Marocko använder migranter som vapen och Bryssel belönar det

Marocko har tidigare visat att migration kan användas som ett politiskt påtryckningsmedel, och så är det nu. Här från Ceuta.

Av Dan-Viggo Bergtun – 1 augusti på steigan.no

Det som nu händer vid Europas södra gräns måste diskuteras med långt större allvar än europeiska politiker vågar.

Det här handlar inte bara om migration. Det handlar om en stat som tillåter stora folkmassor, mestadels unga män, att röra sig mot europeiskt territorium, och som vet exakt vilken politisk, ekonomisk och social börda detta lägger på Europa. Den staten heter Marocko.

Flödet kommer från marockanskt territorium. Människor samlas på marockansk mark, rör sig genom områden som kontrolleras av marockanska myndigheter och försöker korsa en europeisk yttre gräns. Marocko har polis, militär, underrättelsetjänst och en omfattande säkerhetsapparat. Landet är fullt kapabelt att kontrollera sina egna medborgare när myndigheterna så vill.

Ändå förväntas Europa tro att marockanska myndigheter plötsligt är maktlösa när tiotusentals rör sig mot gränsen. Detta är inte trovärdigt.

Marocko har tidigare visat att migration kan användas som ett politiskt påtryckningsmedel. När relationerna med europeiska länder blir ansträngda kan gränskontrollerna försvagas. När Rabat vill ha ekonomiskt stöd, politiska eftergifter eller diplomatiskt stöd ökar trycket. När kraven uppfylls kan kontrollerna skärpas igen.

Detta är inte samarbete. Det liknar utpressning.

Marockanska myndigheter har förstått Europas svagaste punkt. De vet att Bryssel svarar med pengar, fördelningsmekanismer, stödpaket och nya mottagningsarrangemang. De vet att europeiska ledare ofta är mer rädda för att bli anklagade för bristande solidaritet än för att förlora kontrollen över sina egna gränser.

Migranter blir därmed brickor i ett cyniskt geopolitiskt spel.

Många av de människor som försöker ta sig till Europa kan vara fattiga, arbetslösa eller desperata. Det är just därför Marockos beteende är så allvarligt. Utsatta människor utsätts för risker eftersom myndigheterna låter dem användas som utpressningsmedel. De riskerar att drunkna, skadas eller utnyttjas av människosmugglare, medan Rabat kan skörda politiska och ekonomiska fördelar.

Jag har själv besökt Marocko flera gånger. Under mina besök har jag tagit upp landets ockupation och kontroll över Västsahara. När jag har konfronterat marockanska representanter med det faktum att FN inte har erkänt Marockos suveränitet över territoriet har svaret varit att president Donald Trump har accepterat det marockanska övertagandet.

Det svaret är avslöjande.

Den 10 december 2020 undertecknade Donald Trump en amerikansk deklaration som erkänner marockansk suveränitet över hela Västsahara. Detta var ett ensidigt amerikanskt politiskt beslut. Det avskaffade inte det västsahariska folkets rätt till självbestämmande, ändrade inte territoriets internationella rättsliga status och gjorde inte Marockos kontroll till en FN-sanktionerad annektering.

Västsahara finns kvar på FN:s lista över icke-självstyrande territorier. I årtionden har FN behandlat frågan som ett oavslutat avkoloniseringsärende och har inte erkänt lagligheten av Marockos annektering av området.

En amerikansk president kan inte dela ut andra människors mark på egen hand.

Trumps beslut att erkänna Marockos anspråk gör inte ockupationen mer legitim. Det visar dock hur stormakter kan offra ett litet folks rättigheter i utbyte mot strategiska avtal. Erkännandet kom som en del av ett avtal där Marocko normaliserade relationerna med Israel. Västsaharierna användes i praktiken som valuta i en geopolitisk handel.

Marocko framställs ofta som en moderat och stabil partner för Europa. Men denna bild håller inte för granskning.

Marocko är en regional militärmakt som har kontrollerat större delen av Västsahara sedan 1975. Landet har byggt upp militärt försvar, stationerat styrkor i området och förhindrat folkomröstningen om självbestämmande som var en central del av FN:s fredsplan.

Marocko kräver att världen respekterar dess territoriella anspråk, samtidigt som de tillåter att europeiska gränser sätts under press.

Det är hyckleri satt i system.

I Västsahara använder Marocko militär makt, polis, övervakning och politisk kontroll för att upprätthålla sin dominans. När det gäller att kontrollera människor på väg till Europa framställer landet dock uppgiften som nästan omöjlig.

Ingen borde köpa denna förklaring längre.

Ett land som kan kontrollera ett omtvistat territorium, bygga en militär barriär genom öknen och övervaka politiska motståndare kan också hindra tusentals människor från att röra sig mot en internationell gräns. Om detta inte sker beror det antingen på att myndigheterna inte vill, eller på att de vill utnyttja situationen politiskt.

Båda är oacceptabla.

Samtidigt förvärrar Bryssel problemet. Istället för att möta statliga påtryckningar med tydliga krav och konsekvenser utvecklar EU fler och fler system för att registrera, ta emot, behandla och fördela migranter. När migrationstrycket fördelas mellan europeiska länder blir kostnaden för Marockos agerande förd vidare till de europeiska skattebetalarna.

Marocko behåller vinsterna. Europa tar över problemen.

Norge lämnas inte heller helt utanför. Genom Schengen- och Dublinsamarbetet påverkas vi av utvecklingen i EU:s asyl- och migrationssystem. Norska myndigheter anpassar sig till europeiska regler, medan norska kommuner så småningom kan behöva hantera en del av konsekvenserna.

Europa måste sluta belöna denna politik.

Ekonomiskt stöd, handelsförmåner och politiska privilegier för Marocko måste kopplas till mätbara krav. Marocko måste stoppa illegala avfärder från sitt eget territorium, ta tillbaka sina egna medborgare som saknar laglig grund för uppehållstillstånd och sluta använda migration som ett politiskt vapen.

Om landet vägrar måste stöd och handelsförmåner frysas.

Marocko kan inte agera som Europas partner ena dagen, en ockupationsmakt i Västsahara nästa och hjärnan bakom gränskriget den tredje.

Det är dags att säga det rakt ut: Marocko öppnar porten, använder människor som utpressningsmedel och hänvisar till Donald Trump som ett försvar för en ockupation som FN aldrig har godkänt. Denna politik måste mötas med motstånd, inte med fler miljarder från Bryssel.