Simplicius skriver… under titeln
“Trumps gyllene timme: Historiskt felfri militär mästarklass eller bara ytterligare en teaterproduktion?” För USA:s överhöghet: Det spelar ingen större roll
Tja, Trump har gjort det. Han har inlett den länge efterlängtade markoperationen i Venezuela, som kulminerade i det påstådda tillfångatagandet av Maduro, avbildad ovan på USS Iwo Jima:
Världen är full av teorier, åsikter och bröst-dunkande chauvinism. Amerika är tillbaka! Den stora makten bakom så felfria operationer som Desert Storm, Libyen och många andra legendariska insatser har återvänt till världsscenen.
Låt oss först notera att operationen på ytan hade ekon av Sovjetunionens berömda Operation Storm-333, där sovjetiska specialstyrkor genomförde en storskalig militär räd för att störta den afghanska presidenten Hafizullah Amin (Bild nedan) i hans kvarter i Kabul.
Resonemanget var liknande: Sovjetunionen ansåg att Amin var “illegitim” och stödd av väst, och införde en mycket mer “trubbig hammare”-strategi jämfört med den “felfria precisionen” i Trumps mycket mindre räd.
Självklart var den sovjetiska attacken verklig, med riktiga eldstrider och dödsoffer, och Trumps attack har återigen alla kännetecken för den “teaterproduktion” som det sena amerikanska imperiet utger sig för.
För det första hävdar vissa källor insiderinformation om att Maduros utträde förhandlades fram i förväg:Bild
Men varför skulle Maduro förhandla om sitt egen tillfångatagande, där han nu förmodligen kommer att dömas till fängelse eller värre?
Det är för tidigt att säga: allt detta kan vara en del av knepet, och Maduro kan komma att beviljas amnesti efter en skenrättegång. Trump hade trots allt tidigare benådat den tidigare honduranska presidenten Juan Orlando Hernandez, som anklagades för att själv vara en stor narkochef.
Jag menar inte att Trump kommer att benåda Maduro, som han verkar hata av hela sitt hjärta, utan helt enkelt att vi ännu inte vet vilken typ av potentiell “uppgörelse” som kan ha lockat Maduro att ingå. För allt vi vet var uppgörelsen helt enkelt ”Kom ut, annars jämnar vi din anläggning med marken och mördar dig.”
Den typen av förhandlingstaktik har ofta en tendens att vara ganska övertygande, särskilt när den presenteras med realtidsbilder från CIA från satellit och drönarbilder av målets egen plats ovanifrån.
Maduro kan ha känt att slutet var oundvikligt och beslutat att gå med på en uppgörelse där en stor del av hans familj, inre krets etc. skulle “tas om hand” och få lyxiga pensioner, medan han själv oblodigt tog på sig skulden.
Hans del av uppgörelsen skulle kräva att han avstod från allt motstånd för att ge Trump den felfria “gyllene operationen” denne så längtade efter.
Det finns många andra möjligheter, som att Maduro helt enkelt har blivit såld ut av korrupta tjänstemän i den inre kretsen och militära chefer som i förebyggande syfte hade mutats och “omvänts” av CIA, etc.
Det finns till och med möjligheten att Ryssland och USA bytte Ukraina mot Venezuela. Det är inte så galet som man kan tro, med tanke på att detta 2019 var aktuellt, enligt transkript från den amerikanska kongressen:
“Eftersom USA var så bekymrat över Monroedoktrinen och sin egen bakgård, kanske USA också är bekymrat över utvecklingen i Rysslands bakgård, som i Ukraina, vilket gör det mycket uppenbart att de försökte skapa någon form av – låt oss bara säga: Håll er borta från Ukraina eller flytta ut ur Ukraina, och, ni vet, vi kommer att ompröva var vi befinner oss med Venezuela.” – Fiona Hill till kongressen, 14 oktober 2019
Med tanke på Trumps nyligen upplevda övergivande av Ukraina är detta bakdörrsarrangemang för “inflytelsesfärer” inte helt orealistiskt, och tvärtom ett slags pragmatiskt realpolitiskt tillvägagångssätt.
