Alla krig är bankirernas krig: Iran och bankirernas slutspel

”Alla krig är bankirernas krig”. AI-genererad illustration.

Denna artikel av Ellen Brown publicerades 10 april på Scheerpost och sedan hos Global Research och hos Steigan

”Finanskapitalismens makt hade ett annat långtgående mål, inget annat än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer som skulle dominera det politiska systemet i varje land och världsekonomin som helhet.” – Professor Caroll Quigley, Georgetown University, Tragedi och hopp (1966).

I februari 2026 inledde USA och Israel överraskande flyganfall mot Iran. De officiellt angivna skälen – att förhindra Iran från att förvärva kärnvapen och att förebygga dess aggression – har inte hållit måttet. Som James Corbett dokumenterade i de senaste avsnitten av Corbett-rapporten verkar kärnvapenförevändningen vara återvunnen propaganda, och attackernas omfattning och tidpunkt väcker djupare frågor om motivet.

Tesen att ”Alla krig är bankkrig” populariserades av Michael Rivero i en dokumentär med samma namn från 2013. Hans medföljande artikel inleds med ett citat från Aristoteles (384–322 f.Kr.):

Den mest hatade formen [av penningskapande], och med störst anledning, är ocker, som tjänar pengar på sig själva, och inte på deras naturliga användningsområden. För pengar var avsedda att användas som utbyte, inte att öka genom ränta.

Rivero spårar sedan hur privata bankintressen har finansierat och tjänat på konflikter på båda sidor i århundraden – från grundandet av Bank of England 1694 för att finansiera Vilhelm III:s krig till moderna krig med regimskifte.

Video

Fullspektrum finansiell dominans

Andra kommentatorer pekar på rapporten från Project for the New American Century (PNAC) med titeln ”Rebuilding America’s Defenses” (september 2000), som krävde amerikanska militärstyrkor med ett ”fullspektrum” för att uppnå global överlägsenhet. Den postulerade behovet av en ”katastrofal och katalytisk händelse – som ett nytt Pearl Harbor” – för att påskynda den militära omvandling som författarna föreställde sig.

Detta följdes av en intervju med Democracy Now 2007, där general Wesley Clark avslöjade att han veckor efter den 11 september hade fått se ett hemligstämplat Pentagon-memorandum som beskrev planer på att ”eliminera sju länder på fem år”: Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen Iran. De första sex har sedan dess destabiliserats eller så har regimskifte inträffat. Iran, som anses vara det ultimata priset för dominans och oljekontroll i Mellanöstern, är fortfarande det sista som återstår.

Varför just dessa sju, och varför var Iran det ultimata priset? Greg Palasts artikel från 2013, ”Larry Summers and the Secret ’End-Game’ Memo”, gav oss den saknade finansiella logiken. År 1999 öppnades världen för oreglerad derivathandel, vilket gjorde det möjligt att pantsätta, återpantsätta och spela på statsobligationer, oljeflöden, sjöfartsrutter och krigsriskpolicyer. Vändpunkten var WTO:s avtal om finansiella tjänster från 1997 (det femte protokollet till GATS), som trädde i kraft 1999.

Inget av de sju inblandade länderna gick med i WTO, och de var inte heller medlemmar i Bank for International Settlements (BIS). Det placerade dem utanför den långa regleringsarmen för centralbankerna i Schweiz. Andra länder som senare identifierades som ”skurkstater” var inte heller medlemmar i BIS, inklusive Nordkorea, Kuba och Afghanistan.

När det gäller Iran är det inte bara det största och starkaste av de islamiska länderna, utan det driver också världens enda helt räntefria (RIBA-fria) banksystem. Detta står i direkt kontrast till den konventionella västerländska modellen, som förlitar sig på ränta som sin primära intäktsmekanism. ”Pengar som tjänar pengar på sig själva” ligger till grund för det globala derivatkomplexet, som bygger på omhypotek, ränteförsäkrad skuld..

Den sista delen av den finansiella kontrollväven beskrevs i David Rogers Webbs bok från 2024, The Great Taking. ”Allt-i-allt-bubblan”, inklusive vad vissa kommentatorer uppskattar till mer än en kvadriljon (1 000 000 000 000 000) dollar i derivatsatsningar, väntar bara på en nål. När den spricker kommer den att utlösa stora institutionella konkurser; och enligt det juridiska maskineri som Webb dokumenterar kommer derivatspelarna att ta allt.

