Prof. Glenn Diesen 20 augusti
Den viktigaste frågan om sociala system är vad som skapar ordning genom att hantera konkurrerande intressen? Inom internationell säkerhet måste vi därför ställa frågan: Hur hanterar vi staters konkurrerande säkerhetsintressen?
Vi har inte ställt denna fråga på länge eftersom världsordningen efter kalla kriget var organiserad kring västvärldens kollektiva hegemoni. Ett hegemoniskt system hanterar staters konkurrerande säkerhetsintressen, snarare söker det stabilitet, ordning och fred genom dominans. Men den hegemonin är nu borta och vi måste återigen ta itu med staters konkurrerande säkerhetsintressen.
Hegemoni som Universella värden
Att diskutera andra staters säkerhetsaspekter är särskilt svårt för en före detta hegemon eftersom det uppfattas som ett svek mot universella värden. Hegemoner försöker alltid legitimera sin dominans som ett gemensamt bästa, vilket är anledningen till att hegemonens särintressen och privilegier avbildas som ”Universella värden”. Västvärlden talar inte längre om internationell säkerhet som konkurrerande säkerhetsintressen, utan som Universella värden.
Världsordningen efter kalla kriget, med liberal hegemoni, framställde västvärldens kollektiva hegemoni som en ”kraft för det goda” genom att påstås främja liberala demokratiska värden. Den västerländska politiska klass som uppstått under de senaste decennierna omfamnade helt en ideologi baserad på Fukuyamas teori om ”historiens slut”, då världen skulle enas under liberal demokrati och västerländskt ledarskap. Liberal hegemoni blev en hegemonisk norm eftersom dessa universella värden bara kunde råda under västerländsk dominans.
Förutsägbara handlingar av en hegemon på nedgång
En hegemon på väg ned kommer förutsägbart att försöka försvaga de växande makterna, och alla ”universella värden” som inte längre upprätthåller hegemoni kan kastas ut genom fönstret. Vad är det förutsägbara svaret från den tidigare hegemonen?
Det förutsägbara svaret skulle vara ett ekonomiskt krig mot Kina för att förhindra dess tekniska och ekonomiska uppgång, och om det inte fungerar, eskalera till ett faktiskt krig. I Europa kan hegemonin återställas med NATO-expansionism och proxykrig för att försvaga Ryssland som en rivaliserande makt. I Mellanöstern skulle Iran vara det främsta målet för regimskifte eller förstörelse som den främsta rivalmakten i Mellanöstern. Västra halvklotet måste återigen falla under Monroedoktrinen, Afrika kommer att bli ett slagfält för inflytande, och hegemonens allierade måste betala tribut.
Hegemoni är dock redan borta. Kina kan motstå ekonomiskt tvång, Ryssland kan balansera NATO:s expansionism, Iran har triumferande besegrat USA, och Washingtons imperialistiska överansträngning har nu accelererat långt bortom vad som är hållbart. Det finns inga lösningar på den kommande ekonomiska krisen som kan rädda situationen.
Tankar om fred i en multipolär värld
Kan fred bara existera om USA:s ekonomi och teknologi dominerar Kina? Kan fred i Europa bara existera om NATO:s expansionism fortsätter och kan attackera andra stater obehindrat? Kan fred i Mellanöstern endast uppnås om varje stat i regionen som står i opposition till västvärlden genomgår ett regimskifte eller förstörs?
Kan fred och ordning bara existera om västvärlden kan inkräkta i andra staters inrikes angelägenheter?
Fråga de ideologiska fundamentalisterna i väst om vad som skapar ordning, och svaret kommer alltid att hänvisa till någon form av ”universella värden” kopplade till västerländsk hegemoni.
Vår största utmaning i väst är att anpassa sig till en ny internationell maktfördelning: Hur uppnår vi fred och ordning i en posthegemonisk värld?
Väst kommer att välja krig
Att överge hegemoniska ideologier och återigen utveckla system som hanterar konkurrerande säkerhetsintressen är inte lätt. Den nya politiska klassen växte under de senaste decennierna i tron att de hade en unik roll i historien – de var ansvariga för övergången från den tidigare oordnade världen till en mer välvillig, rättvis och stabil värld. I ett dygdigt nytt civiliserande uppdrag skulle väst dominera för alltid, och det skulle vara till fördel för hela mänskligheten. Istället presiderar de över en era som avslutar 500 år av västerländsk dominans.
I en sådan miljö kommer ideologiska fundamentalister i väst att vägra att diskutera anpassning till den nya internationella maktfördelningen. De kommer säkerligen inte att diskutera rivaliserande staters säkerhetsproblem, vilket uppfattas som ett svek mot universella värden. Istället ser vi att militanta hökar stiger upp snabbt om de kan främja vanföreställningen att ett enda stort krig kan återställa den gyllene eran.