Eller så kan man tro på den mycket mer högtravande fantasin att de “oövervinnliga” amerikanska styrkorna återigen seglade utan ansträngning över ett större lands huvudstad utan att ett enda luftförsvarssystem aktiverades, och utan att lida några förluster, precis som i Iran-affären som vi nu med nästan fullständig säkerhet vet var en iscensatt teaterproduktion, förpassad till en bakdörrsöverenskommelse mellan de två sidorna.
Låter det bekant?
Detta är samma amerikanska styrka som inte kan effektivt bekämpa Houthierna, inte kan ta ut ISIS i Levanten, och inte heller kan utplåna sandalklädda ISIS-ledare som sitter i dammiga grottor med samma effektivitet som de hämtade ut ett stort lands president från en djupt försvarad anläggning i hjärtat av landets ledande metropol.
Kom ihåg att Venezuela sades ha tusentals ryska manpads, men inte en enda avfyrades mot stormen av amerikanska helikoptrar som flög utan ansträngning över huvudstaden:
Eller kanske den amerikanska militären verkligen är så bra… åtminstone på kirurgiska specialoperationer som är starkt beroende av underrättelsetjänster, vilket är USA:s överlägset största fördel jämfört med alla andra nationer.
USA har fulländat sådana tekniker under årtionden av COIN-fokuserad aktivitet (COIN betyder Counterinsurgency, det vill säga upprorsbekämpning, ö.a.). Det är det mer klassiska slagsmålskriget från andra världskriget som USA skulle ha svårt att klara av, men specialoperationer – särskilt sådana mot länder som tvingats till underkastelse genom ekonomisk utsatthet – är en annan sak.
Venezuela blev det sjätte landet där USA genomförde en militär operation efter att Trump kom till makten:
— 1 februari 2025, Somalia;
— 22 juni 2025, Iran;
— 15 mars 2025, Jemen;
— 19 december 2025, Syrien;
— 25 december 2025, Nigeria;
— 3 januari 2026, Venezuela.
Trumps tal om operationen var en syn för gudarna. Med starkt sluddrigt tal uttryckte han inga som helst betänkligheter om USA:s planer på att ockupera Venezuela, inklusive med ”stridsstyrkor på marken”, som skulle behövas för att patrullera de nu USA-ägda venezuelanska oljefälten.
Detta är en upprepning av Irak och Syrien, och USA uppträder helt ogenerat om detta faktum.
***
Video med Trumps tal
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Ser ut som Donald Trump vill vara president i USA så länge han lever…
Trumps nya motto:
” Inget USA utan Donald Trump “
Kanske hade Trunks lilla utflykt till Caracas en annan stor fördel?
Epsteinaffären, glömd och under-mattan-sopad, och dess alla misstänkta, svartcensurerade foton tycks vara lika död som sin huvudman. Och på riktigt.
Jo, och en militär på tårna skulle, utan tvekan, förhindrat kidnappning av landets president. Då hade det krävts en, inifrån organiserad statskupp, eventuellt med hjälp av US militär, kan jag tycka. Venezuela sägs ha stora tillgångar, förutom oljan, som i praktisk politik borde bidragit till utjämnande av klassklyftorna? Att där kanske krävts teknologi och kunskap utifrån, men ändå? Visst, USAs saboterande till trots….? Var inte Maduros tid redan uträknad, oavsett en socialistisk ambition?
Tja, USA och GB har ju stulit Venezuelas guld så varför inte oljan också och resten av naturresurserna när man ändå håller på med stölderna? TV4 slår ju rekord i feghet när man försiktigt kallar USA:s krigsinsats för “händelser” eller Kristersson som plötsligt tycker att “det var bra för Venezuela att Maduro fördes bort”? Kanske skulle vara bra för Sverige om Trump hämtade Kristersson också så vi slipper den lismande inkompetenta fjanten?
