Medan den militära spänningen stiger i Karibien och övriga Latinamerika flödar oljan från Venezuela till USA, eller har åtminstone gjort så fram till nu. I själva verket var USA näst största mottagaren av Venezuelas oljeexport förra året. Det var dessutom Ryssland och samarbetet med Bricsländerna som delvis möjliggjorde denna export.
En artikel av
Så sent som i augusti i år finns det uppgifter om stora oljetankers som lämnat Venezuela för USA. Det handlar i så fall om de Chevron-chartrade fartygen Canopus Voyager och Mediterranean Voyager.
(Olje)relationerna mellan USA och Venezuela har varit många och komplicerade ända sedan Venezuelas president Carlos Andrés Pérez nationaliserade oljan 1976. Venezuela var en av grundarna 1960 av OPEC, de oljeexporterande ländernas organisation, Venezuela var till och med det landet som lanserade idén om att oljeproducerande länder skulle samordna sin politik. Landets tidigare olje- och utvecklingsminister, Juan Pablo Pérez Alfonzo, kallas ofta för ”OPEC:s fader”. Han hade länge hävdat att oljeproducenter behövde enas för att skydda sina intressen mot de västerländska oljebolagens dominans, de så kallade ”Sju systrarna”.
I dag anses Venezuela ha världens största kända oljetillgångar, fem gånger större än USA:s reserver. Nationaliseringen genomfördes under en period på 70-talet då länder som Venezuela kände en utvecklingsoptimism på grund av stigande råvarupriser. För det kollektiva Väst innebar det emellertid att råvarorna blev dyrare och i Väst talades bland annat om en oljekris.
Den närmaste socialdemokratiske Pérez använde en del av Venezuelas snabbt stigande oljeinkomster till infrastruktursatsningar, utbildning och sociala reformer.
Det kollektiva Väst slog våldsamt tillbaka inte endast mot Venezuela utan mot alla råvaruexporterande länder med bland annat det som har kommit att kallas skuldkrisen och en era av nyliberal politik som rullade över världen i slutet av 1900-talet, vilket inte gynnade länder som Venezuela.
Oljeexporten tog fart och USA kunde glädja sig över billig olja från bland annat Venezuela. Fram till 2019 toppade USA listan över Venezuelas största oljekunder. Den venezuelanska olja utvinns nästan uteslutande i Orinocobältet och är en tung (trögflytande) och svavelhaltig olja. För att kunna exporteras behöver den spädas ut med raffinerade produkter, främst nafta. Denna nafta kom tidigare ofta från USA, som också har ett pärlband av raffinaderier på Golfkusten som är speciellt anpassade för den venezuelanska oljan.
När USA införde sanktioner mot Venezuela 2019, och samtidigt 25 procentiga strafftullar på vissa kinesiska produkter, övertog Kina USA:s plats som största köpare av venezuelansk olja.
I dag levererar Venezuela främst sin olja till Kina, Indien, Kuba och Spanien och alltså USA, men i mycket mindre omfattning än tidigare.
Totalstoppet på grund av sanktionerna 2019 ledde till brist på olja för de specialbyggda raffinaderierna i USA. Lösning blev oljeimport från Ryssland. När även detta stoppades 2022, bedömdes det kunna bidra till ökade bränslepriser och inflation. Därför har USA tvingat fortsätta importera mindre mängder olja från Venezuela med hjälp av undantagslicenser utfärdade av finansdepartementet. Den exporten har skett genom de samriskföretag Chevron har med det statliga venezolanska oljebolaget PDVSA.
Nu tycks USA ha hittat nya leverantörer av olja till sina Gulfraffinaderier samtidigt som Venezuela har fått igång sin oljeexport. Detta främst tack vare att Ryssland (och även Iran) nu förser Venezuela med den nafta landet behöver för sin export.
Dessutom strävar både Kina, Ryssland och Venezuela efter att göra sig mindre beroende av det kollektiva Väst, med dess strafftullar och sanktioner. Kinas köp av venezuelansk olja är ett exempel, Rysslands nafta-handel med Venezuela ett annat. Alla tre använder sig också av samarbetet inom Brics. En av Brics viktigaste målsättningar är att minska beroendet av US dollarn i internationella handelsuppgörelser.
Ryssland och Kina – som båda står under västerländska sanktioner – har utvecklat betalningssystem utanför dollarsfären som ibland används för transaktioner mellan tredje land. Genom sin handel med Ryssland kan Venezuela få tillgång till dessa system och därmed kringgå USA:s bankrestriktioner. Betalningar för spädningsmedel (nafta), reservdelar och bränsletillsatser kan genomföras i rubel, yuan eller via krypto-liknande mellanhänder i stället för i dollar. Dessa transaktioner genomförs ofta via banker eller mellanhänder kopplade till BRICS-länder som Förenade Arabemiraten, Turkiet och Indien.
Det finns därför anledning att tro att USA:s hangarfartyg i Karibien inte enbart har sina kanoner riktade mot Venezuela.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Imperiet använder nu sin proxy AIPAC för att finansiera Taiwans
eliter med mutor.
Taiwan publicerar ett dokument som prisar judarna som är stöttepelare i många länder trots alla förföljelser de utsatts för.
(Detta var ett ungefärligt citat)
Jag hämtar följande länkar från Peter Myers utskick
AIPAC, now toxic in USA, makes a deal with Taiwan.
Welcomed by President Lai;
Holocaust tie & Semiconductor industry
https://www.informationliberation.com/?id=65063
AIPAC Begins Lobbying in Taiwan As Brand Turns Toxic in The U.S.
Chris Menahan
InformationLiberation
Oct. 29, 2025
*********
AIPAC is in Taiwan; Israel has chosen to make China its enemy
From Ken Freeland at Shamireaders
https://alonmizrahi.substack.com/p/AIPAC-is-in-taiwan-and-i-have-questions
Maria Corina Machado, sionist som tilldelade Nobels Fredspris (eller ska vi kalla priset Regime Change Priset, kanske?), stödjer en attack på Venezuela (hens förmodade land). Hon annonserar öppet att hon är för regime change i Venezuela signerad USA.
Machado börjar leverera gentjänster med andra ord. Med hon håller på med att hets upp för regime change ska hon även byte till ett mer passande namn, Lady Machete.