Väst vill göra slut på Ryssland som stormakt – John Mearsheimer

Vore flera av oss lite mer lagda åt det konspirologiska, skulle man faktiskt kunna tro att någon betalat riktigt mycket till herr Putin och company (som visserligen alla blivit snorrika miljardärer av just västpengar från olje- och geologiska metallers exportsummor) för att förstöra landet inifrån. Visserligen har en ganska ny, välbetald medelklass vuxit fram i ryska samhället – men i princip är alla ryssar, när allt kommer omkring, ”mot systemet”, däremot finns ju ingen till person och namn populär opposition – alla är fängslade eller mördade. Ryssland som varande tyvärr världens numera absolut mest korrupta industrination (på plats 154 av 180 i den nyaste internationella Transparency-mätningen); med ett nedlagda fungerande media- och pressfriheten, objektivt rättssystem saknas, partiväsendet är havererat och det hålls visserligen ”val” och tas lagar (alltid i princip enhetligt med alla röster mot noll, om någon avviker ombes den deputerade att avgå) i ”parlamentet”. Allt är kulisser, teater och ingen litar på någon annan. De högernationalistiska oligarkerna Malofejev och Jakunin förgiftar landet med sitt pro-monarkistiska, ortodoxt religiösa och konservativa gift, i samarbete med västvärldens högernationalistiska partier (Le Pen-rörelsen har fått två stora lån på över nio respektive tre miljoner Euro, sammanlagt närmare 130 miljoner kronor (från Första Tjeckisk-Ryska banken).

Ryska folket vill knappast riva och förstöra den egna staten, men vill ha ett system som ekonomiskt och socialt verkar FÖR dem. Väldigt många, åtminstone insatta och utbildade i städer och medelklass, är i hemlighet (naturligtvis) rejält glada för att västerlandets civiliserade och principfasta politiska demokratier gör något åt den våldsamma maffiastat den ryska högern omvandlat deras eget land till (det hör man ofta i förtroliga ryska samtal: slå till hårdare mot ryska regimen!). För är det något det märkliga ryska maffiaoligarkiska systemet aldrig talat i perspektiv om så är det framtiden; man hetsäter i historiska fenomen och Putin jämför sig själv med Peter den Store (tsar Pjotr I) och sträckläser Katarina den Stora – två personer som – än märkligare nog – älskade västerlandets filosofi och ekonomiska effektivitet och kvalitet, vilket ingen får med putinismen på övertid.

Världens viktigaste och största ekonomiska axel går mellan Europa och Kina. Däremellan ligger det ryska landet, som sköts våldsamt illa. Det ligger i både kinesiskt och europeiskt intresse att det ryska landet sköts långt bättre. Och det gör det dock inte inrikespolitiskt på många år. Politiken som verkande organiskt levande fenomen, är dessvärre död i det ryska samhället.

Vi lever i vår tid sannerligen med det antipolitiska TPS-fenomenet: Trump-Putin-syndromet. Och ja, vill Putinrikets grannar ha fred och lugn och ro, liksom effektivitet; måste det putinistiska systemet falla sönder, en process som faktiskt egentligen pågår, ungefär som det portugisiska konservativa och repressiva systemet (1926-1974) under Salazar-regimen sakta vittrade sönder fram till 1974 års Nejlikerevolution. Salazar- och Putinsystemen är på det viset historiskt mycket lika. Och ingen vet förutom det putinistiska övervåldet, hur det slutar. Förmodligen tyvärr mycket våldsamt. Som Lenin för över etthundra år sedan konstaterade: de förtryckta klasserna VILL inte leva under det gamla systemet, och de styrande KAN inte leva under det gamla systemet. De styrandes våld är en sprängkraft i sig.

Ryssland har nu blivit moget för en socialistisk revolution.