Vilket utomordentligt förslag Benny! Vi kanske ska lobba Trump för att befria oss från den lismande inkompetenta fjanten Ulf Kristensson? Pålle Jöns som extra för att göra mödan värt för Trump?😜
Verkar ha varit en farligt ”teaterföreställning”. Kubanerna kanske råkade snubbla i logen. Eller Kuba kanske också är en del av konspirationen?
https://www.aljazeera.com/amp/news/2026/1/5/cuba-says-32-cubans-killed-during-us-raids-on-venezuela
Det är som när amerikaner dog i Gaza när de tjänstgjorde för sin herre B Netanyahu, eller svenskar som stupade för idol sin Voldemort Zelensky icke-ukrainaren som styr i Ukraina.
Du få leva som du lär och åka dit Christian. Ukraina lär ha aldrig haft behov av manskap som nu. Kanske med Azov bataljonen Christian👏
Varken militära mästerklass och/eller teater utan det är pröv på hur en äkta sionist Butler agerar
“Fox News published an article claiming Maduro’s Venezuela has become “Hezbollah’s most important base of operations in the Western Hemisphere, strengthened by Iran’s growing footprint and the Maduro regime’s protection” and again when ultra-Zionist Ambassador Mike Huckabee informed the world that the US overthrow of Maduro was good news for Israel because of his country’s partnership with Iran and Hezbollah. Perhaps this explains why Venezuelan Vice President Delcy Rodriguez believes the operation was imbued with a ‘Zionist tint’? When viewed in its entirety it’s hard to disagree. Capturing Venezuela’s vast oil reserves might even portend an immediate escalation in the Middle East by diminishing Iran’s primary geopolitical leverage, e.g., blocking the Strait of Hormuz, and I expect to see an escalation on that front in the coming weeks and months.”
https://www.unz.com/article/israeli-intrigue-in-venezuela/#footnoteref_2
Bra skrivet Benny håller HELT med. Vore ärligt talat otroligt skönt om dvärgen Uffe hämtades på samma sätt och försvann. Jag hoppas att Grönland blir taget. Det är bara då EU för första gången under 2000talet skulle vakna till liv och göra lite väsen. EU är dom mest pinsamma och största hycklarna som finns. Så har de varit för många år nu hela 2000talet. Kan gå längre bakåt än så men dessa 25år är det många som minns och varit med. Jag ber till Gud att Trump annekterar Grönland. Då får vi höra hur de låter från EU,Nato och medierna för första gången på decennier. Snälla Trump ta Grönland inga skott kommer ändå avfyras och de världens lättaste. Då får vi höra dessa falska EU Nato och medierna prata och HUR de skulle låta då!Jag ber för detta🤲Åh vad jag ber för detta🤲
“Jag ber till Gud att Trump annekterar Grönland. Då får vi höra hur de låter från EU,Nato och medierna för första gången på decennier.”
Jag har tänkt på samma sak idag innan jag läste det här.
Undrar hur det kommer låta från EU?
Ett vrål?
Ett pip?
Ett stön?
Ett gurglande?
En svanesång från hela EU garnityret?
Jag längtar efter upproret mot Européns Världsordning.
Européns trodde det skulle bli evig makt men de förtryckta reste sig.
Vladimir Poutin började upproret. Donald Trump satte prejudikat.
Erövringen av Grönland blir det definitiva slutet för Europas vision om en allmängiltig lag baserad på en regelbaserad Världsordning byggd på romersk rätt och Européns Upplysningstradition.
Slutet börjar närma sig för ICC.
“Hegseth hånar ryska vapen: “Det fungerade inte så bra”
https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/hegseth-h%C3%A5nar-ryska-vapen-det-fungerade-inte-s%C3%A5-bra/ar-AA1TElEO?ocid=msedgdhp&pc=U531&cvid=10ebcf821e454362a32e67a73f4dd5dd&ei=9
Jag tror inte det är något fel på de ryska vapnen. Det har jag sett på kriget i Ukraina.
