Varför kommer USA alltid att föra krig?

Bild: Fine Art, War and Peace (av Staff Sgt. Jamal Sutter, 2014, CC)

Ännu en intressant artikel som Catarina Östlund översatt. https://multipluralworld.com/why-america-will-always-wage-wars/?utm_source=mailpoet&utm_medium=email&utm_source_platform=mailpoet&utm_campaign=vancouver-s-oceanside-damaged-by-winter-storm-only-two-months-after-record-rainfall-flooding_21

Kommentar av Sergey Lededev, The Multiplural World , 17 april 2025

Internets kollektiva visdom har räknat ut att USA under sin exstens varit i krig 92 % av tiden, eller 225 år av 243. Dessa beräkningar är knappast felfria ur metodisk synvinkel, men få skulle ifrågasätta tesen att USA befinner sig i ett nästan permanent krigstillstånd.

(Sergey Lededev är föreläsare vid Financial University under den Ryska federationens regering i Moskva. Denna kommentar publicerades först i den ryska dagstidningen Vzglyad  den 17 april 2025. Översättningen till engelska har gjorts av The Multiplural World, med hjälp av maskinöversättning.)

En vanlig kritik av amerikansk utrikespolitik har blivit tesen om eviga krig. Dessutom har den på senare år börjat användas inte bara av Washingtons externa motståndare, utan också av politiska insiders, särskilt bland republikanerna.

Internets kollektiva visdom har räknat ut att USA under sin existens har befunnit sig i krig 92 % av tiden, det vill säga 225 år av 243 (data för 2020). Dessa beräkningar är knappast felfria ur metodisk synvinkel, men få experter kommer att ifrågasätta tesen att USA befinner sig i ett nästan permanent krigstillstånd.

Det finns olika förklaringar till detta, ibland ganska exotiska. I tidskriften Foreign Policy, tex föreslog en av författarna att amerikanskt utrikespolitiskt tänkande är extremt föråldrat; krig är en form av utrikespolitisk ritual och en sorts kult. Trots att det här låter som handlingen i en fantasyroman finns det ett korn av sanning i det – åtminstone tror vissa amerikanska politiker verkligen att USA valdes för att bringa frihet och välstånd åt hela världen. Men även om sådana ideologiskt laddade element finns i nästan vilket politiskt system som helst (ibland kallas de ”nyttiga idioter”), kommer de inte att nå långt utan en ekonomisk grund.

Den amerikanske politiske forskaren och konservative publicisten Richard Hanania har föreslagit att fokus ska sättas på den ekonomiska aspekten av ”eviga krig” i sin bok Public Choice Theory and the Illusion of Grand Strategy: How Generals, Weapons Manufacturers and Foreign Governments Shape American Foreign Policy från 2021 (utgiven av Routledge). [“Teorin om det offentliga valet, och illusionen om den storslagna strategin: Hur generaler, vapentillverkare och utländska regeringar formar amerikansk utrikespolitik”]

Hans huvudidé är att USA:s militärindustriella komplex har enorma politiska resurser och faktiskt lobbar för ett tillstånd av permanent deltagande i konflikter. Det råder ingen tvekan om att företag som Lockheed Martin eller Raytheon är extremt intresserade av att skapa och upprätthålla militära konflikter. Men det som är intressant är, hur exakt gör de det? Författaren svarar: ”Genom att påverka ledningen i landet genom den allmänna opinionen, och driva sitt folk till makten.”

Den nyckelfigur som bestämmer USA:s utrikespolitik (med hänsyn till maktfördelningen) är naturligtvis presidenten. Och här måste vi förstå att amerikansk politik och de mekanismer för den maktkamp som finns där, är ett filter som släpper igenom en mycket specifik typ av person – oftast en extremt karismatisk, som är kapabel att övertala och göra affärer och försona stora aktörer. Innehåller denna lista en djup kunskap och förståelse för utrikespolitik? Nej. Presidenter och presidentkandidater har inga särskilda incitament att fördjupa sig i dessa frågor.

Den amerikanske presidenten är en person som först och främst vet hur man flirtar med opinionen, och som dessutom tvingas följa den på många sätt. Den maximala vistelsetiden i Oval rummet är 8 år, under den tiden finns det inte någon möjlighet att formulera något begripligt långsiktigt geostrategiskt program och, viktigast av allt, vänta på att det börjar bära frukt. Därför föredrar de flesta av Vita husets ägare att följa den allmänna opinionen, vilket innebär att man genom att påverka opinionen också kan påverka vilken amerikansk president som helst – även i utrikespolitiska frågor.

