Vad är en demokratis skyldighet när några av världens mest meriterade experter varnar för att mänskligheten rör sig mot ett kärnvapenkrig? Den rimliga reaktionen borde vara att lyssna, granska och diskutera. Inte att tysta, misstänkliggöra eller ignorera.
Professor John Mearsheimer, en av världens mest inflytelserika forskare inom internationella relationer, varnar för att USA och dess allierade samtidigt konfronterar Ryssland, Iran och Kina. Enligt honom bryter detta mot en grundläggande strategisk princip: en stormakt bör undvika att samtidigt skapa flera existentiella konflikter. Mearsheimersc analys förtjänar en seriös offentlig diskussion.
Detsamma gäller Jeffrey Sachs, Jacques Baud, Chas Freeman, Jack Matlock, Theodore Postol, Hans Blix, Richard Falk och flera andra internationellt erkända forskare, diplomater och militärstrateger. De representerar olika politiska uppfattningar men förenas av en gemensam varning: den nuvarande utvecklingen ökar risken för direkt konfrontation mellan kärnvapenmakter.
Frågan är inte om de har rätt i varje detalj. Frågan är om vi har råd att avfärda dem.
Sverige har övergett tvåhundra år av militär alliansfrihet och är numera en integrerad del av NATO:s säkerhetspolitik. Därmed ökar också vårt ansvar att självständigt analysera riskerna med den strategi som förs i vårt namn.
Demokrati bygger inte på lojalitet mot en viss geopolitisk linje. Den bygger på öppen debatt, kritisk granskning och intellektuell självständighet.
Noam Chomsky har uttryckt detta i en formulering som förblir lika aktuell: Vår främsta moraliska skyldighet är att kritiskt granska den politik som bedrivs av de stater vi själva stödjer.
Desmond Tutu formulerade samma princip på ett annat sätt: neutralitet inför orättvisor innebär i praktiken att acceptera dem.
Det gäller också risken för ett kärnvapenkrig.mSverige bör därför verka för återupptagna rustningskontrollavtal, direkta förhandlingar mellan stormakterna och en utrikespolitik som sätter mänsklighetens långsiktiga överlevnad före kortsiktig blockpolitik.
Historien dömer sällan dem som ställde obekväma frågor.Den dömer oftare dem som lät bli. Jag kan ha fel. Men om risken gäller mänsklighetens framtid är tystnad ett betydligt större misstag.
Leif Elinder, barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
Referens:
John Mearsheimer: All-Out War in the Middle East Trump’s War on Russia
Ämnet är lika otäckt som nödvändigt!
Fast alla (d.v.s. ingen) av de elva kända kärnvapenmakterna har idag inga som helst anledningar eller incitament till vare sig begränsningar ELLER nedrustningar, i alla möjliga kombinationer. Antingen har en del länder ”alltför få” kärnvapen (Frankrike, Storbritannien och Kina), eller vill helt enkelt inte nedrusta (d.v.s. de två övermilitariserade före detta kallakrigs-supermakterna Förenta staterna och Ryska federationen, på oundviklig nedgång och dekis som dessutom kraftfullt moderniserar sina innehav) eller länder i lokalt aggressiva konfliktzoner som Indien, Pakistan, Nordkorea, Israel -som alla tjänar säkerhetsmässigt på innehav -och dessutom ökande sådant.
Indiens utsatthet tilltar dessutom med den tilltagande rivaliteten med grannen Kina, en ny stormaktskonflikt i södra och östra Asien på uppgång, dessvärre.
Det beror på framväxten av den famösa multipolära världsordningen som just nu mest ser ut som en gammaldags aggressiv återkomst av makthungriga imperialister, och all denna nya beklagliga utveckling skapar än mer subjektiv positionering.
Lösning på problemet är inte minsta generell eller aktuell för någon av dessa delgrupper eftersom de vare sig vill förhandla respektive jämföras med varandra. Alla inblandade är just nu precis lika mycket skyldiga.
”den famösa multipolära världsordningen”
vilket ordval….