Däremot sätter jag ett frågetecken på Venezuelas militär.
Är den tillräckligt kompetent och tränad?
Tyvärr är det nog endast krig som ger en militär styrka den verkliga träningen.
Krig har varit viktiga för USA. Av flera anledningar. Avtar krigen förlorar också USA sin militära styrka.
Soldaterna mumsar på hamburgare och pommes frites istället. Och dricker Coca Cola ur flaskor av glas eller plast.
Jag, och många andra förbluffades över Rysslands fiaskon vid inledningen av Specialoperationen. Generaler avskedades och det ena spektaklet efter det andra.
Men tillräcklig träning, planering och strategi vände misslyckanden till resultat.
Vad som hände inom den venezolanska militären verkar oklart.
Var alla lojala eller blev det kaos?
Hur som helst verkar dem blivit tagna på sängen.
Och den militära ledningen, var den förberedd, och uppgjord och avtalad med USA?
Pete “50 push-ups” Hegseths IQ är på skostorleks nivå. Enough said.
Oleg Artyukov 06.01.2026 12:40
Trump kan ha gjort ett stort misstag i sina beräkningar för Venezuelas olja
USA:s president Donald Trump bedömde positivt utsikterna för amerikanska oljebolag att få tillgång till Venezuelas stora oljeresurser.
Branschkällor berättade dock för CNN att representanter för den amerikanska oljeindustrin sannolikt inte är redo för en aktiv och storskalig inträde på den venezuelanska marknaden.
De främsta orsakerna är den fortsatta osäkerheten i situationen på plats och det extremt svåra tillståndet för den venezuelanska oljeindustrin, som har varit i nedgång under många år och knappt har moderniserats.
En ytterligare avskräckande faktor är den nuvarande nivån på de globala oljepriserna, som anses vara för låga för att motivera de tiotals miljarder dollar som krävs för att återuppbygga och starta om den venezuelanska oljeindustrin.
Enligt personer med insyn i ärendet skiljer sig Vita husets och oljeindustrins ståndpunkter markant, och administrationens tjänstemän skulle bättre kunna förstå denna skillnad om de konsulterade viktiga aktörer i förväg.
Den amerikanska banken JPMorgan publicerade tidigare OPEC-data, enligt vilka Venezuelas oljereserver uppskattas till cirka 300 miljarder fat. Samtidigt pekar flera analytiker på den tvivelaktiga tillförlitligheten i dessa siffror.
OPEC publicerar traditionellt information som tillhandahålls av organisationens medlemsländer utan att genomföra oberoende verifiering. Under Hugo Chavez presidentskap insisterade de venezuelanska myndigheterna på att höja den officiella bedömningen av oljereserver för att upprätthålla landets internationella status mot bakgrund av en försämrad ekonomisk situation.
Även om USA får tillgång till Venezuelas mineralresurser kommer återställning av produktion och stabila leveranser att ta årtionden och kräva betydande investeringar i uppgradering av teknik, infrastruktur och produktionskapacitet.
Skeptiska experter uppskattar att volymen av faktiskt utvinningsbara och lönsamma reserver är mycket lägre än officiella data, i intervallet 25–30 miljarder fat.
En betydande del av dessa resurser är koncentrerad till Orinocobältet och representeras av supertung olja med hög densitet, betydande svavelhalt och en ökad koncentration av vanadin, vilket kraftigt minskar resursen av oljeraffineringskatalysatorer.
När det gäller dess fysiska egenskaper liknar sådan olja en vägyta som ännu inte har torkat, vilket avsevärt försvårar dess produktion, transport och bearbetning.
De viktigaste kostnaderna för att återställa produktionen bör bäras direkt i Venezuela, inte i USA. För att ersätta till exempel kanadensiska exportvolymer på cirka tre miljoner fat per dag behöver Venezuela nå en produktionsnivå på cirka fyra miljoner fat per dag, med hänsyn till den inhemska konsumtionen på cirka en miljon fat per dag.