Hormuz-försäkringskrisen 2026, utlöst av Lloyd’s of London, skulle kunna vara den nålen. Mer om allt detta nedan.

City of London och Lloyds gör kaos till ett vapen

Bild

Bild: Lloyds building (CC BY 2.5)

 

I mer än tre århundraden har City of London – ”Square Mile” som är Londons finansiella centrum – finansierat båda sidor av krig och sålt försäkringar mot den förödelse som skulle följa. Lloyd’s of London är försäkringspelaren i Citys finansiella kontrollnätverk. Det är egentligen inte ett försäkringsbolag, utan ett företag som ”fungerar som en semi-ömsesidig marknadsplats där flera finansiella stödjare, grupperade i syndikat, går samman för att samla och sprida risker.”

Lloyd’s har byggt sitt rykte på att alltid prestera, men det har ett pris. År 1898 formaliserade de en långvarig praxis genom att införa klausulen ”Fri från beslag och tillfångatagande”, som tog bort krigsrisken från standardförsäkringar så att de kunde ta ut ockerpremier när konflikter bröt ut. De använde denna klausul i båda världskrigen och kommer att använda den 2026.

Efter attackerna mot Iran utökade Lloyd’s Joint War Committee sin ”högriskzon” i Mellanöstern. Flera försäkringsbolag utfärdade 72-timmars avbokningsmeddelanden med verkan från och med den 5 mars, och krigsriskpremierna för Hormuz-transiter tog ett skutt från 0,25 % till 1–5 % av skrovvärdet. Lloyd’s har betonat att skydd fortfarande finns tillgängligt – till rätt pris. Men för en oljetanker på 100 miljoner dollar betyder det ytterligare 1–5 miljoner dollar per resa, en premie som ägarna förståeligt nog är ovilliga att betala.

Den privata kreditgnistan

Samtidigt hänger andra mörka moln över marknaden. Finansanalytikern Stephanie Pomboy varnar för att den privata kreditmarknaden på 1,5–3 biljoner dollar är nedstängd, vilket tvingar fram en utförsäljning av likvida tillgångar; och den mycket större marknaden för företagsobligationer med BBB-rankning på 5 biljoner dollar vacklar. Nedgraderingar kommer att tvinga fram en utförsäljning, och pensionerna står inför ett underskott på 4 biljoner dollar.

Hormuz-krisen är den perfekta acceleratorn för denna säkerhetskris: Högre oljepriser skapar inflation, vilket driver upp obligationsräntorna, kollapsar värdet på värdepappret och utlöser margin calls (se här, ö.a.) över hela derivatmarknaden. Margin calls tvingar sedan privata kreditfonder att utverka en utförsäljning.

Detta är en anledning till att vissa kommentatorer pekar på City of London som den verkliga arkitekten bakom kaoset i Mellanöstern. Den gamla krigsförsäkringsmaskinen och den nya derivatmaskinen fungerar tillsammans. Den ena skapar kaospremien, den andra skördar den genom omhypotek och juridisk utmätning.

Palast och slutspelsmemot: Att göra världen säker för derivat

Att garantera mot förlust av fartyg är en typ av försäkring, men en mycket större försäkringsfälla är derivatmarknaden. Derivat säljs som en form av försäkring mot marknadsrisk och är ett spekulativt spel som lockar ränta från alla större finansiella flöden.

 

I sin artikel från 2013 presenterade Greg Palast bevis på ett hemligt memo från 1997 till biträdande finansminister Larry Summers från Timothy Geithner (dåvarande USA:s ambassadör vid WTO som tjänstgjorde under Summers) som beskrev ”slutspelet” i WTO-förhandlingarna om finansiella tjänster. Geithner skrev till Summers:

”När vi går in i slutspelet … tror jag att det vore klokt att kontakta VD:arna…”

Memot listade sedan de privata telefonnumren till Goldman Sachs, Merrill Lynch, Bank of America, Citibank och Chase Manhattan, siffror som Palast bekräftade var verkliga.

Vad blev slutresultatet? Palast skrev:

USA:s finansminister Robert Rubin drev hårt på för att avreglera banker. Först krävde det att Glass-Steagall-lagen upphävdes för att ta bort barriären mellan kommersiella banker och investeringsbanker. Det var som att ersätta bankvalv med roulettehjul.

