Publicerad på Svensk-kubanska föreningens Facebookssida.
Yohandris Varona Torres hade varit medlem av säkerhetsstyrkan i Venezuela i två månader när attacken inträffade, den mest intensiva upplevelsen under 23 års militärtjänst, och det under hans första internationella uppdrag.
Den lördagen blev ödesdiger. Klockan 12 på natten intog han sin position, han skulle ha sex timmars vakt. Och även om allt såg lugnt ut visste Yohandris att den största faran låg i att lita på lugnet. Han utförde sitt vaktuppdrag med en hängivenhet som gränsade till överdrift.
Det var omkring klockan två på morgonen när han såg den första helikoptern från den US-amerikanska kommandogrupp som den morgonen landade i Caracas för att kidnappa president Nicolás Maduro.
Yohandris hann knappt lämna sin post för att ta skydd några meter bort och börja skjuta. Det beslutet, att flytta sig, räddade hans liv. Som om de följde en millimeterexakt plan riktade angriparna sin eld mot den post som han bara några sekunder tidigare hade lämnat.
”De hade mycket större eldkraft än vi”, berättar Yohandris, som bara hade lätt beväpning. ”En annan fördel för dem var att de verkade veta var allt fanns. Så de sköt mot positionerna och sovsalarna där vi kubaner befann oss och lyckades bland de första döda cheferna.”
Yohandris har 23 års erfarenhet inom säkerhetsavdelningen och hade aldrig upplevt något liknande. Men under utbildningen hade han lärt sig vad han skulle göra och den morgonen tömde han magasin efter magasin mot fienden. ”Vi var tvungna att skjuta och skjuta. Försvara och döda”, konstaterar han. ”Trots vår eldunderlägsenhet är jag säker på att vi orsakade dem förluster. Fler än de erkänner. Vi kämpade hårt. Vi fortsatte att skjuta tills nästan alla av oss hade fallit, döda eller sårade.” Det var varken en snabb eller lätt strid, som Trump och hans hantlangare först försökte få oss att tro. [Brittiska The Guardian har uppgett 2,5 timmar].
Med tiden har det bekräftats att det bara var döden och bristen på ammunition som kunde kväva kubanernas motstånd. Yohandris minns allt med en fruktansvärd klarhet. Hans ögon verkar gå igenom bilderna en efter en. Han gråter. Han gråter av ilska. Han kommer aldrig att kunna glömma striden, säger han, men framför allt timmarna efteråt, när de överlevande i gruppen hade den smärtsamma uppgiften att flytta kropparna efter sina fallna kamrater. ”Vi bar dem och förde dem till en byggnad som hade skadats men som vi kunde använda som skydd. Det var mycket tungt, för det var män som vi kände, som vi hade levt tillsammans med bara några timmar tidigare. Men vi förde dem alla dit, vi övergav ingen.”
”När bomberna börjar falla är det enda man tänker på att slåss. Det var därför vi var där och det var vad vi gjorde. Det enda som återstår är smärtan över att vi inte kunde stoppa dem. Och denna smärta”, säger han medan han slår sig på bröstet, ”kan jag bara bli av med genom att hämnas på fienden”.
FB 260118 och Cubadebate 260119 (ZT)
El peso de la muerte
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
hmm.. Bättre fly än illa fäkta?
Men det gjorde dem inte.
Heroiskt måhända, men till vilken nytta?
USA:s offer en synnerligen oklar uppgift. Det är lätt att påstå vad som helst särskilt när känslor svallar.
Jag tänker på Sovjetunionen och Tyskarnas operation Barbarossa.
Miljontals dåligt utrustade och dåligt tränade soldater skickades mot den tränade och utrustade Tyska krigsmaskinen bara för att dö.
Längst bak i den sovjetiska leden fanns de ryska säkerhetsstyrkorna som ovillkorligen sköt ned och dödade alla som vägrade eller försökte fly de dödande skottsalvorna från den tyska krigsmakten.
Jag har läst siffror på att 28 miljoner ryska soldater dog i det Stora Fosterländska Kriget.
Det blev alldeles för många därför den Sovjetiska ledningen brydde sig mer om att stoppa tyskarna än att skydda egna soldater.
De egna soldaterna var förbrukningsvara.
Hantera denna historia kan knappast vara det enklaste för den Ryska ledningen i Kreml idag.
Särskilt nu när landet åter befinner sig i en krigssituation.
Ukraina står inför ett prekärt problem.
Ska man attackera på Ryskt territorium eller inte?
