Varför sluter inte ”Avtalsfixaren” affären?

Alastair Crooke skriver detta 5 maj 2025 på Strategic Culture

Denna Trump-förvandling av Amerika var avsedd att återuppbyggas som America First.

Historien, både om Ukraina och Iran, är att president Trump vill ha en ”överenskommelse” – och båda överenskommelserna är tillgängliga – men han verkar ändå ha begränsat sig. Trump presenterar sin administration som något råare, elakare och mycket mindre sentimental. Den strävar efter att framstå, tydligen, som något mer centraliserat, tvångsmässigt och radikalt.

Inom inrikespolitiken kan det finnas en viss sanning i denna kategorisering av det Trumpianska etoset.

Inom utrikespolitiken vacklar dock Trump. Anledningen är inte klar, men faktum är att det grumlar hans framtidsutsikter inom de tre områden som är avgörande för hans strävan som ”fredsmäklares” – Ukraina, Iran och Gaza.

Även om det är sant att Trumps verkliga mandat härrörde från ett utbrett ekonomiskt och socialt missnöje, snarare än från hans påståenden om att vara en fredsmäklare – förblir de två viktigaste utrikespolitiska målen viktiga för att bibehålla momentum framåt.

Ett möjligt svar är att presidenten i utrikesförhandlingar behöver ett verklighetsförankrat och erfaret team som stödjer honom. Och det har han inte.

Innan han skickade sitt sändebud Witkoff för att tala med president Putin, presenterade general Kellogg, verkar det som, för Trump ett Versailles-liknande vapenstilleståndsförslag: En vision om Ryssland i knipa (dvs. planen utformades i termer som var mer lämpliga för rysk kapitulation). Kelloggs förslag antydde också att Trump skulle göra Putin en ”stor tjänst” – genom att nedlåtande erbjuda honom en stege att klättra nerför från sin plats i Ukrainas ”träd”. Och det var precis den linje Trump tog i januari:

Efter att ha sagt att Ryssland hade förlorat en miljon män (i kriget), fortsatte Trump sedan med att säga att ”Putin förstör Ryssland genom att inte göra en överenskommelse”. Han hävdade vidare att Rysslands ekonomi var i ”ruiner”, och framför allt sa han att han skulle överväga att sanktionera eller belägga Ryssland med tullar. I ett senare inlägg på Truth Social skrev han: ”Jag ska göra Ryssland – vars ekonomi fallerar – och president Putin en mycket stor TJÄNST”.

Presidenten – vederbörligen informerad av sitt team – kan ha föreställt sig att han skulle erbjuda Putin en ensidig vapenvila och, vips, få en snabb affär på sin meritlista.

Alla premisser som Kellogg-planen baserades på (Rysslands sårbarhet för sanktioner, enorma förluster av män och ett dödläge i krig) var falska. Gjorde ingen i Trumps team då någon vederbörlig granskning av Kellogg-strategin? Man verkar (lättjefullt) ha tagit Koreakriget som sin mall, utan vederbörligt övervägande av om det var lämpligt eller inte.

I det koreanska fallet föregick vapenvilan längs en konfliktlinje politiska överväganden, som kom först senare. Och som fortfarande pågår – och är olösta – fram till idag.

Genom att i förtid ställa krav på omedelbar vapenvila under samtal med ryska tjänstemän i Riyadh, inbjöd Trump till avslag. För det första, eftersom Trump-teamet inte hade någon konkret plan för hur man skulle genomföra en vapenvila, utan helt enkelt antog att alla sådana detaljer kunde lösas i efterhand. Kort sagt, det presenterades för Trump som en ”snabb vinst”.

Bara det att det inte var det.

Resultatet var förutbestämt – vapenvilan avslogs.  Hade ingen i Trumps team lyssnat sedan den 14 juni förra året när Putin mycket tydligt redogjorde för utrikesministeriets ryska ståndpunkt om en vapenvila? Och vilket har upprepats regelbundet sedan dess. Tydligen inte.

