Varför jag åkte till Moskva för segerparaden den 9 maj

Thomas Fazi som jag uppfattar som en mycket intressant debattör skrev detta i flyg på väg till Moskva 8 maj.

Vi måste börja återupbygga bron som andra har försökt så hårt att förstöra

Jag skriver dessa ord ungefär 5 000 meter över marken, på väg från Rom till Istanbul. Därifrån flyger jag imorgon bitti till Moskva för att bevittna och dokumentera segerparaden den 9 maj – i år markerar det 80-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Förutsatt att mitt flyg inte ställs in efter Ukrainas massiva drönarattack mot flera ryska flygplatser.

Det blir mitt första besök i Ryssland, och jag ser fram emot att göra lite sightseeing, umgås med vänner och njuta av lite god gammal vodka och pickles. Men det är förstås inte därför jag åker. Jag valde att vara i Moskva just denna dag eftersom det är viktigt.

Vi lever igenom en extremt mörk och farlig period. Under de senaste tre och ett halvt åren har europeiska regeringar systematiskt avvecklat diplomatiska, ekonomiska och kulturella relationer med Ryssland, samtidigt som de fört ett ombudskrig mot landet – på Ukrainas bekostnad. Även om många fortfarande inte inser det, är Europa i krig – militärt, ekonomiskt och kulturellt – med världens största kärnvapenmakt. Västförsedda vapen, underrättelsetjänster och finansiering har bidragit till tusentals ryska soldaters död.

Detta är inte exempellöst. Europeiska makter har upprepade gånger gått i krig mot Ryssland – i Krimkriget, i första världskriget och mest katastrofalt i andra världskriget, när Nazityskland inledde den dödligaste militära kampanjen i historien, Operation Barbarossa, mot Sovjetunionen, som orsakade miljontals ryska offer. Nu leker Europa återigen med elden.

Det vi bevittnar är inte en reaktion på Rysslands invasion 2022; det är fortsättningen på en decennielång geopolitisk offensiv som slutligen provocerade fram den.

I över trettio år har de flesta européer levt omedvetna om det osynliga krig som utspelar sig på deras kontinent. NATOs expansion österut, de olika ”färgrevolutionerna” i postsovjetiska länder, den väststödda kuppen i Ukraina 2014, det efterföljande inbördeskriget i Donbas, ekonomiska sanktioner och den obevekliga mediekampanjen mot Ryssland – allt detta var bara olika stadier av ett krig mellan väst och Ryssland. För tre och ett halvt år sedan gick det helt enkelt in i en mycket mer öppen fas.

Det som gör detta ännu mer oroande är att denna kampanj inte ens drevs av en europeisk strategisk kalkyl. Faktum är att Europa hade allt att vinna på stabila relationer med det postsovjetiska Ryssland.

Istället konstruerades denna brytning i en utländsk makts intresse – USA – för vilken det alltid har varit ett geostrategiskt imperativ att hålla Europa åtskilt från Ryssland. Ryssland utgjorde en utmaning inte bara för den amerikanska dominansen under kalla kriget utan för den unipolära hegemonin som följde. Det är därför Washington tillbringade årtiondena efter kalla kriget med att försöka montera ner Ryssland ekonomiskt, politiskt och kulturellt – med Europa som ett brohuvud.

Medan många europeiska ledare fördjupade banden med Ryssland under 2000-talet saknade de det politiska modet – eller oberoendet – att motstå Washingtons påtryckningar. Vare sig det berodde på okunskap, medverkan eller feghet, bär de europeiska ledarna kollektivt ansvar för att återantända den antagonism som en gång ledde kontinenten in i två världskrig.

Och liksom i tidigare episoder har denna senaste eskalering åtföljts av en aggressiv kampanj av avhumanisering och russofobi. Vi har sett uppmaningar till att bomba ryska regeringsbyggnader i talkshower, konfiskering av ryska bilar och telefoner vid EU:s gränser, avlägsnande av rysk litteratur och konst från europeiska institutioner, och ryska idrottare som tvingats tävla utan sin flagga eller nationalsång.

Samtidigt fortsätter europeiska ledare att underblåsa elden med provocerande retorik och massiva upprustningsprogram, motiverade av spöket om ett ryskt hot som helt enkelt inte existerar. De reser en ny järnridå – inte bara fysiskt utan även psykologiskt och kulturellt. Motreaktionen mot ledare som Slovakiens Robert Fico, som vågade säga att han skulle delta i firandet den 9 maj, talar för sig själv. Det får inte finnas någon kontakt med det ”ryska monstret” – detta är den nya dogmen inom europeisk ”diplomati”.