Även minimiscenariot för branschens återhämtning uppskattas till minst 100 miljarder dollar. Samtidigt kan befintliga exportterminaler hantera cirka 1,7 miljoner fat per dag, vilket innebär behovet av att bygga upp ytterligare exportkapacitet på cirka 1,3 miljoner fat per dag. Deras kostnad uppskattas till fem till tio miljarder dollar, vartill cirka en miljard investeringar i USA läggs till.
Transport av olja norrut kommer att kräva nya pipelines med en total kapacitet på upp till tre miljoner fat per dag till en kostnad av 30–50 miljarder dollar, samt en separat kondensatreturledning uppskattad till cirka 10 miljarder dollar.
Ytterligare 50–90 miljarder dollar kommer att behövas för att omkonfigurera raffinaderierna i USA, med hänsyn till den högre svavelhalten i venezuelansk olja och förekomsten av giftigt vanadin.
Den möjliga byggnationen av cirka 30 oljetankers skulle kräva ytterligare 4 till 8 miljarder dollar i investeringar, och miljöåtaganden skulle kunna kosta omkring 10 miljarder dollar.
Det allvarligaste hindret är fortfarande att tillhandahålla hållbar produktion under en horisont på mer än 20 år. För att göra detta behöver Venezuela skapa 10–15 GW ny produktionskapacitet och installera gasinfrastruktur för energiintensiva produktionsprojekt med hjälp av ångassisterad gravitationsdräneringsteknik. Dessa åtgärder uppskattas till 40–75 miljarder dollar.
Dessutom kommer cirka 25 miljarder dollar att behövas för att späda ut oljan och minst 15 miljarder dollar för att ersätta utslitna pipelines.
Produktionskapaciteten i sig uppskattas till cirka 45 000 dollar per fat per dag, vilket summerar till cirka 125 miljarder dollar i kapitalutgifter, vartill cirka 220 miljarder dollar läggs till i stödjande investeringar och oundvikliga kostnadsöverskridanden.
När man beaktar kostnaderna för att bygga vägar, inklusive järnvägsinfrastruktur, muddring av Orinocofloden till en kostnad av cirka 15 miljarder dollar, färdigställandet av Tinaco-Anaco-linjen till en kostnad av cirka 40 miljarder dollar, skapandet av bostäder och social infrastruktur för personalen till cirka 40 miljarder dollar, samt kostnaderna för löner, design, byggnation och säkerhet på cirka 70 miljarder dollar, blir den övergripande bilden tydlig.
Den totala investeringsvolymen närmar sig en biljon dollar, medan resultatet kan bli hållbara exporter av cirka tre miljoner fat olja per dag.
Detta är preliminära beräkningar av experter som är skeptiska till utsikterna för en snabb ökning av oljeproduktionen i Venezuela. Men i vilket fall som helst kommer det att krävas mycket pengar för att förverkliga Trumps offentliga förhoppningar.
Medan andra argumenterar samlar vi på användbara saker
Gå med och läs med glädje
Författaren Oleg Artyukov
Oleg Artyukov är journalist och kolumnist för politikavdelningen på Pravda.Ru
Oleg Artyukov 06.01.2026 12:40
Venezuelansk olja: Myter och verklighet i antal
Trump kan ha gjort ett stort misstag i sina beräkningar för Venezuelas olja
USA:s president Donald Trump bedömde positivt utsikterna för amerikanska oljebolag att få tillgång till Venezuelas stora oljeresurser.
Branschkällor berättade dock för CNN att representanter för den amerikanska oljeindustrin sannolikt inte är redo för en aktiv och storskalig inträde på den venezuelanska marknaden.
De främsta orsakerna är den fortsatta osäkerheten i situationen på plats och det extremt svåra tillståndet för den venezuelanska oljeindustrin, som har varit i nedgång under många år och knappt har moderniserats.