Ändå, när Trumps sändebud, Witkoff, återvände från ett långt möte med president Putin för att rapportera om dennes personliga, detaljerade förklaring av varför ett politiskt ramverk måste föregå varje vapenvila (till skillnad från Korea), möttes Witkoffs redogörelse enligt uppgift av det raka svaret att ”ukrainarna aldrig skulle gå med på det” från general Kellogg.

Slut på diskussionen, tydligen. Inget beslut fattat.

Flera flygningar till Moskva har inte förändrat grundläget. Moskva väntar på bevis för att Trump kan befästa sin position och ta kontroll över situationen. Men fram till dess är Moskva redo att underlätta ett ”närmande av positionalitet” – men kommer inte att godkänna en ensidig vapenvila. (Och det kommer inte heller Zelenskyj att göra).

Gåtan här är varför Trump inte stänger av amerikanska vapen- och underrättelseflöden till Kiev, och säger åt européerna att hålla sig ur vägen för Trump? Har Kiev någon form av vetorätt? Förstår inte Team Trump att européerna helt enkelt hoppas kunna störa Trumps mål att normalisera relationerna med Ryssland? Det måste de göra.

Det verkar som att ”debatten” (om man kan kalla det så) i Trump-teamet till stor del uteslöt verkliga faktorer. Den ägde rum på någon hög normativ nivå, där vissa fakta och sanningar helt enkelt antas.

Kanske vägde fenomenet med Sunk Costs (termen ”sunk cost”, eller ”nedlagda kostnader” avser kostnader som redan har uppstått och inte kan återvinnas. ö.a.) tungt – ju längre man fortsätter med en handlingsplan (oavsett hur dum den är), desto mindre villig är man att ändra den. Att ändra det skulle tolkas som att erkänna ett misstag – och att erkänna ett misstag är det första steget till att förlora makten.

Och det finns här en parallell till samtalen med Iran.

Trump har en vision för en förhandlad uppgörelse med Iran som skulle uppnå hans mål om ”inga iranska kärnvapen” – även om själva målet är något av en tautologi med tanke på att den amerikanska underrättelsetjänsten redan har fastställt att Iran INTE har några kärnvapen.

Hur stoppar man något som inte sker? Tja, ”avsikt” är ett oerhört svårt begrepp att avgränsa. Så teamet går tillbaka till grunderna: till den ursprungliga fasta doktrinen från Rand-corporation (se här, ö.a.), att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan fredlig och vapenkopplad anrikning av uran. Så ingen anrikning bör tillåtas.

Det är bara det att Iran redan har anrikning – tack vare Obamas eftergift som en del av JCPOA, som tillät det, med vissa begränsningar.

Många idéer cirkulerar om hur man ska få denna ekvation att gå ihop – Irans vägran att avstå från anrikning kontra Trumps diktat om ”ingen förmåga” att vapenanpassa. Inga av idéerna är nya: Att importera anrikat råmaterial till Iran; exportera Irans höganrikade uran till Ryssland (något som redan gjorts som en del av JCPOA), och att låta Ryssland bygga upp Irans kärnkraftskapacitet för att driva sin industri. Problemet är att Ryssland redan gör det också. De har en anläggning redan i drift och en annan under uppbyggnad.

Israel har naturligtvis också sina egna förslag: Utrota all iransk anrikningsinfrastruktur och missilleveranskapacitet. Kruxet är att Iran kommer aldrig att gå med på detta.

Så valet är antingen ett uppgraderat inspektions- och tekniskt övervakningssystem i ett JCPOA-liknande avtal (vilket varken kommer att göra Israel eller det pro-israeliska institutionella ledarskapet nöjda). Eller militära åtgärder.

Vilket tar oss tillbaka till Trump-teamet och de interna splittringarna inom Pentagon.

