Den kolonialistiska blicken

Bild på Eleanor Goldfields substack.

Jag har erbjudits att publicera detta av författaren, journalisten och programvärdinnan Eleanor Goldfield, svenska i USA. Stor tack! Eleanor Goldfields substack

”Ingenting som slaget vid Omdurman kommer någonsin att ses igen. Det var den sista länken i den långa kedjan av dessa spektakulära konflikter vars livfulla och majestätiska prakt har gjort så mycket för att investera krig med glamour.” – Winston Churchill, My Early Life.

Slaget vid Omdurman skulle med rätta kallas en slakt. Den brittiska militären hade i princip de enda vapnen som betydde något, inklusive gevär med repetermekanismer, kanonbåtar och så kallade dumdumkulor som exploderade vid nedslaget, kulor som var olagliga att använda i krig mellan ”civiliserade” stater.

I september 1898 var en 23-årig Churchill bland de brittiska styrkorna som massakrerade omkring 12 000 Mahdister i Sudan. Ytterligare 13 000 skadades och 5 000 togs till fånga. 47 män på den brittiska sidan dödades. 382 skadades.

Churchill skulle i samma bok hänvisa till denna typ av strider som ”ett sportigt element i ett fantastiskt spel.”

Tyvärr var Churchill inte bara en rasistisk skitstövel. Han hade också fel. Dessa ”spektakulära konflikter” där en rasistisk militär utrotar tusentals människor för en viss lebensraums skull och målets mytologiserade underlägsenhet skulle verkligen hända igen. Det skulle ses igen och igen.

I sin bok Exterminate All the Brutes (”Utrota varenda jävel”) kontextualiserade Sven Lindqvist på ett briljant och fasansfullt sätt Hitlers folkmord mot bakgrund av Europas våldsamma och terroristiska kolonisering av Afrika, alias det ”fantastiska spelet”:

”Luften han och alla andra västerländska människor i sin barndom andades var genomdränkt av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process, som enligt naturlagarna leder till den oundvikliga förstörelsen av de lägre raserna. Det var en övertygelse som redan hade kostat miljontals människoliv innan Hitler lämnade sin högst personliga ansökan.”

Eller, för att uttrycka det mer kortfattat…

”Auschwitz var den moderna industriella tillämpningen av en utrotningspolitik som det europeiska världsherraväldet sedan länge vilat på.”

Jag kan inte låta bli att undra vad Sven Lindqvist skulle ha att säga om Gaza…

Alla ögon på Gaza

vad konstigt att säga

att rama in en kolonialistisk blick

för en passiv sjukdomskänsla

I en vacker essä om vittnets roll skrev Sarah Aziza i Jewish Currents redan i januari 2024,

Kanske är det grundläggande vittnesarbetet trons handling – ett etiskt och fantasifullt språng bortom vad vi kan se. Det är en nykter vördnad för, och ett åtagande att kämpa för, den alltid okända andra. Detta engagemang kräver inte att man ständigt fyller på med hemska, tragiska rapporter.

Snarare än en känsla är vittne en position. Den insisterar på förkroppsligande, på att offra, sörja och göra motstånd mot det som ses. Världen efter folkmordet får inte, kan inte, vara densamma. Vittnet är den som håller linjen för verkligheten, identifierar och vägrar lögnen om normalitet. Brutna av vad vi ser blir vi inkarnerade bristningar.

Vi ser slaget vid Omdurman om och om igen, om Auschwitz. Vi ser folkmordets upprepningsbara fasor på sätt som tidigare generationer bara kunde komma åt genom glorifierade tidningsskisser och de groteska berättelserna om segrarna som kom tillbaka för att stolt berätta om dem, med medaljer som prydde deras halsar.

Detta är en ny gräns för borttagning och engagemang. I en tid då vi så lätt kan komma åt sådana bilder av absolut förödelse, kan vi enkelt blanda ihop att titta på en video och dela den med att faktiskt agera.

Tillbaka 2020 när bilder av George Floyds mord stänkte över internet såg jag det inte. En svart arrangörsvän i DC sa till mig att de inte heller skulle titta på det. ”Jag behöver inte se en annan svart kropp brutaliserad. Jag vet vad systemet är. Det är inte jag som behöver se det.”

