Av Pål Steigan – 8 januari 2026 på steigan.no
Red.: Av allt av döma är artikeln lika aktuell idag.
På tisdagskvällen (6/1) enades den så kallade ”Koalitionen av de villiga”, Ukrainas viktigaste allierade, om ”säkerhetsgarantier för Ukraina”.
Dokumentet var tvunget att revideras redan innan bläcket hade hunnit torka. Den 6 januari rapporterade nyhetsbyråer att de multinationella styrkorna ”kommer att ledas av européer, med inblandning av icke-europeiska koalitionsmedlemmar, och med deltagande av USA, inklusive amerikanska kapaciteter som underrättelsetjänst och logistik, med ett åtagande från USA att stödja dessa styrkor i händelse av en attack” från Ryssland. Detta såldes vidare av mainstream-medier runt om i världen.
I sin presentation av deklarationen sa Norges statsminister Jonas Gahr Støre:
Den centrala poängen är att USA kommer att leda övervakningen av en eventuell vapenvila.
– Det finns en gemensam förståelse mellan USA och Europa om hur säkerhetsgarantier bör se ut, säger Støre, som påpekar att det har varit oklart om USA skulle bidra.
– Nu är det klart att USA kommer att göra det, säger han.
Och så var det inte.
Støre betonade att det är ”avgörande att USA och länderna i koalitionen tillsammans bidrar till en säkerhetsgaranti för Ukraina”. Han sa att Ukraina, USA och Europa är överens om säkerhetsgarantier, och att detta är ”av avgörande betydelse”.
Vi skrev igår att ”en USA-ledd övervaknings- och verifieringsmekanism för vapenvilan” var en fullständig illusion”.
Och så visade det sig vara – och ännu snabbare än vi ens hade trott. Kort därefter togs meningarna om USA:s åtagande bort.
I den slutliga texten ändrades detta till ”föreslaget stöd från USA”, utan ett bindande åtagande. USA undertecknade inte heller deklarationen.
Korthusets nedre våning har tagits bort och alla vet vad som kommer att hända med resten av strukturen. Eller som vi skrev: Och när denna bjälken brister, kollapsar resten av den bräckliga strukturen.
Knappast några länder ställer upp
Vi visste från början att Ungern och Slovakien inte skulle delta i någon militär styrka av ”de villiga”. Efter Parismötet med Koalitionen av Villiga den 6 januari 2026 uttalade premiärminister Andrej Babiš tydligt att Tjeckien inte kommer att skicka trupper. Varken Spanien eller Grekland har åtagit sig att skicka soldater till Ukraina som en del av den multinationella styrkan i ”Koalitionen av Villiga”.
Premiärminister Giorgia Meloni har tydligt uttalat att Italien inte kommer att skicka trupper till Ukraina. Inte heller Kroatien.
Förbundskansler Friedrich Merz har uttalat att Tyskland inte kommer att skicka trupper till Ukraina, men kan bidra från grannländerna.
Premiärminister Donald Tusk har sagt att Polen inte kommer att bidra med trupper. Rumäniens president har bekräftat att de inte kommer att skicka trupper, men kan ge logistiskt stöd och utbildning.
Vad har de kvar då?
De främsta ledarna för truppbidrag efter vapenvilan är fortfarande Frankrike och Storbritannien, med ”möjligt stöd” från länder som Belgien, Sverige och Litauen i luft- eller sjöroller.
(Sverige är redo att skicka Gripen till Ukraina, se här, ö.a.)
Macron har nämnt att Frankrike skulle kunna bidra med ”flera tusen” soldater.
Storbritannien har inte offentliggjort någon exakt siffra, men med tanke på landets mycket begränsade kapacitet är ett brittiskt bidrag sannolikt i storleksordningen ”några tusen” soldater som mest.
Ledande medier och politiker (Macron, Starmer, Zelenskij, Støre) presenterar det som ”stora framsteg” och ”robusta garantier”, med en gemensam deklaration från över 30 länder. Men det är mycket ord och lite ull så länge så få är villiga att ge verkliga truppbidrag. USA håller avstånd och Ryssland säger nej.
Vi har sällan haft rätt så snabbt:
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Mycket snack och lite verkstad med andra ord.
Allt annat olika, dvs om Ryssland inte haft sin överlägsna militärteknologi, så hade landet inte existerat idag annat än som en ekonomisk provins i det sionistrotschildrockefellska kolonialimperiet. Ungefär som Usa, Frankrike och lillebritannien idag. Så det är allså mycket viktigt att Iran iinte gör avkall på något av sin militärförmåga. De ska göra som Nordkorea.