För att Europa ska kunna föra krig mot Ryssland måste det uppfylla tre villkor. Ha pengar, ha vapen och ha soldater. Pengar är inget problem. City of London, som finansierade Napoleon, Lenin/Trotskij och Hitler, kommer att hjälpa till med finansieringen. Europa har inga vapen. Europeiska länder har tömt sina militära lager med leveranser till Ukraina. Det är därför alla europeiska länder har börjat beväpna sig febrilt. Europa har inte heller några soldater. Ingen förnuftig europé vill tillbringa sina sista dagar av sitt liv i de ukrainska skyttegravarna. Men om Europa kollapsar ekonomiskt kommer det att finnas miljontals desperata människor, för vilka det kommer att förklaras att Ryssland är ansvarig för allt skit… Ändå kan jag inte föreställa mig hur kommer Europa att flyttar sina militära styrkor till Rysslands gränser. Förväntas det att ryssarna skall passivt titta på alla dessa militära förberedelser? Desperata idioter gör desperata saker. Tänker de inkompetenta desperata idioterna verkligen starta ett krig mot en motståndare som har över 5 000 missiler laddade med kärnvapenstridsspetsar?
Zelenskyjs närmaste man, Andrij Jermak: ”…Ingen förnuftig människa skulle skriva under ett dokument idag där han ger upp territorium. Så länge Zelenskyj är president, borde ingen förvänta sig att vi ger upp territorium. Han kommer inte att ge upp territorium….” 24 timmar efter detta uttalande åtalades Yermark för korruption. Kanske en varning till Zelenskyj. Intressant, eller hur.

Jag har läst några inlägg här idag, bl.a. när Redaktören och hans vänner haft manifestation om klimatarbetet eller snarare bristerna i det arbetet, vid Riksdagshuset.
Yttrandefrihet är ett hett ämne nu har jag förstått på flera håll, bl.a. i videon direkt här nedan:

https://www.youtube.com/watch?v=49334PKzl-o

Då den slaviska kulturen öster om oss intresserar mig mycket har jag nu sett en video från Charkiv i Östra Ukraina och som jag verkligen rekommenderar.
Det är väl använda fjorton minuter att se och lyssna på den.
Ämnet är det Ryska språket i Ukraina.
Vi får bl.a. besöka ett bibliotek som är från början av förra seklet.
Där tiden ser ut att stått stilla men det är mycket fint där.
Precis som på biblioteken förr i världen får man inte prata. Allmän tystnad ska råda.
Det börjar bli vinter och det finns ingen värme i Biblioteket så man måste ha alla ytterkläder på sig.
Men ämnet är som sagt språk och livet och villkoren i (östra) Ukraina.

Why I keep speaking RUSSIAN in UKRAINE ?(Especially in Kharkiv)
https://www.youtube.com/watch?v=nybM3Fiy2Xg

Rutenien
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rutenien

Svartryssland
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svartryssland

Idag är det 1 december och dagen börjar med mycket otrevliga nyheter till allsköns russofob.

Tsk.Tsk. Tsk. Inte bra. Inte alls bra. Ur askan i elden …
Vad ska allmoge – själv titulerad vill säga – ”Rysslands expert” spinna nu då?
Typ ”whatever”, 🤭
https://sonar21.com/russia-is-moving-much-faster-than-us-military-experts-claim-who-could-have-predicted-that/

Först kakistrokraten Mörk Rutten, Natos sekreterare
”Vladimir Medinskij, Rysslands före detta kulturminister och ledare för den ryska delegation som förhandlat med Ukraina i Istanbul, gjorde nyligen mos av en russofobisk utläggning av EU:s utrikeschef Kaja Kallas.

Med årets understatement talade Medinskij om ”brister i utbildningen” i Europas ledargarnityr.

Mark Rutte, tidigare nederländska premiärminister, historiker till utbildningen och numera Natos generalsekreterare, påstod i ett tal på torsdagen att Island var ett av Natos tio grundarländer.

Han korrigerades omedelbart av publiken som visste att grundarländerna var tolv, inte tio.

