https://www.indianpunchline.com/us-iran-negotiations-are-safe-in-the-hands-of-two-billionaire-politicians/

Majlis talman Mohammad-Bagher Ghalibaf kommer att leda den iranska delegationen vid samtalen i Islamabad med amerikanska tjänstemän (Arkivbild)

Av M.K Bhadrakumar, pensionerad indisk diplomat på Indian Punchline.

Trots de uppenbara skillnaderna mellan USA och Iran har de samtal som inleds i Islamabad i morgon ganska goda chanser att bli en framgång. Det står för mycket på spel, och det finns enande faktorer där de båda ledarnas gemensamma affärs- och ekonomiska intressen väger tyngre än geopolitiska överväganden.

President Donald Trump har en motsvarighet i Majlis-talmannen Mohammad-Bagher Ghalibaf, som leder den iranska delegationen. Han är precis som Trump en självgjord miljardärspolitiker och anser att all god politik i grunden handlar om att skapa rikedom – både för sig själv och för landet.

Vägarna de tog i sin kometkarriär inom politiken var olika, men Ghalibaf är inte en präst eller en dogmatisk ideolog som klättrat upp genom hawza (religiösa) seminarier eller teologiska nätverk. Ghalibafs strategiska tillgång ligger i hans revolutionära meriter – uppoffring, befälserfarenhet och institutionell lojalitet – tack vare hans långa erfarenhet i kriget mot Irak medan han tjänstgjorde i revolutionsgardet och därefter i den bredare statsapparaten.

Alex Vatanka, författare till böcker om Iran och seniorforskare vid den Washingtonbaserade tankesmedjan Middle East Institute (finansierad av de oljerika staterna i Persiska viken), skrev nyligen: ”Trots all hans (Ghalibafs) hårdföra retorik och trots hans långa bakgrund inom säkerhetsstaten är han en av de få kvarvarande höga personerna i Teheran som rimligen kan beskrivas som både en insider i regimen och en fungerande politisk aktör. Han tillhör Islamiska republikens militära elit, men han har också ägnat år åt att försöka omsätta den bakgrunden i bredare styrande auktoritet. Det är den kombinationen som gör honom betydelsefull.”

Det avgörande ögonblicket i Ghalibafs karriär inträffade 1989 när han fick jobbet som verkställande direktör för Mostazafan-stiftelsen, en välgörenhetsorganisation, som han på ett briljant sätt förvandlade till det näst största kommersiella företaget och ett enormt imperium. Sådana stiftelser – eller Bonyads som de kallas – utövar, tack vare sin koppling till IRGC, enorm politisk makt, kontrollerar de avgörande delarna av landets ekonomi och är limmet i Irans politiska ekonomi.

Ghalibafs affärsimperium, som spänner över infrastruktur, byggande, fastigheter etc., gjorde det möjligt för honom att bygga upp ett nätverk av lojala allierade och partners, samt att forma politiken och driva sina intressen. I sin tur gjorde Ghalibafs oöverträffade förmögenhet – han sägs vara den rikaste iraniern – och inflytande honom till en formidabel kraft i iransk politik.

Det räcker med att säga att Ghalibaf är en optimal och typisk samtalspartner för Trump (och vicepresident JD Vance) för att styra det skadade skeppet som är relationen mellan USA och Iran ut ur de stormiga vattnen. Trumps krets kommer säkert att uppskatta Ghalibafs skarpsinniga affärssinne. Teheran har redan föreslagit Trump-administrationen smidiga affärsmöjligheter, bland annat inom olje- och gassektorn, om bara banden mellan de två länderna normaliseras.

Det är ur ett sådant perspektiv som den 10-punktsplan som Iran lade fram denna vecka ska ses. Man kan hävda att det inte finns några större hinder för att nå en överenskommelse, nu när kärnkraftsfrågan redan har förhandlats sönder och ”en överenskommelse ligger inom räckhåll.”

Om vi skulle utveckla Teherans 10-punktsplan punkt för punkt, är den största knäckfrågan den sista punkten om ”Ett slut på kriget på alla fronter, inklusive militära operationer mot Hizbollah i Libanon.” Och det beror på att Israels specifika intressen kommer in i bilden – och också på Irans insikt om att ett permanent upphörande av fientligheterna i regionen inte är realistiskt utan att assimilera motståndsgrupperna.