När västvärlden förbereder sig för evigt krig med löftet om att leverera evig fred, kommer de regler som legitimerade hegemonen att offras. Yttrandefrihet, navigeringsfrihet, reglerna för det internationella finanssystemet, internationell handel och andra regler som säkerställde en öppen och sammankopplad värld avskaffas. Det som var heliga principer överges med stöd av jihadistgrupper, fascistiska grupper och genom att till och med göra folkmord acceptabelt. Diplomati avfärdas som eftergift och till och med rädslan för kärnvapenkrig avfärdas nonchalant som att ge efter för kärnvapenutpressning.
Genom att avvisa ett system som söker ordning och fred genom att hantera konkurrerande säkerhetsintressen har väst valt krig för att återställa sin ouppnåeliga hegemoniska fred.
Det vi ser i vår tid är bara en gammaldags stormaktsrivalitet, egentligen ingen som helst ny social- och ekonomisk ideologi har uppstått som kan generera både sociala och ekonomiska intäkter som framtidsvision.
De två gamla supermakterna från 1900-talet, Amerika och Moskvas makt (f.d. SSSR, numera RF) har på sätt och vis havererat och ingen av de två utgör under trumpismen och putinismen några tilltalande samhälls- eller ekonomiska alternativ för vare sig de egna länderna, och definitivt inte för dess omgivning.
En stormakt måste alltid ha två egenskaper; det första att dess ekonomiska, politiska och sociala system är starkare och effektivare än sin omgivning; och för det andra att denna stormakt har någonting att ge och bidraga med, ofta i form av militär och politisk säkerhet, ett tilldragande attraktivt attribut av kulturella och socialt tilldragande egenskaper och livskvalitéer och harmoniskt kan fungera med sin större utvidgande gränsregion av grannländer.
Och Washington och Moskva har inte numera ens tillstymmelsen till dessa två egenskaper i kombination på 2000-talet.
Tvärtom, de gamla supermakternas grannländer har båda i hårkorset insiktat på att härska och härja över till exempel Kanada, Mexico och Latinamerika respektive Centralasien, östra Europa och Kaukasus för amerikansk respektive rysk del. Det kommer inte att fungera, eftersom länder idag inte vill härskas över av andra nationalstater. Det vet alla. Rysk och amerikansk nyimperialism är döende, framtidslös, men våldsamt farliga.
Kinas grannar är inte heller harmoniskt och positivt inställda till den kinesiska modellen, som dock INTE har aspiration att sprida sig till andra länder. Kina visar där en avvägd insikt och acceptans.
Så professor Diesen är ute för tidigt och jagar alternativa modeller som dock inga andra länder vill ha, ens under hot om krig eller är i krig. Och den ryska modellen är dessutom inte ens i positiv funktion på hemmaplan heller. Och det ser alla.
Kina har byggts upp av europeiska och nordamerikanska euro och dollar genom handel, inte av egna tryckta hemliga sedlar i underjordiska källare. Det vet Beijing och andra stigande stora framtidsländer vet det också, som Indien, Vietnam och Indonesien. Det är med handel med andra stora regioner.
Det 21:a århundradets utrikespolitik byggs inte upp av värderingar, som under kalla kriget, utan av att ha goda politiska och ekonomiska relationer till sitt grannskap en, två och åtminstone i bästa fall, tre länder bort.
Amerikanska förenta staterna klarar inte det med sina invasionsplaner av Kanada och Grönland (om vi ens tar dem på allvar), Ryska federationen klarar överhuvudtaget inte längre styra över sin omgivning med sin brutala nykoloniala kapitalism utan mänskligt ansikte, och Kina är precis i osympatisk relation med alla sina grannländer i Sydostasien, med en kinesisk modell som stagnerat och en befolkning som kraftigt kommer att sjunka. Indien däremot kan ha betydligt bättre framtidsförutsättningar.
Tre statssystem som sakta men säkert inte har någon funktionellt kombinerad social, ekonomisk och politisk framtid.
Diesen ser som vanligt allt med verklighetsfrämmande 1900-talsglasögon, precis som Washington och Moskva ännu själva gör.
Den modell för 21:a århundradet som Amerika, Ryssland(om det alls överlever i sin nuvarande form i väntan på en eventuell klassisk rysk statskollaps efter putinismen, som möjligen kan överleva) och Kina som inte har några goda grannar är just att de måste se över sitt grannskap och ha goda relationer med sina länder….en, två och tre statsgränser bort.
Det finns bara i dessa dagar en region i världen (möjligtvis två ytterligare) som äger dessa avundsvärda förhållanden, och det är det europeiska unionsprojektet (mycket få internationellt isolerade norrmän förstår sig på detta, Steigan och Diesen är där helt förlorade) liksom konturerna till ett växande Ecosur i Sydamerika, liksom Afrikanska unionen i Afrika, vars konturer och funktioner grundas på de europeiska strukturerna från europeiska unionslösningar.