Den tvekan ger Ryssland ett större utrymme som de också utnyttjar.
Vi såg att USA inte ville skicka Tomahawk missiler till Ukraina.
Det kanske fanns en ytterligare anledning än att spara dem för egna framtida behov?
@arbetarklass 21 januari, 2026 At 17:54
Hej arbetarklass,
”Jag har läst siffror på att …”
Det är fel uppgifter.
Måste vara helt fel källa.
MVH,
Jo, jag tycker också det lät mycket.
Tyvärr minns jag inte vart jag fick uppgiften, men troligtvis från Youtube som har många videor om Andra Världskriget.
Frågan kommer då, vad är då rätt uppskattad uppgift på antal stupade soldater för Rysslands del i Det Stora Fosterländsk Kriget?
Dock tror jag fortfarande det var onödigt många. Men vad bättre är, det skulle aldrig gå att genomföra idag.
Demokratin har haft det goda med sig att den har eliminerat totalismen.
Jag tycker man ser det i både Ukraina och Ryssland.
Det finns idag begränsningar vad staten kan göra mot folket.
Jag tror man får ta alla siffror med en nypa salt, hur räknar man offer för kriget: endast personer som omedelbart dödades av krigshandlingar, eller de som dog lång tid efter åt av sina skador? Hur som helst: de grova siffror jag sett är 26-27 miljoner döda sovjetmedborgare, varav nio miljoner soldater. Av män födda 1923 dödades 80% under kriget 1941-1945. Alltså artonåringar som skulle ut och börja jobba för samhället 1941, men som försvann. Förluster som ännu påverkar den ryska demografin, och som finns kvar som ett nationellt trauma.
Angående NKVD-trupper som skulle skjuta ner retirerande sovjetsoldater har jag sett kritik. Där tror jag Andrej Martyanov är källan, eller någon som förmedlat uppgifter från folk som vet mer. NKVD fanns vid fronten, men snarare som stridande förband, inte för att skjuta landsmän. Däremot har jag sett, det var nog också hos Martyanov, att utländska soldater i Ukraina finns bakom fronten för att hindra Kievstyrkor från att fly när läget blir ohållbart.
@arbetarklass 22 januari, 2026 At 15:49
Hej arbetarklass,
T ex här kan du kolla:
https://ru.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D1%82%D0%B5%D1%80%D0%B8_%D0%B2_%D0%92%D0%B5%D0%BB%D0%B8%D0%BA%D0%BE%D0%B9_%D0%9E%D1%82%D0%B5%D1%87%D0%B5%D1%81%D1%82%D0%B2%D0%B5%D0%BD%D0%BD%D0%BE%D0%B9_%D0%B2%D0%BE%D0%B9%D0%BD%D0%B5
(6 818 300 солдат погибло в боях, госпиталях и при прочих происшествиях, а 1 850 100 человек не вернулось из плена)
———————————————————————–
(6 818 300 soldater dog i strider, sjukhus och andra incidenter, och 1 850 100 personer återvände inte från fångenskap)
…
Tack bra. Helt andra uppgifter än vad som sprids här i Västerlandet.
Det står alltmer klart att Västerländska uppgifter om Ryssland inte är att lita på.
Väst och Västerlänningar har en vilja att alltid framställa Ryssland som någonting sämre.
”Ryssar är dumma i huvudet” Jag har hört det både på Youtube och i verkligheten.
”Figuren i Träburen” (jag kallar honom för det) i kanalen Ekonomi&Politik på Youtube insinuerade bara häromdagen i en av sina videor som tog upp Ryssland och kriget i Ukraina att ryssar inte var att räkna med utan mer som nollor och inte kunde bry sig. Samtidigt som han också i någon av sina senaste videor presenterat vad han heter.
Om du orkar, kanske du skulle lyssna av hans videor som kan tänkas handla om Ryssland och kriget i Ukraina?
Om du finner någonting som kan påpekas kanske en kommentar inte skulle vara så fel?
Gör kommentaren gärna på ryska så får han något att fundera på 🙂
mvh arbetarklass
Vänligen lyssna c:a 2½ minut in i filmen nedan
https://www.youtube.com/watch?v=RTJcMLExrTU
Här har jag för mig han presenterar sig själv
https://www.youtube.com/watch?v=IT5liBKU3og
Västerlandet är tyvärr alldeles nedsmetat av rasism, främlingsfientlighet, islamofobi, sinofobi och russofobi.
Jag vet inte vad som är upprinnelsen men en girig Kapitalism kanske har betydelse?