Triumviraten, oks Coalition of the Whining, bestående av lill-Britannien, Tyskland och Frankrike, fortsatt underhåller oss med sina tappra försök att vara relevant. Vi förstår. Inget är kanske svårare än att erkänna att man är IRRELEVANT. Låtsas vara relevant är det som gäller.
Som Rysslands President Vladimir Vladimirovich Putin gång på gång har sagt Ryssland ger fan i vad som sägs i Kiev eller Bryssel eller Paris eller Berlin eller Lönndom. De är irrelevanta. På jänkarnas tungomål: dessa sitter inte på bordet, är på menyn.🥘
Om komedistan bättre känt som Euuu ropa kan man läsa här: https://simplicius76.substack.com/p/europes-triumvirate-of-lame-stooges
USA lämnar dussintals internationella organ, vilket fördjupar den globala isoleringen under Trump – Abul Quashem Joarder Fredag 9 januari 2026.
USA har meddelat sitt utträde ur dussintals internationella organisationer, vilket markerar en av de mest genomgripande tillbakadragningarna av multilateralt engagemang i modern amerikansk historia. Beslutet, som godkänts av president Donald Trump, riktar sig mot 66 internationella organ inom klimatpolitik, global hälsa, migration, jämställdhet, fredsbyggande och kontraterrorism. Nästan hälften av de berörda organisationerna är knutna till FN-systemet, vilket understryker en dramatisk förskjutning bort från de globala styrningsstrukturer som Washington hjälpt till att bygga upp och leda i årtionden.
Enligt ett uttalande från Vita huset som släpptes den 7 januari undertecknade Trump ett memorandum som suspenderade USA:s stöd till organisationer som ”verkar i strid med USA:s nationella intressen, säkerhet, ekonomiskt välstånd eller suveränitet.” Administrationen formulerade åtgärden som en nödvändig korrigering av vad den beskrev som ineffektiva, ideologiskt drivna och suveränitetsundersökande institutioner som prioriterar ”globalistiska agendor” framför amerikanska prioriteringar.
”Detta avslutar skattebetalarnas stöd för enheter som driver radikala klimatpolitiker, global styrning och ideologiska program som strider mot USA:s suveränitet och ekonomiska styrka,” sade uttalandet. Språket speglar en långvarig berättelse från Trump-administrationen som framställer internationella institutioner som oansvariga organ som begränsar nationella beslutsfattande snarare än samarbetsforum för att hantera globala utmaningar.
Bland de mest betydelsefulla utträdena finns FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), den främsta globala plattformen för förhandlingar om klimatavtal. UNFCCC övervakar årliga klimattoppmöten och utgör den institutionella ryggraden för internationella insatser för att minska växthusgasutsläppen och samordna klimatanpassning. Genom att dra sig ur den befäster USA ytterligare sitt tillbakadragande från globalt klimatledarskap, efter sitt tidigare utträde ur Parisavtalet om klimatet.
Även UN Women, FN:s organ som fokuserar på jämställdhet och kvinnors egenmakt, samt FN:s befolkningsfond (UNFPA), som arbetar med reproduktiv hälsa, befolkningsdata och demografiska trender, är måltavla. Dessa myndigheter har länge fått stöd av tvåpartiregeringar i USA, även när oenigheter funnits om specifika politiska tillvägagångssätt. Deras inkludering på utträdeslistan signalerar ett bredare ideologiskt avvisande av sociala policyramar kopplade till FN.
Nedskärningarna sträcker sig bortom FN-systemet. Administrationen har också beslutat att dra sig ur FN:s klimatpanel (IPCC), världens ledande auktoritet inom klimatvetenskap, som delade Nobels fredspris 2007. Andra icke-FN-organ som påverkas inkluderar International Renewable Energy Agency (IRENA) och Global Counterterrorism Forum, en plattform utformad för att samordna internationella insatser mot extremistiska hot.
Utrikesminister Marco Rubio stödde offentligt beslutet och hävdade att många av de utsatta organisationerna ”aktivt försöker begränsa amerikansk suveränitet.” I ett uttalande från utrikesdepartementet sade Rubio att Trump höll ett tydligt löfte: ”inga fler amerikanska skattebetalares pengar utomlands utan att visa för det.” Han tillade att Washington kommer att fortsätta att granska sina åtaganden gentemot andra internationella forum, vilket lämnar öppet för möjligheten till ytterligare tillbakadragande.
