Viktigt gap: Européer tycker inte att deras länder är indragna i kallt krig, fast de anser att USA är det

3
589
Frågetecken för bilden?

Detta är ett utdrag från en artikel, som Tord Björk har rapporterat om till Nätverket Folk och Fred. Jag återger summeringen och en värdering som ECFR gjort, samt lite egna kommentare. Det hela bygger på en artikel What Europeans think about the US-China Cold War av European Council on Foreign Relations (ECFR) 22 september.

Läs även artiklar om USA och demokrati under ”Relaterat”, t.ex. denna: Opinionsundersökning i 50 länder: USA är största hotet mot demokratin

Summering av ECFR av en frågeundersökning i 12 länder.

En majoritet av medborgarna i Europa tror att ett nytt kallt krig med både Kina och Ryssland pågår – men de tror för det mesta inte att deras eget land är inblandat.
De flesta tror att USA redan deltar i dessa konfrontationer, och de anser att EU: s institutioner är mer sannolika än sina egna regeringar att vara i ett kallt krig med Kina och Ryssland.
En optimistisk tolkning ser outsourcingen av en sådan stormaktskonkurrens till Bryssel som ett uttryck för en verklig EU-utrikespolitik-men en mer pessimistisk analys ser ett gap mellan Bryssel å ena sidan och medlemsstaterna och EU-medborgare å andra sidan.
Denna skillnad i åsikter mellan om det egna landet deltar i bryggkonflikten, och om Amerika och EU gör det, tyder på att det inte finns någon europeisk allmän konsensus om att morgondagens värld kommer att bli en växande konkurrens mellan demokrati och auktoritarism.
Med tanke på denna risk bör beslutsfattare hitta en annan, mindre ideologisk ram för att få offentligt stöd för en stark transatlantisk allians.”

Det visar sig att i genomsnitt:

15 % anser att det råder kallt krig mellan hemlandet och Kina, 31 % mellan EU och Kina och 62 % mellan USA och Kina.

Motsvarande siffror för kallt krig med Ryssland är 25 %, 44 % och 59 %. Det vill säga att betydligt fler anser att det råder kallt krig mellan hemlandet och Ryssland, och mellan EU och Ryssland än kallt krig med Kina.

Sverige sticker ut då vi ligger solklart i topp då det gäller uppfattningen att en konflikt finns mellan hemlandet och Kina. 33 % i Sverige anser, med Frankrike på andra plats 21 % – medan genomsnittet för de 12 EU-länderna alltså var 15 %. En triump för den osaklige och farliga politik som förespråkas av Sveriges regering med Hultqvist och Linde i spetsen, stödd av etablerade medier inklusive SvT och SR.

Men Sverige ligger bara på tredje plats då det gäller frågan om kallt krig mellan hemlandet och Ryssland. ”Bara” 32 % anser det i Sverige, medan genomsnittet var 25 %.

Ett huvudfynd är att det inte finns något starkt stöd i dessa europeiska länder för USA:s uppfattning att auktoritära stater som Kina och Ryssland är ett huvudproblem. Detta ser jag som positivt. Kan kanske leda till viss minskning av den verbala aggressionen frpn USA mot dessa länder – tvärtom.


En bedömning av Tord Björk som bygger på rapporten:

TROTS ATT DET ÄR för tidigt för att veta vad de långsiktiga konsekvenserna av de här förhållandena kommer bli, är det på kort sikt tydligt att alla skildringar av transatlantiska relationer inte stämmer överens med folkopinionen. ECFR:s undersökning visar fyra
tydliga klyftor mellan europeiska huvudstäder och Washington som kan
komma att skapa spänningar i den transatlantiska alliansen, och mellan länders huvudstäder och EU:s institutioner.

Den första av dessa är Washington och hur Biden-administrationen ramar in de ideologiska utmaningar som kinesisk och rysk autokrati skapar. Deras bild av ett kalla kriget-liknande scenario, där den demokratiska västvärlden står enad mot autokrati, speglar inte européernas uppfattning. ECFR:s data avslöjar att få européer ser autokrati mot
demokrati som ett bra sätt att förstå den globala politiken.

