Premiärminister Narendra Modi och Rysslands president Vladimir Putin delar den senares limousine för att föra ett 50 minuter långt samtal på väg till platsen för deras bilaterala möte i Tianjin, Kina, den 1 september 2025.
Indien befann sig i en obekväm situation, som en katt på ett hett tak, vid Shanghai Cooperation Organisation-evenemanget i Tianjin, Kina, där västerländska medier hyllade landets osannolika roll i en trojka med Ryssland och Kina för att leda världsordningen mot en ny era av multipolaritet.
Artikeln har skrivits av den indiske karriärdiplomaten M.K. Bhadrakumar på hans blogg: https://www.indianpunchline.com/india-disav

ows-tianjin-spirit-turns-to-eu/. Var står Indien?
M.K. Bhadrakumar fortsätter: Sanningen är att västerländska medier egentligen var besatta av att svartmåla USA:s president Donald Trump för att ha ”förlorat” Indien genom att karikera ett trepartssamarbete mellan Moskva, Delhi och Peking som ett försök att konspirera mot USA. Målet var Trumps osäkra ego, och avsikten var att kritisera hans straffande handelstullar som orsakade kaos i relationen mellan USA och Indien. Premiärminister Narendra Modi njöt tillfälligt i Tianjin av rollen som en nyckelaktör vid det höga bordet, vilket går hem hos hans inhemska publik av hårdföra nationalister, men en konfrontation med USA var det sista han hade i tankarna.
I Tianjin åkte Modi en timmes lång limousinetur i Putins specialtillverkade pansarfordon, vilket skapade en felaktig uppfattning om att de två starka männen hade något riktigt ondskefullt och stort på gång. Modi kunde ha undvikit den extravaganta uppvisningen av ”samverkan med Ryssland”.
För att vara rättvis mot Putin gjorde han senare (efter att Modi återvänt till Delhi) gott om försonande åtgärder för att se till att Trump inte blev förargad. När han framför kameran tillfrågades om en bitter kommentar från Trump i ett inlägg på Truth Social den 3 september, där Trump undrade om Putin ”konspirerade mot Amerikas förenta stater”, gav Putin denna extraordinära förklaring:
”USA:s president har humor. Det är uppenbart, och alla är väl medvetna om det. Jag kommer mycket bra överens med honom. Vi är på förnamnsbasis.
Jag kan säga er, och jag hoppas att han också hör mig: hur konstigt det än kan verka, men under dessa fyra dagar, under de mest skiftande samtalen i informella och formella sammanhang, har ingen någonsin uttryckt någon negativ åsikt om den nuvarande amerikanska administrationen.
För det andra var alla mina samtalspartner utan undantag – jag vill betona detta – alla positiva till mötet i Anchorage. Varenda en av dem. Och alla uttryckte hopp om att president Trumps ståndpunkt och Rysslands och andra deltagares ståndpunkt i förhandlingarna kommer att sätta punkt för den väpnade konflikten. Jag säger detta på fullt allvar utan ironi.
Eftersom jag säger detta offentligt kommer hela världen att se och höra det, och det är den bästa garantin för att jag talar sanning. Varför? För att de människor som jag har talat med under fyra dagar kommer att höra det, och de kommer definitivt att säga: ”Ja, det är sant.” Jag skulle aldrig ha sagt detta om det inte var så, för då skulle jag ha försatt mig i en besvärlig situation inför mina vänner, allierade och strategiska partner. Allt var precis som jag sa.”
Modi har något att lära av Putin. Men istället, så snart Modi återvände till Delhi, hade utrikesminister S. Jaishankar samlat den mest hökaktiga anti-Rysslandsgruppen av europeiska politiker för att i en ostentativ uppvisning distansera sig från trojkan Ryssland-Indien-Kina.
I hela det kollektiva väst finns det idag inget land som slår Tyskland i sin fientlighet mot Ryssland. All den uppdämda hatet mot Ryssland för att ha tillfogat nazityskland ett förkrossande nederlag, som har legat slumrande i det tyska undermedvetandet i årtionden, har välts upp under de senaste åren.

Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz sa nyligen att Putin ”kan vara en av de värsta krigsförbrytarna i vår tid. Det är nu uppenbart. Vi måste vara tydliga med hur vi ska hantera krigsförbrytare. Det finns inget utrymme för mildhet.”
Merz, vars familj var knuten till Hitlers nazistparti, har upprepade gånger påpekat att ett krig mellan Tyskland och Ryssland är oundvikligt. Han hotar att överlämna långdistansmissiler av typen Taurus till den ukrainska militären för att slå till djupt inne i Ryssland.
Men alla dessa antiryska uttalanden från Tysklands sida hindrade inte Jaishankar från att bjuda in Merz utrikesminister Johann Wadephul till ett tre dagar långt besök i Indien på måndagen. Wadephul tog genast tillfället i akt att kritisera både Ryssland och Kina. Han var särskilt hård mot Kina under sin gemensamma presskonferens med Jaishankar.
Wadephul sade i Jaishankars närvaro: ”Vi håller med Indien och många andra länder om att vi måste försvara den internationella regelbaserade ordningen, och att vi också måste försvara den mot Kina. Åtminstone är det vår tydliga analys… Men vi ser också Kina som en systemisk rival. Vi vill inte ha den rivaliteten. Vi noterar alltmer att antalet områden där Kina har valt denna strategi ökar.”
Wadephul åsidosatte protokollnormerna och bröt mot diplomatisk etikett genom att göra sådana hårda uttalanden från indiskt territorium så kort efter att Modi och Xi beslutat att sluta betrakta varandra som motståndare och istället arbeta i partnerskap. Men det märkliga var att Jaishankar inte verkade bry sig om detta och Modi tog faktiskt emot den frispråkige tyske diplomaten.
Händelseförloppet tyder på att Delhi är i panik över att Modi gick för långt i Tianjin. Trumps nära medarbetare Peter Navarro använde faktiskt en grov metafor om att Modi ”gick i säng” med Putin och Xi i Tianjin. Tydligen träffade den förgiftade pilen rätt.
Under tiden fortsätter Trump att utöva press på Modi att avsluta oljehandeln med Ryssland och har hotat med att en tredje och fjärde omgång av sekundära tullar kan förväntas. Han utövar också press på Europeiska unionen att agera i samverkan för att tvinga Indien på knä.
Möjligen hade Wadephul med sig ett kortfattat budskap från Bryssel. I alla fall ringde Modi, efter att ha tagit emot Wadephul, ett gemensamt trepartssamtal med Europeiska rådets ordförande Antonio Costa och Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på torsdagen för att betona sin regerings neutralitet i Ukraina-konflikten.
Jaishankar ringde själv sin ukrainska motsvarighet Andrii Sybih för att diskutera ”vårt bilaterala samarbete samt Ukraina-konflikten”.
Att så snabbt överge ”Tianjin-andan” är ett stort ansiktstapp för Indien. Men motreaktionen från västvärlden gör regeringen nervös. Poängen är att framtiden fortfarande är oskriven. Den globala södern, vars ledarskap Indien gör anspråk på, följer också utvecklingen. Regeringar i Asien, Europa och på andra håll har fortfarande val att göra, och dessa kommer att formas av Indiens handlingar i lika hög grad som av Kinas.
Varför är Indiens diplomati så klumpig? I medicinska termer kan sådan klumpighet och fotfall faktiskt vara ett nervproblem. Det kan alltså handla om strategisk autonomi där stålnerver krävs. Modis regering tolkar fritt nationella intressen för att passa politikens krav. Och den intar ambivalenta hållningar utan övertygelse eller vederbörlig övervägning, vilket är ohållbart på lång sikt.