Förespråkare för åtgärden hävdar att många internationella organ har blivit överväldigade, ineffektiva och olydda för USA:s oro, samtidigt som de kräver betydande ekonomiska bidrag från amerikanska skattebetalare. De hävdar att Washington ofta bär en oproportionerligt stor andel av finansieringen samtidigt som de får begränsade konkreta fördelar, och att globala institutioner i allt högre grad främjar politiska agendor som inte stämmer överens med USA:s ekonomiska och politiska intressen.
Kritiker varnar dock för att uttagen medför betydande långsiktiga kostnader, både för USA och för global stabilitet. Rachel Cleetus, senior policydirektör vid Union of Concerned Scientists, beskrev beslutet som en ”ny botten” och hävdade att det speglar en ”auktoritär” och ”anti-vetenskaplig” inställning som är fast besluten att undergräva internationellt samarbete. Gina McCarthy, tidigare klimatrådgivare i Vita huset, kallade utträdet ur FN:s klimatprocesser för ”kortsiktigt, pinsamt och dumt” och varnade för att tillbakadragandet försvagar USA:s förmåga att forma globala utfall som direkt påverkar dess ekonomi och säkerhet.
Åtgärden är i linje med Trumps bredare utrikespolitiska meritlista. Under hans föregående mandatperiod drog sig USA ur Parisavtalet om klimatet, Världshälsoorganisationen och UNESCO, samtidigt som de kraftigt skar ner finansieringen till FN-organ som FN:s bistånds- och arbetsorganisation för palestinska flyktingar i Nära Orienten (UNRWA). Dessa beslut motiverades på liknande grunder: påstådd partiskhet, ineffektivitet och fientlighet mot amerikanska eller allierade intressen.
Ändå är omfattningen av de senaste tillbakadragna utan motstycke. Genom att rikta in sig på ett så brett spektrum av institutioner samtidigt riskerar administrationen att påskynda en bredare urholkning av multilateralt samarbete i en tid då globala utmaningar – från klimatförändringar och pandemier till terrorism och massmigration – blir alltmer transnationella till sin natur.
Beslutet väcker också strategiska frågor om vem som fyller det vakuum som USA lämnat. När Washington backar kan andra makter, särskilt Kina, få större inflytande inom internationella institutioner och forma normer, standarder och agendor på sätt som i slutändan kan missgynna amerikanska intressen. Kritiker hävdar att frånkoppling inte eliminerar global styrning; det flyttar helt enkelt ledarskapet till andra.
På hemmaplan har åtgärden återuppväckt debatten inom republikanska kretsar om Amerikas roll i världen. Förra året föreslog en grupp republikanska lagstiftare ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande från FN, med motiveringen att organisationen rutinmässigt sviker amerikanska intressen. Även om Trump upprepade gånger har kritiserat FN har han inte formellt tillkännagivit planer på en fullständig utträde. Ändå antyder det senaste memorandumet att sådana idéer inte längre är begränsade till den politiska ytterkanten.
För allierade ökar tillkännagivandet oron kring tillförlitligheten i USA:s ledarskap. Både europeiska och utvecklingsländer är beroende av USA:s deltagande i globala forum för att upprätthålla finansiering, legitimitet och samordnade åtgärder. Plötsliga uttåg komplicerar långsiktig planering och försvagar kollektiva svar på gemensamma problem.
I slutändan speglar beslutet ett tydligt val om Amerikas plats i världen. Förespråkarna ser det som en återupprättelse av suveränitet och ekonomiskt ansvar. Kritiker ser det som självisolering som offrar inflytande, trovärdighet och problemlösningsförmåga. När USA drar sig tillbaka från institutioner som det en gång förespråkade, kommer konsekvenserna – både avsedda och oavsiktliga – sannolikt att få genomslag långt utanför Washington och omforma global styrning på sätt som kan vara svåra att vända.
Följ gärna Blitz på Google News Channel.
Och nu vill Maxwell bli benådad av Trump om hon rentvår honom? Skulle någon verkligen ta hennes ”vittnesmål” på allvar? Skulle han försöka med detta lär väl de sista Trumpisterna dra in sitt stöd men i den politiska lekstugan som träsket i Washington utgör är alla dumheter möjliga. Det är bråttom för Trump med ”fredsavtalet” i Ukraina då han med största säkerhet blir en ”lame duck” efter mellanvalet om han inte hittar på något extraordinärt och lyckas provocera fram ett ordentligt krig och det är väl där Ukraina kommer in i bilden med Nato-trupper inom det som är kvar av låtsaslandet och med största säkerhet även svenska soldater som snabbt kan dras in i kriget via ukrainska provokationer. En mycket farlig situation kan på detta sätt utlösas.