Sedan övergick Rutte till att uppmana Island att öka sina militärutgifterna och förbereda sig för konfrontation med Ryssland och Kina.

Men Island är den enda Nato-medlemmen utan en stående armé, och därför utan militära utgifter. Island gick med på att ansluta sig till Nato under just dessa villkor: ingen egen armé för ön skulle försvaras av en amerikansk bas i Keflavik.

Att kräva högre militära utgifter från de 370 000 islänningarna var en dumhet från Ruttes sida.

Sedan så Fru Hallik, nästa högsta kretin hönset i Bryssel som t o m överträffade Mörk Rutten i att vädra öppet sin bristande utbildning (närmast analfabet)

EU:s utrikeschef Kaja Kallas som den 26 november förklarade:

”Under de senaste 100 åren har Ryssland attackerat fler än 19 länder, ungefär tre eller fyra gånger. Inget av dessa länder har någonsin attackerat Ryssland”.

Vladimir Medinskij, Rysslands före detta kulturminister, ledare för den ryska delegation som förhandlat med Ukraina i Istanbul och tillika doktor i historia svarade med bitande ironi:

”1904. Ryssland attackerar förrädiskt Japan i ryska Port Arthur.

1914. Attack mot Tyskland i de västra provinserna av det ryska imperiet.

1918. Ryssland attackerar England i Murmansk, USA i Archangelsk, Frankrike i Odessa, Japan och USA i Vladivostok och Sibirien.

1919 vill jag särskilt notera. Ryssland attackerar det unga oberoende Estland nära Pskov och det ännu mer oberoende Polen nära Kiev.

1941. Höjdpunkten av förräderi: en attack mot det försvarslösa Tyskland på de snövita fälten nära Moskva. Vi kan gräva djupare:

1854. Ryssland attackerade Englands och Frankrikes länder i Sevastopol och Petropavlovsk-Kamtjatskij.

1812. Hotar fransk suveränitet vid Borodino

1709. Aggression mot Sverige vid Poltava. ”

Källa: Nyhetsbanken

”Oops. Kaja Kallas, the de facto EU foreign minister already notorious for her chirpy incompetence, has done it again: displayed such elementary ignorance that you have to rub your eyes and double-check before you believe it’s true. But – as always with her – it is. This time, she has informed the world that Russia has not been attacked by anyone for a hundred years.”

Kaja Kallas’ striking ignorance – or willful revisionism – is precisely why no one is taking the bloc seriously anymore

https://www.rt.com/news/628731-kaja-kallas-ww2-ww3/

Vilka intressen tjänar förutsägelser om ett tredje allmänt europeiskt krig på drygt ett sekel? Svaret är tydligt: ​​politikerna som har lett Europa in i denna nästan hopplösa situation, säger Uros Lipuscek.

”Europeiska politiker leder återigen – för tredje gången på drygt hundra år – Europa blint in i ett nytt krig.

Otroligt, men sant, det liknar upploppet inför första världskriget. Historia, i Europas fall, visar sig vara en dålig lärare.

Den senaste bekräftelsen på denna krigsdrivning är Europeiska kommissionens nyligen antagna förslag om ett så kallat krigs-Schengenavtal, vilket skulle möjliggöra praktisk förflyttning över europeiska gränser för dess arméer österut, utan att kräva samtycke från enskilda EU-medlemsstater.

Detta strider mot principen om medlemsstaternas suveränitet och Europeiska unionens grundläggande rättsakter. Enligt Kaja Kallas, EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik:

”Europas militära styrkor är snabba att röra sig är avgörande för Europas försvar. Försvarsberedskapen beror i grunden på om man kan få sina stridsvagnar och trupper dit man behöver dem, när man behöver dem. Europa står inför exempellösa säkerhetshot. Argumenten för bättre militär rörlighet kunde inte vara tydligare.”