DEN STÖRSTA DELEN av respondenter i ECFR:s undersökning anser att en viss politisk regims natur inte till tillräcklig grad kan förklara regeringars misslyckanden eller framfångar med att hantera pandemin eller klimatförändringarna. Till och med när det gällde bidragandet till global säkerhet ansåg endast 50 procent att demokratier bidrar mer än autokratier, medan 36 procent anser att typen av regim inte gör någon skillnad.

Nästa klyfta är bristen på enighet bland européer om ett existentiellt hot ens existerar. Under kalla kriget var folk villiga att prioritera om så att de kunde få skydd från sovjetiska stridsvagnar eller kärnvapenförintelse. Få européer ser Kina på detta sätt, och endast fem procent anser att Kina ”styr världen”. Vad som kanske är mer oroande för Bryssel och Washington är att färre än en av tio personer i medlemsländer, inklusive Tyskland och Frankrike, nu anser att de kan lita på USA:s garanti om säkerhet, och att runt en tredjedel anser att de inte behöver den ”överhuvudtaget”. Och omständigheterna kring hur Aukus kom till kommer knappast ha skapat förtroende eller minskat skepsis för USA:s utrikespolitik.

ECFR:S SENASTE DATA ger mer information om de faktorer som driver dessa förändrade uppfattningar bland européer. De visar att när respondenter får frågan vem som har mest makt i världen så fokuserar flesta européer inte alls på de stora makterna. Till exempel anser bara 13 procent av européer att den amerikanska regeringen har störst
inverkan på hur världen styrs, och endast sex procent anser att Kina
gör detta. Generellt sett tenderar Europas befolkning att tycka att
icke-statliga aktörer, företag och superrika individer utgör de mest
inflytelserika grupperna i världen idag.

ETT TREDJE PROBLEM följer från geografi snarare än historia. Det är talande att européer uppfattar konflikten med Ryssland som mer verklig än den med Kina. Som vi redan nämnt anser endast 31 procent att det pågår ett kallt krig mellan EU och Kina, men en pluralitet på 44 procent anser att detta är fallet för EU och Ryssland. Detta geografiska fokus tyder på att det finns en viktig skillnad när man gör jämförelser till det tidigare kalla kriget: Konflikten mellan USA och Kina har en global dimension, men är inte lokal i Europa, och den plats där konflikten kommer utspela sig är troligtvis Asien. I detta nya scenario har Europa en position som kan jämföras med Japans före 1989: en pålitlig allierad till USA, men en som står utanför slagfältet.

Med tanke på att det inte finns någon disciplinerande ideologisk enighet mellan USA och Europa, och att det saknas ett existentiellt hot i Europas bakgård är det inte särskilt konstigt att européer har olika tankar kring allianser, vilket är den fjärde klyftan.

Relaterat.
USA:s odemokratiska val.
Demokratin i USA fungerar dåligt enligt den första vetenskapliga studien.
Opinionsundersökning i 50 länder: USA är största hotet mot demokratin
Vem har mest demokratiska val – Ryssland eller USA, där 25 % av vuxna saknar rösträtt ?
Jimmy Carter säger till Oprah Winfrey att USA inte längre är en demokrati
Vet Radions “Konflikt” vad demokrati är? Om demokratin i Ryssland, Sverige och USA.
Åtta sätt som gör USA:s valsystem odemokratiskt.
I USA gäller inte en grund för demokrati: En person- en röst!? Va!
“Gerrymandering” – så ritas USA:s demokrati om. En av flera använda sätt att försvaga demokrati”
Dollarocracy – Hur pengar har förstört USA:s en gång ganska demkratiska valsystem
Korruption i USA:s politiska ledning
USA: Ekonomisk manipulation och korruption
Korruptionen i Ryssland och i andra länder

Föregående artikelAnvänds svenska vapen mot kurderna? Sverige har tiodubblat vapenexporten till Turkiet på 5 år.
Nästa artikelSverige – en viktig plattform för USAs rymdkrigsplaner
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Europa är plattform för USAs krig i världen. Följande länder har USAs militärbaser (radar anläggningar inberäknat) på sitt territorium, enligt professor Catherine Lutz: The Bases of Empire,2009 och professor David Vine, Base Nation,2015: Portugal 21, Island 11, Spanien,5, Italien,89, Luxemburg,3, Belgien,18, Storbrtannien,57, Nederländerna,3,Tyskland, 287,Danmark 1, Norge, 3,Tjeckien, 1,Polen, 6, Litauen,1, Bosnien/Herzegovina,1,Makedonien,1,Greklnd,7, Bulgarien,1,Kreta,1,Rumänien,1, USA har kärnvapen utplacerade i Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Turkiet av typ B61Mod 12. Dessa kärnvapenbomber tränas att lastas 1 gång/ månad.