En ytterligare avskräckande faktor är den nuvarande nivån på de globala oljepriserna, som anses vara för låga för att motivera de tiotals miljarder dollar som krävs för att återuppbygga och starta om den venezuelanska oljeindustrin.
Enligt personer med insyn i ärendet skiljer sig Vita husets och oljeindustrins ståndpunkter markant, och administrationens tjänstemän skulle bättre kunna förstå denna skillnad om de konsulterade viktiga aktörer i förväg.
Den amerikanska banken JPMorgan publicerade tidigare OPEC-data, enligt vilka Venezuelas oljereserver uppskattas till cirka 300 miljarder fat. Samtidigt pekar flera analytiker på den tvivelaktiga tillförlitligheten i dessa siffror.
OPEC publicerar traditionellt information som tillhandahålls av organisationens medlemsländer utan att genomföra oberoende verifiering. Under Hugo Chavez presidentskap insisterade de venezuelanska myndigheterna på att höja den officiella bedömningen av oljereserver för att upprätthålla landets internationella status mot bakgrund av en försämrad ekonomisk situation.
Även om USA får tillgång till Venezuelas mineralresurser kommer återställning av produktion och stabila leveranser att ta årtionden och kräva betydande investeringar i uppgradering av teknik, infrastruktur och produktionskapacitet.
Skeptiska experter uppskattar att volymen av faktiskt utvinningsbara och lönsamma reserver är mycket lägre än officiella data, i intervallet 25–30 miljarder fat.
En betydande del av dessa resurser är koncentrerad till Orinocobältet och representeras av supertung olja med hög densitet, betydande svavelhalt och en ökad koncentration av vanadin, vilket kraftigt minskar resursen av oljeraffineringskatalysatorer.
När det gäller dess fysiska egenskaper liknar sådan olja en vägyta som ännu inte har torkat, vilket avsevärt försvårar dess produktion, transport och bearbetning.
De viktigaste kostnaderna för att återställa produktionen bör bäras direkt i Venezuela, inte i USA. För att ersätta till exempel kanadensiska exportvolymer på cirka tre miljoner fat per dag behöver Venezuela nå en produktionsnivå på cirka fyra miljoner fat per dag, med hänsyn till den inhemska konsumtionen på cirka en miljon fat per dag.
Även minimiscenariot för branschens återhämtning uppskattas till minst 100 miljarder dollar. Samtidigt kan befintliga exportterminaler hantera cirka 1,7 miljoner fat per dag, vilket innebär behovet av att bygga upp ytterligare exportkapacitet på cirka 1,3 miljoner fat per dag. Deras kostnad uppskattas till fem till tio miljarder dollar, vartill cirka en miljard investeringar i USA läggs till.
Transport av olja norrut kommer att kräva nya pipelines med en total kapacitet på upp till tre miljoner fat per dag till en kostnad av 30–50 miljarder dollar, samt en separat kondensatreturledning uppskattad till cirka 10 miljarder dollar.
Ytterligare 50–90 miljarder dollar kommer att behövas för att omkonfigurera raffinaderierna i USA, med hänsyn till den högre svavelhalten i venezuelansk olja och förekomsten av giftigt vanadin.
Den möjliga byggnationen av cirka 30 oljetankers skulle kräva ytterligare 4 till 8 miljarder dollar i investeringar, och miljöåtaganden skulle kunna kosta omkring 10 miljarder dollar.
Det allvarligaste hindret är fortfarande att tillhandahålla hållbar produktion under en horisont på mer än 20 år. För att göra detta behöver Venezuela skapa 10–15 GW ny produktionskapacitet och installera gasinfrastruktur för energiintensiva produktionsprojekt med hjälp av ångassisterad gravitationsdräneringsteknik. Dessa åtgärder uppskattas till 40–75 miljarder dollar.
Dessutom kommer cirka 25 miljarder dollar att behövas för att späda ut oljan och minst 15 miljarder dollar för att ersätta utslitna pipelines.