Diplomati – som förmodligen är hennes kärnverksamhet – har helt glömts bort av den tidigare estniska premiärministern. ”Krig, krig och krigsförberedelser” är idag sloganen för Europas ledande politiska eliter.

I epicentrum för denna utveckling står återigen de två mäktigaste europeiska länderna: Tyskland och Ryssland. Varningen från den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck, arkitekten bakom den europeiska maktbalansen i slutet av 1800-talet – strax före första världskriget – har glömts bort: att fred i Europa är beroende av stabila relationer mellan Tyskland och Ryssland.

Tysklands nuvarande försvarsminister Boris Pistorius (en man med ryskt namn), vars land förväntas ha Europas starkaste armé inom några år, meddelade att Ryssland redan nästa år kan besluta att attackera några av de mest utsatta NATO-staterna, och säkerligen senast 2028.

Wall Street Journal rapporterade den 26 november att Tyskland för två och ett halvt år sedan utvecklade en hemlig plan för krig med Ryssland. Framgången för denna storskaliga militära operation, med kodnamnet OPLAN Deu, med så många som 800 000 tyska, amerikanska och andra NATO-soldater, skulle – enligt det 1 200 sidor långa dokumentet – bero på infrastruktur som nu intensivt moderniseras. Soldaterna förbereds snabbt för krig.

Den franske arméchefen Fabien Mandon förklarade nyligen, till allmänhetens allmänna förargelse, att Frankrike ”måste vara berett att acceptera förlusten av sina barn” om man effektivt vill avskräcka det ryska ”hotet”. EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius, en ryskfobisk litauisk politiker, delar denna uppfattning. Han skulle förvandla Ukraina till en ny militär gräns, förmodligen för att skydda Europa mot en rysk attack, precis som landet försvarade sig mot turkiska invasioner tidigare. Detta är en av de officiella orsakerna till den nuvarande militariseringen av EU och den deklarerade långsiktiga beväpningen av Ukraina.

Europa måste vinna till varje pris

Den officiella västerländska doktrinen hävdar att Ryssland utförde aggression mot Ukraina och därmed uppenbart bröt mot internationell rätt och FN-stadgan, samtidigt som man helt ignorerar det faktum att kriget är en konsekvens av Natos expansion till det tidigare Sovjetunionen och en grov kränkning av den rysktalande befolkningens grundläggande rättigheter i Ukraina.

Enligt vitboken om europeiskt försvar – Beredskap 2030, som publicerades i mars i år, är Ukrainas framtid grundläggande för hela Europas framtid. Krigets utgång kommer att vara en faktor som avgör EU:s framtid. Europa måste därför vinna till varje pris, anser Kallas och hennes överordnade Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande. Av denna anledning avvisade koalitionen av så kallade ”villiga europeiska stater”, ledd av Storbritannien, Tyskland och Frankrike, den 28-punkts fredsplanen från USA:s president Donald Trump, som – trots tvekan och täta ställningstaganden – slutligen drog slutsatsen att kriget i Ukraina inte kan vinnas och kan leda till en kärnvapenkonfrontation mellan USA och Ryssland.

Däremot insisterar de ledande europeiska staterna, trots att de tidigare förlorat krig mot Ryssland, på att fortsätta Ukrainakriget tills en nästan omöjlig seger under antagandet att Ryssland annars kommer att attackera Europa.

En nykter person frågar sig i vilken utsträckning sådana påståenden är realistiska, och vems intressen tjänas av förutsägelser om ett nytt, tredje allmänt europeiskt krig på drygt ett sekel? Svaret är tydligt: ​​till politiker som har lett Europa in i dess nuvarande nästan hopplösa situation.

Men även om Ryssland ville attackera Västeuropa saknar landet resurser. För det första rör sig landet mot demografin av ett ”åldrande samhälle”: färre barn, fler äldre och en krympande arbetskraft. Den totala fertilitetsgraden på 1,41 barn per kvinna år 2024 är en av de lägsta på årtionden. Rysslands medianålder är 42 år.

