Av Susanne Heart på hennes blogg och på
steigan.no
Av Susanne Heart – 31 maj 2026
När frågor blir farliga har makten redan flyttat sig. I en sann demokrati är folket den högsta auktoriteten. Då måste folket få tillräckligt med information för att se hela bilden.
En fri person behöver mer än rösträtten. De behöver tillgång till information, frihet att ställa frågor och möjligheten att göra sina egna bedömningar utan rädsla för stigmatisering, censur eller social bestraffning.
För den som kontrollerar informationen kontrollerar mer än nyhetsbilden. De kontrollerar ramverket för vad människor uppfattar som sant, ansvarsfullt, farligt och acceptabelt. När denna makt koncentreras till regeringar, media, teknikföretag, faktagranskare och globala institutioner, förskjuts makten bort från folket och in i system som de flesta människor varken ser, väljer eller kontrollerar.
Det är lätt att tro att makt främst handlar om lagar, beslut, polis och formella beslut.
Men den mest effektiva makten verkar ofta tidigare än så. Den verkar innan vi agerar. Innan vi röstar. Innan vi säger ja eller nej. Det fungerar i själva den verklighet vi lever i.
Om ett folk får höra allt som är viktigt, kan folket tänka själva. Om ett folk bara får höra det som systemet vill att de ska veta, kontrolleras folkets bedömningar.
Då kan människor tro att de gör sina egna val, medan ramverket för valet redan är satt.
Detta är kampen om sinnet.
Det handlar inte bara om lögner. Det handlar lika mycket om urval, vinkel, språk, upprepning och tystnad. Vad lyfts fram? Vad tonas ner? Vem ges auktoritet? Vem förlöjligas? Vilka frågor möts med öppenhet, och vilka stämplas som farliga innan de ens har utretts?
När media, auktoriteter och digitala plattformar pekar i samma riktning över tid, formas folkets uppfattning om verkligheten. Vissa frågor blir akuta. Andra försvinner. Vissa röster ges trovärdighet. Andra skjuts åt sidan. Vissa ord blir säkra att använda. Andra ord blir socialt riskabla.
Det är så makt överförs utan att det ser ut som makt.
Det händer när propaganda kallas information. När censur kallas säkerhet. När standardisering kallas ansvar. När rädsla används som ett styrmedel. När faktagranskare tillåts definiera vad som är legitimt att diskutera. När algoritmer avgör vad människor får se och vad de aldrig kommer att stöta på.
Då är inte offentligheten fri. Då filtreras den.
En demokratisk regering kan inte fungera om folket bara tillåts möta en enda godkänd berättelse. Folkstyre kräver oenighet. Den kräver öppen debatt. Den kräver att fel kan avslöjas, att makt kan granskas och att vanliga människor kan ställa frågor utan att placeras utanför det goda sällskapet.
Den som ställer frågor är inte farlig för demokratin. Den som förhindrar frågor är farlig för demokratin.
För vad händer med ett samhälle när människor slutar säga vad de menar? Vad händer när de börjar väga sina ord, inte efter vad som är sant, utan efter vad som är socialt tillåtet? Vad händer när människor förblir tysta för att behålla sina jobb, rykte, relationer eller tillgång till samhället?
Då har makten flyttat in i människan. Inte som fritt tänkande, utan som självcensur.
Det är en av de mest effektiva formerna av kontroll. När människor börjar skydda sig själva behöver systemet inte ingripa lika ofta. Rädsla gör jobbet. Rädslan för att bli kallad extrem. Rädslan för att bli missförstådd. Rädslan för att förlora förtroendet. Rädslan för att vara ensam.
Det är så sinnet blir ett slagfält.
Å ena sidan finns den mänskliga förmågan att tänka själva, att söka sanning, att lyssna, att tvivla och att utvärdera. Å andra sidan finns det system som vill ha förutsägbarhet, lydnad och kontroll över berättelsen. Inte nödvändigtvis genom brutalt tvång, utan genom mjukare metoder: kampanjer, expertutlåtanden, medietryck, plattformsregler, språkförändringar och social disciplin.
