Stoppa planerna på att bryta uran i Jämtland
Protestskylt mot planerna på uranbrytning i Oviken i jämtländska Bergs kommun. På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm som kräver att planerna att låta ett kanadensiskt bolag utvinna uran stoppas. Foto: Erik Simander
INSÄNDARE. Uranbrytning i Oviksfjällen skulle kosta betydligt mer för miljön än det skulle smaka i form av kärnbränsle. Stoppa planerna på uranbrytning i Jämtland, skriver jämten och civilingenjören Saga Stugholm.
”Jamtland, jamtland, jamt å ständut!”
Så brukar det låta när vi jämtar pratar om vårt hem. Vi har en egen flagga, sång och president. Men planer om en urangruva som förstör hela bygden kan varken jämtarna själva, kommunerna eller Eva Röse stoppa.
Vi har naturresurserna, södra Sverige har pengarna och makten, det är sedan gammalt. Många jämtar bär känslan av att kakan kostar mer än den smakar.
Ta till exempel Ragunda kommun som producerar cirka 10 procent av Sveriges vattenkraftsel, har tionde högst kommunalskatt och inte har råd med grundläggande underhåll av infrastruktur. Denna maktdynamik är del av min identitet.
Nu slår maktlösheten till igen. Regeringen vill ha ny kärnkraft och ser möjligheter i Oviksfjällens uranhaltiga alunskiffer: säkrad lokal tillgång till kärnbränsle och vanadin för batteritillverkning. Efter en snabbutredning avskaffas det kommunala vetot för uranbrytning. Kommunerna kampanj mot gruvutvecklingen, som till slut förklarades olaglig och förra veckan nekades prövningstillstånd av kammarrätten. Anledningen? Kommuner har inte beslutsrätt om gruvor.
Jag är inte emot gruvor. Som civilingenjör inom energi och miljö och yrkesroll som miljörådgivare är jag väl medveten om gruvans roll i samhällets omställning. Därför blir jag extra upprörd när regeringen använder argument om fossilfri elproduktion och hållbara batterier som anledning till avskaffandet av det kommunala vetot mot uranbrytning. Det är tydligt drivkraften är politiskt egenintresse, inte en hållbar framtid för Sverige.
När kostar en gruva mer än den smakar? Gruvor är centrala i dragkampen mellan lokala och nationella intressen. Ett tydligt exempel är flytten av Kiruna för att kunna fortsätta bryta järnmalm.
Men det är stor skillnad på gruva och gruva. Gruvan i Kiruna är en underjordsgruva som använder väl beprövade metoder utan stora risker för miljöföroreningar. Den ägs av statliga LKAB som förra året delade ut 7,6 miljarder kronor i vinst till staten.
Kostar det lokalsamhället? Absolut. Smakar det för Sverige? Massor, gruvnäringen står i dag för 3 procent av Sveriges bruttonationalprodukt och 8 procent av exporten.
Problemet är att inget av ovanstående är sant för uranbrytning i Jämtland. Företagen som prospekterat området är alla internationella. Merparten av den ekonomiska vinsten når därför varken Jämtland eller Sverige. Dessutom är uranhalterna låga och den planerade gruvan ett dagbrott, alltså inte en underjordisk gruva, vilket medför stor förstörelse av landskapet samt betydande miljörisker.
Det finns inget säkert sätt att utvinna alunskiffer. Den tidigare urangruvan Ranstad i Falköping och Talvivaaragruvan i Finland vittnar båda om omfattande miljöskador. I Ranstad är området miljöriskklassat och nära Talvivaaragruvan avråds bad och tvätt i sjövattnet, trots sträng miljölagstiftning och moderna brytningsmetoder.
Närmiljön som nu riskeras är fjäll med stora rekreationsvärden och kulturvärden, inte minst för områdets tre samebyar. Även Storsjön, Sveriges femte största sjö och regionens största dricksvattenkälla, möter stora risker.
Kalkylen är tydlig: uranbrytning i Oviksfjällen kostar långt mer än det smakar. Kanske för generationer framöver, trots att snart 25 000 personer, alltså var femte invånare i Jämtland, skrivit på en namninsamling. Men nu ligger framtiden för vår hembygd i regeringens händer, och från historien vet vi vad det betyder.
Stoppa planerna på uranbrytning i Jämtland!
- Saga Stugholm, jämte, civilingenjör i energi och miljö (KTH) och klimatexpert
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