  2. Ärligt talat måste man vara försiktig och benämna nya konflikter som är delvis kombinerade handels- och/eller geopolitiska konflikter mellan större länder mef det specifika ordvalet ”kallt krig”. Jag anser detta bara både inkorrekt och felplacerat.

    Det har alltid förekommit denna typ av blandkonflikter som rör handel, tullar, militär rustning och ren politik och ideologi som inte är heta krigshandlingar med bomber och granater.

    I så fall var hela perioden från franska revolutionens republikanska och demokratiska ideal mot de europeiska monarki-diktaturerna som också hade inslag av handelsbojkott också ”kalla krig” – de första i Europa i så fall.

    Kalla kriget var en anglo-amerikansk aggressiv åtgärdsplan att hindra att kolonier och bojslagna folk i främst den fattiga koloniala världen frigjorde sig till fria självständiga länder. Oavsett vad man tycker om de till slut ineffektiva kommunistiskt styrda arbetarstaterna i Europa och Asien vann de kalla kriget i tredje världen till stora delar: i stort sett alla kolonier frigjorde sig till självständiga.

    Jag tror senare historiska analyser och tolkningar kommer att ge alltmer rätt åt till exempel Sovjetunionens syn och insatser för att hjälpa och frigöra folk och länder från det anglo-amerikanska oket och den koloniala och ekonomiska fångenskap man höll många länder i: Vietnam, asiatiska, afrikanska som latinamerikanska länder -många hade knappast klarat det utan Sovjetunionen överhuvudtaget, liksom sydafrikanska apartheid-fascismens fall som var främst en långvarig och hjältemodig liksom rättfärdig kombinerad sovjetisk-kubansk-DDR-insats.

    Kalla kriget var de förtryckta folkens frigörelse som delvis bekostades med ekonomiskt hårda tyglar och delvis förtryck hemmavid i Central- och Östeuropa som till slut blev ohållbart för dem inrikes.

    Dagens ”nya” kalla krig -som inte är det- är bara en ren omskrivning för den fullständiga förgäves kampen att vända de amerikanska Förenta staternas nedgång som svagt, ineffektivt och kontraproduktivt politiskt system som numera inte går att exportera till andra länder med hot, militära medel eller politiskt kaos som metoder.

    De amerikanska Förenta staterna står idag kraftlöst handfallna inför det mäktiga Euroasien vars integration INTE går att förhindra.

    De europeiska folken vet vi känner alltmer mindre relation militär-politiskt till Washington och de flesta européer uppfattar med klar statistisk övervikt USA som det absolut främsta hotet mot fred, frihet och kollektiv säkerhet.

    USA har nu förvandlats till västvärldens mest politiska onödiga och rentav överflödiga politiska kraft. Den amerikanska trollformeln är död. Det kommer inga magiska rosa kaniner ur Pentagons hattar längre. Amerikanerna slåss och skjuter varandra hemmavid och upprörs av munskyddstvång, främmande joggare i med fel hudfärg som skjuts ned i villaförorterna och att motståndarsidans politiker äter barn och har pedofila riter i en källare på en pizzeria (som saknar källare) och en president som en dag vill injicera klorin i folks lungor och några månader senare en president som flyr hals över huvud från Kabul av några skäggiga, men modiga, religiösa fundamentalister.

    Vi får säga som de besökande tyska turisterna på Fawlty Towers där den galne hotellägaren Basil Fawlty (John Cleese) med bandage om huvudet då han fått ett älghuvud från väggen nedfallet på sitt huvud, fast denna gång om amerikanerna: ”hur kunde de ”vinna” det kalla kriget”?

    Det nya kalla kriget som vare sig är nytt eller ett kallt krig har redan vunnits av Euroasien.

    De amerikanska Förenta staterna är och kommer att förbli en militärt inkompetent före detta supermakt som Europa självt inte har den minsta militära nytta av. Detta är det nya 21:a århundradet.

    Det borde göras en film som en uppföljare på den utmärkta tyska ”Good nye Lenin”: nämligen ”Goodbye Washington”.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here