Vem gynnas av detta? De som redan har makt gynnas av att folkets syn på verkligheten blir snävare. Politiska auktoriteter undviker de svårare frågorna. Stora medier behåller sin roll som grindvakter. Teknikföretag får kontroll över informationsflödet. Globala institutioner kan forma politik utan direkt folkligt stöd. Ekonomiska intressen kan döljas bakom fina ord om säkerhet, ansvar och gemenskap.
Vem mister makt? Folket gör det. Människan gör det. Individen förlorar möjligheten att bilda sig en fri bild av verkligheten. Samhället förlorar förmågan att göra ärliga korrigeringar. Demokratin förlorar sitt syre.
För sanningen behöver luft. Den behöver utrymme. Den behöver motröster. Den behöver människor som vågar säga: Är detta sant? Vem gynnas av detta? Vad får vi inte veta? Varför får vi inte diskutera detta öppet?
Ett moget samhälle fruktar inte sådana frågor. Ett fritt samhälle behöver dem.
Därför handlar kampen om sinnet inte bara om media och information. Den handlar om folkets auktoritet. Ett folk som inte får se hela bilden kan inte vara den högsta auktoriteten. Ett folk som styrs av rädsla kan inte göra fria val. Ett folk som är tränade att lyda berättelsen förlorar förmågan att styra landet.
Frihet börjar inte bara i kroppen. Den börjar också i sinnet.
Ett fritt Norge behöver fria människor. Fria människor behöver fri information, fria samtal och rätten att ifrågasätta myndigheterna. Inte bara när frågorna är ofarliga. Särskilt när frågorna är obehagliga.
I den föregående artikeln ställde jag frågan: Vem bestämmer över din kropp? Denna fråga kvarstår fortfarande. Men innan makten når kroppen har den ofta redan nått sinnet.
Er det staten som eier kroppen din?
Relaterat
Allt i vår civilisation är inställt för att få oss att tro på propagandan – Caitlin Johnstone.
Ämnet är evigt, med ovanstående benämningar och hårda begränsningar, liksom förutsättningar, finns knappast några objektiva demokratier i världen, alls.
Det finns en gammal fråga i juridikens ämne som ställer frågan: ”när staten visar sitt sanna ansikte” med svaren avkrävda i 4-5 exempel. Få unga kandidater brukar hitta ens nära, eftersom orden ”stat” och ”sann” (i sanna ansikte) är ytterst svåra att både subjektivt och objektivt definiera.
Men svaren här är: häkten, fängelser, mentalsjukhus(för sluten tvångsvård och rättspsykiatri), demensvård och till och med bårhus.
Där sätter lagen, en domstol eller en beslutande myndighet absolut begränsning där den enskilde (och i sista fallet kroppen) låses in. Jag brukar tillägga att mänskligt så minns man i det längsta en sak från dessa fem inrättningar, nämligen dess doft, lukt eller rentav stank; däggdjursarternas äldsta sinne(sägs det). Den sitter sannerligen ”i väggarna”.
Alla fallen är för antingen allmänhetens, den enskildes, eller bådas, säkerhet och överlevnad. Det vill säga civilisationen i sin helhet kräver det. I vår tid kan vi lägga till, förmodligen, tvångsinlåsning och tvångsisolering vid allvarliga smittsamma sjukdomar som virus och bakterier i epidemier och just pandemier. I än värre styressystem spelar då även oberoende eller obehagliga politiska åsikter och religiösa värderingar in, de personerna, eller grupperna, låses ju också in i vissa stater och samhällen.
Så skärningspunkten är alltså mellan individen, det större kollektivet, allmänheten, mänskligheten eller faktiskt bara en ganska brutal, repressiv regim.
När Sokrates yttrade ett antal sanningar i den grekiska demokratin för ungefär 2 500 år sedan, fick ju han tömma giftbägaren som straff. Även i vissa länder som kallar sig demokratier finns ju dödsstraffet ännu kvar för åtminstone dödliga brott och liknande.