Rysslands betydligt mindre ekonomiska och mänskliga potential – 145 miljoner invånare jämfört med Europas cirka 450 miljoner; Rysslands nominella BNP på cirka 2 biljoner dollar jämfört med EU:s sammanlagda BNP på cirka 16–17 biljoner dollar – indikerar att Ryssland uppenbarligen inte kan genomföra en framgångsrik attack mot NATO:s medlemsstater, även om man skulle vilja.

En annan anledning är att de europeiska NATO-medlemmarna ensamma redan avsätter cirka 380–420 miljarder dollar (2024) för vapen, medan alla NATO-medlemmar tillsammans med USA avsätter 1,34–1,45 biljoner USD.

Ryssland, trots att de var i krig, avsatte endast cirka 149 miljarder dollar till militära utgifter år 2024.

Rysslands president Vladimir Putin avfärdade förra veckan förutsägelser om att Ryssland skulle attackera Nato som ”löjliga” och erbjöd sig att formalisera det i ett icke-angreppspakt.

”Ryssland har inte för avsikt att attackera Europa. För oss låter det löjligt, eller hur?” sa han på en presskonferens i Bishkek, Kirgizistan. ”Vi har aldrig haft några sådana avsikter. Men om de vill formalisera det, låt oss göra det, inga problem.”

Den ekonomiska motreaktionen

De ledande europeiska politiska eliternas iver att fortsätta kriget i Ukraina är delvis ett resultat av EU:s systemiska förfall som demokratisk institution. EU har hittills inte kunnat formulera ens ett enda fredsinitiativ för att avsluta kriget i Ukraina; dessutom står EU inför en allt större avindustrialisering på grund av den helt ensidiga politik som den missriktade strategin med 19 sanktionspaket mot Ryssland förkroppsligar.

Industriproduktionen i Tyskland har till exempel sjunkit till nivåer som senast sågs för 20 år sedan. Många teknikföretag, särskilt tyska, flyttar sin produktion till USA, där affärsförhållandena är betydligt gynnsammare. Med energipriser upp till fem gånger högre för amerikansk import jämfört med ryska, kan den europeiska industrin inte längre konkurrera på den globala marknaden, som i allt högre grad domineras av kinesiska och andra framgångsrika företag från det globala syd. Ledande europeiska politiker, som förlitar sig på en föråldrad exportmodell – bekräftad av den drastiska nedgången i tysk bilexport till Kina – kan inte längre starta en ny utvecklingscykel. Därför har de vänt sig till så kallad krigskeynesianism, baserad på idén att regeringar kan stimulera ekonomisk tillväxt genom ökade offentliga utgifter, vilket inkluderar rustningar.

Beroende på en krigsekonomi

Adolf Hitler följde detta mönster före andra världskriget; och i USA eliminerades konsekvenserna av den stora depressionen endast genom en snabb tillväxt av en krigsekonomi.

Trump har därför, i sina ansträngningar att uppnå MAGA-rörelsens mål, inte av misstag beordrat alla NATO-länder att öka försvarsutgifterna till 5 procent av sin BNP. Europeiska politiska eliter följde denna befallning utan motstånd så att de, genom att skapa en krigisk atmosfär och höga vinster för vapenindustrin, lättare kunde behålla makten.

Eftersom vapenproduktion inte är beroende av marknadsförhållanden – priserna sätts av tillverkare, inte av marknaden eller konsumenterna – blir vapen allt dyrare. Detta gör det möjligt för de största producenterna, till exempel i USA, Tyskland och andra stora europeiska vapentillverkare, att öka den ekonomiska tillväxten och tillfälligt stoppa den ekonomiska nedgången.