Demokratin i Väst har hittat ett nytt spöke?
Snart berikas denna kärnvapen innehavare klubb av en ny medlem – Iran. Och då blir det slut med sionist hotelser och fasoner mot Iran. Sionisterna vill inte att deras våt dröm, d v s brännas, eller omvandlas till tvål alternativt lamptäcke äntligen besannas.
Text: Stanislav Leshchenko
De baltiska länderna verkar vara greppade av kärnvapenfeber. Ledarna för Lettland, Litauen och Estland proklamerar sin önskan att acceptera kärnvapen på sitt territorium, Litauen är till och med redo att ändra konstitutionen för detta. Varför är vissa balter glada över en sådan utsikt, medan andra, tvärtom, är extremt rädda?
Förra veckan förklarade Lettland och Litauen samtidigt sin önskan och beredskap att acceptera kärnvapen på sitt territorium. Motsvarande uttalanden gjordes av ledarna för dessa republiker. Enligt Lettlands president Edgars Rinkevics, ”om utplaceringen av sådana missiler (med kärnstridsspets – ungefär. VZGLYAD) kommer att vara i vårt gemensamma intresse, i vårt nationella intresse, då kommer ett sådant beslut att fattas.”
”Detta beslut måste fattas så att vi kan använda alla NATO-verktyg, vars syfte är att skapa ett pålitligt avskräckningssystem,” sade Litauens president Gitanas Nauseda. Han påminde om att det litauiska parlamentet just nu diskuterar att ta bort artikeln som förbjuder utplacering av kärnvapen på landets territorium ur konstitutionen.
I början av juli sade Nauseda att nästan alla ledare för Saeima-fraktionerna är överens om att denna bestämmelse i konstitutionen är ”föråldrad” och bör avskaffas. Försvarsminister Robertas Kaunas tröstar dock med att kärnvapen i Litauen bara kan dyka upp ”i kris- eller krigstider.” Vi talar inte bara om amerikanska, utan även om franska kärnvapen. Som ni vet främjar Paris idén att utvidga sitt kärnvapenparaply till hela NATO-medlemslandet Europa, inklusive de baltiska länderna.
Det är svårt för den gemene svensken att lyssna till alla varningar, när vi har en media som hela tiden förvanskar, vinklar och mörkar, och bidrar till att föra allmänheten bakom ljuset, och tyvärr har lögn-median lyckats till stor del.. 🙁
Det är bara en tidsfråga tills Sverige har kärnvapen på sitt teritorium.
Sverige ut ur NATO!
Argumentet för att ”inte” inneha kärnvapen, bör ju rimligen vara betydligt säkrare, för en nation, som eftersträvar fred, mot att utsättas för ett annat lands kärnvapen, eftersom man inte utgör något hot mot detta ”andra landets” säkerhet. ( Ingen Kärnvapen makt har knappast något att frukta, av ett land som ej tillskansar sig kärnvapen ).
Däremot om det freds- eftersträvande landet i stället skaffar sig kärnvapen, för att det ”PÅSTÅR” sig hotat, så utgör man i stället en potentiell fara för en eventuell attack från det andra landet, eller en ytterligare upprustning från det senare.
Kärnvapensäkerhet kan ”aldrig uppnås”, till skillnad från neutralitet, nedrustning och oberoende.
Tvärt om kommer ett lands anskaffning av kärnvapen ”alltid” att trigga motsvarande hotbild från det andra landet.
Det är således betydligt säkrare för en nation, att ej skaffa sig kärnvapen, eftersom man med största sannolikhet inte kan uppfattas som ett hot.
Den svenska regeringen, Finland och Baltikum, som nu talar om att förse sig med Kärnvapen, som en tilltänkt försvarsåtgärd mot yttre hot, har i själva verket vansinnigt fel. Kärnvapen innehav är inget försvarsvapen utan ett anfallsvapen för förintelse. Man bäddar då i stället för egen förintelse eftersom man då kan uppfattas som hotande.