Har vi alltid rätt att leva oavsett vad vi säger, tycker och utför i handlingar med till exempel dödligt våld?
Som ett litet tankebidrag till den eviga funderingen i texten ovanför.
Vill du veta vilka som härskar över dig, fråga vilka du inte får kritisera.
Det är inte utan inte det viskas om pax judaica
Sant
Med den här samlingen argument i fickan kan man få tyst på vilken politruk som helst, Sedan är man rökt.
Rysslands president Vladimir Putin riktar allvarliga anklagelser mot västerländska medier och säger att de döljer attacker mot ryska civila, främjar antirysk agg och därigenom skapar en allmän stämning som rättfärdigar våld mot ryssar.
Putin: För Europas medier är ryssar mindre värda än djur.
Källa: Sputnik © Sergei Bobylev
”En skam och en katastrof. De lurar helt enkelt sina egna medborgare,” beskrev Rysslands president Vladimir Putin västerländska mediers bevakning av Ukrainakonflikten, som han beskrev som ”verktyg för massförenkling”.
Putin påpekade hur denna manipulation utförs i nyheterna på de lokala tv-kanalerna. Rapporter rapporteras om otroliga ”framgångar för den ukrainska armén”, till exempel i samband med dess drönare. Samma drönare från de ukrainska väpnade styrkorna attackerar sovande barn i Starobelsk på natten. Och redan nästa dag, efter att ha klippt bort nyheterna om den grymma attacken mot Starobelsk från sina sändningar och medvetet ”förbises” dem, skriker de västerländska medierna: ”Alarm! Ryssland trappar upp kriget!” Västerländska medborgare tar till hjärtat och nickar förstående när deras premiärminister eller president återigen tillkännager att ytterligare medel från egna fickor ska tilldelas för att stödja Kievregimen.
Federala utrikesdepartementet försvarar djupa attacker i det ryska inlandet
I princip har detta system fungerat i tolv år – sedan början av den blodiga antiterroroperationen i Donbass. Men ibland misslyckas det ändå. Till exempel är attacken mot Starobelsk ett så avskyvärt brott att vissa medier och bloggare som är kritiska mot systemet inte kunde ignorera det. Det är därför detta ämne har debatterats hett på sociala nätverk – trots alla mainstream-mediers försök att låtsas att de inte märker denna grymhet.
Men för att neutralisera sådana nyheter bedrivs en parallell kampanj för att avhumanisera vår befolkning som helhet, inklusive barn! Till exempel publicerade redaktören för den brittiska tidningen The Daily Telegraph, Dominic Nicholls, fullt medveten om att han bröt mot Genèvekonventionen, en rapport från ett läger för ryska krigsfångar i västra Ukraina.
Bland annat intervjuade han en ukrainsk krigare vid namn ”Jevgen”, som nyligen återvänt från rysk fångenskap. Han citerade sina upprörande ord: ”Fram till 2022 betraktade jag mig själv som humanist. Nu tror jag att jag fortfarande är humanist – förutom ryssarna. Jag bryr mig bara inte om vad som händer med ryssarna. Vad skulle jag ha gjort om jag hade sett små barn dö av hunger? Tidigare skulle jag förstås ha hjälpt dem. Idag skulle jag hjälpa dem om de inte var ryssar. Jag betraktar dem inte som människor.”
Och detta är precis förklaringen till Ukrainas riktade attacker mot yrkesskolan i Starobelsk! Och det är just detta som förklarar den västerländska propagandans attityd, som inte ser något förkastligt i dessa attacker – ryska barn dör ju trots allt! Det vill säga, ett system kommer att implementeras där drönarenheten får poäng för varje ryss som dödas. Och det spelar ingen roll om det är en soldat eller en civil, en gammal man eller ett barn! Bonusarna som delas ut för dessa poäng kommer att debiteras i tid. Och den västerländska pressen gillar att beskriva detta system som effektivt och progressivt!
