Israeler ser på medan rök stiger upp från en israelisk militäroperation i norra Gazaremsan, 23 juli 2025. (Tsafrir Abayov/Flash90).
Av Michael Schaeffer Omer-Man i https://www.972mag.com/gaza-genocide-global-intervention-holocaust/ 25 juli
Med Gazas förintelse i full åsyn är frågan vad som kan tvinga fram global intervention för att få slut på Israels folkmord – och vilken form det kommer att ta.
Det sägs ofta att Israels krig mot Gaza är det första livesända folkmordet. Hind Rajabs tragiska sista vädjanden och andetag sändes över internet för alla att höra. Israeliska soldater publicerar stolt videor av sina grymheter och förstörelse på TikTok. Modiga palestinier har byggt upp massiva följarskaror på sociala medier, då tittare loggar in varje dag för att bevittna deras hunger, fördrivning och terror. Fler människor runt om i världen har exponerats för grafiska bilder av mord och svält i nära realtid än någonsin i historien.
Vad som inte är unikt med folkmordet i Gaza är att världsledare – de enda människorna med medel att stoppa det – har känt till Israels handlingar och dess avsikter sedan dag ett. Och de har gjort nästan ingenting för att stoppa det.
Vädjanden från svältande människor, bilder av utmärglade kroppar, den avhumanisering som sådan grymhet och lidande bygger på påminner mig om skrifterna, bilderna och erfarenheterna från judar som nazisterna fängslade och svalt ut i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Min mor var en av dessa människor, ett litet barn på den tiden, instängd i alltmer trånga utrymmen med mindre och mindre mat för varje vecka.
Svältande i Bergen-Belsen tillsammans med min mor, kanske i samma barack, var Hanna Levy-Hass, mor till Haaretz-journalisten Amira Hass. Hanna var en av få personer som förde dagbok under hela sin tid i Bergen-Belsen, vilken bevarades och senare publicerades.
I februari 1945 skrev hon: ”Hungern krossar anden. Jag känner min fysiska och intellektuella styrka minska. Saker undslipper mig, jag kan inte tänka ordentligt, kan inte förstå händelserna, kan inte inse hela fasan i situationen.
”Vår hunger har bara blivit hårdare”, fortsatte dagboksanteckningen. ”Våra kroppar har raserats av den, vi släpar oss alla runt som trasor; män faller bokstavligen till marken av utmattning och dör av hunger, så enkelt är det.”
Åttio år senare, i ett meddelande denna vecka från Khan Younis i södra Gaza, skrev +972 Magazine-journalisten Ruwaida Amer: ”I ungefär en månad nu har jag dock förlorat förmågan att följa nyheterna. Mitt fokus glider. Min kropp bryts ner.”
”Vi lämnar sällan huset längre, rädda för att våra ben ska ge upp”, fortsatte Amer. ”Det hände redan min syster: när hon letade på gatorna efter något, vad som helst, för att mata sina barn, kollapsade hon plötsligt till marken. Hennes kropp hade inte ens styrkan att hålla sig upprätt.”
En av de frågor som alltid har hemsökt mig kring Förintelsen är vad vanliga människor kunde ha gjort för att stoppa massmorden och deportationerna. Det fanns naturligtvis gott om individer som räddade otaliga judar genom att gömma eller smuggla dem med stor risk för sig själva och sina familjer. Mindre känt är det mycket lilla antalet generalstrejker och massprotester. I början av 1941, till exempel, stängde uppskattningsvis 300 000 människor av staden Amsterdam i ett försök att stoppa nazisternas deportations- och mordmaskineri.
Enligt U.S. National WWII Museum, ”Spårvagnsförare och renhållningspersonal startade det. Hamnarbetare anslöt sig snabbt. Arbetare på cyklar ringde på dörrklockorna vid hemmen och stoppade trafiken på gatorna och bad förarna att ansluta sig till dem. Fabriker stängde. Kontor, butiker och restauranger stod tomma.”
Nazisternas svar var våldsamt, dödligt och effektivt: Tyska styrkor dödade nio strejkdeltagare i gatusammandrabbningar, skadade dussintals fler och avrättade senare 18 demonstranter som försökte organisera ytterligare en aktion.