I Tyskland kommer den ekonomiska tillväxten i år att vara mindre än en procent för tredje året i rad. Det är därför ingen slump att Tyskland och andra ledande europeiska stater inte är intresserade av att avsluta kriget i Ukraina, utan av att det fortsätter, eftersom de bara kan upprätthålla högre ekonomisk tillväxt baserad främst på vapenindustrin genom att underblåsa spänningarna.

Inom de flesta andra industrisektorer, till exempel inom den en gång så ikoniska europeiska bilindustrin, har EU redan förlorat kampen mot kinesiska producenter. Istället för att investera ekonomiska resurser i forskning och utveckling för civila ändamål kommer europeiska stater främst att finansiera militär forskning. Krigskeynesianism fungerar bara på kort sikt. Detta bekräftas också av det faktum att Rysslands ekonomiska tillväxt också har börjat falla. Detsamma kommer att hända i Europa om några år.

Olika ledare

Den enda vägen ut ur denna kris är ett nytt ledarskap vid rodret för de mäktigaste europeiska länderna och i EU, vilka båda snabbt förlorar legitimitet på grund av sin militarism. Enligt de senaste europeiska opinionsundersökningarna stöds Frankrikes president Emmanuel Macron av mindre än 15 procent av de franska väljarna; premiärminister Keir Starmer av mindre än 20 procent av britterna (där nästan tre fjärdedelar ger honom ett negativt betyg), och Tysklands förbundskansler Frederic Merz, trots att han bara suttit i några månader, stöds endast av cirka 25 procent av tyskarna.

I dessa tre ledande europeiska länder, som befinner sig i allvarliga ekonomiska problem, kommer maktskiften sannolikt att ske inom det närmaste året eller två. Det skulle avsevärt påverka den politiska situationen i Europa. Alltmer militanta politiska eliter förlorar allmänhetens förtroende. Ingen europeisk opinionsundersökning visar att allmänheten stöder krig eller extrem militarisering.

Tysklands ledande oppositionsparti, AfD, förespråkar till exempel ett slut på kriget i Ukraina, en reform av FN-systemet för att återspegla den förändrade maktbalansen i världen, och en demokratisk reform av EU, eller ett tyskt utträde ur EU om detta inte uppnås.

Bild av den första europeiska diktatorn, Ursula von der Leyen vid en NATO-försvarsministersession 2019.
På liknande sätt frikopplade från den politiska verkligheten är de (icke-valda – detta måste betonas) ledande EU-tjänstemännen. De mest drastiska exemplen är von der Leyen och Kallas som är de mest övertygade förespråkarna för militarisering.

I sitt tal om tillståndet i unionen i september i år tillkännagav kommissionens ordförande en rad viktiga förändringar i denna riktning. Om de genomförs kommer EU att bli en auktoritär, centraliserad och militaristisk organisation. Bland annat aviserade von der Leyen ett gradvis avskaffande av principen om enhällighet i större EU-beslut (först inom utrikespolitiken). Att överge denna princip skulle vara det första betydande steget mot att bilda en federal EU-struktur, det vill säga att avskaffa enskilda staters suveränitet.

Små stater skulle hamna i en markant underordnad position, eftersom större länder med större befolkningar skulle kunna bestämma EU:s politik på egen hand. Ungerske premiärministern Viktor Orbán skulle då bara vara en röst som ropar i ödemarken. Von der Leyen förespråkar också starkt att Schengenavtalet införs. I så fall skulle medlemsländerna kunna dras in i krig mot sin vilja (Ungern har redan sagt att man inte kommer att tillåta militär passage genom sitt territorium för en potentiell konfrontation med Ryssland). Hon är för ökad integration av den europeiska militärindustrin och – på grund av växande spänningar mellan USA och EU – en gradvis bildande av en gemensam europeisk armé.

EU håller på att omvandlas från en politisk och ekonomisk union till en militär allians.

