Världsbanken och vägen till att sluka Syriens tillgångar

• Timber Sycamore var ett amerikanskt federalt  sekretessbelagt stort och hemligt CIA-drivet program som 2012-2017 tränade rebeller,  och försåg dem vapen, med uppbackning av underrättelsetjänster i bl.a. Nato-stater. Enligt New York Times skapade CIA en styrka på tiotusentals soldater som samarbetat med eller ingått i al-Nusrafronten, al-Qaidas gren i Syrien.
• Assad fick skulden på upprepade gasattacker, men visselblåsare har avslöjat att  OPCW (Organisationen för förbud mot kemiska vapen) förfalskade rapporter. Belägg finns för att Väst-stödda jihadister låg bakom!
•  BBC, Reuters,  Newsweek samt SVT:s Rapport uppgav  i november 2017  att USA och kurdiska SDF i bussar transporterat uppemot 3.500 IS-krigarterrorister  från Raqqa till Idlib i nordvästra Syrien där Turkiet gav stöd.   I ett tal 2/10 2014 sa USA:s dåvarande vicepresident Biden att ISIS är en skapelse av USA:s allierade medan president Obama sa ”Islamiska staten (IS) är i förlängningen ett resultat av den USA-ledda invasionen av Irak”. (DN 13/5 2015 ).

• Stenhårda olagliga sanktioner var avgörande.

Syrien har i många år utsatts för stenhårda illegala sanktioner, främst för sin strävan efter nationell självständighet. som definitivt underminerade stödet för president al-Assad och hans styre och möjliggjorde ett snabbt maktövertagande av terrorister, stödda av USA, Israel, Turkiet och stater i Väst.

_____________________________________________________________

Artikel av medarbetare i The Cradle:

Med tyst amerikanskt godkännande och viktig finansiering från Persiska viken återinträder Världsbanken i Syrien under täckmantel av tekniskt samarbete – vilket signalerar starten på en ny fas av åtstramningar, privatisering och utländsk kontroll över statliga tillgångar.

I rekordfart, och trots Syriens förkrossande politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska instabilitet under västliga sanktioner, har Världsbanken åter inlett intensiva kontakter med landets nya Hayat Tahrir al-Sham (HTS)-ledda administration. Detta förnyade engagemang följer Riyadhs och Dohas betalning av Syriens skulder till banken, totalt cirka 15,5 miljoner dollar.

Världsbankens plötsliga öppenhet för samarbete sammanföll med tre viktiga händelser. Först, i april, nedgraderade USA Syriens diplomatiska status i FN från en medlemsstat till en icke-erkänd regering, samtidigt som de fortfarande insisterade på bildandet av en ”inkluderande övergångsregering”.

För det andra lobbade flera arabiska och utländska stater Washington för att bevilja visum till syriska tjänstemän för bankens och IMF:s vårmöten 2025.

För det tredje utsåg IMF ett särskilt sändebud för Syrien under dessa möten, och strax därefter tillkännagav USA:s president Donald Trump – medan han var i Saudiarabien – att sanktionerna skulle hävas efter att ha träffat Syriens självutnämnda interimspresident Ahmad al-Sharaa.

Detta händelseförlopp väcker brådskande frågor:

Agerade banken oberoende av Washingtons strategiska inriktning, som traditionellt styr dess kontakter med sanktionerade stater?

Skulle banken fortsätta med ekonomiskt och tekniskt stöd om inte Trump hade lättat på restriktionerna?

Handlade den tidigare frysningen av engagemang helt enkelt om obetalda avgifter – eller drevs den av västerländsk omedgörlighet mot Damaskus medan staten fortfarande styrdes av den nu avsatte presidenten Bashar al-Assad?

En mjuk maktåtergång

Sedan Syrien gick med i Världsbanken 1947 har landet sett omväxlande perioder av engagemang och främlingskap. Trots sina socialistiska ekonomiska tendenser under Baath-styret hade Damaskus begränsad tillgång till banktjänster samtidigt som man kraftfullt skyddade sin offentliga sektor, sina sysselsättningsgarantier och sin subventionsdrivna legitimitet.

Enligt publikationer från Världsbanken och IMF utvecklades tre distinkta faser av samarbete i deras relationer med Syrien. Från 1963 till 1974 beviljades fyra kreditlån på totalt 48,6 miljoner dollar. Mellan 1974 och 1986 beviljades 15 lån via Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling.

Viktigast av allt fick Syrien, efter att ha betalat sin skuld, från 2002 till 2011 ett omfattande rådgivande och tekniskt stöd, delvis format av Abdullah al-Dardari – då vice premiärminister för ekonomiska frågor och senare seniorrådgivare för banken.

Under var och en av dessa perioder sammanföll bankens engagemang med antingen regionala geopolitiska förändringar eller interna ekonomiska flaskhalsar som gjorde Damaskus mer mottagligt för externt tryck. Särskilt den tidiga fasen på 2000-talet låg i linje med USA:s fokus på ekonomisk liberalisering i arabstaterna efter den 11 september, och sammanföll med Syriens ansträngningar att modernisera utan att helt ge upp statlig kontroll.