Konsekvenserna av denna politik har varit förödande. Ekonomiskt sett har brytningen med Ryssland – särskilt förlusten av billig energi – varit katastrofal. Säkerhetsmässigt har västvärlden fört Europa till randen av direkt konfrontation med en kärnvapenbestyckad supermakt. Den katastrofen har hittills endast avvärjts tack vare det ryska ledarskapets återhållsamhet, trots upprepade västerländska provokationer.

Lika allvarliga är de kulturella och, vågar jag säga, andliga konsekvenserna av denna påtvingade separation. I århundraden har Europa och Ryssland varit involverade i en rik process av kulturell osmos – i litteratur, musik, film, filosofi. Rysk kultur är en del av Europas arv, precis som europeisk kultur är en del av Rysslands.

Även politiskt spelade Sovjetunionen en avgörande roll i att forma Europa efter kriget. Sovjetunionens själva existens gav näring åt drömmen om västerländsk demokratisk socialism och möjliggjorde västerländsk socialdemokrati från första början, genom att tvinga eliter att acceptera välfärdsstaten och arbetarnas rättigheter. Som italienare är jag särskilt uppmärksam på de djupa banden mellan det italienska kommunistpartiet och Sovjetunionen – band som påverkade det italienska politiska livet långt bortom kalla kriget.

Vad USA och dess europeiska ombud har gjort – antingen genom handling eller passivitet – är en tragedi av historiska proportioner. Som den tyske filosofen Hauke ​​Ritz skriver i sin anmärkningsvärda bok Vom Niedergang des Westens zur Neuerfindung Europas (Från västvärldens nedgång till Europas återuppståndelse):

Att ha förkastat och möjligen permanent förlorat denna vän genom att planera separationen av Ukraina från Ryssland, som det tyska överkommandot en gång gjorde under första världskriget, är kanske det mest dramatiska misstaget Europa har gjort i hela sin historia.

Det är därför jag har valt att vara i Moskva den 9 maj. Det är en liten men avsiktlig trotshandling mot försöket att bryta banden mellan Europa och Ryssland. Tidpunkten är särskilt symbolisk: den 9 maj firas Rysslands seger över nazismen – en historia som europeiska ledare nu försöker skriva om eller sudda ut.

Detta kan verka som en liten gest, men även symboliska handlingar spelar roll. Europa befinner sig idag i en farlig mellanperiod: den gamla transatlantiska ordningen har kollapsat, men ingen ny ram har tagit dess plats. I detta vakuum klamrar sig vårdslösa ledare fast vid föråldrade institutioner och vanföreställda ideologier. Denna mellanperiod mellan den döende gamla världen och den ännu inte födda nya är en extremt farlig tid, där desperata politiker lätt kan kortsluta.

Kan relationerna med Ryssland repareras? Den frågan är inte bara geopolitisk – den är existentiell. Europas identitetskris, dess strategiska irrelevans och dess sociala sönderfall härrör alla från ett djupare tillstånd: att Europa under de senaste 80 åren inte har styrt sig självt. Det har underordnats en extern makt – USA – och avskurits från sina egna historiska och kulturella rötter.

Myten om ”Väst” är en fiktion – en eufemism för ett informellt amerikanskt imperium. Genom att bryta banden med Ryssland har Europa brutit banden med sig självt. Som Ritz menar kan Europa bara återta sin kulturella och politiska suveränitet genom att återknyta kontakten med Ryssland. Endast Ryssland, bland ”europeiska” nationer, har bevarat en vision av europeisk kultur som är förankrad i tradition, i kontrast till den ihåliga postmodernism som exporteras av den atlantiska världen.

Kort sagt, Europas överlevnad beror av att bryta med USA och etablera en postatlantisk identitet. Det innebär att återknyta kontakten med Ryssland – inte som en politisk eftergift, utan som ett civilisationsmässigt imperativ. Det är en skrämmande uppgift, men det är den enda gångbara vägen framåt. Det är därför jag – och många andra européer – kommer att (försöka) vara i Moskva den 9 maj: för att börja återuppbygga bron som andra har försökt så hårt att förstöra.

***

Att publicera högkvalitativ journalistik kräver ständig research, varav det mesta är obetalt, så om du uppskattar mitt skrivande kan du överväga att uppgradera till en betald prenumeration om du inte redan har gjort det. Förutom en behaglig känsla inom dig får du tillgång till exklusiva artiklar och kommentarer.

 Thomas Fazi

Website: thomasfazi.net

Twitter: @battleforeurope

Latest book: The Covid Consensus: The Global Assault on Democracy and the Poor—A Critique from the Left (co-authored with Toby Gre