Under det uttalade ”åtagandet för demokratisk motståndskraft”, som tillkännagavs av kommissionens ordförande i sitt septembertal, finns den täckande ambitionen att införa generell mediecensur. Åtgärder rör sig i denna riktning, till synes inriktade på att förhindra hatpropaganda eller barnpornografi, vilka inkluderar obligatorisk kontroll av e-post och annan digital kommunikation på internet.

Den ultimata kulmen på den orwellska modellen för ett fullständigt övervakat samhälle är hennes förslag att inrätta en central EU-underrättelsetjänst, ett slags ”europeiskt CIA”, personligen underställd henne. Det är uppenbart att von der Leyen siktar på att bli den första europeiska diktatorn.

Hon och hennes medhjälpare, med stöd och underdånighet från ledande europeiska politiker, förbereder uppenbarligen införandet av en modern europeisk diktatur sui generis . Hittills finns det föga debatt i europeiska medier om dessa alarmerande frågor.

EU bryter isär

De olika ståndpunkterna inom EU angående kriget i Ukraina kommer dock alltmer upp till ytan.
Statsblocket i södra Medelhavsområdet stöder till exempel inte Polen och de baltiska staterna i att öka spänningarna med Ryssland; gruppen av centraleuropeiska länder – Ungern, Slovakien och troligen strax efter de senaste valen även Tjeckien – avvisar ovillkorliga diktat från Bryssel; medan kärngruppen av stater, förkroppsligad av Tyskland och Frankrike, visar sina muskler i konfrontation med Ryssland, delvis på grund av inrikespolitik.

Avsikten hos ”koalitionen av villiga” att konfiskera den ryska centralbankens beslagtagna egendom i Europa fördjupar ytterligare dessa splittringar, eftersom alla EU-medlemsstater, som garanter, kan påverkas.

Istället för diplomati klamrar sig de europeiska staterna fast vid mönster som de en gång övergav under kalla kriget. Detta bekräftas av det faktum att två viktiga europeiska organisationer har åsidosatts: Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

OSSE bör bli en nyckelaktör i utformningen av en ny säkerhetsstruktur för fred i Europa, och EFTA är en exemplarisk organisation som främjar omfattande ekonomiskt samarbete och inte har någon ambition att bli en ny överstatlig struktur – till skillnad från EU under dess nuvarande ledning.

EFTA kommer säkerligen att vara ett potentiellt alternativ för EU-medlemsstater som inte håller med om EU:s nuvarande centralistiska och autokratiska inriktning. Motsättningarna inom EU kommer att intensifieras när nya medlemmar antas, eftersom subventionerna till nuvarande medlemmar – särskilt inom jordbruks- och sammanhållningsfonderna – kommer att minska avsevärt.

Det finns en risk att EU följer upplösningens väg, precis som det tidigare Jugoslavien. Europa, som var den dominerande världsmakten i nästan fem århundraden, har halkat ut i periferin, trots att eliten som leder den vägrar att erkänna det. Utgången av kriget i Ukraina kommer utan tvekan att påverka EU.

Fred ligger i både Europas, Ukrainas och Rysslands intresse. Total seger kommer inte att vara möjlig; krigs-keynesianismen kommer att påverka både Europa och Ryssland, vilket framgår av den gradvisa nedgången i den ekonomiska tillväxten även i Ryssland, vilket kan orsaka interna spänningar.

Kriget kommer att ta slut någon gång, men det betyder inte att freden kommer att råda. Med tanke på de helt motsatta ståndpunkterna hos båda krigförande sidorna är det mycket troligt att en frusen konflikt kommer att utvecklas i Östeuropa under lång tid. Den kan bara lösas genom dialog.

Fred i Europa är inte möjlig utan samarbete mellan alla makter. Uteslutningen av Ryssland och Tyskland från fredskonferensen i Paris 1919 fick tragiska konsekvenser för hela världen. Att upprepa detta misstag kunde vara ödesdigert.

Källa: CN

Vem annars, än Kajsa Kallas EUs i särklass okunnig och icke-folkvald komissar