Tysk räd mot Jonas Daniël Meijerplein i Amsterdam, efter generalstrejken mot nazisternas deportationer i staden, februari 1941. (Wikimedia Commons)
Ingen liknande massmobilisering ägde någonsin rum igen, och nazisterna dödade mer än tre fjärdedelar av den nederländska judenheten under de följande åren. Om massinsatser från folket var otillräckliga kunde dock utländsk militär intervention… kunde ha räddat otaliga liv, om inte stoppat folkmordet helt och hållet. År 1944 lobbade judiska ledare faktiskt tjänstemän i den amerikanska regeringen för att bomba Auschwitz och järnvägarna som transporterade judar dit.
År 2013, i ett tal som syftade till att samla internationellt stöd för militära åtgärder mot Iran, hävdade den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu: ”De allierade ledarna kände till Förintelsen när den hände. De förstod perfekt vad som ägde rum i dödslägren. De ombads att agera, de kunde ha agerat, och de gjorde det inte.”
Vid en annan Förintelseceremoni fyra år senare var Netanyahu ännu mer specifik: ”Om världsmakterna hade agerat 1942 mot dödslägren – och allt det skulle ha krävt var upprepade bombningar av lägren – kunde de ha räddat fyra miljoner judar och många miljoner flers liv. De allierade visste – och agerade inte.”
I september förra året, vid en konferens som hölls av den New York-baserade tidskriften Jewish Currents, var frågan om hur man skulle stoppa detta folkmord oundviklig. Under en session utmanade en publikmedlem en högt uppsatt sydafrikansk diplomat, Zane Dangor, och frågade varför ”istället för att skicka våra bästa advokater till Haag, varför skickar vi inte våra bästa generaler till Gaza?”
Dangors svar, att militärt stöd sannolikt bara skulle göra saken mycket värre, var djupt rotat i den enorma maktobalansen mellan Israel, som har det till synes ovillkorliga stödet från världens största supermakt, och de få nationer som har modet att konfrontera det.
För några veckor sedan stötte jag på Dangor vid ett krismöte med Haaggruppen i Bogotá, där representanter från 30 länder hade samlats för att diskutera vilka konkreta åtgärder de kunde vidta för att få slut på folkmordet i Gaza. I sina inledande anföranden påminde Dangor de deltagande staterna om att de ”har det yttersta ansvaret för att säkerställa och skydda det palestinska folkets oförytterliga rättigheter.”
USA hotade alla deltagare och sa att de skulle ”aggressivt försvara våra intressen, vår militär och våra allierade, inklusive Israel, från sådan samordnad juridisk och diplomatisk krigföring.”
Men 12 av de 30, ingen med inflytande eller styrka att utmana en supermakt, stod upp mot USA:s påtryckningar och tillkännagav ett vapenembargo mot Israel tillsammans med andra handelsåtgärder och steg för att åtala israeliska krigsförbrytare.
Det finns naturligtvis ett helt spektrum av potentiella interventioner som ligger mellan att ”bomba spåren”, ett vapenembargo och fullständig passivitet. Hundratals globala och palestinska människorätts- och civilsamhällesorganisationer uppmanade nyligen länder runt om i världen att ansluta sig till en humanitär konvoj, ”skicka ut officiella diplomatiska uppdrag – på högsta möjliga nivå – för att följa med hjälplastbilarna som redan väntar vid Rafah-övergången, och att gå in i Gaza tillsammans med dem.”
Tiden för konkreta åtgärder är nu, och alla alternativ bör finnas på bordet.
*
Michael Schaeffer Omer-Man är Israel-Palestina-chef på DAWN. Han är tidigare chefredaktör för +972 Magazine och medförfattare till den kommande boken ”Från apartheid till demokrati”, som ska publiceras av University of California Press.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Det är en dödskult, globalisterna, Mänskligheten har att göra med. Vi hyllar Livet och sörjer över de som gått bort. Globalistpacket hyllar döden och sörjer att Livet existerar.
Ja det är en dödskult. Mer explicit är det dödsgudinnan Isis som genomströmmar oligarkins gnostiska kulter som de frammanar
Det lär finnas en biflod till the Thames som heter Isis och flyter vid Oxford.
Uppriktigt, tror de hyllar sätten de dödar på (ju mer lidande ju mer s a s njutning skänker det de perversa individerna ?skadade som de troligen är sedan barnsben, av sin kulturs livslögner, jmf nrtjnjaahuus dravel ovan, samt upprätthåller de livslögnerna med sin kapade censurmedia) mer än de hyllar döden självt. Så det är inte bara en dödskult, det är även en sadistisk sådan där sadismen i sig är det primära. I värsta fall har vi då att göra med epigenetiskt skadade individer, pga generationer av psykosocial indoktrinering o övr mindcontrol…hmmm…