Pete Hegseth skickade följande meddelande till Iran, publicerat på sitt sociala mediekonto:

”Vi ser ert DÖDLIGA stöd till Houthierna. Vi vet exakt vad ni gör. Ni vet mycket väl vad den amerikanska militären är kapabel till – och ni blev varnade. Ni kommer att få betala KONSEKVENSEN vid den tidpunkt och plats vi väljer”.

Hegseth är uppenbarligen frustrerad. Som Larry Johnson har noterat:

”Trump-teamet har arbetat under [ytterligare] ett felaktigt antagande om att Biden-folket inte gjorde en seriös ansträngning för att förstöra Houthiernas arsenal av missiler och drönare. Trump-medlemmarna trodde att de kunde bomba Houthierna till underkastelse. Istället visar USA för alla länder i regionen gränserna för sin sjö- och luftmakt … Trots mer än 600 bombningar fortsätter Houthierna att avfyra missiler och drönare mot amerikanska fartyg i Röda havet och mål inom Israel”.

Så, Team Trump har vadat in först i en konflikt (Jemen), och för det andra in i en komplex förhandling med Iran, återigen till synes utan att göra sin hemläxa om Jemen. Handlar detta återigen om grupptänkande (om Group think, se här, ö.a.):

”I en osäkrare situation som den nuvarande ses solidaritet som ett självändamål, och ingen vill bli anklagad för att ’försvaga väst’ eller ’stärka Iran’. Om man måste ha fel, bäst att ha fel i sällskap med så många andra som möjligt”.

Kommer Israel att låta detta passera? De kämpar med general Kurilla (den amerikanska generalen som har befälet över CENTCOM) i bunkern under det israeliska försvarsdepartementet – och förbereder planer för en gemensam attack mot Iran. Israel verkar mycket angelägen om hans arbete.

Ändå är det grundläggande hindret för att uppnå en överenskommelse med Iran mer avgörande – i det att, som det för närvarande tolkas, bryter USA:s tillvägagångssätt i förhandlingarna mot alla regler om hur man inleder ett vapenbegränsningsavtal.

Å ena sidan har vi Israel med en triad av kärnvapensystem och leveranskapacitet: från ubåtar, flygplan och missiler. Israel har också hotat med användning av kärnvapen – nyligen i Gaza och tidigare under det första Irakkriget, som svar på Saddam Husseins Scud-missilkapacitet.

Den saknade principen här är varje smula av ömsesidighet. Iran sägs hota Israel – och Israel hotar regelbundet Iran. Och Israel vill naturligtvis att Iran kastreras och avväpnas och insisterar för egen del på att vara oberörd (ingen NPT (Icke-spridnings-avtalet, se här, ö.a.), inga IAEA-inspektioner, inget erkännande {av eget innehav}               ).

De vapenbegränsningsavtal som initierades av JF Kennedy med Chrusjtjov härrörde från den framgångsrika ömsesidiga förhandlingen genom vilken USA drog tillbaka sina missiler från Turkiet innan Ryssland tog bort sina egna missiler från Kuba.

Det måste stå klart för Trump och Witkoff att ett så ensidigt förslag som deras för Iran inte har någon relation till geopolitiska verkligheter – och därför sannolikt kommer att misslyckas (förr eller senare). Team Trump tvingar sig således in i militära åtgärder mot Iran – som de sedan kommer att behöva stå för.

Trump vill inte det; Iran vill inte det. Så, har detta noggrant genomtänkts? Har erfarenheten av Jemen beaktats fullt ut? Har Trump-teamet föreslagit någon avfart?

Ett kreativt sätt för att komma ur dilemmat – och som åtminstone skulle kunna återställa en del av ett klassiskt vapenbegränsningsavtal – vore att Trump luftade idén att det nu är dags för Israel att gå med i NPT och låta IAEA inspektera deras vapen.

Kommer Trump att göra det? Nej. Det blir då uppenbart varför.

Denna Trump-politik av Amerika var avsedd att återuppbyggas som Amerika först.