Denna sista fas återspeglade en delvis anpassning mellan Syriens interna reformer och IMF:s och Världsbankens nyliberala riktlinjer. Ändå tvekade Damaskus att fullt ut genomföra liberaliseringsplanerna av rädsla för offentlig motreaktion och internt motstånd – särskilt mitt under torkan 2006–2008 och bränsleprisökningarna 2008.

IMF:s artikel IV-konsultation 2009 hyllade Syriens ansträngningar att förenkla beskattning, reformera bränslesubventioner och modernisera den offentliga finansförvaltningen, bland andra åtgärder.

Men två långa perioder av främlingskap påverkade också relationen. Från 1986 till 2002 avbröt utebliven betalning av avgifter mitt i ekonomisk kollaps och västerländska sanktioner samarbetet. Från 2011 till början av 2025 frös det utlandsstödda regimskifteskriget och intensifierade sanktioner de officiella förbindelserna, även om banken fortsatte att övervaka och rapportera om Syriens ekonomiska förödelse.

Dess rapporter från 2017 och 2020 belyste BNP-förlusten på 226 miljarder dollar – fyra gånger Syriens produktion 2010 – och dokumenterade den regionala destabilisering som kriget orsakade.

Åtstramningsagendan

För arabstater i Persiska viken, som Saudiarabien och Qatar, tjänar stödet för Syriens återinträde i den globala finansiella ordningen flera intressen. Det gör det möjligt för dem att utöva diplomatiskt inflytande över en tidigare rival, ompositionera sig som regionala mellanhänder för återuppbyggnad och säkerställa att eventuell ekonomisk återöppning av Syrien sker inom ramar som de kan påverka.

Turkiet ser under tiden anpassning till IMF-Världsbankens processer som ett sätt att hantera den syriska frågan mer förutsägbart – särskilt i relation till gränshandel och flyktingars återvändande.

Idag verkar bankens återvändande handla mindre om Syriens interna politiska legitimitet och mer om dess ekonomiska utveckling. Eftersom HTS tidigare är en al-Qaida-ansluten organisation är många tjänstemän i övergångsregeringen fortfarande sanktionerade, men deras politiska inriktning ansluter sig till IMF:s och Världsbankens ortodoxi: snabb privatisering av statliga tillgångar, inklusive hamnar och flygplatser; fullständigt avskaffande av subventioner; massiva uppsägningar; liberalisering av utländsk valuta; och förberedelser för att låta det syriska pundet flyta.

Denna ideologiska konvergens var dock sannolikt inte tillräcklig. Aktörer i Persiska viken – särskilt Saudiarabien och Qatar, utöver Turkiet – spelade en nyckelroll i att förmedla återupptagandet, allt under tyst amerikansk övervakning. Upphävandet av sanktionerna, enligt amerikanska medierapporter, följde bakom kulisserna förhandlingar mellan Trump-administrationen och Syriens nya tjänstemän.

Washingtons gröna ljus – vare sig direkt eller genom mellanhänder i Gulfstaterna – var oumbärligt.

Förspel till det verkliga priset

Hittills insisterar Syriens övergångsregering på att den endast söker tekniskt samarbete. Finansminister Mohamed Bernia hävdar att landet inte kommer att söka internationella lån, utan snarare fokusera på interna reformer.

Ändå tyder historien på något annat. Om återuppbyggnadskostnaderna visar sig vara överväldigande – som de har gjort för otaliga krigshärjade nationer – kan det interna motståndet mot utländska lån kollapsa. De som förespråkar åtstramningar och privatisering kommer att vinna mark och argumenterar för att IMF:s och Världsbankens utlåning är avgörande.

Världsbankens personal enligt uppgift gör redan preliminära bedömningar av offentlig infrastruktur, granskar tillgångsregister och håller slutna möten med viktiga ministerier. Dessa steg, även om de betecknas som ”tekniskt stöd”, lägger ofta grunden för senare lånepaket som är villkorade av djupare ekonomisk omstrukturering.

Hur långt regeringen kommer att böja sig för IMF:s och Världsbankens direktiv, särskilt i ett land där 90 procent lever i fattigdom och 65 procent i extrem fattigdom, återstår att se.

Även om inga formella villkor har offentliggjorts kvarstår oron för att framtida ekonomiskt stöd från internationella institutioner kan vara beroende av politiska eftergifter, såsom normalisering med Israel. Detta speglar mönster som observerats i grannlandet Libanon, där IMF:s och Världsbankens stöd enligt uppgift har kopplats till liknande villkor.

Men scenen är satt. Och för Damaskus kan kostnaden för att återinträda i den globala finansordningen snart räknas in i dess återstående offentliga tillgångar – och dess folks motståndskraft.