För det andra ville bankerna ha rätten att spela ett nytt högriskspel: ”derivathandel”. … Finansminister Summers (som snart skulle ersätta Rubin som finansminister) blockerade alla försök att reglera derivat.

Men vad var poängen med att förvandla amerikanska banker till derivatkasinon om pengar skulle fly till nationer med säkrare banklagar?

Svaret som de fem stora utarbetade: ta bort kontrollen över bankerna i varje nation på planeten – i ett svep. … Bankirernas och Summers spel var att använda Financial Services Agreement, ett obskyrt och godartat tillägg till de internationella handelsavtal som övervakas av Världshandelsorganisationen.

… De nya spelreglerna skulle tvinga alla nationer att öppna sina marknader för Citibank, JP Morgan och deras derivat.

Och alla 156 nationer i WTO skulle behöva bryta sina egna Glass-Steagall-barriärer mellan kommersiella sparbanker och investeringsbankerna som spelade på derivat.

WTO:s Financial Services Agreement blev murbräcken som öppnade de globala marknaderna för detta derivatspel. Alla medlemsländer tvingades öppna upp sina banksystem eller riskera sanktioner. År 1999 upphävdes den del av Glass-Steagall-avtalet som separerade investeringsbankverksamhet från sparbankverksamhet i USA, vilket gjorde insättarnas pengar sårbara för spekulativ risk.

Derivatprodukter exploderade sedan. Statsobligationer, oljekontrakt, fartygsförsäkringar och krigsriskpremier delades alla upp i kreditswappar, säkringar och andra derivatprodukter.

Derivathandel har sedan dess blivit en av de mest koncentrerade och lönsamma verksamheterna på planeten, och den kontrolleras nästan uteslutande av en handfull megabanker. Enligt uppgifter från Bank for International Settlements och Office of the Comptroller of the Currency äger de fem största amerikanska bankerna ensamma cirka 90 % av alla amerikanska bankderivat, där JPMorgan, Citigroup, Goldman Sachs, Bank of America och Morgan Stanley dominerar den globala OTC-marknaden. Dessa institutioner tar lejonparten av derivatvinsterna, särskilt under perioder av volatilitet när ”kaospremien” stiger.

”The Great Taking” – den juridiska fällan som ger derivat superprioritet vid konkurs

I *The Great Taking* avslöjar David Rogers Webb den senaste delen av denna finansiella kontrollväv: praktiskt taget alla värdepapper idag dematerialiseras (digitaliseras) och förvaras i centrala register. Tysta förändringar av Uniform Commercial Code och liknande EU-regler har förvandlat vanliga investerare till enbart ”rättighetsinnehavare” som endast har ett rättsligt anspråk mot sina mäklarfirmor.

När det gäller bankinsättare har de i århundraden kategoriserats som enbart ”borgenärer” till sina banker. När pengarna har satts in överförs äganderätten till banken. Insättaren har bara en kontraktsmässig fordran (en obligatorisk skuld) som räknas som en osäkrad borgenärsposition i händelse av insolvens.

Vid alla insolvensfall är aktier, obligationer och insättningar lagliga säkerheter för derivatkomplexet – säkerheter som har återpantsatts flera gånger. Och när derivatsäkerheten fallerar kollapsar det återpantsatta korthuset som byggts på det. Marginal calls följer på varandra, superprioritet utlöses och det stora övertagandet börjar. (För mer om detta ganska komplicerade ämne, se Webbs bok och min tidigare artikel här.)

Irans räntefria islamiska bankverksamhet: Det strukturella hindret

Så vad spelade det för roll om Iran och en handfull andra länder vägrade att delta i detta lukrativa bankspel? Risken var att när insättare och aktieägare insåg att de faktiskt inte ägde sina medel, skulle de flytta sina tillgångar till dessa säkra hamnar. De länder som höll sig borta var också säkra från den typ av sanktioner som västerländska regeringar införde (och som verkställdes av västerländska banker och clearinghus) mot ryska centralbankstillgångar efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Iran ledde denna grupp av tillfälliga låntagare, som sedan den ockerfria banklagen från 1983 har drivit världens enda helt räntefria (riba-fria) banksystem. Banker använder sharia-kompatibla kontrakt – vinstdelning (musharakah), kostnadsplusfinansiering (murabaha) och leasing (ijara) – istället för att ta ut eller betala ränta. Denna bankmodell står i direkt kontrast till den konventionella västerländska modellen, som förlitar sig på ränta som sin primära inkomstkälla och ligger till grund för det globala derivatkomplexet med säkerställda, återbelånade skulder.