De människor som behöver se bilderna och rapporterna från de märkliga journalisterna i Gaza är inte de som ser det. Och de som fattar besluten att skicka fler bomber har redan sett det. Och de, precis som Churchill, tycker att det är ett fantastiskt spel. I en nyligen genomförd Project Censured-intervju med Esra’a al Shafei från Surveillance Watch förklarar hon för mig att de företag som tjänar tekniken på folkmord bokstavligen använder det folkmordet som ett marknadsföringsverktyg. de har sett. De vet. De bryr sig inte. De som inte ser det hålls bekvämt utanför rollen som vittne i förhållande till sociala mediers filterbubblor och företagsmedias monstruösa arbete med att papegoja israelisk propaganda, och tysta ner och dölja verkligheten om liv och död i Gaza.

Så vad säger vi när vi lägger upp de här videorna i våra ekokammare? Vad säger vi när vi ropar ”All Eyes on Gaza” till ett system som i hög grad tittar på Gaza – trots allt är det den mest övervakade platsen på planeten. Vad är det att se på ett folkmord i ett system som gamifierar terrorism? Dessutom, vad begär vi då av de drabbade?

Som min vän och Deir al-Balah-läkaren Khalil Khalidy noterade i en Project Censured-intervju förra året, har en förväntan på palestinier att inte bara visa sin förtvivlan offentligt, utan kanske ännu mer för att visa sin motståndskraft uppstått från sociala mediers ständiga vakande blick. Istället för att pressa människor att agera kan dessa videor ha motsatt effekt, normalisera folkmordet som något motståndskraftiga palestinier har det bra med. De förvränger berättelsen som en salva för tittaren snarare än ett utskick från helvetet.

De upprätthåller ironiskt nog den skruvade kolonialistiska tropen att de koloniserade är undermänskliga i intelligens och empati samtidigt som de är övermänskliga i sin förmåga att motstå smärta och lidande.

Och här är grejen, jag föreslår inte att vi tittar bort heller. Det är här nyansen kommer in – de som känner mig och min podcast Radical Nuance, vet att det liminala utrymmet är där du oftast hittar mig. Men som Sarah Aziza skriver, att vara ett vittne handlar inte bara om att se något, eller att behöva se nya fasor om och om igen. Det är en aktiv roll som kräver att vi gör mer än att bara titta, och kräver mer av världen än att de också tittar. Det finns trots allt många människor som har sett fasor – från Churchill till den palestinske journalisten Bisan Owda till sionister som hånar sina offers förtvivlan. Att se ett folkmord är uppenbart inte en indikation på vilken sida du står på. Många människor har ögonen på Gaza – jag och du, Netanyahu…

Vår analys och våra fortsatta handlingar är det som skiljer oss från den kolonialistiska voyeuren. Det är analysen som ser våra ledares fördärv och känner igen de målmedvetet konstruerade filterbubblorna som håller information borta från dem som också skulle bli aktiva vittnen. Vår roll är därför att förmedla information till dem som inte ser den men som kan vara aktiva vittnen (som att det måste finnas några hackare där ute som kan få Gazas journalists arbete till CNN primetime, eller hur?!) Det är en roll som inte ber ledare att titta på, förutsatt att de är omedvetna, godhjärtade men omedvetna. Nej, de är mycket medvetna. Vi får inte be dem titta på, eller verkligen be dem någonting. Vi måste kräva. Som jag har skrivit tidigare kan det här se ut på många olika sätt men det är aldrig passivt. Det är inte ett skickligt formulerat tecken eller en petition eller en vädjan till myndighet.

Vår roll är att vara kreativa i vår taktik och våra föreställningar om framväxande framtider som inte är nedsänkta i folkmordets blod. Detta innebär att vara, som Aziza skriver, ”bristning inkarnerad”, acceptera det grova obehaget i vår roll som vittne, erkänna nödvändigheten av att agera i nuet baserat på vår förståelse av det förflutna och vårt radikala hopp om framtiden.

I Exterminate All the Brutes skrev Lindqvist profetiskt,

”Vi vill inte minnas. Vi vill att folkmord ska ha börjat och slutat med nazism. Det är det som är mest tröstande.”

I en intervju för flera år sedan med den briljanta inhemska anarkisten Klee Benally sa han till mig ”Jag har den typen av hopp som bränner polisbilar.” Det är den sortens hopp vi måste förkroppsliga, den sortens vittnen vi måste vara. En passiv sjukdomskänsla från en kolonialistisk blick är vår perversa födslorätt som imperiets barn. Frågan är, kommer vi att förkroppsliga det och vidmakthålla dessa fasor, eller kommer vi att göra mycket mer än att vända blicken mot Gaza, och kämpa för att se till att världen efter folkmordet, den här gången, inte kommer att vara densamma?