Det är just därför amerikanska försvarsföretag är så villiga att skapa tankesmedjor och försörja utrikespolitiska experter som i sin tur formar den allmänna opinionen. I det här avseendet är den mest skandalösa förmodligen den neokonservativa stiftelsen Project for the New American Century (PNAC), som har släppt mycket analytiskt material som varierar i graden av ideologiskt innehåll, men som alltid i slutändan kokar ner till uppmaningar att expandera och fördjupa den amerikanska militära närvaron runt om i världen (och vad mer skulle Project for the New American Century kunna kräva?). Men det som är intressant är inte så mycket det de skrivit som deras personalpolitik. Av en ren slump innehade en av projektets direktörer, Bruce Jackson, också posten som vicepresident för strategi och planering på Lockheed Martin, en av Vita husets viktigaste försvarsentreprenörer. 

Paul Wolfowitz, som tjänstgjorde som den förste biträdande försvarsministern i George W. Bushs första administration, anses också vara nära förknippad med PNAC (även om den exakta nivån av anknytning är svår att förstå). Intressant nog tjänade Wolfowitz också i Bushadministrationen som statssekreterare för försvarspolitik, och var en av författarna till dokumentet känt som  Wolfowitz Memorandum*.

*[” Wolfowitz-doktrinen ” är ett inofficiellt namn som ges till den initiala versionen av vägledningen för planering för försvaret för räkenskapsåren 1994–1999 (daterad 18 februari 1992) publicerad av USA:s  av biträdande försvarsminister  Paul Wolfowitz och hans vice  Scooter Libby. Den var inte avsedd för offentlig publicering, den läcktes till  The New York Times den 7 mars 1992 ] och utlöste offentlig kontrovers om USA:s utrikes- och försvarspolitik. Dokumentet kritiserades allmänt som imperialistiskt, eftersom dokumentet beskrev en politik av unilateralism [ensidigt handlande i motsats till multipolarism] och förebyggande militära åtgärder för att undertrycka potentiella hot från andra nationer och förhindra diktaturer från att stiga till supermaktsstatus. Wikipedia]

En viktig punkt är att sådana analytiska tankesmedjor och experter faktiskt inte så mycket orienterar om den amerikanska allmänna opinionen,  då de skapar en illusion av ett krigsvänligt samförstånd i det amerikanska samhället, det främjas  redan av högre tjänstemän.

Som vi vet gör följet mannen till kung, så förutom den allmänna opinionen finns det också ett stort antal Pentagon-byråkrater och lagstiftare som behöver försörjas. Faktum är att det som kallas en järntriangel* har utvecklats mellan dem – tjänstemän från militäravdelningen är intresserade av att utöka finansieringen; senatorer är delvis ideologiska, delvis i behov av pengar; och försvarsföretag vill ha nya statliga kontrakt.

*[Järntriangel, samhällsstruktur med samverkan mellan minst tre parter; något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter. Wikipedia]

Forskning  utförd  av Quincy Institute har visat att 80 % av pensionerade amerikanska fyrstjärniga generaler och amiraler inte fiskar och leker med sina barnbarn efter pensioneringen. De skaffar jobb i försvarsföretag som konsulter eller styrelseledamöter. Människor som har stigit till sådana grader förstår mycket väl vad som krävs av dem. De börjar så mycket som möjligt överdriva utrikespolitiska hot i sina rapporter (politiska forskare kallar detta ”hotinflation”), så att en ökning av militärbudgeten verkar lämplig och nödvändig.

Amerikanska lagstiftare (de som inte är fanatiker) hamnar i en liknande penningfälla. En nyligen publicerad journalistisk undersökning visade att minst 15 amerikanska senatorer och representanter med ansvar för försvaret själva har investerat i militära företag, vilket betyder att de har egna intressen av sina företags utveckling. Andra lagstiftare, som undviker en sådan uppenbar intressekonflikt, tänker ändå på att deras politiska karriär en dag kan ta slut och de har i bakhuvudet att de har mäktiga vänner som inte kommer att överge dem; de kommer att ordna så att de kommer med i något forskningscentrum med en mycket bra lön.

’Eviga krig’ kan vara en ideologi för vissa, men först och främst är det ett väletablerat system som har funnits i många år. Det är svårt att föreställa sig att någon ens i den högsta ställning och med de bästa avsikter, skulle kunna övervinna detta system.

Relaterat
USA har varit i krig i 226 av 243 år sedan USA bildades
USA:s krig har dödat mer än 20 miljoner i 37 länder 1945-2015, och miljoner i andra länder. Varning för enögdhet.