Produktionskapaciteten i sig uppskattas till cirka 45 000 dollar per fat per dag, vilket summerar till cirka 125 miljarder dollar i kapitalutgifter, vartill cirka 220 miljarder dollar läggs till i stödjande investeringar och oundvikliga kostnadsöverskridanden.
När man beaktar kostnaderna för att bygga vägar, inklusive järnvägsinfrastruktur, muddring av Orinocofloden till en kostnad av cirka 15 miljarder dollar, färdigställandet av Tinaco-Anaco-linjen till en kostnad av cirka 40 miljarder dollar, skapandet av bostäder och social infrastruktur för personalen till cirka 40 miljarder dollar, samt kostnaderna för löner, design, byggnation och säkerhet på cirka 70 miljarder dollar, blir den övergripande bilden tydlig.
Den totala investeringsvolymen närmar sig en biljon dollar, medan resultatet kan bli hållbara exporter av cirka tre miljoner fat olja per dag.
Detta är preliminära beräkningar av experter som är skeptiska till utsikterna för en snabb ökning av oljeproduktionen i Venezuela. Men i vilket fall som helst kommer det att krävas mycket pengar för att förverkliga Trumps offentliga förhoppningar.
Medan andra argumenterar samlar vi på användbara saker
Gå med och läs med glädje
Författaren Oleg Artyukov
Oleg Artyukov är journalist och kolumnist för politikavdelningen på Pravda.Ru
Bloggare, ryska bl.a. ifrågasätter Rysslands styrka och kompetens i samband med att Ryssland till synes “övergivit” Venezuela. Läs själva:
https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/milit%C3%A4rbloggare-kritiserar-putin-efter-maduro-missen-ytterligare-ett-land-som-r%C3%A4knade-med-rysslands-st%C3%B6d-l%C3%A4mnades-i-v%C3%A4ntan/ar-AA1TFDM1?ocid=msedgntp&pc=U531&cvid=695d03562d6a48f09ff79d4ceddb5cc4&ei=7
Jag tror emellertid inte så är fallet.
Det är inte så att Ryssland inte kan. Ryssland kan, det visas tydligt i Ukraina där Ryssland har en strategi de konsekvent följer.
I Karibien tror jag att Ryssland drar sig ur. Inte på en gång, men succesivt.
Ryssland avslutar försiktigt Sovjetunionen. Tyvärr för alla kommunister och radikala vänstersympatisörer.
Det ser ut som den visionen går mot sitt slut men utan att Ryssland vänder sina vänner ryggen. Det diplomatiska stödet är oförändrat.
Nu är Ryska Federationens internationella strategi en helt annan.
Det är hela den Afrikanska kontinenten som nu ligger öppen för både Ryssland och Kina som nu blivit som två kompanjoner.
De aggressiva kolonialherrarna USA och Europa ska ut från Afrika och in kommer istället Ryssland och Kina som ett fruktbart samarbete för alla parter.
Något som inte vare sig USA eller Europa erbjudit med sitt “hjälparbete” på nåder och med motkrav som de afrikanska länderna inte är intresserade av.
Var snälla, ställ inte krav på Ryssland.
De stöd som tidigare förekommit från Ryssland för att främja de socialistiska länderna i Karibiens omgivning är inte längre vare sig strategiskt möjligt eller gynnsamt för Ryssland.
Men det betyder inte att Ryssland vänder dessa två? länder ryggen.
Det är bara det att en subventionering upphör som för Ryssland inte längre ger något tillbaka.
Precis som USA upphört med det militära stödet till Ukraina. Åtminstone tillfälligtvis.
Ryssland kan inte upprätthålla stabila försörjningslinjer till egna eller andras trupper i Latinamerika under krigsförhållanden, så det är orimligt att kräva att ryssarna “gör något” just där.
På samma sätt lär USA ha svårt att få över betydande mängder av folk och material till Europa om det blir “skarpt läge”.