Offerrollen: Kiev kan knappt vänta på att få iscensätta en ”kärnvapen-Bucha”
Eller här är ett annat, mycket nytt exempel. Tidningen Sunday Telegraph publicerade en ”rapport” från Ukrainas huvudstad i söndags under rubriken: ”Barn från Kiev skulle aldrig ha skjutit på ett djur, […] men skulle döda en ryss”. Tidningens korrespondents budskap är uppenbart: ryssar är värda mindre än djur. Det är just av denna anledning som den brittiska pressen inte ser något avskyvärt i attacker mot yrkesskolan där våra barn sover.
Nyligen pekade James Marriott, kolumnist för The Times, på en oroande signal: För västerländska publiker har döden återigen blivit underhållning, precis som under offentliga avrättningar, när publiken såg på med jubel när någon hängdes eller brändes på bål. Särskilt nämndes en ”ny genre av underhållning”: att live se hur en ukrainsk drönare, ackompanjerad av patetisk musik, dödar en rysk soldat.
Författaren verkar dock inte ha tagit hänsyn till att hans egen tidning är en av pionjärerna inom denna nya genre av cynisk underhållning för den brittiska allmänheten. Bara dagar innan denna artikel publicerades publicerade The Times på internet en dokumentär av propagandisten Maxim Tucker om ukrainska drönarpiloter som tjänar ”blodiga poäng” genom att döda människor, och gjorde stor reklam för den. Bland annat återgav den kommentaren från en ung kvinna vid namn ”Kateryna” som bar en nazistmärke på armen (tidningen kom inte ens på idén att göra den oigenkännlig). Leende sade hon att hon ”känner glädje” i att döda ryssar och ser detta som ett uttryck för sin ”modersinstinkt”. Inte konstigt att denna tidning också ”inte märkte” attackerna mot barnen i Starobelsk.
Demoniseringen av Ryssland och avhumaniseringen av ryska medborgare har nyligen antagit en aldrig tidigare skådad omfattning i västerländska medier. Nyligen var chefredaktören för den nederländska tidningen NRC djupt upprörd över kraven på att avsluta denna smutskastningskampanj. Han rättfärdigade detta med att försöket att framställa ryssar som människor som alla andra skulle innebära en ”likställning mellan angripare och offer”.
Outhärdliga scener i ”Markus Lanz”: ARD-kvinna och programledare hånar offren för Starobelsk
Ändå är alla dessa krav på att döda ryssar, att inte betrakta dem som människor och att ignorera mordet på våra barn kopplade till politiska mål som också för länge sedan slutat vara dolda. Till exempel förklarade den ständige kommentatorn på den danska tidningen Jyllands-Posten, Per Nyholm, levande Europas fortsatta plan: först slutet på Ukrainakriget och sedan folkomröstningar i Ryssland baserade på modellen från folkomröstningen i Schleswig 1920. Dansken anser att det inte är något fel med att den ryska staten är delad för tredje gången: ”Europa bör inte bidra till Rysslands fortsatta existens. Ur ett europeiskt perspektiv finns det tillräckligt med utrymme mellan Östersjön och Stilla havet för ett dussin eller lika många ganska stora, fredligare och möjligen mer demokratiska stater.”
Den västerländska propagandans linje, som du kan se, är tydlig och entydig: den avhumaniserar ryssarna i sin egen allmänhets ögon, blundar för deras mord och välkomnar dem till och med för att därefter delta i delningen av Ryssland. Det är uppenbart att det inte finns något nytt med detta tillvägagångssätt. Allt detta förklarades redan i broschyren ”Den Undermänniskan”, som publicerades 1942 på order av SS Reichsführer Heinrich Himmler.
Det var Himmler som hejade på nazihorderna före deras kampanj mot Sovjetunionen sommaren 1941 med följande ord: ”När ni, mina vänner, kämpar i öst, fortsätter ni samma kamp mot samma subhumanism, mot samma underlägsna raser som en gång dök upp under namnet hunnerna, och senare – för 1 000 år sedan under kungarna Henrik och Otto I – under ungrarnas namn och senare under tatarernas namn. Sedan dök de upp igen under namnen Djingis Khan och mongolerna. Idag kallas de ryssar.”