Hur som helst en rejäl uppstädning kanske skulle vara på sin plats och jag tror den kommer alltmer den Multipolära Världen vinner sin framtida verklighet.
”Brutal Rysk Kollaps”
Nu har Joakim, som han säger att han heter, fått ett svar i den stilen som jag tyckte han borde ha.
”Högst intressant, vilka källor ligger till grund för den här analysen?”
Joakim svarar:
”Många olika i kombination med eget resonerande.”
Bra gjort, vem det nu än är som skrivit kommentaren.
Jag läste precis nu på SVT att Venezuelas Parlament börjat debattera viss privatisering av landets oljeindustri som hitintills varit helt förstatligad i oljebolaget PDVSA.
Man kan förutsätta det är ett krav från USA och Donald Trump som med våld kidnappat landets president Nicolas Maduro och som jag förmodar varit garanten för den tidigare presidenten Hugo Chaves socialistiska revolution där landets viktigaste industrier har drivits av staten.
Att landets regering som fortfarande är en fortsättning på den socialistiska revolutionen nu börjar diskutera i former om Marknadsliberalisering tycker jag väcker frågor.
Mycket tycker jag är oklart med USA, Donald Trump, Venezuela och Maduro.
Hur ligger allt till? Hur mycket är uppgörelser och överenskommelser?
Hur mycket är teater och ett spel för gallerierna och Omvärlden?
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/explosioner-i-venezuela?inlagg=bb275554c7dc3b9ba5be3d2c84b69218
En kommentar jag gjorde nu om Venezuela stoppades för moderering.
Var det något i kommentaren som gjorde att den inte kunde passera genom nålsögat?
(åsiktskorridoren)
Inte alls. Den postades av dig kl. 04.42 och jag har just börjat att gå igenom de tiotal kommentarer som kommit under natten.
Men någon gång hamnar kommentarer av dig och andra i papperskorgen av okänd anledning. Jag fiskar snabbt upp en sådan kommentar då jag får nys om saken.
arbetarklass
Det är verkligen orättvist av dig att prata om åsiktskorridor och nålsöga när du beskriver den här bloggen.
Redaktören säger att kommentarer kan hamna i papperskorgen av ”okänd” anledning.
Jag har (nästan) aldrig haft problem med kommentarer som är följsamma till den här bloggen eller som dina kommentarer aktivt driver bloggens syften.
Det är istället när man vänder sig mot, eller skriver något som kan uppfattas som kritik som detta problem kommer. Man får en känsla av att någon automatik griper in.
Om det är så eller inte kan jag inte veta men känslan uppstår när det man skrev inte togs emot till moderation.
Jag har inte någon som helst insyn i den bloggens system men det man upplever kan väckan undran över hur saker ligger till.
Kalla det gärna orättvist. Jag bryr mig inte ett spår.
Någon gång ibland har jag berömt dina kommentarer.
Men här tog det slut. Livet har gett mig en princip.
Gillar man inte varandra ska man inte umgås. Det blir fridfullast så.
Men de finns dem här jag skulle kunna umgås med.
Johan de Naucler till exempel.
Inte för vi har så mycket gemensamma åsikter men det finns där en ömsesidig respekt att inte angripa varandra personligen i onödan.
Johan har faktiskt lärt mig det. Jag har försökt följa hans exempel.
Det gör ett möjligt umgänge så mycket smidigare.
Det viktiga är att jag tillåts förklara mig när jag blir ifrågasatt.
Din anklagelse mot mig visar också ett problem med kollektivism och varför det inte tilltalar alla.
I början av Sovjetunionen tvingade kommunistdiktaturen ryssar att bo tillsammans. Ibland flera familjer i samma lägenhet.
Det kunde bli ett rent helvete. Knappast någon ryss tyckte om det där men bostadsbristen tillsammans med snabb industrialisering och urbanisering tvingade Sovjetledningen till de här åtgärderna.
Sådan påtvingad samvaro gjorde sig påmind efter Sovjetunionens upplösning.
Frihetsreformerna som följde gjorde att ryssar i egna hus byggde upp höga staket mot varandra.
Efter de kollektiva idealen följde ett uppdämt behov av privatliv.
Jag har sett på bloggarna att höga plank och staket byggs fortfarande men byggfirmor som uppför hela villaområden har nu också börjat göra låga staket eller enkla avgränsningar där grannar fritt kan umgås över och ha fri utsikt över varandras hem.
Gemenskap är inte given. Det fordras förutsättningar.