Däremot ligger hela det karibiska området och norra Sydamerika inom rätt bekvämt avstånd för USA:s militär.
Det handlar alltså om logistik och politiskt omdöme om någon kan/vill/bör göra något.
GRAND CEREMONY: Putin Attends Orthodox Christmas Service with Russian Officers | AK1Z
Intressant är att ledare för Rothschild bankkartell har gratulerat Trump för tillfångatagandet av Maduro. Maduro vägrade att ansluta Venezuelas centralbank till Rothschilds världsvida bankkartell.
Att jämföra med vad hände i Syrien. Så länge Assad var president vägrade han också att ansluta till Rothschilds bankkartell.
Vad hände i Libyen, i Irak osv?
Det finns ett system i detta.
https://www.redsearoundtable.com/post/the-rothschild-connection-understanding-the-global-financial-empire
Ja, intressant. Men ännu har inte Venezuelas regering fallit.
Med tanke på vad som hände i Caracas nu är det väl tveksamt om folket där ser USA som en befriare?
Viktigt påpekande.
Blev dock överraskad att huvudvampyren valde att visa upp sig mitt på ljusa dan. Vad säger detta oss?
Snälla Trump! Kom och ta vår riksdag!
För mycket begärt.
Jag tror inte Trump gör det.
Jag tror inte Trump ens har någon större lust att skicka amerikanska soldater till Sverige.
Europas problem är inte vårt ansvar anser den nya Administrationen i USA.
Istället tror jag Donald Trump har fått inspiration från Ryssland.
Av “putinismen” som någon kommentator brukar kalla det här.
Det är en pragmatisk och introvert politik som tar avstånd från att “förändra Världen”
Istället är det det egna landet, dess intressen och närområdet som är det huvudsakliga intresset.
Därav angreppet på Venezuela som till viss mån kan liknas vid Rysslands militära operation i Ukraina genom att man anser det nödvändigt att ta till våld.
Ingen här vill tro det men Ryssland och USA har haft mycket ihop trots fientlighet och konkurrens om herraväldet.
Jag såg igår kväll på en film på Youtube att hela Rysslands produktion av lastbilar är en produkt av USA. Från de första som liknade en T-Ford till de modernare men kanske inte de senaste eftersom Kina kommit in i bilden som produktutvecklare och tillverkare.
På 1960-talet byggde Ryssland en enormt stor lastbilfabrik i Tatatstan.
Fabriken och dess lastbilar heter KAMAZ.
Ett känt och erkänt märke.
Grejen är bara att USA “byggde” fabriken. Inte själva byggnaden men väl dess innehåll med alla maskiner och verktyg.
Sovjetunionen hade helt enkelt inte det kunnandet.
Det är problemet med planekonomin.
Just för mer tekniska produkter klarar planekonomin att uppnå kvantiteten men inte kvaliteten.
För kvalitetens skull måste det till en individualism som den centraliserade planekonomin saknar.
Inom lastbilstillverkning (i väst) var det alla lastbilsägare och chaufförer som stod för denna individuella “produktionskontroll”.
Det var deras erfarenheter och krav på produkten som tillverkare snabbt rättade sig efter.
För den kommunikationen fanns inget utrymme i planekonomins byråkrati och då kunde man inte heller uppnå samma kvalité på produkten som i Väst.
Däremot gjorde de ryska tillverkarna någonting annat. De anpassade fordonen till ryska vägar som ställde och fortfarande ibland ställer höga krav på framkomlighet.
Stora hjul, grovmönstrade däck, kraftiga hjulupphängningar, fjädring etc. som är ett måste.
Det fick de Tyska Nazisterna erfara. Deras fordon och stridsvagnar för vägar i väst körde ofta fast och blev ståendes i lera, issörja och vägar som inte fanns.
Ryssarna visste om det här. De var mer vana vid isolering, snö, kyla och is samt anpassade och valde fordon därefter.