Irans system utformades för att eliminera ocker och anpassa finansiering till real ekonomisk aktivitet och riskdelning snarare än spekulativ skuld. Det har länge ansetts som strukturellt oförenligt med den räntebaserade, bolånebaserade arkitekturen inom finanssektorn i City of London och Wall Street – en arkitektur som kräver ständig skuldbetalning och lätt ombelånade tillgångar för att mata derivatmaskineriet.

Genom att avvisa intresse på nationell nivå har Iran därmed isolerat sig självt och sina finansiella partners från kontrollnätet som har möjliggjort det globala ”stora övertagandet”.

Försäkringskaoset har lugnat ner sig, men den ”svarta svanen” dröjer sig kvar.

(En ”svart svan” är en oväntad händelse med stor och omfattande inverkan, en händelse som de flesta är oförberedda på. Begreppet används ofta inom risk- och kriskommunikation och i finansvärlden. ö.a.)

Hormuzsundet är inte helt stängt, men trafiken är fortfarande kraftigt reducerad under Irans selektiva, tillståndsbaserade transitregim. Endast fartyg från ”vänliga” eller icke-fientliga nationer godkänns efter föregående samordning med iranska myndigheter. Det finns fortfarande en betydande eftersläpning, med mer än 1 000 fartyg som rapporteras vänta eller omdirigeras, och över 34 000 sjöfartsrutter omdirigerades under de första fyra veckorna av störningarna.

President Trumps återförsäkringsfacilitet på 20 miljarder dollar som tillkännagavs den 6 mars är nu i drift och har fördubblats till 40 miljarder dollar. Ytterligare stora amerikanska försäkringsbolag har anslutit sig, medan Lloyd’s of London har deltagit i relaterade diskussioner. Faciliteten är fortfarande centrerad kring amerikanska flygbolag med stöd av den amerikanska regeringen. Men analytiker tvivlar på att den kommer att återuppta utbredd kommersiell trafik utan bredare ansvarsskydd och säkrare villkor.

Kort sagt, utlösaren för ”försäkringskaoset” har lättat men har inte försvunnit. Premierna är fortfarande höga, osäkerheten kvarstår och trycket från säkerheter och derivat som Webb beskrev spelar fortfarande roll.

Slutsatser och beslut

Den globala finanskrisen 2007–08 anses nu ha utlösts av den okontrollerade explosionen av oreglerade derivat – särskilt kreditswappar och säkerhetsställda skuldförbindelser – som förvandlade subprime-bolån till en systemisk tidsbomb. Skadan var inte begränsad till USA: även utvecklingsländer drabbades hårt.

Idag är risken för en krasch ännu större än under finanskrisen. Den globala marknaden för OTC-derivat har officiellt vuxit till ett nominellt värde på 8 46 biljoner dollar, mer än sju gånger så stort som hela världsekonomin.

Långsiktiga politiska lösningar är möjliga. Kongressen skulle kunna återställa Glass-Steagall och införa en skatt på finansiella transaktioner. Delstatsregeringar skulle kunna dra tillbaka sitt godkännande av relevanta delar av UCC* och skapa offentliga banker som skulle kunna skydda mot lokala bankkonkurser. (Se mina tidigare artiklar här och här.)

*(UCC står främst för Uniform Commercial Code i USA, en standardiserad lagstiftning för kommersiella transaktioner. Inom finans innebär en UCC-anmälan (UCC-1 filing) att en långivare dokumenterar en panträtt i en låntagares tillgångar (säkerhet) för att säkra ett lån. Det är ett juridiskt dokument som meddelar andra borgenärer om att tillgångarna är pantsatta, ö.a.)

Men det omedelbara behovet i den nuvarande situationen är att lösa konflikten med Iran, och snabbt, innan ytterligare en ”svart svan”-chock tänder derivatkedjan och aktiverar den slutgiltiga ”Great Take” på global skala.

 

 

Ellen Brown är advokat, grundare av Public Banking Institute och författare till tretton böcker, inklusive Web of Debt, The Public Bank Solution och Banking on the People: Democratizing Money in the Digital Age. Hennes mer än 400 blogginlägg publiceras på https://ellenbrown.com/

Hon är forskningsassistent vid Center for Research on Globalization (CRG).

Donera gärna med Swish till 070-4888823.