välja liv framför underkastelse.

Slutligen kan jag rekommendera Huabinoliver@substacks förklaring av Kinas position i den nuvarande krisen.”