De indiska beslutsfattarna verkar inte ha den minsta aning om var landets långsiktiga intressen ligger i nuläget, när en epokgörande övergång pågår i världsordningen och fem århundraden av västerländsk hegemoni närmar sig sitt slut. Den stora lärdomen från historien för oss är att beslutsamhet leder till fred och ordning, medan vacklan leder till kaos och konflikt.
Donera gärna med Swish till 070-4888823.








Ja. Det finns mycket man kan säga om Indien…
mycket riktigt verkar inte Indien veta var man har sina intressen! Nyliberala och konservativa på samma gång.
Trump verkar ha lyckats charma Putin ordentligt!? Ska Ryssland bli lurade av USA återigen?
Asiens länder ligger många decennier från att kunna bli något så intensivt och nära och funktionellt politiskt och ekonomiskt samarbete som, låt säga, Europeiska unionen. Det kan helt enkelt vara så att det faktiskt inte går. I östra Asien är man traditionellt helt enkelt inte nära, trofasta vänner med varandra.
Indien är omgivet av arvs- och ärkefiender: Kina och Pakistan (som dessutom samarbetar intensivt med varandra), något Indien fick smaka på i vårens korta krig mellan Indien och Pakistan. Indiens gamla ryska och föråldrade västerländska militära utrustning höll inte på långa vägar. Det är här Washington för Indiens del borde spela en roll, Indiens högsta önskan är att få investera i just modern västlig militär materiel, något Washington ofta förvägrat Indien. Förrän nu. Men okunnige herrn, 79 år gammal, i Washington har kastat bort den chansen, i alla fall för nu.
Indiens situation är vare sig beundransvärd eller avundsvärd, den är i det närmaste ganska ”olösbar” medan Indien har, ironiskt nog, idag den mest (de facto) mest Amerikavänlige premiärminister landet någonsin haft, och trumpisterna kastar ändå bort den chansen. Kanske ångrar man sig redan nu. För det finns de som ännu tänker i Washington, konstigt nog.
Vi har fyra herrar med ett gemensamt projekt; Xi, Putin, Modi och Trump: de spelar alla dock i 75-årsligan. De har sin politiska och visionära framtid bakom sig. Innovativa epoker och revolutioner skapas traditionellt av personer oftast mellan 25 och 50. Lenin ansåg sig ”för gammal” år 1917, vid 47 års ålder! Han trodde att ”vi gamlingar får nog aldrig uppleva en revolution”, Napoleon lämnade livet vid 51, efter ha gett nästan hela Europa funktionella politiska och accepterade juridiska principer vi lever med än idag, nästan 250 år senare. Europas sammanlagda ekonomier är ännu större än dagens kinesiska.
Så världens politiska ålderdomshem med delvis fallerande äldre herrar, inte sällan med försmak för våld och hot, kommer förmodligen inte leda till de resultat de själva önskar.
Kinesiska statstelevisionen CCTV spelade in ett personligt samtal mellan Xi och Putin vid en promenad från Tiananmen i Beijing förra veckan; med drömmen att bli odödlig och genom genetik och organtransplantationer bli allt mellan ”150 år och odödliga”.
Vi ser att förutom sin nuvarande ålder så är deras framtidsperspektiv komplett fysiskt bisarra. Politisk framtid byggs med fasta principer och fungerande strukturer, inte av gamla herrar med gamla idéer och ännu äldre metoder.
Indien, och ännu mera Kina, har byggts upp och byggs alltjämt upp av en annan sak, närmast hittills totalt, nämligen av handel och investeringar med och av Europa och Nordamerika. Kinas framgångssaga ÄR faktiskt uppbyggd med Euro, pund och dollar. Skall Indien växa ekonomiskt, måste det göras med handel med ”det gamla väst”. Allt annat är matematiskt och ekonomiskt omöjligt under överskådlig framtid.
Det kan inga organtransplantationer ändra på, ens i diplomatins värld.
Vad säger ryssland om detta är väl viktigare, vad säger kina om det. Detta är bhadkumars åsikt, är inte så säker på var han står, verkar för mej lite förhastade slutsatser