När BRICS häromåret utvidgades och kraftigt diluterades med nya ineffektiva medlemmar som exempelvis Pakistan, upphörde BRICS-projektet de facto att vara en konkurrenskraftig organisation på världsbasis. Den är nog funktionellt förlorad på grund av ländernas helt olika ekonomiska och politiska system som inte kan kombineras och inte är kompatibla med varandra, och då kan ingen effektivitet uppnås.
Professor Diesen lever ännu mentalt kvar i året 1995. Jag tillhör nog de få som läst Diesens doktorsavhandling från Holland, på närmare 350 sidor. Dess subjektivitet imponerade inte, och hans få förutspådda framtidsinriktningar har inte det minsta infallit, och jag har inte hört eller märkt någon annan med annat omdöme om den heller.
Diesen – mannen med Yesterday’s News och putinistisk huvudvärk.
Jag finner ingen konkret kritik av Diesens bedömning.
Du skriver inledningsvis ”Det vi ser i vår tid är bara en gammaldags stormaktsrivalitet”. Innebär väl att du ser kriget i Ukraina som ett krig mellan den stora stormakten USA med dess Nato, med hjälp av Ukraina mot Ryssland, ett slags proxykrig.
”DeNaucler”Ser ingenting, inte ens sin egen narcissistiska läggning och storhetsvansinne, utan fabulerar mest om nutid och framtiden, som han inte vet någonting om, på egna propagandameriter på den här bloggen.
Glenn Diesen däremot är kärnfullt tydligt påläst och uppskattad till skillnad mot herr D-N
Jo, goda grannar. Och BRICS. Det senare bygger väl på mgn när det gäller multilateral handel och ekonomi. Menar du att det är galet projekt? Diesen har väl ändå rätt när han slår ihop Europa, EU och USA som hegemonins ”banerförare”? Eus roll är ju minst sagt motsägelsefull när det gäller att stå upp för dessa liberala värden? USA som nu gjort det mesta för att sänka den industriella potentialen i EU. Och ändå står de numera ärvda aristokraterna som styr å ställer med USA i kampen mot mer eller mindre globala lagbundna förändringar? Har svårt att se Afrikanska unionen och den framväxande motsvarigheten i Sydamerika har EU som förebild? Men som upprepas ideligen: motsatserna/ motsättningarna är utvecklingens moder. Under förutsättning att världsopinionen förhindrar att det inte ballar ur fullständigt.
Kloka ord av Glenn Diesen, väl värda att reflektera över.
Det är vanligt folk som måste sätta stopp på dagens vansinne.
Politikerna lyder bara order från de verkliga makthavarna, finans-eliten genom WEF.
Alla 8 partierna i riksdagen ingår i detta vansinne.
Absolut nödvändigt att Sverige får en helt ny styrande elit, men den gamla biter sig fast.
Dags att vakna och agera för att skapa en fredlig framtid.
FRED är svaret på alla frågor.
Håller med Rolf L här.
Men man ska inte underskatta Krigsmaktens Officerskårs gullande med politiska och fascistiska högerkrafter i hela EU och CIA/Pentagons makt över politikerna här hemma, som inbillar svenska folket lögner, att vi står under ett stort hot från Ryssland. Trots detta knappast ens någon nämnvärd reaktion från rysk sida underligt nog, trots vi bidrar med vapen och stora belopp till Nazi-Ukrainas totalt hopplösa krig, för att slakta sin egen befolkning med tvångsrekrytering i ett krig som ändå inte går att vinna.
Det sedan 200år tillbaks, systemiskt sionistockuperade västvärlden är nu på väg att för tredje gången sätta igång ett/sitt hett..eftersökta världskrig. Ett annat, men liknande rubrikslag
Den tredje och sista gången lär det bli. Ryssland kommer inte att hålla tillbaks den här gången. Det lär regna Zircon, Poseidon och Oreshnik över Europa. Inga av av råtthålorna kommer att skydda Europas elit och ledande råttor.
Folkmördarnas vän och ”utrikesminister” Maria Stenergard fick springa till skyddsrummen (råtthålorna) i Kiev. Avskyvärda Stenergard var i Kiev för att fira ”självständighetsdagen” av landet. Hon sällskapade med bland andra den finske Stubben och ordförande Costa från EU. Stenergard passade på och använde incidenten för att legitimera varför Sverige gav 159 miljarder kronor till Kiev regimen medan vården, skolan och vår infrastruktur (som svenska skyddsrum t ex) går på knän.
Huvudsaken är att de inte själva behöver gå på knä ekonomiskt, De behöver ju bara ”sänka skatterna” ordentligt igen, om de får sitta kvar en period till. Det är ju de redan ekonomiskt välbärgade som tjänar mest på skattesänkningarna. Dessa skitstövlar!
Prat prat prat. Har ni andra också hört den förut?
Intervjun med Zelenskys tidigare press sekreterare är utan tvekan oumbärlig för de som vill förstå de verkliga motiven till eländet i Ukraina.
https://tuckercarlson.com/tucker-show-iuliia-mendel-051126