Men det positiva idag är att det finns en allmän fördömelse av Israels försök att annektera libanesiskt territorium med samma brutala metoder som landet använde i Gaza. Det internationella samfundet förväntar sig att Trump ska spela en avgörande roll här för att övertyga Israel att lägga ner svärden och välja plogbillen.

De första sju punkterna är i princip inga problem, de härstammar direkt från kärnenergiavtalet från 2015 (JCPOA).

Punkt 8 om ”Ersättning för skador som åsamkats Iran” och punkt 9 om ”Tillbakadragandet av amerikanska trupper från regionen” har vissa problem som måste lösas, men någon form av modus vivendi är möjlig. (I vilket fall som helst är det osannolikt att Trump kommer att vara ivrig att återuppbygga de amerikanska baser som kostat biljoner dollar och som har förstörts, eftersom han överger eran av ”eviga krig”.)

Det är betydelsefullt att Teheran avstod från att framställa sitt krav i punkt 8 som ”krigsskadestånd” och istället söker ”ersättning”. Det är här USA:s vilja att acceptera Irans kontroll över Hormuzsundet kommer in. ”Ersättning” kan innebära att man genererar intäkter genom ett tullsystem i Hormuzsundet, medan krigsskadestånd är ett erkännande av skuld och krigsförbrytelser.

Trump har fortfarande inte förlåtit Barack Obama för att han frigav Irans spärrade medel under omständigheter som rörde slutfasen av JCPOA-förhandlingarna. Det handlade om cirka 1,7 miljarder dollar i iranska medel som frystes av Jimmy Carters administration (inklusive 400 miljoner dollar i ränta) i en tillgångsfrysning 1979 efter Irans stormning av den amerikanska ambassaden i Teheran och kvarhållandet av amerikanska diplomater.

Trump verkar vara öppen för att Iran ska generera intäkter via ett vägtullsystem i Hormuzsundet och spekulerade till och med skämtsamt en gång att det skulle kunna bli ett joint venture med Iran så att även USA kunde tjäna lite pengar på sidan om.

Kärnan i saken är att Trump verkar ha bedömt att Ghalibaf är en pragmatisk politiker som är mottaglig för nära relationer med USA och särskilt entusiastisk över att främja affärs- och ekonomiska band. Bli inte förvånad om det går bra och de två till och med ingår ett mycket lukrativt partnerskap. Trump är väl medveten om att Iran är den sista gränsen.

Politico rapporterade nyligen att Trump-administrationen ”i tysthet övervägde” Ghalibaf som ”en potentiell partner – och till och med en framtida ledare”. En tjänsteman inom administrationen sa till tidningen att Ghalibaf var ett ”hett alternativ”, men att valet inte var slutgiltigt eftersom USA fortfarande skulle behöva ”testa” honom och överväga andra kandidater: ”Vi kan inte skynda oss in i det.”

”Vi har att göra med en man som jag tror är den mest respekterade”, sade Trump och tillade att det ”inte var den högste ledaren” och att hans administration inte alls har hört något från Mojtaba Khamenei.

Ghalibaf har länge betraktats som en protegé till den avlidne högste ledaren ayatolla Ali Khamenei och en förtrogen till hans son Mojtaba, den nye ledaren — och var en nära vän till general Qasem Soleimani, en av Irans mäktigaste och mest karismatiska figurer, som den första Trump-administrationen mördade 2020.

Föga förvånande väckte Ghalibafs uppstigning farhågor om en förankring av vänskapskapitalism och farorna med att blanda ihop affärsintressen med politik i Irans politiska ekonomi, och kommer att vara en ständig påminnelse om att gränserna mellan näringsliv och politik blir alltmer suddiga i Islamiska republiken.

Trump bör finna tröst i tanken att Ghalibaf skulle kunna bli Irans motsvarighet till Michail Gorbatjov, om vilken Margaret Thatcher efter deras allra första möte på 10 Downing Street 1984 – redan innan han blev Kremls ledare – konstaterade att ”Vi kan göra affärer tillsammans.”

Donera gärna med Swish till 070-4888823.