Placera dessa ord över alla citat från dagens europeiska ”verktyg för massfördummning” – och du kommer inte att märka någon skillnad. Européerna förbereds återigen, som för 85 år sedan, för ett krig mot ”undermänniskor”. Det är just därför de moderna versionerna av ”Völkischer Beobachter” ignorerar mordet på ryska barn.hism i tysk politik
Peskov förklarade Putins ord om att förändra NWO:s natur
Den avsiktliga attacken från Ukrainas väpnade styrkor mot studentbostaden i Starobilsk, LPR, är bortom mänsklighetens gräns och det är detta som förändrar konfliktens paradigm. Så här förklarades Rysslands president Vladimir Putins ord om den nya karaktären av konfrontationen efter Ukrainas strejk mot barn av hans pressekreterare Dmitrij Peskov.
”I Starobilsk talar vi om ett college som aldrig varit en militär anläggning och som är en militär. Det fanns alltid barn som studerade. De flesta är tjejer. Och Kievregimen var väl medveten om detta. De förstörde medvetet högskolan. Detta bevisas av sammansättningen av drönare och kommunikationsutrustning. Om Kiev medvetet går till sådana omänskliga, bortom mänsklighetens gränser, terroristattacker, är detta ett helt annat paradigm,” sade Dmitrij Peskov vid en presskonferens, hans ord rapporteras av korrespondenten för URA.RU.
Presidentens talesperson noterade att Ryssland som svar på denna terrorattack genomför systematiska attacker mot Kievregimens militära infrastruktur. Moskva betonar dock att man alltid är redo för förhandlingar och att uppnå sina mål fredligt är det mest föredragna resultatet för det. Men om Kiev vägrar att lösa frågor diplomatiskt kommer NWO att fortsätta.
Tidigare sade Putin att Kievs ledarskap förändrade konfliktens karaktär med sina allvarliga brott mot barn i Starobilsk och Henichesk. Han betonade att detta är Kievs elites val. På kollegiet i Starobilsk dog 21 barn, ytterligare 65 skadades. I Henichesk slog Ukrainas väpnade styrkor mot lägenhetsbyggnader med en drönare. Ett sexårigt barn dog där, 11 personer skadades.
Det blev känt vad Putin kommer att göra vid SPIEF-2026
Putin kommer att tala vid SPIEF-2026 och träffa Uzbekistans ledare.
Den 4 juni kommer Rysslands president Vladimir Putin att hålla ett traditionellt möte med redaktörerna för nyhetsbyråer i Konstantinovskijpalatset, och den 5 juni kommer han att tala vid plenarsessionen av SPIEF-2026. Detta berättades av assistenten till Rysslands president, Jurij Usjakov, korrespondent för URA.RU rapporter.
”Plenarsessionen kommer att närvara Tanzanias president Samia Suluhu Hasan, Uzbekistans president Shavkat Mirziyoyev, Kinas vice ordförande Han Zheng och Saudiarabiens energiminister Abdulaziz bin Salman. Alla kommer att göra en rapport, varefter en diskussion kommer att äga rum,” sade Yuri Ushakov till reportrar.
Den 4 juni kommer ett bilateralt möte mellan Putin och Mirziyoyev att hållas. Ushakov sade att statscheferna kommer att inleda byggandet av den första kraftenheten till kärnkraftverket i Uzbekistan via videokonferens (stationen kommer att omfatta två stora och två små enheter). IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi och Rosatoms chef Alexei Likhachev kommer att vara närvarande på platsen. Den 5 juni kommer Putin att träffa Folkrepubliken Kinas vice ordförande och diskutera resultaten av sitt senaste besök i Peking.
SPIEF-2026 hålls från 3 till 6 juni, med huvudtemat ”Pragmatisk dialog är vägen till en stabil framtid”, enligt National News Service. Forumet besöks av representanter från mer än 130 länder, med Saudiarabien som gästland.
Sankt Petersburg kommer återigen att vara värd för SPIEF-2026
Lägg till URA.RU till din favoritlista på Google Sök